Författararkiv: Saga Alexanderson

Om Saga Alexanderson

Berättare på Sagomuseet

Hurusom överträdelse mot ordningsstadgan gynnade bildandet av ett sockenbibliotek

En extra kommunalstämma hölls i Dannäs den 20 maj 1863 med anledning av en skrivelse från Kronofogden den 15 april.


Herr Kronofogden begär att kommunalstämma måtte hållas i Dannäs tillvägabringande av vänlig överenskommelse mellan dess innevånare om
..att all utdelning och förtäring av brännvin vid auktioner måtte förbjudas och upphöra, vare sig betalning mottages eller icke,
..att tjänare och ungdom som icke hava något vid auktionen att uträtta, böra av föräldrar och husbönder avhållas från att besöka sådana,
..och att om de likväl skulle besöka dem, då ovillkorligen lämna auktionen vid förloppet av en timma, då den enligt lag bör för dagen avslutas,
..samt slutligen att icke blott vite för överträdande härav måtte stadgas, utan ock att några av kommunalnämndens ledamöter utses att vid auktioner inom socknen vara tillstädes och utöva tillsyn att överträdelser häremot och allmän lag icke sker.

Församlingen tog i noga övervägande denna herr Kronofogdens ämbetsskrivelse vilken ock nu upplästes, önskade allmänt att det överklagade oskicket inom häradet måtte kunna borttagas, och vill såväl på övertygelsens väg, som ock genom ett noga aktgivande på sina barn och tjänare, söka motverka och förhindra denna osed, men ansåg sig icke kunna träffa och ingå sådan överenskommelse emedan man ansåg sig därvid göra ingrepp i den personliga friheten, eller trodde man sig böra stadga något vite i förekommande fall, helst som lagen i sådana förbrytelser har allvarsamma straffbestämmelser och det dessutom skulle störa det allmänna förtroendet inom församlingen om deras egna medlemmar skulle åtaga sig att uppträda som angivare och slutligen skulle ingen vilja eller kunna utöva sådan uppsikt som blivit föreslagen.

Ordföranden hade i sammanhang härmed och då beklagligtvis ibland en del av ungdomen sett spel utövas, ansett skäl vara att söka i tid förekomma att detta icke finge utbreda och inrota sig hos ungdomen, kungjort detta ämne såsom föremål för överläggning. Församlingens samtliga närvarande medlemmar erkände det skadliga i denna lasts utövande och ville hämma den i sin uppkomst. Till vinnande av detta ändamål stadgar församlingen ett vite av 5 Riksdaler Riksmynt för såväl den husvärd som upplåter något av sitt hus till kortspel, lottdragning, supgillen eller lekstugor som ock för var och en som deltager eller tillstäder sådana otillåtna nöjen.

Hemmansägaren Carl Lundberg, Jonsbo, tillade härvid även den önskan och anhöll att den måtte intagas i protokollet att de bildade folkklasserna måtte med sitt exempel härutinnan föregå Allmogen. Möjligtvis utfallande böter mot överträdande av denna ordningsstadga tillfaller sockenbiblioteket, vars bildande är i vardande.

Då flera inom församlingen givit sin önskan tillkänna att bruket av brännvin och andra rusdrycker vid Bröllop, Begravningar, Barndop och läsemöten måtte upphöra såsom ock själva de så kallade läsemöteskalasen såsom betungande för den mindre bemedlade borttages.

Föredrog Ordförande denna önskan för församlingen. Man ville härom inte fatta något beslut eller överenskommelse, utan lämnade åt var och en att i detta fall handla efter sitt samvetes beprövande. Dock med det uttryckliga tillägget, att ingen varken ville eller kunde misstycka om någon vid dylika tillfällen icke bjöd på brännvin eller tillställde så kallat läsemöteskalas.

I sammanhang härmed borttog man det bruk som från längre tid varit rådande samt att församlingens Klockare vid sin offertagning, fjärde böndagen, trakterar de offrande med brännvin och mat efter gudstjänstens slut.

