Författararkiv: Saga Alexanderson

Om Saga Alexanderson

Berättare på Sagomuseet

Utflykter i sommar 18: Angelstad kyrka, Piksborg och Skea dåre

Kultur och motion, en bra kombination!

Häromdagen var det fint cykelväder. Då gjorde vi något som funnits i åtanke länge, vi cyklade en bit på cykelvägen som går mellan Angelstad och Halmstad. Det är den s k banvallsleden, där tågen rullade för längesen.
Vi parkerade vid Angelstads kyrka. Det är en liten fin kyrka som härstammar från slutet av 1100-talet. I berättarsammanhang förknippas den ovillkorligen med sägnen om Ebbe Skammelson. Hur var det nu med honom?
 Äventyraren Ebbe kom till bygden, till Tiraholm, och tjusade den vackra rikemansdottern Molfrid. Hon blev hans trolovade i konkurrens med många andra friare. Men Ebbe bad Molfrid om frihet att få utforska världen innan han slog sig till ro i äktenskapets hamn. Det gick hon med på och han reste, med löftet att komma tillbaka inom sju år.
Tiden gick. Flera år passerade utan att något livstecken kom ifrån Ebbe. Molfrid väntade troget. Hennes mor tänkte med stigande oro på hur det skulle gå. Levde Ebbe ens, frågade hon sig och dottern. När de väntat över sex år och Ebbe fortfarande inte hörts av, lyckades hon övertala dottern att se sig om efter en annan friare, annars riskerade hon kanske att hamna på glasberget.
Molfrids skönhet och klokhet gjorde att anbuden inte saknades, och snart fanns en annan man vid hennes sida. Lyckan log emot paret och de planerade sitt bröllop. Av en olycklig tillfällighet sattes dagen till just den dag, då sju år hade förflutit sedan Ebbe reste ifrån Molfrid.
Det stora bröllopsgästabudet var i full gång, då brudens mor fick se en gestalt komma fram emot huset. Hon såg genast att det var Ebbe och skyndade ut för att hejda honom och tala om att han kom försent och att Molfrid nu äktat en annan. I vredesmod och förtvivlan stack han sitt svärd i hennes hjärta och fortsatte sedan in till brudparet, som mötte samma öde.
Därefter flydde Ebbe hals över huvud till Rom och bad i ett avlatsbrev påven om förlåtelse för sitt brott. Men han fick ingen ro i sitt samvete utan begav sig åter till Sverige, där han ställdes inför domstol. Straffet blev att han skulle slås i tunga bojor och köras ut i Bolmen, där han skulle tillbringa en natt på var och en av de 365 öarna i sjön.
När han fullgjort sitt straff steg han utmattad i land invid Angelstad kyrka. Han tog sin nattliga tillflykt på höskullen i prästgårdens ladugård.
Under tiden som Ebbe varit borta, hade han blivit legendarisk och visor hade diktats om honom. En av visorna fick han nu höra av pigan, som kom och mjölkade korna nere i stallet och sjöng under tiden. Då visade sig Ebbe och sade att en del i visan var sanning, annat inte. Den förskräckta pigan sprang och hämtade sitt husbondfolk.
Nu kände Ebbe på sig att slutet närmade sig och bad att få bli förd till kyrkan. I prästens sällskap steg han upp på en flat sten nära kyrkan och sade: Är jag värd att få vila i vigd jord, så sker det. Därpå föll bojorna av honom och han föll död ner. Han begravdes utanför kyrkmuren, som seden var med självmördare och brottslingar. Men då hände något märkligt, natten därefter rasade muren på just detta ställe. Den lades upp, men rasade igen. Nu beslöt kyrkomännen att flytta muren, så att Ebbe vilade innanför den.
Av hans bojor gjordes tre stycken kors som sattes upp på kyrktaket, de minner än idag om historien. Och stenen som ligger till vänster om kyrkporten sägs vara den som Ebbe stod på när han dog.

Med den historien ringade i öronen gav vi oss iväg mot Piksborg. Det är platsen för en medeltida borg, byggd någon gång på 1300.talet. Den fungerade som ett gränsfäste mot Danmark och var också centrum för kunglig skatteindrivning. Den brändes dock ner av Engelbrekt på 1430-talet och övergavs därefter.

Stationshuset i Piksborg står kvar och perrongen framför huset är intakt. Nu cyklade vi över bron över  till det som förr var Danmark och kom ut i skogen. Ledens underlag är grus/sand och är lätt att cykla på. Någon enstaka mötande mopedist eller cyklist träffade vi, men att slippa biltrafiken var väldigt skönt. Efter drygt en halvmil vände vi i Byholma och tog samma väg tillbaka. I Bolmens samhälle fanns lämpligt nog ett café som sålde väldigt god glass. Då fick vi också sträcka på benen innan vi återvände till startplatsen vid kyrkan.

