Tidigare har jag under rubriken Ur bokhyllan skrivit om små skrifter från 1800-talet som såväl ifrågasätter tron på sägenväsen, som bekräftar och stärker tron. Nu har jag läst en skrift utgiven av förlaget P.G.Berg 1852 med titeln Spökhistorier för barn. På sanning grundade och naturligen förklarade, samt utgifne för att motarbeta tron på spöken. Det är en anonym skrift, med stor säkerhet översatt från tyskan.
Ramhistorien är enkel. Tre barn flyttar med sina föräldrar till ett gammalt slott där det sägs spöka. Barnen blir skrämda, men deras föräldrar och andra vuxna, däribland en pastor, berättar en lång rad spökhistorier för dem och ger dem alla en naturlig förklaring. Spöken beror blott och bart på människors rädslor, fantasier, starka inbillningskraft, drömmar, synvillor, hägringar och på att de som upplever skrämmande ting inte går till botten med orsaken. Det finns alltid naturliga förklaringar. När dessa upplevelser berättas vidare fogas hela tiden nya händelser till den ursprungliga historien.
Här får välkända sägenmotiv såsom de dödas julotta, den vilda jakten och dödskallen som rör sig av sig själv på kyrkogården sin förklaring. Häxtron förklaras också, nog så aktuell. Några år senare, 1858, skulle nya omfattande häxanklagelser sprida sig i Gagnef i Dalarna. (se Kristina Tegler Jerselius: Den stora häxdansen, 2003).
Här kommer ett smakprov, i lätt normaliserad språkdräkt, på en berättelse som rymmer både skendöd och att en person fastnar med rocken i kistlocket och tror att det är den döde som hämnas. Det är pastorn i boken som berättar.
En dödgrävare som bevistat likbegängelsen efter en rik man, på vilkens finger man, i följe av hans sista vilja, låtit sätta en ring av stort värde, beslöt att bortröva denna. Samvetet, som befallde honom att icke störa friden på den dödes vilorum, nedtystade han och begav sig till det valv, varest man låtit kistan stå, emedan man den följande dagen först ämnade nedsätta den i en egen grav, i ett sidokapell av kyrkan. Han försåg sig med blindlykta och några andra för hans förehavande nödvändiga verktyg.
Då jag såg honom öppna de underjordiska valven och väl kände till omständigheterna med ringen, så drog jag misstankar. Jag hade ett medel att bevaka honom; därför behövde jag nämligen blott öppna fall-luckan, som från kyrkan gick ned i gravvalven. Detta verkställde jag även med så mycken försiktighet, att jag icke hördes. Genast varseblev jag tjuven, som öppnade kistan, uppvecklade svepningen, som höljde liket, och fattade handen, på vilken ringen satt. Fingrarna var uppsvällda, så att han icke kunde avdra ringen. Då tog han sin kniv och skar av fingret, på vilken diamanten satt.
– Bov, ropade jag med hög röst, vad vågar du göra?
Utan tvivel trodde han sig höra en överjordisk stämma, ty dessa ord kom blodet att stelna i hans ådror. Han gjorde ett par steg framåt, kastade ikull lanternan och släckte ljuset. Jag kunde icke se något, men hörde hur han tillslöt likkistan. Genast begav jag mig till det underjordiska valvets dörr för att vänta, till dess han skulle komma ut.
En halv timme hade jag så stått och väntande, utan att han anlände: då hämtade jag mig ett ljus och gick ned. Jag fann boven liggande vanmäktig på kistan; han hade likväl snart åter kommit till medvetande.
– Ni har begått en skändlig handling, och förmodligen känner ni däröver en livlig ånger; följ mig och var, vad mig beträffar, utan fruktan.
Men ännu hade han icke återhämtat sina krafter‚ jag ville hjälpa honom. I etta ögonblick slocknade mitt ljus.
–Jag söker förgäves att fly, sade han till mig, den som jag har bestulit kvarhåller mig; jag är förlorad.
Och så föll han på nytt i vanmakt.
Jag försökte att bortsläpa honom, men han var verkligen kvarhållen. Då gick jag efter kyrkovaktaren, och vid vår återkomst fann vi, att rockskörtet blivit fastsittande mellan likkistan och locket, då han i mörkret tillslöt densamma. Därför trodde han också, att han av den gudomliga rättvisan blivit kvarhållen.
Under det att jag lämnade dödgrävaren nödig hjälp, öppnades kistan på nytt av kyrkoförvaltaren. Tänk er hans överraskning; den sista timman hade ännu icke slagit för den, som man nedlagt i graven. Vår tjuv hade uppväckt honom ur hans dvala, och sedan han åter något litet kommit till medvetande, sökte han öppna ögonen och röra armarna.
Jag beundrade det medel, varav försynen betjänade sig för att bevara denna människa för den henne hotande olyckan. Emellertid hade även dödgrävaren kommit sig före. Då han åter såg upp, och såg den förmente dödes ögon fästade på sig fattade honom en sådan förskräckelse, att han för alltid förlorade sitt förnuft.
Per Gustavsson
