Författararkiv: Saga Alexanderson

Om Saga Alexanderson

Berättare på Sagomuseet

Den som reser, hittar något att berätta

En av sommarens utflykter förde till Torpa stenhus. Det är ett slott i Länghems socken i Tranemo kommun i Västergötland, vackert beläget vid sjön Åsunden. Det är jämte Glimmingehus i Skåne en av Sveriges bäst bevarade medeltidsborgar. Det tillhör också Sveriges så kallade spökhus, det har minst fem olika historier knutna till huset. En av dem berättar om Torpas vita hästar. Fyra ståtliga vita hästar drar en vagn med en kusk klädd i ägarsläktens färger. Ekipaget ska enligt sägnen bara kunna ses av ägaren till Torpa stenhus då han eller hon ligger för döden.

I slottets entré finns också följande sägen att läsa på en tavla. Titeln fick mig, en Ljungbyanknuten berättare, att reagera.

Sägnen om Pintorpafrun

På gården Pintorp, numera Erikstorps slott, härskade förr en fru, som grymt plågade sina underlydande. Hon krävde det yttersta av dem i arbetet, hetsade hundar på deras barn och piskade dem som försinkade sig vid dagsverkena.
Från slottstrappan såg hon en morgon en torpare komma för sent och befallde honom att som straff fälla godsets största ek och forsla denna med toppen före till gården – annars skulle han mista sitt torp. Ute i skogen mötte den suckande torparen en gammal man, som tröstade honom med att Erik Gyllenstierna och Svante Banér skulle hjälpa honom med trädet, när detta blev hugget. Redan i tredje hugget föll trädet. Torparen satte sig grensle över stammen och i våldsam fart for trädet upp mot slottet. Men just som trädet törnade emot slottsporten, snavade en av de osynliga dragarna, och en röst ropade: ”Vad, knäar du, Svante?”
På trappan stod Pintorpafrun. Hon förstod vilka dragarna var och for ut i förbannelser mot torparen, men då skakades plötsligt marken av en jordbävning, en svart vagn rullade in på gården och en svartklädd herre vände sig till Pintorpafrun och bad henne följa. Hon förstod vem den främmande var och bad om uppskov med färden. Förgäves bad hon om tre år, tiggde sedan om tre månader, tre dagar eller blott tre timmar, men fick bara tre minuter och löfte om att husprästen, kammarpigan och kammartjänaren skulle få följa henne. De steg in i den svarta vagnen, som sedan bara skymtade som ett streck utefter vägen.
Vagnen stannade framför ett stort slott. I salen uppe i slottet tvingade den svarte kavaljeren den stolta frun att byta ut sina kläder och skor mot en grov klädnad och tofflor av trä. Därefter kammade han hennes hår tre gånger så att blodet flöt och dansade tre valser med henne, så att tofflorna fylldes med blod.
Efter den första dansen bad frun att få ge kammartjänaren sin guldring – den brände hans finger som eld.
Efter andra dansen gav hon kammarpigan sin nyckelknippa – den svedde hennes hand.
Efter tredjedansen öppnades en fallucka i golvet och frun försvann ner i rök och lågor.
Prästen tittade ner i hålet. En gnista slog upp mot ögat, så att han blev enögd. Den svarte gav tjänarna lov att återvända i den stora vagnen, som förde dem fram på en bred väg. Men nu såg kammarjungfrun tillbaka och så var vagnen och vägen plötsligt borta. De befann sig i en öde skog, där de olyckliga måste ströva omkring i tre år, innan de åter kom hem till Pintorp.

Sägnen om Pintorpafrun är bekant i hela landet och på Torpa stenhus sades den vanligtvis vara lokaliserad till Pintorps gård (nuvarande Eriksbergs slott) i Stora malms socken i Södermanland. Några har utpekats som Pintorpafrun, bland andra änkan efter sätesgårdsägaren Erik Gyllenstierna vars måg hette Svante Banér.

Min egen association till Pintorpafrun går naturligtvis till sägnen i sagobygden om kvinnan med det namnet som härskade på Bolmarö säteri. Och som fick namnet för att hon pinade torparna så grymt.

Saga Alexanderson

1 kommentar

Under Att berätta

Det gömda folkets gryta

En av nordiska museets utställningar under 2022 heter ”Arktis – medan isen smälter”. Den handlar om livet och förändringarna där. Vi får genom föremål, foton, design, konstverk med mera möta människorna som bor i dagens Arktis

I en monter visas en bild på en liten koppargryta som finns utställd på Islands nationalmuseum. Om denna gryta berättas följande historia.