I övrigt beslutades å detta möte att upprätta ett sockenbibliotek och som grundplåt skänkte Ordförande komminister Lönnegren Luthers Postilla, Skrivers Själaskatt samt första årgången av Tidskriften för Ungdom.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Evighetsmaskinen

Följande artikel var införd 1891-07-03 i tidningen Fyris. Dessförinnan hämtad från Smålands Allehanda.

Perpetuum mobile, detta svårlösta problem, om hvars lösande väl ingen förnuftig människa numera har något hopp, tror sig en mjölnare i Dannäs Kvarnagård vid namn Johan Karlsson vara i stånd att lösa. Han är nämligen sedan flere år tillbaka sysselsatt med konstruerandet af en maskin som utan särskild drifkraft skall gå utaf sig själv. Mannen, som är mycket fattig, kan icke egna hela sin tid åt sin ”evighetsmaskin”, som den af honom benämnes, utan han måste emellanåt skaffa ett annat arbete för att kunna försörja sig och sin familj. När han sålunda förtjänat så mycket, att han blir i stånd därtill, hyr han sig en lokal och arbetar på ”maskinen”, vilket sker i största hemlighet. och ingen, icke ens hans närmaste anförvandter, kunna berömma sig däraf att ha sett hans arbete, som alltid ligger höljdt af ett större skynke och vaktadt af en laddad och gillrad bössa, då Carlsson ej är hemma. Endast en gång hade en hans gode vän då Carlsson varit rusig, fått se några underligt formade, blankfilade järnbitar.
Carlsson, som är fullt och fast öfvertygad om att lyckas, påstår, att han för åtta år sedan hade en så beskaffad maskin färdig af trä, men, som träet för hastigt nöttes upp, kunde den ej visas, hvarför en utaf järn, nu i förbättrad upplaga, nu skall tillverkas. Carlsson tror sig få i England lyfta ett statspris af flere milloner kronor, utaf hvilken stora förmögenhet han frikostigt lånar ut stora summor till sina vänner. Att mannen, ehuru vid sundt förnuft, är något besynnerlig, är säkert, men han saknar ingalunda mekaniska anlag och är för öfrigt en hederlig och duktig karl.

Bilden har inget med textens uppfinning att göra, utan är ett exempel på ett av de otaliga försök som gjorts att konstruera en dylik.
Källa: Sv m Wikipedia.org

Återgivet av Saga Alexanderson

Lämna en kommentar

Under Att berätta

”Jag är döden”

Förr i tiden var det vanligt att flickor fick sin första anställning i något hushåll som hjälpreda. Så var det för min moster. Hon blev städslad som hemhjälp hos Oskar, som var hemmansägare, och hans gamla mor Stina. Min nygifta mor bodde alldeles i närheten, så de kunde träffas ganska ofta. För henne berättade hon vad som hände den där februaridagen.


Oskar såg man nästan alltid utomhus om man kom där förbi. Han stod oftast på vedbacken och högg ved ”för den eviga elden därinne”. Han syftade då på sin mor som helst kurade i spisvrån.
En dag, när de åt frukost, sade Oskar ”Jag tror att det är frågan efter gamla Sissa i Strömma idag”. Sissa i grannbyn var gammal och hade varit dålig ett tag. ”Vad har du fått det ifrån?” undrade modern. Då berättade Oskar om en kuslig och egendomlig dröm han hade haft på natten. Han hade drömt att han stått därute och fått se en skjuts närma sig på vägen. En främmande häst drog en vagn, på vilken det satt en mörkklädd herre. När ekipaget kom mittför Oskar, höll kusken in hästen, som stannade. Oskar hälsade, och frågade ”Vem är du?” ”Jag är Döden”, sade mannen och manade sedan på hästen, som satte igång så att skjutsen försvann neråt Strömma. ”Så då är nog slutet kommet för Sissa”. De satt tysta runt bordet, det kändes olustigt att ha fått höra detta.
Efter måltiden gick Oskar ut, sa att han skulle spänna för hästen och köra till en ängslada och hämta hö, nu på eftervintern hade vinterfodret i lagårn tagit slut.
När min moster lite senare skulle gå ut för att hämta ved i vedboden, fick hon se att hästen stod utanför lagårdsdörren med hövagnen efter sig, och att Oskar låg medvetslös på marken en bit därifrån. Det ordnades så att han kom till lasarettet så fort det bara gick, men efter någon dag dog han utan att ha återfått sansen.
Troligen hade hästen gjort ett ryck just när Oskar var på väg upp i vagnen, varvid han fallit så illa att han brutit nacken.