Inte långt ifrån kyrkan finns en annan av sagobygdens sägenplatser, nämligen Skea dåre. Alldeles vid vägkanten står stenen som precis liknar en hukande, framåtsträvande gumma. För längesen trodde folk i trakten att den som fortast kom hem från julottan på juldagsmorgonen, skulle få sin gröda först inbärgad. Gumman från Skeagård skyndade på allt vad hon förmådde. Men när hon kommit ett par kilometer från kyrkan, fick hon hjärtslag och föll död ner. Till hennes minne restes stenen på samma plats.

Vill man veta mer om cykelleden finns det information på banvallsleden.se
Säkert finns det fler sägenplatser utmed leden. Bäst att skaffa sägenkarta också!

                                                        Text och foto Saga Alexanderson


1 kommentar

Under Att berätta

Utflykter i sommar 8: Mot jättarnas ö!

Nu går färden mot Bolmen, Sveriges tionde största sjö. Vi åker från Ljungby och kommer efter ett tag ut på en raksträcka som pågår i kilometer efter kilometer. Det brukar gamla vägar i Småland inte göra, de slingrar sig oftast runt med svängar och kurvor som är så skarpa att man nästan ser sig själv på ryggen ibland. Men vägen som sträcker sig från Hovdinges utkant till Bolmstad har sin egen historia. Genom skogarna ville man bygga en väg som skulle frakta virke ända till Vislanda, där järnvägen fanns. En skröna förtäljer att man laddade en kanon i Bolmstad och sköt en kula i riktning mot Vislanda. Kulan banade väg rakt igenom skogarna, och där den gått fram, byggdes sedan vägen.

Det första stoppet gör vi i Hölminge. Denna by var tidigare känd för sina vackra linåkrar, här odlades ovanligt mycket lin. Mitt i byn ligger Pilakull. Där bodde trollen. För det mesta skötte de sig själva, men trots det ville byborna egentligen gärna bli av med dem. En dag knackade en trollkvinna på i en av stugorna och frågade bondkvinnan där om hon hade något lin som skulle spinnas. Kvinnan tordes inte neka, utan lämnade några härvor till trollet. När det var färdigt återkom hon. Vad ville trollkonan ha i ersättning, undrade bondmoran. Jo, en enda önskan hade hon, och det var att byborna inte skulle odla så mycket lin, för se, det tål trollen inte. Naturligtvis berättade bondmoran sedan detta för alla i byn och bönderna började så lin på alla tänkbara åkerlappar. Nu fick trollen nog, och en natt flyttade de allihop till Tokahöj, som ligger i närheten av Bolmstad.
Ända tills för några år sedan kunde man varje år se linblommor på någon åker i Hölminge. Kanske inte nu längre. Nu hoppas man nog att trollen har rotat sig i Tokahöj för evigt.

Vi åker vidare. I Tannåker är kanske lanthandeln öppen, såvida det inte är en söndag. Kommer man på lördagsförmiddagen, kan man pricka in elva-kaffet i affärens cafédel. Många av de omkringboende brukar ta vara på det tillfället att ses.

Färden går sedan över bron och då befinner man sig på Bolmsö, som förr kallades jättarnas ö. Det sägs att på forntiden bodde det enbart jättar där. När de ville ta sig över till fastlandet, tog de grus i nävarna och kastade i vattnet. På så vis bildades öar som jättarna kunde gå på. Man kan förstå, att det var en faslig trafik med jättar som ville ta sig över, eftersom Bolmen har så många öar, 365 stycken, sägs det. Särskilt ofta verkade de vilja ta sig till Toftnäs, som ligger på andra sidan sjön. I nordöstra hörnet av ön kan man nämligen se resterna efter en bro som jättarna lade där. Brons yttersta spets kallas Stenudden.

När Bolmsö blev kristnat uppfördes den första kyrkan i den nordvästra delen av ön. När den ringde till gudstjänst retade det gallfeber på jättarna, de fick nämligen en fruktansvärd huvudvärk av klangen. En söndag när det ringde samman, tappade en jätte besinningen. Han stod på Stenudden och grep en stor sten som han slungade mot kyrkan. För att få extra kraft, lade han sitt strumpeband om stenen. Men han missade målet och stenen hamnade några hundra meter från kyrkan. Här, i Klockaregårdens gärde ligger den än idag.  Om man tittar riktigt noga, kan man se en urholkning i stenen, det är märket efter strumpebandet.