Enligt isländska folksägner ser älvor ut som och har samma arbetsuppgifter som människor, men de är överlägsna oss i gåvor, klokskap och förmågor. De kallas också álfar och huldufólk (”de gömda människorna) och de är naturens vårdare, representanter och talesmän. Medan människor kämpade för livet mot naturens krafter, levde de osynliga i välmåga och balans. När kontakt uppstod mellan de två verkligheterna fick det stor betydelse. De gömda visade sig och glänste av skönhet och elegans

Det gömda folkets gryta

För över hundra år sedan bodde en man vid namn Pálmi Gudmundsson i Dýrafjördur i Islands Vestfjordar. Han trodde inte på älvor, bara på sådant som är synligt för ögat. En nyårsnatt när han kom ut i månskenet såg han en massa folk gå förbi. Han trodde knappt sina ögon och höll sig tyst. Då såg han plötsligt ett barn i femårsåldern som bar på något. Barnet hade kommit efter de andra och ropade ”Mamma, min mamma!”  Pálmi lyckades inte komma ifatt skaran, men föremålet, som barnet tappade, kunde han plocka upp.
Det var en märklig gryta, den liknade inte något han sett tidigare. Han förstod nu att han mött älvorna. Han tog hem grytan och gömde den i en kista. Bara hans närmaste fick se den. Före hans död 1865 lämnade han den till sin fosterson. Senare tog frun hand om den. Enligt henne hade den en helande kraft.

1882 skänktes grytan till Nationalmuseet på Island av en okänd person. Den är knappt 13 cm hög, har daterats till 1500- eller 1600-talet och är gissningsvis av tyskt ursprung.

I arkiv och museer finns mycket som visar att man i norra Europa trott på naturväsen in på 1900-talet. Vikten av respekt, fred och balans mellan människa, väsen och natur betonas. Med urbaniseringen försvann kontakten med naturen och tron på de osynliga. Men dessa berättelser tillhör mänsklighetens delade kulturarv. I dagens kamp mot klimatförändringar har de ett angeläget ärende.

Saga Alexanderson

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Historien om februari

Detta inslag är en favorit i repris, skriven av Daniel Onaca. Det publicerades första gången i februari 2011.

Det var en gång en gammal farbror som hade tolv söner. De hette Januari, Februari, Mars, April och så vidare. Februaribarnet vad det minsta av alla; och det mest bortskämda. Gubben ägde en vinodling. När vindruvorna mognade hjälpte hans söner åt att plocka och bära hem druvklasarna. De tänkte pressa dem och samla druvsaften i en tunna. Men innan dess kom alla överens om att dela vinet mellan sig så att var och en skulle få lika mycket att dricka.

Bröderna tog mått på en stor tunna, delade den i tolv delar och drog streck med krita på den liggande tunnans botten. Elva streck blev det. Sedan satte de en tappningskran mellan varje streck. Det blev tolv stycken under varandra. Den översta tillhörde Januari, som var den äldsta i syskonskara. Den nedersta tilldelades Februari, som var den yngsta av alla. Så var det på den tiden: minstingen hamnade alltid sist. Sedan lade de tunnan i källaren och hällde druvsaften i den. Så gick det ett par månader.

En vacker dag gick Februari ner i källaren. Han vred på sin tappningskran, fyllde en kanna och smakade. Vinet var gott! Han sprang med det glada budet till sina syskon, men dessa ville inte smaka av det ännu. Februari, för sin del, hade en annan inställning i denna fråga. Han började avlägga täta besök i källaren. Varje gång tappade han upp en tillbringare med vin och drack upp den. Sedan var han pratglad och sprallig hela dagen. Hans syskon märkte det och tänkte: ”Drick du bara; snart har du förbrukat din del och då kommer vi att läska dig när vi börjar dricka vår andel.”

Så passerade ytterligare några veckor. En dag fick Januari lust att smaka på vinet han också. Han gick ner i källaren, vred på den översta kranen, som var hans, och väntade. Och väntade. Hans väntan var förgäves för kannan förblev tom. Inte en enda droppe kom ut ur kranen. Förbluffad över vad som hände gick Januari och berättade detta för sina andra bröder. De kom ner och Mars försökte tappa vin i sin kanna, men han lyckades inte bättre. Sedan prövade även de andra syskonen, den ene efter den andre. Resultatet var detsamma. Endast December fick en halv kanna vin, men sedan blev det stopp för honom också. Först då begrep alla, vart vinet tagit vägen.

De blev jättearga på den lille Februari och började jaga honom. Han sprang gråtande iväg, men när hans syskon avbröt förföljelsen, skrattade han igen. Därför säger man att månaden februari kan bli omväxlande: än kylig och dyster, än mild och vacker.

Daniel Onaca

1 kommentar

Under Att berätta

Än lever sommaren i oss

Den sista veckan före första advent känns ibland som den mörkaste innan vintersolståndet. Men med det första adventsljuset tänds också tusentals andra ljuspunkter inför julen som lättar upp gråheten. Även vi på landet som saknar gatubelysning gör vårt bästa föra att förjaga mörkret. Vi sätter upp adventsstakar och utegranar, drar ljusslingor lite varstans runtom oss. 

Men just denna vecka behöver jag hämta lite sommarkänsla från minnets arkiv. Jag tänker tillbaka på ett av de sista berättartillfällena från i somras och förflyttar mig till ”Tildas” i Källshult, den gamla gården som nu förvaltas och vårdas av Torpa hembygdsförening. Jag ska berätta där tillsammans med Anna Lilliequist. Det är hennes hemtrakter, så hon är väl förtrogen med det lilla hemmanet.

