Månadsarkiv: november 2013

by | 26 november 2013 · 16:56

Cup song

Har du hört du hört och sett cup song? Likt en löpeld har den spridit sig under det senaste året. På skolgårdar, i klassrum och på fikabord görs numera denna ekvilibristiska övning. Det är en kombination av sång, klapplek och muggjonglering. Leken har spridits över stora delar av världen genom att vandra från mun till mun och från hand till hand.

Men hur började det? Olika klapplekar, där även redskap ingått, är något som funnits i alla tider. Just den aktuella leken och sången kommer från filmen Pitch Perfect. Där är det skådespelerskan Anna Kendrick som framträder med mugg och sång. Jag är dock övertygad om att de flesta skolbarn som leker och utvecklar cup song inte vet något om varken filmen eller Anna Kendrick. Leken lever sitt eget liv, utvecklas och vandrar vidare från person till person precis så som lekar, berättelser och sånger alltid gjort. Numera hjälper dock webben till med spridningen. Nedan ser ni först orginalet och sedan några av de varianter som finns på webben. Vill du se fler versioner? Då rekommenderar jag att du går till en skola nära dig eller frågar en släkting i skolåldern. Säkert får du då många fler varianter på denna populära lek och sång. Varför inte prova själv?

1 kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

by | 22 november 2013 · 10:47

BolgaTells växer

askar_bolgatells

Här på bloggen har vi berättat om att berättandet spirar och växer i Bolgatanga i norra Ghana. Sagomuseet och enskilda medlemmar i föreningen har stött verksamheten ekonomiskt.

Nu vill initiativtagarna till BolgaTells utveckla verksamheten och samla in berättelser på landsbygdens runt om Bolgatanga. De har sökt medel från en kulturfond och ansökan har beviljats. Men Prisca och Malik, som håller i verksamheten,  måste åka till huvudstaden Accra på en intervju. Det är en bussresa på 15 timmar. De söker nu stöd för att finansiera resan.

Deras svenska vän Sofie Åström, som var med om att starta verksamheten i Ghana, samlar in bidragen i Sverige och förmedlar dem vidare till Gahan.

Ett sätt att stödja är att köpa tändstickor, klädda i vackra tyger från Bolga. Kostar från 30:-/st. Beställ genom att maila, smsa eller ringa. sofie.aastroem@gmail.com, 076 250 80 40

Det går också att bidra utan att köpa askar. Pengar sätts in på konto: 8169-5 994 864 274 0 (Swedbank) Sofie Åström. Skriv BOLGATELLS i meddelande-fältet. Alla pengar går oavkortat till att utveckla berättarverksamheten BolgaTells i Bolgatanga. Många bäckar små…

Tack på förhand för ditt bidrag! hälsar Sofie.

Du kan läsa mer om verksamheten på hemsidan: www.bolgatells.wordpress.com

Lämna en kommentar

Under Sagomuseets verksamhet

Taggat som , ,

by | 18 november 2013 · 19:13

Bergfrun i Taberg

IMG_1292

Häromdagen var bergfrun i Taberg i full aktivitet. Röken stod tät kring berget när hon bykte tvätten.

IMG_1294

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Taggat som , ,

by | 13 november 2013 · 21:50

Himmel och helvete

himmel-och-helveteNästa år arrangerar Sagomuseet en islandsresa och därför läser jag isländska romaner. Jag vill gärna dela med mig av ännu en läsupplevelse där ordet och berättelsen står i centrum. Det är Jón Kalman Stefánssons roman Himmel och helvete. På en vidunderlig vacker prosa, ren och avskalad, där nästan varje ord bär på en mening, skildrar han Pojken, ja han kallas bara så, som är utkastad i en grym och kall värld, där fisket betyder både liv och död. ”Jag vet inte vem jag är. Jag vet inte varför jag finns till. Och jag är inte säker på att jag hinner hitta ett svar.”, säger pojken.

Pojkens far är en av dem som havet tog. Familjen splittras. Modern skriver breven till Pojken.

