Månadsarkiv: februari 2014

Igår var jag i Göteborg och tittade på Astrid Lindgrens Junker Nils av Eka, framförd av Simsalabim berättarteater. Eva Löfman Törnqvists berättande varvades med nyskriven nordisk folkmusik av och med Hannu Kella, Finland. Medverkade gjorde också riksspelman Hans Kennemark.
Eva Löfman Törnqvist har arbetat professionellt med berättande sedan mitten av åttiotalet, alltid har hon blandat berättandet med såväl teaterns uttryck som musik. Under åttio och nittiotalet var detta sätt att berätta ganska kontroversiellt. I den nyväckta berättarörelsen fanns åsikten att berättaren och den sceniska framställningen inte skulle ta för mycket plats, berättelsen skulle utspelas i publikens huvud. Detta var Eva antingen lyckligt ovetande om eller så struntade hon i det. Idag har många berättare följt i hennes fotspår. Det blir allt vanligare med långa föreställningar där ljudsättning, ljus, scenografi, gestaltning och koreografi spelar stor roll. Frågan är dock om någon behärskar detta sättet att berätta lika bra som Eva Löfman Törnqvist, jag tror inte det. Igår bevisade hon att hon verkligen utvecklat denna blandkultur till fulländning.

Hon äntrar scenen iklädd en klänning som för tankarna till folkdräkter, byter till en bondmora klädsel och inleder berättelsen med ren gestaltning, hon är modern som sörjer sitt döende barn. När berättelsen förändras från vardagsrealism till sagolik tar hon av bondmora klädseln och blir berättaren. Handlingen förstärks på ett mycket skickligt sätt med hjälp av ljussättning och inte minst med musik. Det märks verkligen att Eva har trettio års erfarenhet av det här sättet att berätta. Medan andra scenberättare kan vara lite tafatta med ljus och gestaltning så vet hon precis vad som fungerar.
Tillsammans med två fantastiska musiker lyckas hon verkligen förmedla denna starka historia om död, sorg,, gott och ont. Bilderna växer i huvudet på mig, jag är i berättelsen och känslorna stannar kvar, länge, länge. Vad mer kan begära av en berättarföreställning.

 På senvintern är jag alltid rastlös. Fröerna som vi ska så är beställda och levererade, de ligger här. Några har jag påtat ner i små lådor. Men det är alltför snabbt överstökat. Jag vill så mycket mer. Att gräva i jorden är ännu inte att tänka på. I brist på bättre och för att inte krypa ur skinnet går jag lös på kartongerna uppe på vinden. Några av dem ser spännande ut. Det luktar papper och det luktar gammalt.

Det dröjer inte länge förrän köksbordet är täckt av gamla tidningsurklipp. Några helt ointressanta. Några av dem berör mig, eftersom personerna på bilderna är folk jag känner. Men dagens stora fynd är en julhistoria jag inte sett förut. Lite dålig tajming – snart har vi mars. Men tiden går fort och om några månader blir den här lilla sägnen perfekt för en grupp med blandade åldrar eller med bara barn:

Växjöbladet 14/1 1981

Små gråklädda gubbar dansade kring trädet

Året 1798 tjänade min farmor på kronofogdebostället Lunden i Tävelsås socken. På juldagsmorgonen steg hon upp ganska tidigt för att se om vädret var passligt för att gå till julottan i kyrkan. Månen stod högt på himmelen, stjärnorna tindrade så klara, lugnt och stilla, men – vad var det? – avlägsen musik hördes! Hon tittade bortåt backen, där de gamla jättebjörkarna stå. Där, kring den största av dem, ordnar sig minst ett tjogtal små gråklädda gubbar med långa vita skägg och röda toppluvor. De ordna sig till dans kring trädet, tar varandra i händerna och börjar sakta svänga omkring, till underbar musik, vilken lät avlägsen i början men närmade sig under dansens gång och hördes kraftigare. Det sågs inte till vare sig musikanter eller instrument. Den stora björken syntes vara alldeles fullhängd med guld- och silverliknande – men odefinierbara saker. Farmor lyssnade och såg, glömde bort både julotta, sin kamrat och sig själv, tills helt plötsligt hon kom att tänka på sin kamrat, som ännu låg i sin säng. Hon sprang nu in och kallade på henne att komma ut och se och höra. Hon gick så ut igen, men – hur i all världen?? – allt är mörkt och tyst, den julklädda björken såg ut som en svart skugga.