Men gamla Sissa fick leva ännu en tid därefter.

Saga Alexanderson

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Vad hände, egentligen?

Följande anteckning finns på en gulnad lapp i Dannäs hembygdsförenings arkiv.

1895, hbför

”Nedanstående hände en söndagskväll på hösten 1895.
Vi var en del ungdomar samlade i en granngård hos tvenne ungkarlar som vi ofta brukade besöka. Den yngre av dem var musikalisk och hade derför köpt sig en orgel vilket var mycket ovanligt på den tiden att allmogen köpte musikinstrument med undantag av bäljaspelet.
Allt nog, när vi varit samlade en stund, ville vi höra sång och musik, vilket även blev fullföljt. Den unge musikanten satt vid orgeln och spelade och tre unga damer stod omkring honom och sjöng, medan vi som voro åhörare satt å skilda platser i rummet då plötsligt ett fönster i rummet slogs in och glasbitar föll ned på golvet vid våra fötter. Givetvis tystnade musiken och sången, och samtliga rusade ut för att söka få fatt på nidingen. Under det att vi undersökte den närmaste terrängen hade damerna lugnat ner sig så att de ämnade att uppsamla glasbitarna å golvet, då varseblev de att fönstret var helt och några glasbitar fanns ej på golvet, varför vi genast blev inkallade och till vår stora förundran endast konstaterade fakta.
Tidigare under året hade ungkarlarnas mor dött, om något samband dermed var att ifrågasätta?
Som brukligt var på den tiden att det bildades bolag som inlöste ett nyhetsorgan tillsammans och läste i tur och ordning, blev jag ofta skickad till nämnda ställe med tidningen på kvällarna. Då hörde jag på övre våningen fotsteg, som om någon gått der med träskor, lika som den avlidna gjort i livstiden.”

Om någon tvivlar på sanningen av denna berättelse, kan den bestyrkas av tvenne 80-åriga fruar som voro närvarande vid omskrivna tillfälle.

Ordagrant och stavningsenligt återgivet av Saga Alexanderson

3 kommentarer

Under Att berätta

Folksagan i Sverige, verket om insamlarna, berättarna och berättelserna

Folksagan i S

I vår och sommar har Sagomuseet och berättarnätet Kronoberg fokus på folksagor och i synnerhet Gunnar Olof Hyltén-Cavallius, vilken lade grunden för folklivsforskningen i Sverige. Hans födelse för 200 år sedan firas med pompa och ståt den 20 maj i Skatelövs hembygdsgård. Folksagorna kommer också att dominera i programmet på berättarfestivalen i juni och färgar berättelserna i Sagobygdens sommarberättande. Hösten 2017 utkom ett storverk i tre delar om folksagor.

Per Gustavsson och Ulf Palmenfelt har i detta samlingsverk, Folksagan i Sverige, betraktat folksagan ur olika perspektiv. Detta är det mest omfattande verk av denna art som getts ut i Sverige sedan 1950-talet. De tre fristående delarna har fått underrubrikerna Insamlarna, Berättarna och Berättelserna.

Företaget Bibliotekstjänst tar del av majoriteten av bokutgivningen i Sverige och omdömena från deras lektörer ligger i stor utsträckning till grund för vilka böcker som köps in till olika bibliotek. Bedömningen sker på en femgradig skala, där 5 är det högsta.

Nedan återges BTJ:s lektör Inger Littberger Caisou-Rousseau bedömning av böckerna.