När vi kommit fram och trätt in på gården, ser vi först det röda boningshuset, byggt på 1800-talet. Finingången mitt på husets långsida ska vi inte använda. Ikväll ska vi berätta i magasinsbyggnaden som ligger i vinkel. Där står dörren står på glänt och en liten spann med stora solrosor välkomnar oss på trappstenen. 

Inne är det dunkelt, det tar en stund för ögonen att ställa om. Trasmattor på golvet, stearinljus lite varstans. Besökarna kommer in och slår sig ner på de framsatta stolarna. 

Anna hälsar oss välkomna och berättar lite om Tilda, eller Ida Matilda Johannisdotter, som hon benämns i prästbetyget. Om livet som hon i alla dagar framlevde här, först med föräldrarna, sedan med syskonen. Allt skedde på gammaldags vis, nymodigheter som elektricitet eller radio gav de inte mycket för. Det sägs att de så gott som aldrig gick hemifrån. Allt de behövde, med några undantag, fanns ju där. Tilda lär inte ha varit längre bort än en mil från hemmet, i Bölminge, där det fanns en handelsbod. Något nytt i klädväg köptes aldrig. Det tyckte inte det behövdes. Det sägs att bröderna gick i så slitna kläder att om en bil kom inom hörhåll, ropade Tilda ”Göm er, pojkar!” Eller var det för att de var en smula rädda för bilar?

Tilda var yngst av syskonen och till sist var hon ensam kvar. När krafterna svek och sjukdom tillstötte, kom släktingar och grannar och hjälpte. Hon fick dö hemma, i rummet där hon sovit i hela sitt liv. Som seden bjöd, stoppades hennes gamla väggklocka på hennes dödsminut. Den hade tickat fram minuter och timmar i alla hennes levnadsdagar, för henne blev det 87 år.

En lokalreporter hade på tidigt 1950-tal intresserat sig för Tildas öde och historia, och gjorde ett besök med sin bandspelare. Nu tog Anna fram denna inspelning. En högtidlig känsla infann sig, när vi fick höra Tilda berätta om det älskade hemmet. Med klar och tydlig röst besvarade hon reporterns frågor. Dialektorden gjorde nog att allt inte blev begripligt för alla, men det gjorde inget, hon var med ens här hos oss i rummet. 

När rösten tystnat, var det stilla en liten stund. Tror att vi alla för vår inre syn såg bilder av Tilda och bröderna.

Sedan kunde våra berättelser börja. Det blev en resa både i tid och rum. Det är ju det som gör berättandet så magiskt, fantasin tillåter kast mellan platser både i nutid och förgångenhet. Vi for med vår lilla åhörarskara från öst till väst i Småland, drog vidare till Syrien och till Ryssland innan vi åter landade i Kronoberg i lilla Ljushult. Alla hängde med utan att blinka. Ingen jetlag, ingen flygrädsla, ingen åksjuka. Vi befann oss i sällsamma världar tillsammans.

Idag, den 23 november, sveper dimman över sjön, nattens minusgrader har fått ge vika för några på plussidan. Det ser ut att lätta, solen hittar nog hit frampå dagen. Ännu en stund dröjer jag hos Tilda, hör hennes röst i berättarrummet. Snart ska vi börja planera för sommarberättandet 2022. Jag längtar dit.

*********************

Läs mer om Tilda (1869 – 1956) i Anna Lilliequists lilla skrift Ida Matilda Johannisdotter, Berättelsen om ett litet hemman i Torpa socken. Utgiven av Torpa Hembygdsförening 1997. Tryckt i Stockholm 1997 av Birger Gustafsson AB.

Foto nr 1 Syskonen Elof och Tilda, ca 1920, okänd fotograf
Foto nr 2 I berättarrummet i Källshult, foto privat

1 kommentar

Under Att berätta

Hellre hingstskrål än angstskrig

Under många år utgav Berättarnätet Kronoberg en medlemsskrift som hette Munvigan. Från det arkivet återanvänder vi, helt enligt tidens anda, följande inlägg av Svend-Erik Engh:

Da jeg var ung, kunne jag vælge mellem at blive sindssyg og sidde indespærret på Nordvang eller jeg kunne blive kunstner. Heldigvis valgt jeg det sidste. Min første erindring om at det var muligt for mig at træffe dette valg som ung, er en erindring fra min skoletid.

Jeg er 12 år, året er 1969. Skolen hedder Vestervangsskolen og ligger i Glostrup, en forstad til København. Vi har vikar i dansk. Hun har skrevet noget på tavlen.

Konsonanterne  ”…ngstskr…” i den rækkefølge.