Hon beskrev hans far så att han inte skulle glömmas bort, så att han skulle leva vidare i sonens tankar, ett ljus att värma sig vid, ett ljus att sakna, hon skrev för att rädda sin make undan glömskan. Hon beskrev hur de brukade prata med varann, läsa tillsammans hurdan han var mot barnen, vilka smeknamn han gav dem, vad han sjöng för dem, hurdan han var när han stod ensam i kanten av tunet och tittade ut över omgivningarna …

Det vi som berättar fram romanen, kanske romanens alla gestalter, kanske författaren och de som han gör sig till språkrör för, kanske jag som läser och innesluts i detta vi, säger:

Vi vill berätta om dem som levde på vår tid, eller för mer än hundra år sen, och som för dig inte är mycket mer än namn på sneda kors och spruckna gravstenar. Liv och minnen som gick under enligt tidens obönhörliga logik. Det där vill vi ändra på. Våra ord är ett slags räddningsstyrkor på ständig utryckning; de ska rädda forna händelser och slocknade liv ur glömskans dunkla grotta och den uppgiften är verkligen inte liten, men de får gärna påträffa några svar också och sen ta oss härifrån innan det är för sent. Men detta får duga så länge, vi skickar i väg orden till dig, dessa vilsna utspridda räddningsstyrkor; de är osäkra på sitt uppdrag, alla kompasser visar fel, kartorna är trasiga eller ogiltiga, men du kan väl ändå ta emot dem. Så får vi se vad som händer.

Vi får se vad som händer! Är det det vi kan hoppas på? Men kanske kan det ändå bli så som vi drömmer om och längtar efter att det ska bli. Så, det är nog säkrast att ändå berätta vidare. För vem vet vad som händer? Och vad händer om vi inte berättar`

Himmel och helvete är första delen i en triologi, som fortsätter med Änglarnas sorg och Människohjärtat.

4 kommentarer

Under Att berätta, Litteratur

Taggat som ,

by | 12 november 2013 · 19:07

Det funkar!

Det fina med muntligt berättande är att det fungerar i alla sammanhang. Det fick jag åter bekräftat i dag, när jag berättade för små barn i Jönköpings kommun.

På förmiddagen besökte jag Råslätts fina bibliotek och berättade för 80 barn som var 3-5 år gamla. Många av barnen har rötter i andra kulturer. Jag är noga med att berätta långsamt och uttala alla ord tydligt. Jag använder vardagliga föremål och tygtrasor som rekvisita. Jag står på en liten förhöjd scen vilket underlättar kontakten. Då och då går jag ner mellan barnen med min lilla mus och min kungsfågel, för att fånga upp de barn som behöver lite extra uppmärksamhet. Barnen är aktiva i upprepningssagorna. Vi har en riktigt rolig stund tillsammans, närmare bestämt i 35 minuter. Jag är upprymd efteråt. Det funkar med 80 små barn!

På eftermiddagen går turen till Bankeryds bibliotek. Klockan är 15. För sent för att förskolorna ska komma som grupp. Men biblioteket vill erbjuda en upplevelse utanför förskolan, på fritiden. En möjlighet för barn, föräldrar och mor- och farföräldrar att få en gemensam stund tillsammans i sagovärlden. En mamma kommer med tre barn, varav den minsta är ett år. Vi sitter på mina trasmattor, nära varandra. Det blir ett lågmält berättande, ungefär som att berätta för mina egna barnbarn där hemma. Det blir väldigt annorlunda jämfört med förmiddagen, men det funkar bra med tre små barn också.

Det viktiga är att jag som berättare i varje situation berättar på allvar, ger av mig själv, då spelar 80 eller 3 barn ingen roll. Eller rättare sagt, det är de 83 barnen som spelar huvudrollen.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Taggat som

by | 10 november 2013 · 20:45

Kan man tro på en sagoberättare?

Som sagoberättare berättar jag fantasiberättare. En del mer realistiska sagor ligger nära skrönor. Mina lyssnare förväntar sig inte sanna berättelser. Det är ett problem ibland.

För ett tiotal år sedan var jag på väg till Älghult nordost om Växjö för att berätta tillsammans med en kamrat. Precis intill byskylten Älghult står tre älgar på vägen. Jag ser dem i god tid och saktar in bilen. De har inte bråttom.Jag beundrar dem ett bra tag innan de försvinner in i skogen. Exalterad berättar jag för min kamrat vad som hade hänt. ”Tre älgar vid skylten med namnet Älghult.” Hon trodde inte på mig. Än i dag tvivlar hon på sanningshalten i min berättelse.

När jag nu ska berätta vad som hände mig i lördags är jag därför luttrad. På eftermiddagen ringde dörrklockan. När jag öppnade stod en stor kör på gårdsplanen och sjöng så vackert. Den första tanke som flög genom min frus huvud var att vi hade betalt TV-licensen. Besöket slutade med att hela kören i vårt kök sjöng en gripande tolkning av en dikt skriven av Cletus Nelson Nwadike. I vårt kök! Ja, i köket. Vi var omtumlade och upplyfta efter besöket. Midnattskören från Lund hade sjungit just för oss. Här i skogen. Sånt händer bara inte! Men ändå hade det gjort det.