Till Stenudden går det också att ta sig med bil. Fortsätt då till Håringe by och håll utkik efter vägvisaren.

Inte långt ifrån kyrkan ligger färjeläget. Med hjälp av linfärjan Bolmia kan man ta sig till Sunnaryd och fortsätta sin upptäcktsfärd. Kanske man vill köra västerut och besöka Tiraholm för en glass eller en matbit? Vägen dit är inte gjord efter loppet av en kanonkula, utan liknar mer de traditionella smålandsvägarna.

Eller man kanske vill leta sig fram norrut till byn Torskinge och upptäcka Slättö sand? Det är något så ovanligt som ett flygsandfält i inlandet.

Ja, det finns många möjligheter. På tillbakavägen kanske man ser fler vita skyltar med texten Sagobygden och en hänvisning. Då är det bara att svänga av och hitta fram till sagoskåpet. Innanför dörrarna finns berättelsen.

Tack till Agneta Json Granemalm för bilden.

1 kommentar

Under Att berätta

Till min vän med ny jägarexamen

Du tycker kanske att du lärt dig allt i den teoretiska och praktiska kurs du genomgått? Att din lärare inte kan ha förbisett något av alla moment i utbildningen? Då måste jag göra dig lite besviken. Några saker som inte stått i kursplanen är viktiga att känna till.

Skogssnuvan råder över viltet.
Snuvan är ett av de väsen som kräver all respekt. Hon är en vacker kvinna med en röst som kan förtrolla. Män som hör rösten, känner en obetvinglig lust att följa efter den. Men var vaksam, vänder hon sig om, ser du att hon inte har en kvinnas ryggtavla, istället ser du något som liknar en ihålig stock. Kanske har hon en rävasvans eller kosvans som hon försöker dölja, det är ett säkert tecken. Kanske hon ger dig jaktlycka. Men pass på, hon vill dig inget gott, hon utnyttjar dig bara. Du måste hålla dig väl med henne. Det gör du genom att bli hennes älskare, eller så lägger du en slant eller lite mat på en stubbe åt henne.
Du skall vara tvättad, snygg och proper för att inte misshaga henne. Är du osnygg, får du gå tomhänt hem. Vissa djur är hennes keldjur, det kan vara ett visst rådjur eller någon speciell fågel. Skjuter du på något av dessa, går kulan en annan väg, eller så finner du, när du ska hämta bytet, bara en hög med boss eller stickor.
Att hålla sig väl med henne ger resultat. En gång hade snuvan fått lust att besöka ”Seffresmässe märken” i Växjö, det vill säga marknaden vid Sigfridsmäss. Hon hade fäst upp rävarompan i ett bälte under kjolen så att den inte syntes. Grann som hon var, dröjde det inte länge förrän manfolken flockades runt henne. Men framåt kvällen råkade svansen lossna från bältet och kasa ner så att den stack fram under kjolkanten. En av torghandlarna var en ung bonde. När han fick se svanstippen, gick han fram till snuvan och viskade ”Mamsell lella, henna unnerkjol har åkt ner å syns lite”. Snuvan hissade kvickt upp svansen och viskade tillbaka ”Detta ska jag återgälda”. Sen den dagen behövde bonden aldrig ge sig ut, när han ville jaga fågel. Han behövde bara ställa sig på farstubron och skjuta tre skott rätt upp i luften, så dråsade det ner dussintals med orrar och tjädrar och annat matnyttigt runt honom.