Vi får at vide, at der mangler en begyndelse og en slutning til at danne et danskt ord. Det  er vores opgave at finde de manglende bogstaver.
Det er ikke så tit, jeg synes det der sker i skolen er intressant, men den her opgave er sjov. Jeg går hjem og arbejder intensivt. Næste time er jeg klar. Læreren skriver konsonanterne på tavlen, vender sig og spørger, om det er nogen, der har fundet løsningen.
Jeg rækker ivrigt fingeren i vejret. Hun siger venligt, at jeg skal gå op og skrive begyndelse og slutning på ordet.
Jeg går op til tavlen og skriver ”hi…” foran konsonanterne og ”…ål” efter.
Ordet: ”hingstskrål” er altså min løsning.
Vikaren ser skuffet på mig og beder mig om at gå ned på plads. Hun er tydeligvis ked af det. At jeg gør grin med hendes alvorlige øvelse. Der er kun en løsning, den rigtige løsning.

En af de pæne piger har fundet denne løsning, går op til tavlen, skriver ordet ”angstskrig” og får ros.
Jeg ved ikke, hvad det er, jeg har gjort galt. Jeg er ikke ude på at provokere. Jeg synes bare, at hingstskrål er sådan et flot ord.

Her startede min karriere som kunstner. Tak for det, frøken vikar. Du blev godt nok sur på mig og skældte mig ud for ikke at tage opgaven alvorlig. Din autoriserede løsning, som du efterfølgende fik en av de pæne piger til at skrive på tavlen, var ikke bare autoriseret, men også den eneste. For dig. Og resten af mine klassekammerater. Dengang havde jeg ikke styrken til at sige til dig, at det er muligt at se verden fra forskellige synsvinkler. At jeg hellere vil høre en hingst skråle end jeg vil se et menneske skrige sin angst ud.

Hämtat ur Svend-Eriks bok Fortæl en historie, Édito förlag, 2012

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Mjölkningsdiplom, vad är det?

Ett mjölkningsdiplom kan utdelas till den som ansvarar för mjölkhanteringen på en gård. Det sker efter tre års prickfria mjölkleveranser. Regelverket från mejeriet omfattar t ex foderproduktion, djuromsorg, miljöarbete och mjölkkvalitet. Provtagning på mjölken sker med stickprov flera gånger per månad och innebär bakterieprov samt celltal- och syrningsprov. Dessutom måste djurskyddskontroller vara utan anmärkning.
Tre år, det är 1095 dagar. Mjölkning sker vanligtvis två gånger per dag, vilket betyder 2190 mjölkningstillfällen då inget får lämnas åt slumpen eller slarvas bort.
(efter 8 års leveranser utdelas en bronsplakett, efter 13 år en silverplakett, efter 18 år en guldplakett och efter hisnande 23 års felfri mjölkhantering får man en guldmedalj ur konungens hand. 2020 var 27 mjölkföretag berättigade till denna guldmedalj. Ceremonin dock uppskjuten p g a coronan)

Nuförtiden har många mjölkgårdar ett stort antal kor och modern utrustningen med t ex robotmjölkning. Det sparar mycket fysiskt arbete, men kraven på den som utför arbetet är desamma.

Mjölkningsdiplom….
Ordet väcker många minnesbilder hos mig från tiden när vi var aktiva mjölkbönder. Alla kor som stått i våra bås, jag ser dem för min inre syn; Kronros, den stolta skönheten, Lotta, med de utstående ögonen, Gullspira, som sparkades vid mjölkningen, inte för att hon var ond utan för att hon var kittlig, Linda, som blev sonens favorit, Johanna, rekordmjölkaren, Fläcka, som fick den ena åkomman efter den andra men alltid kom igen, Signild, som flickorna red på och många, många fler.

Kornas mörka milda ögon, deras stora, varma kroppar, deras mjuka juver..
Känslan av lugn när alla i stallet fått mat framför sig på foderbordet och det enda som hörs är deras ivriga mumsande. Att sätta mjölkmaskinens spenkoppar på spända juver och se den vita, skummande mjölken forsa iväg i glasledningen på väg mot mjölktanken. Att öppna lagårdsdörren en kall vintermorgon och mötas av katten och kornas stora ögon och milda muanden. Den sedvanliga kvällsrundan för att se att alla ligger lugnt och vilar och idisslar, mätta och nöjda.

Att glädjas och oroas. Vänta på att en kalvning ska sätta igång, följa förloppet, hjälpa till att dra ibland. Se den nyfödde resa sig på vingliga ben bara efter en liten stund, att se hur mamman ivrigt slickar och buffar den mot juvret för att den ska nå den viktiga råmjölken så snabbt som möjligt.
Att släppa ut dem på vårbetet och se deras ystra glädje. Se dem komma hemåt i en lång rad vid mjölkedags och gå rakt in på sina platser när dörren öppnas.

Att bärga hö för nästa stallperiod. Den evinnerliga kollen av SMHI:s väderutsikter, jakten på bra slåtterväder, ängslan för att något oförutsett åskvädersregn fördärvar färdiga strängar med hö. Barnens lek på den fyllda höskullen, upphängda gungor, långa grävda gångar.