I den första fristående delen, Insamlarna, som omfattar 431 sidor, presenteras sakkunnigt och gediget de sexton viktigaste insamlarna av folksagor i Sverige såsom Arvid August Afzelius, Per Arvid Säve, Nils Gabriel Djurklou, Eva Wigström, Johan Nordlander, August Bondesson, Ella Odstedt, Carl-Herman Tillhagen och naturligtvis Sveriges främsta namn på området: Gunnar Olof Hyltén-Cavallius. Läsaren bibringas också värdefull kunskap om genrens historia i ett internationellt perspektiv alltifrån det antika Grekland och Rom, över medeltid och reformationstid, fram till de nordiska insamlarnas verksamhet vid 1800-talets början. Här visas hur den allmänna historiska utvecklingen ger sig till känna på folksagans område och hur intresset för det lokalt specifika, med dialekterna som viktigt inslag, får sitt genomslag, samt hur undergenrer ersätter varandra under tidens gång. Helhetsbetyg: 5.

Den andra delen, Berättarna, omfattar 623 sidor och här står berättarna i centrum. Inte mindre än trettio sagoberättare presenteras informativt och klargörande i kronologisk ordning alltifrån Mickel i Långhult till nutidens Monica Caldaras och Ivan Nikolizsson. Läsaren får kunskap om såväl biografiska fakta som om varje berättares repertoar. Särskilt tilltalande är att man också inkluderar exempelvis romska berättare och en samisk som Johan Turi. Liksom i den förra delen kan man här spåra en historisk utveckling under mer än hundra år. Berättartraditionen förändras naturligt i takt med samhällets ändrade struktur och bondesamhällets upplösning ger också upphov till nya sätt att berätta. Glädjande nog har det muntliga berättandet på senare år fått förnyad aktualitet i scenframträdanden och en berättarrörelse är i tillväxt. Författarnas insats att lyfta fram dessa ofta bortglömda sagoberättare är synnerligen lovvärd. Helhetsbetyg: 5.

I Berättelserna, den tredje fristående och avslutande delen i storverket återges på 933 sidor cirka tusen sagor med sakkunniga kommentarer. Kända sagor som ”Rödluvan” och ”Tummeliten” blandas med mera okända som ”Flytta brunnen” och ”Lika nyfiken som Eva”, men också de ofta lästa och återberättade sagorna då de inte sällan möter i mindre vanliga varianter. Klokt nog har nämligen ofta tidigare opublicerade eller svåråtkomliga uppteckningar valts framför mera kända. Utöver den slösande mängden sagor får läsaren också nyttig information om hur vetenskapen delat in folksagan i olika grupper som undersagor, djursagor, ursprungssagor, legendsagor, novellsagor och skämtsagor och hur sagorna använts på olika sätt. Tillsammans med de två föregående delarna är denna bok en ovärderlig kulturgärning och eftersom det bokstavligt talat handlar om folkliga sagor är den tilltänkta mottagargruppen lika stor som heterogen. Helhetsbetyg: 5.

Boken är utgiven på Carlssons förlag 2017. Utges i samarbete med Sagomuseet i Ljungby och Vislanda hembygdsförening i samband med 200-årsminnet 2018 av Gunnar Olof Hyltén-Cavallius födelse.

Per Gustavsson är sagoberättare och författare och Ulf Palmenfelt är professor emeritus i etnologi och folkloristik.

 

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Hurusom enerisrök fördriver ormar och gift och lindrar månadssmärta…

..det var en av lärdomarna som deltagarna i Ljungbyfestivalens sägenresa fick sig till livs. I år gick färden i riktning nordöst från Ljungby, till Östbo härad, och de som stod för berättandet på bussen var två av Sveriges mest kunniga folklorister, nämligen Per Gustavsson och Bengt af Klintberg. Bussen var fullsatt till sista plats.

Första stoppet gjordes vid Träle källa, invid Sörhorja by. Här i bygden lever sägnen om flickan som var dotter till den rike bonden och ynglingen, som var träl på gården. De älskade varandra, men deras kärlek verkade omöjlig. Flickans far lovade dock att de skulle få varandra, men bara om de lyckades att skära säden på föregivna åkrar mellan solens uppgång och nergång under en dag, ett uppdrag som syntes orimligt. Deras kärlek var så stark, de slet i sitt anletes svett hela den heta dagen. De nådde sitt mål och stapplade vid solens nedgång ner till den närbelägna källan för att släcka törsten. Allt det klara, kalla vattnet som de drack, gjorde dock att de båda drabbades av slag och avled. Deras grav återfinns under en sten på höjden intill.