Bortsett från snuvan, finns annan viktig kunskap.
Du får inte jaga på ”olaga tid”. Då talar vi inte om gängse jakttider, som du har fått lära dig på kursen. Nej, nu gäller det att du inte får jaga på sön- eller helgdagar eller under dymmeln. Följande var vad som hände en jägare: Han hade tänkt sig en extra förtjänst, hade skjutit ett knippe orrar i början av påskveckan. Nöjd uppsökte han vilthandlaren med sin ryggsäck, men blev förskräckt. När han skulle ta fram fåglarna låg det bara en massa maskar och krälade på botten av säcken. Andra som jagat på olovlig tid har berättat att de, just som skottet avlossats, fått liksom en örfil, varpå kulan gått åt ett helt annat håll.
Välj rätt dag. Av veckans dagar är torsdagen bäst. Vissa dagar på året är särskilt tursamma, nämligen annan- eller tredjedag jul, valborgsmässoafton och skärtorsdagsmorgonen. Söndagen är ju som sagt tabu, men om du är ute i skogen den dagen, bör du artigt hälsa ”Gomorron” på alla vilda djur du möter. På så vis får du tur med nästa veckas jakt.
Skaffa dig jaktlycka på något av följande vis: Se till att du har jämnt antal patroner i väskan. Var noga med att på morgonen kliva upp ur sängen med fötterna, inte baken, först. En farligare metod är att ta sitt gevär och klättra upp i en björk och sitta kvar där medan den huggs ner, så att man slår i backen tillsammans med trädet.
Det gäller också att se upp med vad du möter när du är på väg ut i skogen. Många varnar för att möta en käring, men det verkar inte vara bättre att möta en hare, en gris eller en katt. Att träffa en häst är däremot bara bra. En präst ska du hoppas på att slippa stöta ihop med, men att en hora är det bästa tänkbara, det känner alla till.
Ja, det var bara några av de saker som är nödvändiga för att du ska lyckas i skogen. En annan gång kan jag tala om hur du ska veta vart i skogen du ska gå och hur du ska sköta din bössa för att den ska hjälpa dig på bästa sätt. Vi tar det lite i sänder, man lär sig ju inte allt på en dag.

                                                                                                                                                

Källa: Jakt och fångst i Sunnerbo, ur Kronobergsboken 1982, Årsbok för Hyltén-Cavalliusföreningen, kapitlet Friskyttar och himmelsfärdsmete av Jan-Öjvind Swahn

Bild: By Snibban – Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=4029647


1 kommentar

Under Att berätta

Årsgång, inget för den harhjärtade

Den som till äventyrs vill försöka att gå årsgång, dvs att under julnatten eller nyårsnatten gå runt sin församlingskyrka för att få kunskap om vad som väntar under det kommande året, måste ha klart för sig att det kräver en hel del mod och uthållighet. Hela dagen måste tillbringas i avskildhet, utan att äta och utan att yttra ett ord. När så tiden klockan sig midnatt, beger man sig till kyrkan. Det är viktigt, att man går på vägens högra sida. På vänstersidan kan man stöta ihop med döingar eller kanske gloson. När den suggan får syn på en människa, sätter hon fart rakt emot henne för att försöka tvinga sig till att springa mellan hennes ben, varvid personen löper en överhängande risk att bli uppsprättad.

Då klockan slår tolv, börjar man vandra motsols tre varv runt kyrkan. Varje gång kyrkporten passeras, blåser man luft in genom nyckelhålet. När man sedan återvänder hem, kan man få se tecken på vad som är att vänta. Hör man psalmsång och hammarslag från ett hus, som om någon snickrar på en likkista, kommer någon att avlida där. Om något låter som en lie som slår i sten, förstår man att skörden kommer att bli dålig. Detsamma gäller, om man får se stora oxar dra ett litet ynkligt lass. Om däremot två små möss drar ett stort lass, blir bärgningsåret välsignat.

Vad som än visar sig, måste man ovillkorligen vara allvarlig och tyst. En man som gick årsgång, fick se en halt höna komma dragandes en vagn. Det såg så lustigt ut att han brast i skratt. Det skulle han inte ha gjort. Från den dagen gick hans mun från öra till öra, han blev aldrig normal igen.

Smålands Allehanda noterar i ett klipp från Korrespondenten, Landskrona Tidning den 20 januari 1883, följande berättelse:

”Sistlidne julafton på qvällen, skulle en yngling jemte en minderårig flicka från Wäderås i Hångers socken gå till ett närbeläget torp med ett fat julgröt. Komna fram till torpet, som låg tätt intill landsvägen, gick flickan in, men ynglingen stannade utanför. Då han stått en stund, fick han höra några drängar från Sanna och Intägten komma gående utåt landsvägen för att gå s k ”årsgång”. Det brukas nämligen ännu i Hånger att gå ut julqvällen, då man tror, att man skall få se eller höra hvad som under kommande året skall ske. Detta kallas att gå årsgång. Men ynglingen, som väntade vid torpet, var en stor skälm och beslöt att skrämma sina vidskepliga vänner. För det ändamålet gömmer han sig bak en enbuske och börjar sjunga på en bekant psalmmelodi, just som drängarna voro midt för honom. Förskrämda med håret på ända togo de harhjärtade ynglingarne till flykten, allt hvad benen förmådde, under det de uppgåfvo höga rop och lofvade hvarandra att aldrig mera gå årsgång. Dagen derpå omtalade de, att de på julqvällen sett spöken och hört, huru dessa sjungit vid torpet, så att det vore utom allt tvifvel, att torparen skulle dö inom år och dag. Men rätta förhållandet kom snart ut, och de stackars drängarne fingo lida mycken smälek för sin feghet och öfvertro.”