Den vita piskan har den kallats, kravet som mjölkbönderna har att nästan aldrig vara längre bort från gården än att de hinner hem igen till nästa pass i lagårn.
Jag kände det aldrig så. Det fanns så mycket i den motsatta vågskålen. Att få arbeta tillsammans, glädjas och våndas i med- och motgångar. Finnas där för barnen, ge dem möjligheter att leva nära naturen, få dem att se att liv och död går hand i hand.
Detta är något av det som ligger bakom ett mjölkningsdiplom. Så mycket mera än ett papper i en ram.
                                                                                                                                                 Saga Alexanderson

1 kommentar

Under Att berätta

Tomte på loftet?

Flyttlassen rullade till vår nya boplats. De blev många, eftersom det inte bara var familjens pick och pack som skulle fraktas dit. Det var också allt det som hörde samman med vårt lantbruk, alltså djur, inventarier och maskiner. Våra nya grannar såg många släpkärror rulla förbi innan lastbilarna med djuren förkunnade att nu är mjölkkorna med, då betyder det att familjen slår ner bopålarna.

Alla var intresserade och välvilliga och tyckte att det var roligt att en ung barnfamilj kommit till den lilla byn. De hjälpte oss tillrätta på alla vis och vi fick höra att vi säkert skulle trivas, ”det är ju tur med den här gården”, det sade mer än en. En annan lade till ”ni har ju en tomte på stället, har ni sett den än?” När vi hade hört det där några gånger, kunde vi inte låta bli att fråga vad det var för en tomte de pratade om. Då fick vi höra berättas om det som alla i nejden redan kände till.

För länge sedan, i början av förra seklet, såg landsbygden lite annorlunda ut än idag. Byarna var tätt befolkade och på varje ställe fanns familjer som ofta hade många barn. Då, precis som nu, ville ungdomar komma samman och roa sig när tillfälle gavs. Gården ligger i en trevägskorsning och på den tiden stod en väldig gran precis där vägarna möttes. Under trädet brukade ungdomarna stå och vänta in varandra. Från olika håll från byarna omkring kom de till krysset för att sedan tillsammans dra vidare mot vägskälsdanser eller vad det nu kunde vara för attraktioner som bjöds. Och när kvällen var slut och de kom tillbaka, stod de kvar en stund under granen och dryftade kvällens händelser, innan var och en begav sig mot sitt.

Det var en sådan kväll som det hände, det som det sedan pratats om i generationer. Ungdomarna stod där, och plötsligt fick de se en liten figur komma gående mellan lagård och uthus. Inte större än ett barn var han, med träskor på fötterna och en grå luva nerdragen över öronen.  När han försvunnit bakom knuten blev det tyst en stund. Alla visste att de hade fått se något mycket ovanligt.

När vi hört detta, började vi undra om en sak som förbryllat oss, möjligen kunde ha fått ett svar. Vid denna tid var våra pojkar 11 och 6 år. Den äldste gillade att meka med saker och ting och brukade sprida sina pinaler överallt där man skulle sätta fötterna, verkade det som. Han längtade efter att bli 15, så att han kunde få köra moped, och det var gamla moppar som var hans huvudsakliga intresse. På vårt nya ställe fanns ett litet utrymme, som han skulle kunna få disponera. Det låg i ena änden av ett uthus. Det hade en egen dörr in, men gick inåt i byggnaden ihop med en sågbod. Tre väggar där han kunde få sätta upp hyllor och krokar kunde bli en perfekt mopedbod. Det enda han behövde göra, var att spika upp ett vred så att det gick att stänga utifrån. Som det nu var, gick det bara att dra igen dörren inifrån med hjälp av en kraftig hasp, som fanns vid övre delen av dörren.

Till en början var allt frid och fröjd. Det var full verksamhet i mopedboden och alla var nöjda med sakernas tillstånd. Men så började sonen klaga över att vi gick och haspade dörren inifrån fastän han hade stängt med vredet på utsidan. Det tvingade honom att springa runt knuten bort till sågboden och ta sig in det hållet, och det gillade han inte. I tur och ordning förnekade vi inblandning i saken. Han tog med sin lillebror för att få ett erkännande, men den lille nådde inte upp till haspen och kunde således frikännas. Hur i hela friden hängde det då ihop?

Hade vi fått svaret? Var det gårdstomten som ville se till att allt var i ordning vid dagens slut? Det vet vi inte än idag. Sonen fick sedermera intressen som överskuggade mopeder och besökte den inte så ofta. Men under alla år som vi bodde på gården hände det allt som oftast att dörren var haspad så att vi fick gå den extra rundan runt byggnaden för att nå det vi ville. Och emellanåt såg vi bilar stanna i korsningen och någon pekade in mot uthusen. Då visste vi att historian om gårdstomten berättades än en gång.                                                                                                                                                 

Bilden hämtad från omslaget på boken En liten bok om gårdstomten av Per Gustavsson, med illustrationer av Boel Werner, Alfabeta förlag, 2000

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Utflykter i sommar 18: Angelstad kyrka, Piksborg och Skea dåre

Kultur och motion, en bra kombination!