Jag vet inte om du tror på mig. Men jag har faktiskt bildbevis på händelsen, men eftersom jag inte bad om tillstånd att publicera fotot offentligt kan jag inte lägga ut det här på bloggen.

Den här lördagen fick jag också reda på att jultomten inte kommer med släde. Nej, jultomten kommer i fallskärm från himlen. Det är också sant.

1 kommentar

Under Att berätta

by | 06 november 2013 · 9:29

”Berätta för mig!”

MSMargareta Strömstedt är en av de mest älskade deltagarna genom åren på Ljungby berättarfestival. Ja, jag vågar använda ordet älskade, för som lyssnare och läsare av hennes böcker känns det som om man blir sedd, hon skapar kontakt och berör. Hon berättar och skriver inte bara för sin egen skull, utan i högsta grad för vår skull. I hennes erfarenheter känner vi igen våra egna. Hennes reflexioner hjälper oss i våra egna tankebanor.

Nu har hon nyligen kommit ut med en ny bok, Jag skulle så gärna vilja förföra dig – men jag orkar inte. En hel del av det hon skriver om här har hon behandlat i tidigare böcker. Men jag läser det gärna igen, det är igenkänningens glädje och det samtal hon inbjuder till är väsentligt. Den glasklara stilen och enkelheten i orden borrar djupt ner i det att vara människa.

Jag vill gärna citera ett brev hennes älskade far August, predikanten, skrev till sitt barnbarn, Margaretas dotter, när hon skulle börja skolan.

Min första skoldag kommer jag ihåg. Då berättade min lärarinna om den stora syndafloden då alla människor utom Noa och hans familj förgicks. Jag var så gripen. Jag sprang hem från skolan den dagen. Jag trodde att min far och mor och mina systrar inte visste någonting om denna syndaflod. Min far var ute på åkern och plöjde. Jag följde honom fram och åter på åkern och berättade om denna fantastiska syndaflod. Far var gripen av min stora nyhet och tackade för allt han fick veta. Jag måste lova att jag, som nu skulle få lära mig så mycket, skulle berätta för honom varje dag, så att han också kunde få lära sig.

Margareta Strömstedt skriver;

Jag hade velat träffa denna underbara farfar, som så intuitivt förstod vad ett barn behöver höra för att vilja lära sig nya saker och sammanhang. ”Berätta för mig!” behöver barnet höra av sina föräldrar. ”Berätta för mig, så att jag också få lära mig!” Att vara älskad kan betyda att man får ett språk i gåva, ett språk så att man kan berätta vidare själv.

Margareta Strömstedt orkar förföra.

Margareta Strömstedt: Jag skulle så gärna förföra dig – men jag orkar inte. Bonniers förlag, 2013. ISBN 978-91-0-013573-7

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Litteratur

Taggat som ,

by | 05 november 2013 · 19:40

Hembygdens berättelser

oovj_linjebild

Under den rubriken gör jag och Siw Svensson allt fler berättarföreställningar i Kronobergs skolor.
Jag brukar inleda med orden:
”Nu skall jag berätta gamla historier från platser som ni känner väl. Men jag kommer inte från er ort, nä, inte ens från Småland. Hur kommer det sig då att jag kan berätta berättelser härifrån?”
Svaret på den frågan blir berättelsen om Gunnar Olof Hyltén-Cavallius och om hur han tidigt samlade in och skrev ner berättelser från barnens hembygd.  Därefter blir det den ena lokala sägnen efter den andra. Mellan berättelserna fälls kommentarer och frågor som.
”Där har jag varit” 
”En sådan har jag sett”
”Är den sann?”

Mot slutet av berättarstunden tar vi oss an någon eller några av de berättelser som är fragmentariska. Senast lät det så här:
”En kväll när några unga män satt på en kulle i Ramnåsa såg de en drake. Den visade sig aldrig igen”
– Var kom draken ifrån? Vad gjorde männen när de sett draken? och hur slutade det? frågade jag och tillade: ingen vet, så vi får försöka hitta på svaren själva.
Barnen nappade snabbt på den idén och snart hade vi tillsammans byggt en betydligt längre historia med drakens hem, skatter och en dramatiskt strid.

Besöken avslutas med att Jag ber barnen om sina hembygds berättelser. Händelser som de själva varit med om eller hört någon annan berätta. På det viset knyts allt samman och vi avlutar förhoppningsvis med insikten att hembygdens berättelser har alltid funnits,kommer alltid att finnas och de kommer ständigt nya, åtmistonde så länge det finns människor som kan berätta dem.

 

1 kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner, Pedagogik