Läs mera i boken Julberättelser i vintermörkret av Per Gustavsson

Bild från http://www.pinterest.ru

Saga Alexanderson, med tack till Tobias Sörensen-Munkholm som fann artikeln.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Väsenologi – en faktabok om väsen i nordisk folktro

Tänk, om ämnet väsenologi hade funnits på skolschemat, lika självklart som t ex biologi. Det hade varit en höjdare, åtminstone för vissa. Nu finns det i alla fall möjlighet att man, genom att noggrant studera denna bok, kan bli väsenolog, dvs en expert på väsen.

Ingela Korsell står bakom texterna och Reine Rosenberg har gjort illustrationerna i boken som omfattar 120 sidor. Faktagranskare har varit Ulf Palmenfelt, som är professor emeritus i etnologi.

För några veckor sedan var vi på besök hos våra barnbarn, som bor några timmars bilresa bort. På vägen ner läste jag boken och berättade några av historierna för min man, som blev högeligen road.  När vi sedan gjorde en utflykt med barnen, som är 9 och 12 år, återberättades en av historierna. Pojkarna blev mycket intresserade och ville höra fler (i boken anges att den lämpar sig för personer som är mellan 9 och 99 år, och där befann vi oss ju, som av en händelse).

Faktum är, att det mesta vi hittade på den helgen, utkonkurrerades av historierna i boken. Vi läste om gengångare, mara och varulv. Dessutom om kyrkogrim och vättar, för att inte nämna lindorm, bjära, spiritus och näcken.
Först får man en illustration och en noggrann beskrivning, vilken innefattar kategori, farlighetsgrad, kännetecken med mera. Efter det kommer själva sägnen, som naturligtvis anger både plats och personlig anknytning till det inträffade, och till sist påtalas sägnens funktion, dvs anledningen till att den kommit till. Varför är till exempel en speciell vägsträcka i Gävleborgs län så olycksdrabbad? Kan förklaringen vara att motorvägen byggdes där det tidigare stått ett hus, under vilket vättar bott sedan urminnes tider? En person har flera gånger i tidningsinsändare påtalat att vättarna är mycket förtretade och hämnas genom att orsaka tillbuden.

Barnbarnen ville gärna ha kvar boken hemma hos sig, men det avstyrde jag vänligt men bestämt. Jag hade ju ögnat igenom texterna före högläsningen och visste, att avsnittet som beskrev skogsrået, handlade om kvinnan som krävde sex. Och att mylingen är ett stackars barn som mördades av sin egen mor, för att hon skulle undgå skammen och stigmatiseringen som följde med att få ett barn utom äktenskapet. Tycker nog att de ännu är lite för unga för att bli fullfjädrade väsenologer.

                                                                                                       Saga Alexanderson

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Hurusom överträdelse mot ordningsstadgan gynnade bildandet av ett sockenbibliotek

En extra kommunalstämma hölls i Dannäs den 20 maj 1863 med anledning av en skrivelse från Kronofogden den 15 april.


Herr Kronofogden begär att kommunalstämma måtte hållas i Dannäs tillvägabringande av vänlig överenskommelse mellan dess innevånare om
..att all utdelning och förtäring av brännvin vid auktioner måtte förbjudas och upphöra, vare sig betalning mottages eller icke,
..att tjänare och ungdom som icke hava något vid auktionen att uträtta, böra av föräldrar och husbönder avhållas från att besöka sådana,
..och att om de likväl skulle besöka dem, då ovillkorligen lämna auktionen vid förloppet av en timma, då den enligt lag bör för dagen avslutas,
..samt slutligen att icke blott vite för överträdande härav måtte stadgas, utan ock att några av kommunalnämndens ledamöter utses att vid auktioner inom socknen vara tillstädes och utöva tillsyn att överträdelser häremot och allmän lag icke sker.

Församlingen tog i noga övervägande denna herr Kronofogdens ämbetsskrivelse vilken ock nu upplästes, önskade allmänt att det överklagade oskicket inom häradet måtte kunna borttagas, och vill såväl på övertygelsens väg, som ock genom ett noga aktgivande på sina barn och tjänare, söka motverka och förhindra denna osed, men ansåg sig icke kunna träffa och ingå sådan överenskommelse emedan man ansåg sig därvid göra ingrepp i den personliga friheten, eller trodde man sig böra stadga något vite i förekommande fall, helst som lagen i sådana förbrytelser har allvarsamma straffbestämmelser och det dessutom skulle störa det allmänna förtroendet inom församlingen om deras egna medlemmar skulle åtaga sig att uppträda som angivare och slutligen skulle ingen vilja eller kunna utöva sådan uppsikt som blivit föreslagen.