Moln skymde både måne och stjärnor och snöflingor började falla. Farmor kände sig underlig till mods och hennes färd till kyrkan inställdes. Farmor var begåvad med ovanligt gott musiksinne och den melodi som spelades och tycktes komma från harpa eller gitarr, kanske båda delarna, fäste sig i hennes minne att hon kunde sjunga den för mig många gånger. Jag lärde mig den och har på senare tid upptecknat den på noter.

Upptecknat av Aug. Strömberg, Jät

Igår besökte vi Robben Island, ön där Nelson Mandela och andra ANC medlemmar satt fängslade under många år. Guidningen innehåll en hel del berättelser om fruktansvärda händelser, men också några humoristiska anekdoter. Här är en av det senare slaget:

Under tiden man hölls fängslad på ön hade man ingen kontakt med yttervärlden, radio, tidningar och alla andra informationskanaler var förbjudna. Den enda kontakt med yttervärlden var prästen som kom för att predika i kyrkan varje söndag. Två fångar hade upptäckt att prästen alltid hade med sig dagens tidning när han kom på besök. Den förvarades i en portfölj. Fångarna gjorde nu följande plan: En söndag skulle en av dem önska att få be en bön tillsammans med prästen, under bönen skulle den andre smyga iväg och stjäla tidningen, när stölden var fullbordad var planen att tjuven skulle återvända och knacka sin kompis på ryggen så att han kunde avsluta bönen. Allt gick bra till att börja med . Den bedjande kamraten bad en lång stund, men tidningstjuven syntes inte till. Kamraten vågade inte sluta, utan bad sitt livs längsta bön, högt i kyrkan. Till slut återvände tjuven. Han hade blivit så till sig över att äntligen få läsa nyheter att han blivit sittande i ett närliggande rum och helt glömt bort tid och rum

Ovan: Inte världens bästa lejonbild, men den bästa jag någonsin kommer att ta.

Nu är jag i detta fantastiska land. Under några dagar har jag fått se otroligt vacker natur, enorma elefanter, undersköna zebror, lugna lejon och mycket, mycket mer. Det som gjort allra störst intryck är nog ändå alla dessa människor som jag fått träffa. Deras vänlighet och livsglädje kommer jag att bära med mig länge, länge. Inte minst kommer jag att minnas de historier de berättat. Här är tre:

Gepardens tårar
Det sägs att geparden har fått sina svarta ränder under ögonen för att han gråtit för mycket. Varje natt när han gav sig ut för att jaga så hade nämligen lejonet eller jeoparden hunnit före, de hade redan tagit alla byten. Geparden satte sig då och grät. Han grät sådana floder att det blev svarta tårränder efter alla tårar som fallit. Än idag har geparden dessa tårspår.

Gamens profetiska förmåga.
Det sägs att gamen är profetisk. Om natten, när han sover, kan gamen se in i både dåtid och framtid. Denna förmåga gör att han alltid vet när djur skall dödas och det är därför han så snabbt är på plats för att äta av kadavret.
Att man tillskriver vissa djur övernaturliga förmågor har en mörk baksida. Framförallt leoparder och lejon dödas och deras kroppsdelar används sedan i magin för att ge övernaturlig kraft till människor.

Idag var jag på Taffelberget och fick höra följande historia:

Nu åker jag på semester till Sydafrika. Hoppas det inom kort skall komma lite rapporter därifrån. Tills dess får ni en bild tagen av Helena Rullander, en vän som nyss kommit hem från detta spännande land:

I år kommer vi parallellt med festivalen ha ett Lajv ute i skogarna, en bit från staden. Lajvarna kommer att besöka festivalen och festivalbesökarna kommer ha chans att prova på lajv. På bilden ser du Saga Sunniva Bergh. Hon är den som ansvarar för planeringen av Lajvet. Läs mer på Lajvets egen hemsida:

http://ginnungagap.se/?page_id=15