Häromdagen var det fint cykelväder. Då gjorde vi något som funnits i åtanke länge, vi cyklade en bit på cykelvägen som går mellan Angelstad och Halmstad. Det är den s k banvallsleden, där tågen rullade för längesen.
Vi parkerade vid Angelstads kyrka. Det är en liten fin kyrka som härstammar från slutet av 1100-talet. I berättarsammanhang förknippas den ovillkorligen med sägnen om Ebbe Skammelson. Hur var det nu med honom?
 Äventyraren Ebbe kom till bygden, till Tiraholm, och tjusade den vackra rikemansdottern Molfrid. Hon blev hans trolovade i konkurrens med många andra friare. Men Ebbe bad Molfrid om frihet att få utforska världen innan han slog sig till ro i äktenskapets hamn. Det gick hon med på och han reste, med löftet att komma tillbaka inom sju år.
Tiden gick. Flera år passerade utan att något livstecken kom ifrån Ebbe. Molfrid väntade troget. Hennes mor tänkte med stigande oro på hur det skulle gå. Levde Ebbe ens, frågade hon sig och dottern. När de väntat över sex år och Ebbe fortfarande inte hörts av, lyckades hon övertala dottern att se sig om efter en annan friare, annars riskerade hon kanske att hamna på glasberget.
Molfrids skönhet och klokhet gjorde att anbuden inte saknades, och snart fanns en annan man vid hennes sida. Lyckan log emot paret och de planerade sitt bröllop. Av en olycklig tillfällighet sattes dagen till just den dag, då sju år hade förflutit sedan Ebbe reste ifrån Molfrid.
Det stora bröllopsgästabudet var i full gång, då brudens mor fick se en gestalt komma fram emot huset. Hon såg genast att det var Ebbe och skyndade ut för att hejda honom och tala om att han kom försent och att Molfrid nu äktat en annan. I vredesmod och förtvivlan stack han sitt svärd i hennes hjärta och fortsatte sedan in till brudparet, som mötte samma öde.
Därefter flydde Ebbe hals över huvud till Rom och bad i ett avlatsbrev påven om förlåtelse för sitt brott. Men han fick ingen ro i sitt samvete utan begav sig åter till Sverige, där han ställdes inför domstol. Straffet blev att han skulle slås i tunga bojor och köras ut i Bolmen, där han skulle tillbringa en natt på var och en av de 365 öarna i sjön.
När han fullgjort sitt straff steg han utmattad i land invid Angelstad kyrka. Han tog sin nattliga tillflykt på höskullen i prästgårdens ladugård.
Under tiden som Ebbe varit borta, hade han blivit legendarisk och visor hade diktats om honom. En av visorna fick han nu höra av pigan, som kom och mjölkade korna nere i stallet och sjöng under tiden. Då visade sig Ebbe och sade att en del i visan var sanning, annat inte. Den förskräckta pigan sprang och hämtade sitt husbondfolk.
Nu kände Ebbe på sig att slutet närmade sig och bad att få bli förd till kyrkan. I prästens sällskap steg han upp på en flat sten nära kyrkan och sade: Är jag värd att få vila i vigd jord, så sker det. Därpå föll bojorna av honom och han föll död ner. Han begravdes utanför kyrkmuren, som seden var med självmördare och brottslingar. Men då hände något märkligt, natten därefter rasade muren på just detta ställe. Den lades upp, men rasade igen. Nu beslöt kyrkomännen att flytta muren, så att Ebbe vilade innanför den.
Av hans bojor gjordes tre stycken kors som sattes upp på kyrktaket, de minner än idag om historien. Och stenen som ligger till vänster om kyrkporten sägs vara den som Ebbe stod på när han dog.

Med den historien ringade i öronen gav vi oss iväg mot Piksborg. Det är platsen för en medeltida borg, byggd någon gång på 1300.talet. Den fungerade som ett gränsfäste mot Danmark och var också centrum för kunglig skatteindrivning. Den brändes dock ner av Engelbrekt på 1430-talet och övergavs därefter.

Stationshuset i Piksborg står kvar och perrongen framför huset är intakt. Nu cyklade vi över bron över  till det som förr var Danmark och kom ut i skogen. Ledens underlag är grus/sand och är lätt att cykla på. Någon enstaka mötande mopedist eller cyklist träffade vi, men att slippa biltrafiken var väldigt skönt. Efter drygt en halvmil vände vi i Byholma och tog samma väg tillbaka. I Bolmens samhälle fanns lämpligt nog ett café som sålde väldigt god glass. Då fick vi också sträcka på benen innan vi återvände till startplatsen vid kyrkan.

Inte långt ifrån kyrkan finns en annan av sagobygdens sägenplatser, nämligen Skea dåre. Alldeles vid vägkanten står stenen som precis liknar en hukande, framåtsträvande gumma. För längesen trodde folk i trakten att den som fortast kom hem från julottan på juldagsmorgonen, skulle få sin gröda först inbärgad. Gumman från Skeagård skyndade på allt vad hon förmådde. Men när hon kommit ett par kilometer från kyrkan, fick hon hjärtslag och föll död ner. Till hennes minne restes stenen på samma plats.