Ordföranden hade i sammanhang härmed och då beklagligtvis ibland en del av ungdomen sett spel utövas, ansett skäl vara att söka i tid förekomma att detta icke finge utbreda och inrota sig hos ungdomen, kungjort detta ämne såsom föremål för överläggning. Församlingens samtliga närvarande medlemmar erkände det skadliga i denna lasts utövande och ville hämma den i sin uppkomst. Till vinnande av detta ändamål stadgar församlingen ett vite av 5 Riksdaler Riksmynt för såväl den husvärd som upplåter något av sitt hus till kortspel, lottdragning, supgillen eller lekstugor som ock för var och en som deltager eller tillstäder sådana otillåtna nöjen.

Hemmansägaren Carl Lundberg, Jonsbo, tillade härvid även den önskan och anhöll att den måtte intagas i protokollet att de bildade folkklasserna måtte med sitt exempel härutinnan föregå Allmogen. Möjligtvis utfallande böter mot överträdande av denna ordningsstadga tillfaller sockenbiblioteket, vars bildande är i vardande.

Då flera inom församlingen givit sin önskan tillkänna att bruket av brännvin och andra rusdrycker vid Bröllop, Begravningar, Barndop och läsemöten måtte upphöra såsom ock själva de så kallade läsemöteskalasen såsom betungande för den mindre bemedlade borttages.

Föredrog Ordförande denna önskan för församlingen. Man ville härom inte fatta något beslut eller överenskommelse, utan lämnade åt var och en att i detta fall handla efter sitt samvetes beprövande. Dock med det uttryckliga tillägget, att ingen varken ville eller kunde misstycka om någon vid dylika tillfällen icke bjöd på brännvin eller tillställde så kallat läsemöteskalas.

I sammanhang härmed borttog man det bruk som från längre tid varit rådande samt att församlingens Klockare vid sin offertagning, fjärde böndagen, trakterar de offrande med brännvin och mat efter gudstjänstens slut.

I övrigt beslutades å detta möte att upprätta ett sockenbibliotek och som grundplåt skänkte Ordförande komminister Lönnegren Luthers Postilla, Skrivers Själaskatt samt första årgången av Tidskriften för Ungdom.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Evighetsmaskinen

Följande artikel var införd 1891-07-03 i tidningen Fyris. Dessförinnan hämtad från Smålands Allehanda.

Perpetuum mobile, detta svårlösta problem, om hvars lösande väl ingen förnuftig människa numera har något hopp, tror sig en mjölnare i Dannäs Kvarnagård vid namn Johan Karlsson vara i stånd att lösa. Han är nämligen sedan flere år tillbaka sysselsatt med konstruerandet af en maskin som utan särskild drifkraft skall gå utaf sig själv. Mannen, som är mycket fattig, kan icke egna hela sin tid åt sin ”evighetsmaskin”, som den af honom benämnes, utan han måste emellanåt skaffa ett annat arbete för att kunna försörja sig och sin familj. När han sålunda förtjänat så mycket, att han blir i stånd därtill, hyr han sig en lokal och arbetar på ”maskinen”, vilket sker i största hemlighet. och ingen, icke ens hans närmaste anförvandter, kunna berömma sig däraf att ha sett hans arbete, som alltid ligger höljdt af ett större skynke och vaktadt af en laddad och gillrad bössa, då Carlsson ej är hemma. Endast en gång hade en hans gode vän då Carlsson varit rusig, fått se några underligt formade, blankfilade järnbitar.
Carlsson, som är fullt och fast öfvertygad om att lyckas, påstår, att han för åtta år sedan hade en så beskaffad maskin färdig af trä, men, som träet för hastigt nöttes upp, kunde den ej visas, hvarför en utaf järn, nu i förbättrad upplaga, nu skall tillverkas. Carlsson tror sig få i England lyfta ett statspris af flere milloner kronor, utaf hvilken stora förmögenhet han frikostigt lånar ut stora summor till sina vänner. Att mannen, ehuru vid sundt förnuft, är något besynnerlig, är säkert, men han saknar ingalunda mekaniska anlag och är för öfrigt en hederlig och duktig karl.