Vill man veta mer om cykelleden finns det information på banvallsleden.se
Säkert finns det fler sägenplatser utmed leden. Bäst att skaffa sägenkarta också!

                                                        Text och foto Saga Alexanderson


1 kommentar

Under Att berätta, Utflyktstips

Utflykter i sommar 8: Mot jättarnas ö!

Nu går färden mot Bolmen, Sveriges tionde största sjö. Vi åker från Ljungby och kommer efter ett tag ut på en raksträcka som pågår i kilometer efter kilometer. Det brukar gamla vägar i Småland inte göra, de slingrar sig oftast runt med svängar och kurvor som är så skarpa att man nästan ser sig själv på ryggen ibland. Men vägen som sträcker sig från Hovdinges utkant till Bolmstad har sin egen historia. Genom skogarna ville man bygga en väg som skulle frakta virke ända till Vislanda, där järnvägen fanns. En skröna förtäljer att man laddade en kanon i Bolmstad och sköt en kula i riktning mot Vislanda. Kulan banade väg rakt igenom skogarna, och där den gått fram, byggdes sedan vägen.

Det första stoppet gör vi i Hölminge. Denna by var tidigare känd för sina vackra linåkrar, här odlades ovanligt mycket lin. Mitt i byn ligger Pilakull. Där bodde trollen. För det mesta skötte de sig själva, men trots det ville byborna egentligen gärna bli av med dem. En dag knackade en trollkvinna på i en av stugorna och frågade bondkvinnan där om hon hade något lin som skulle spinnas. Kvinnan tordes inte neka, utan lämnade några härvor till trollet. När det var färdigt återkom hon. Vad ville trollkonan ha i ersättning, undrade bondmoran. Jo, en enda önskan hade hon, och det var att byborna inte skulle odla så mycket lin, för se, det tål trollen inte. Naturligtvis berättade bondmoran sedan detta för alla i byn och bönderna började så lin på alla tänkbara åkerlappar. Nu fick trollen nog, och en natt flyttade de allihop till Tokahöj, som ligger i närheten av Bolmstad.
Ända tills för några år sedan kunde man varje år se linblommor på någon åker i Hölminge. Kanske inte nu längre. Nu hoppas man nog att trollen har rotat sig i Tokahöj för evigt.

Vi åker vidare. I Tannåker är kanske lanthandeln öppen, såvida det inte är en söndag. Kommer man på lördagsförmiddagen, kan man pricka in elva-kaffet i affärens cafédel. Många av de omkringboende brukar ta vara på det tillfället att ses.

Färden går sedan över bron och då befinner man sig på Bolmsö, som förr kallades jättarnas ö. Det sägs att på forntiden bodde det enbart jättar där. När de ville ta sig över till fastlandet, tog de grus i nävarna och kastade i vattnet. På så vis bildades öar som jättarna kunde gå på. Man kan förstå, att det var en faslig trafik med jättar som ville ta sig över, eftersom Bolmen har så många öar, 365 stycken, sägs det. Särskilt ofta verkade de vilja ta sig till Toftnäs, som ligger på andra sidan sjön. I nordöstra hörnet av ön kan man nämligen se resterna efter en bro som jättarna lade där. Brons yttersta spets kallas Stenudden.

När Bolmsö blev kristnat uppfördes den första kyrkan i den nordvästra delen av ön. När den ringde till gudstjänst retade det gallfeber på jättarna, de fick nämligen en fruktansvärd huvudvärk av klangen. En söndag när det ringde samman, tappade en jätte besinningen. Han stod på Stenudden och grep en stor sten som han slungade mot kyrkan. För att få extra kraft, lade han sitt strumpeband om stenen. Men han missade målet och stenen hamnade några hundra meter från kyrkan. Här, i Klockaregårdens gärde ligger den än idag.  Om man tittar riktigt noga, kan man se en urholkning i stenen, det är märket efter strumpebandet.

Till Stenudden går det också att ta sig med bil. Fortsätt då till Håringe by och håll utkik efter vägvisaren.

Inte långt ifrån kyrkan ligger färjeläget. Med hjälp av linfärjan Bolmia kan man ta sig till Sunnaryd och fortsätta sin upptäcktsfärd. Kanske man vill köra västerut och besöka Tiraholm för en glass eller en matbit? Vägen dit är inte gjord efter loppet av en kanonkula, utan liknar mer de traditionella smålandsvägarna.

Eller man kanske vill leta sig fram norrut till byn Torskinge och upptäcka Slättö sand? Det är något så ovanligt som ett flygsandfält i inlandet.

Ja, det finns många möjligheter. På tillbakavägen kanske man ser fler vita skyltar med texten Sagobygden och en hänvisning. Då är det bara att svänga av och hitta fram till sagoskåpet. Innanför dörrarna finns berättelsen.

Tack till Agneta Json Granemalm för bilden.

1 kommentar

Under Att berätta, Utflyktstips

Till min vän med ny jägarexamen

Du tycker kanske att du lärt dig allt i den teoretiska och praktiska kurs du genomgått? Att din lärare inte kan ha förbisett något av alla moment i utbildningen? Då måste jag göra dig lite besviken. Några saker som inte stått i kursplanen är viktiga att känna till.

Skogssnuvan råder över viltet.
Snuvan är ett av de väsen som kräver all respekt. Hon är en vacker kvinna med en röst som kan förtrolla. Män som hör rösten, känner en obetvinglig lust att följa efter den. Men var vaksam, vänder hon sig om, ser du att hon inte har en kvinnas ryggtavla, istället ser du något som liknar en ihålig stock. Kanske har hon en rävasvans eller kosvans som hon försöker dölja, det är ett säkert tecken. Kanske hon ger dig jaktlycka. Men pass på, hon vill dig inget gott, hon utnyttjar dig bara. Du måste hålla dig väl med henne. Det gör du genom att bli hennes älskare, eller så lägger du en slant eller lite mat på en stubbe åt henne.
Du skall vara tvättad, snygg och proper för att inte misshaga henne. Är du osnygg, får du gå tomhänt hem. Vissa djur är hennes keldjur, det kan vara ett visst rådjur eller någon speciell fågel. Skjuter du på något av dessa, går kulan en annan väg, eller så finner du, när du ska hämta bytet, bara en hög med boss eller stickor.
Att hålla sig väl med henne ger resultat. En gång hade snuvan fått lust att besöka ”Seffresmässe märken” i Växjö, det vill säga marknaden vid Sigfridsmäss. Hon hade fäst upp rävarompan i ett bälte under kjolen så att den inte syntes. Grann som hon var, dröjde det inte länge förrän manfolken flockades runt henne. Men framåt kvällen råkade svansen lossna från bältet och kasa ner så att den stack fram under kjolkanten. En av torghandlarna var en ung bonde. När han fick se svanstippen, gick han fram till snuvan och viskade ”Mamsell lella, henna unnerkjol har åkt ner å syns lite”. Snuvan hissade kvickt upp svansen och viskade tillbaka ”Detta ska jag återgälda”. Sen den dagen behövde bonden aldrig ge sig ut, när han ville jaga fågel. Han behövde bara ställa sig på farstubron och skjuta tre skott rätt upp i luften, så dråsade det ner dussintals med orrar och tjädrar och annat matnyttigt runt honom.

Bortsett från snuvan, finns annan viktig kunskap.
Du får inte jaga på ”olaga tid”. Då talar vi inte om gängse jakttider, som du har fått lära dig på kursen. Nej, nu gäller det att du inte får jaga på sön- eller helgdagar eller under dymmeln. Följande var vad som hände en jägare: Han hade tänkt sig en extra förtjänst, hade skjutit ett knippe orrar i början av påskveckan. Nöjd uppsökte han vilthandlaren med sin ryggsäck, men blev förskräckt. När han skulle ta fram fåglarna låg det bara en massa maskar och krälade på botten av säcken. Andra som jagat på olovlig tid har berättat att de, just som skottet avlossats, fått liksom en örfil, varpå kulan gått åt ett helt annat håll.
Välj rätt dag. Av veckans dagar är torsdagen bäst. Vissa dagar på året är särskilt tursamma, nämligen annan- eller tredjedag jul, valborgsmässoafton och skärtorsdagsmorgonen. Söndagen är ju som sagt tabu, men om du är ute i skogen den dagen, bör du artigt hälsa ”Gomorron” på alla vilda djur du möter. På så vis får du tur med nästa veckas jakt.
Skaffa dig jaktlycka på något av följande vis: Se till att du har jämnt antal patroner i väskan. Var noga med att på morgonen kliva upp ur sängen med fötterna, inte baken, först. En farligare metod är att ta sitt gevär och klättra upp i en björk och sitta kvar där medan den huggs ner, så att man slår i backen tillsammans med trädet.
Det gäller också att se upp med vad du möter när du är på väg ut i skogen. Många varnar för att möta en käring, men det verkar inte vara bättre att möta en hare, en gris eller en katt. Att träffa en häst är däremot bara bra. En präst ska du hoppas på att slippa stöta ihop med, men att en hora är det bästa tänkbara, det känner alla till.
Ja, det var bara några av de saker som är nödvändiga för att du ska lyckas i skogen. En annan gång kan jag tala om hur du ska veta vart i skogen du ska gå och hur du ska sköta din bössa för att den ska hjälpa dig på bästa sätt. Vi tar det lite i sänder, man lär sig ju inte allt på en dag.

                                                                                                                                                

Källa: Jakt och fångst i Sunnerbo, ur Kronobergsboken 1982, Årsbok för Hyltén-Cavalliusföreningen, kapitlet Friskyttar och himmelsfärdsmete av Jan-Öjvind Swahn

Bild: By Snibban – Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=4029647


1 kommentar

Under Att berätta