Bilden har inget med textens uppfinning att göra, utan är ett exempel på ett av de otaliga försök som gjorts att konstruera en dylik.
Källa: Sv m Wikipedia.org

Återgivet av Saga Alexanderson

Lämna en kommentar

Under Att berätta

”Jag är döden”

Förr i tiden var det vanligt att flickor fick sin första anställning i något hushåll som hjälpreda. Så var det för min moster. Hon blev städslad som hemhjälp hos Oskar, som var hemmansägare, och hans gamla mor Stina. Min nygifta mor bodde alldeles i närheten, så de kunde träffas ganska ofta. För henne berättade hon vad som hände den där februaridagen.


Oskar såg man nästan alltid utomhus om man kom där förbi. Han stod oftast på vedbacken och högg ved ”för den eviga elden därinne”. Han syftade då på sin mor som helst kurade i spisvrån.
En dag, när de åt frukost, sade Oskar ”Jag tror att det är frågan efter gamla Sissa i Strömma idag”. Sissa i grannbyn var gammal och hade varit dålig ett tag. ”Vad har du fått det ifrån?” undrade modern. Då berättade Oskar om en kuslig och egendomlig dröm han hade haft på natten. Han hade drömt att han stått därute och fått se en skjuts närma sig på vägen. En främmande häst drog en vagn, på vilken det satt en mörkklädd herre. När ekipaget kom mittför Oskar, höll kusken in hästen, som stannade. Oskar hälsade, och frågade ”Vem är du?” ”Jag är Döden”, sade mannen och manade sedan på hästen, som satte igång så att skjutsen försvann neråt Strömma. ”Så då är nog slutet kommet för Sissa”. De satt tysta runt bordet, det kändes olustigt att ha fått höra detta.
Efter måltiden gick Oskar ut, sa att han skulle spänna för hästen och köra till en ängslada och hämta hö, nu på eftervintern hade vinterfodret i lagårn tagit slut.
När min moster lite senare skulle gå ut för att hämta ved i vedboden, fick hon se att hästen stod utanför lagårdsdörren med hövagnen efter sig, och att Oskar låg medvetslös på marken en bit därifrån. Det ordnades så att han kom till lasarettet så fort det bara gick, men efter någon dag dog han utan att ha återfått sansen.
Troligen hade hästen gjort ett ryck just när Oskar var på väg upp i vagnen, varvid han fallit så illa att han brutit nacken.

Men gamla Sissa fick leva ännu en tid därefter.

Saga Alexanderson

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Vad hände, egentligen?

Följande anteckning finns på en gulnad lapp i Dannäs hembygdsförenings arkiv.

1895, hbför

”Nedanstående hände en söndagskväll på hösten 1895.
Vi var en del ungdomar samlade i en granngård hos tvenne ungkarlar som vi ofta brukade besöka. Den yngre av dem var musikalisk och hade derför köpt sig en orgel vilket var mycket ovanligt på den tiden att allmogen köpte musikinstrument med undantag av bäljaspelet.
Allt nog, när vi varit samlade en stund, ville vi höra sång och musik, vilket även blev fullföljt. Den unge musikanten satt vid orgeln och spelade och tre unga damer stod omkring honom och sjöng, medan vi som voro åhörare satt å skilda platser i rummet då plötsligt ett fönster i rummet slogs in och glasbitar föll ned på golvet vid våra fötter. Givetvis tystnade musiken och sången, och samtliga rusade ut för att söka få fatt på nidingen. Under det att vi undersökte den närmaste terrängen hade damerna lugnat ner sig så att de ämnade att uppsamla glasbitarna å golvet, då varseblev de att fönstret var helt och några glasbitar fanns ej på golvet, varför vi genast blev inkallade och till vår stora förundran endast konstaterade fakta.
Tidigare under året hade ungkarlarnas mor dött, om något samband dermed var att ifrågasätta?
Som brukligt var på den tiden att det bildades bolag som inlöste ett nyhetsorgan tillsammans och läste i tur och ordning, blev jag ofta skickad till nämnda ställe med tidningen på kvällarna. Då hörde jag på övre våningen fotsteg, som om någon gått der med träskor, lika som den avlidna gjort i livstiden.”

Om någon tvivlar på sanningen av denna berättelse, kan den bestyrkas av tvenne 80-åriga fruar som voro närvarande vid omskrivna tillfälle.

Ordagrant och stavningsenligt återgivet av Saga Alexanderson

3 kommentarer

Under Att berätta

Folksagan i Sverige, verket om insamlarna, berättarna och berättelserna

Folksagan i S

I vår och sommar har Sagomuseet och berättarnätet Kronoberg fokus på folksagor och i synnerhet Gunnar Olof Hyltén-Cavallius, vilken lade grunden för folklivsforskningen i Sverige. Hans födelse för 200 år sedan firas med pompa och ståt den 20 maj i Skatelövs hembygdsgård. Folksagorna kommer också att dominera i programmet på berättarfestivalen i juni och färgar berättelserna i Sagobygdens sommarberättande. Hösten 2017 utkom ett storverk i tre delar om folksagor.

Per Gustavsson och Ulf Palmenfelt har i detta samlingsverk, Folksagan i Sverige, betraktat folksagan ur olika perspektiv. Detta är det mest omfattande verk av denna art som getts ut i Sverige sedan 1950-talet. De tre fristående delarna har fått underrubrikerna Insamlarna, Berättarna och Berättelserna.

Företaget Bibliotekstjänst tar del av majoriteten av bokutgivningen i Sverige och omdömena från deras lektörer ligger i stor utsträckning till grund för vilka böcker som köps in till olika bibliotek. Bedömningen sker på en femgradig skala, där 5 är det högsta.

Nedan återges BTJ:s lektör Inger Littberger Caisou-Rousseau bedömning av böckerna.

I den första fristående delen, Insamlarna, som omfattar 431 sidor, presenteras sakkunnigt och gediget de sexton viktigaste insamlarna av folksagor i Sverige såsom Arvid August Afzelius, Per Arvid Säve, Nils Gabriel Djurklou, Eva Wigström, Johan Nordlander, August Bondesson, Ella Odstedt, Carl-Herman Tillhagen och naturligtvis Sveriges främsta namn på området: Gunnar Olof Hyltén-Cavallius. Läsaren bibringas också värdefull kunskap om genrens historia i ett internationellt perspektiv alltifrån det antika Grekland och Rom, över medeltid och reformationstid, fram till de nordiska insamlarnas verksamhet vid 1800-talets början. Här visas hur den allmänna historiska utvecklingen ger sig till känna på folksagans område och hur intresset för det lokalt specifika, med dialekterna som viktigt inslag, får sitt genomslag, samt hur undergenrer ersätter varandra under tidens gång. Helhetsbetyg: 5.

Den andra delen, Berättarna, omfattar 623 sidor och här står berättarna i centrum. Inte mindre än trettio sagoberättare presenteras informativt och klargörande i kronologisk ordning alltifrån Mickel i Långhult till nutidens Monica Caldaras och Ivan Nikolizsson. Läsaren får kunskap om såväl biografiska fakta som om varje berättares repertoar. Särskilt tilltalande är att man också inkluderar exempelvis romska berättare och en samisk som Johan Turi. Liksom i den förra delen kan man här spåra en historisk utveckling under mer än hundra år. Berättartraditionen förändras naturligt i takt med samhällets ändrade struktur och bondesamhällets upplösning ger också upphov till nya sätt att berätta. Glädjande nog har det muntliga berättandet på senare år fått förnyad aktualitet i scenframträdanden och en berättarrörelse är i tillväxt. Författarnas insats att lyfta fram dessa ofta bortglömda sagoberättare är synnerligen lovvärd. Helhetsbetyg: 5.

I Berättelserna, den tredje fristående och avslutande delen i storverket återges på 933 sidor cirka tusen sagor med sakkunniga kommentarer. Kända sagor som ”Rödluvan” och ”Tummeliten” blandas med mera okända som ”Flytta brunnen” och ”Lika nyfiken som Eva”, men också de ofta lästa och återberättade sagorna då de inte sällan möter i mindre vanliga varianter. Klokt nog har nämligen ofta tidigare opublicerade eller svåråtkomliga uppteckningar valts framför mera kända. Utöver den slösande mängden sagor får läsaren också nyttig information om hur vetenskapen delat in folksagan i olika grupper som undersagor, djursagor, ursprungssagor, legendsagor, novellsagor och skämtsagor och hur sagorna använts på olika sätt. Tillsammans med de två föregående delarna är denna bok en ovärderlig kulturgärning och eftersom det bokstavligt talat handlar om folkliga sagor är den tilltänkta mottagargruppen lika stor som heterogen. Helhetsbetyg: 5.

Boken är utgiven på Carlssons förlag 2017. Utges i samarbete med Sagomuseet i Ljungby och Vislanda hembygdsförening i samband med 200-årsminnet 2018 av Gunnar Olof Hyltén-Cavallius födelse.

Per Gustavsson är sagoberättare och författare och Ulf Palmenfelt är professor emeritus i etnologi och folkloristik.

 

Lämna en kommentar

Under Att berätta