DSC_2025

 Vi färdades utmed sjön Hindsens strand genom ett landskap där gamla ekar sträckte sina knotiga grenar ut över vägen. Då och då kunde vattenspegeln skymtas genom trädridån. Här fick vi höra om Skams önskan att få fler människobarn i sitt våld. Det har han också fått löfte om, men först den dag då alla träd står utan löv. Det sker dock aldrig, ekens och bokens löv sitter alltid kvar ända tills de nya spruckit ut.

Träkorset i Drömminge har stått på sin plats sedan början av 1800-talet. Två bröder älskade samma kvinna. Den ene fick hennes ja. Den andre brodern lade sig i bakhåll, överföll brodern och i slagsmålet som följde, dödade de varandra. Bybor reste korset som ett minne. Det har bytts ut ett antal gånger under årens lopp. Det sägs att korset garanterar att det inte blir ofred i byn. I närheten står också den stora Drömmingeenen, ett stort vård- och läketräd. Enens bär har ett litet kors på varje bär, därför bör man använda det i mat och dryck för att hålla sjukdom borta. Rök från enen fördriver ormar och gift, avkok på ris eller bär botar smärta vid månadsrening. Det hjälper också män som har svårt att låta sitt vatten.

Ett annat stopp gjordes vid Trolle klippa, i närheten av Bor. Här stod vi nedanför en bergvägg, 10-15 m hög och ca 70 m långt. Här bodde trollen. En gång var det en adelsman som på väg till julottan i Voxtorp kom ridande förbi klippan. Då kom det ut en vacker jungfru som bjöd honom att dricka ur ett dryckeshorn. Han blev misstänksam och högg huvudet av henne och mycket riktigt, då syntes det att hon var ett troll. Nu fick han brått därifrån, trollen jagade honom hela vägen till kyrkan, men där var han i säkerhet. Hornet skänkte han till Voxtorp kyrka.

Vi gjorde också en paus vid Rydaholms kyrka och fick höra historien om dess tvillingtorn. Och i församlingshemmet fick vi också dricka det välsignade eftermiddagskaffet, den timliga spisen är nog så viktig. Under transportsträckorna mellan sägenplatserna underhölls vi med fler historier av skilda slag. Ett spännande besök på Eds herrgård fick vi också innan det var dags att styra kosan mot Värnamo och Ljungby igen. Nästan motvilligt lämnade vi berättelsernas värld för att återgå till verkligheten. Berättarrösterna kunde förnimmas långt in i sommarnatten.

DSC_2027

 

2 kommentarer

Under Att berätta

”Det svarte”

DSC_0526

”Det är inget annat än otyg, häxeri och jävelskap med det stället”
Så säger gammalt folk om den märkliga platsen i Dannäs än idag.
Ett 30-tal medlemmar i Berättarnätet Kronoberg lät sig inte avskräckas utan hörsammade inbjudan. Färden gick till byn som ligger öster om sjön Bolmens norra del. Det var dags för säsongens sista träff.
Magin kring platsen på Dannäs säteris ägor lever kvar. Det svarte är ett vidsträckt område med mark där inget förmår att växa. Låga björkar och tallar har skickat ut långa utlöpare till rötter som förgäves söker fäste, de slingrar likt ormar ovanpå marken på den svartbruna jorden. Odonris försöker etablera sig, men för en tynande tillvaro.

En av markägarna, Stefan Josefsson, ledde oss till platsen, som ligger svårtillgänglig och avsides. Det sägs att platsen är förbannad. En historia menar att en riddare som nekades mat på säteriet uttalade den, en annan hävdar att det var två missionärer som mördades här.
Storgodset ägdes fram till 1900 av adeln. Ätter avlöste varandra och herrarna som styrde över de många torparna var många gånger hårda och stränga. En av dem kommenderade en dag några drängar att ta häst och vagn och köra till Det svarte och hämta bränne i form av gamla torra stubbar. Drängarna blev rädda, men tordes inte annat än att lyda. De lastade kärran full under dagen under stor vånda. När hästarna drog hem lasset, betedde de sig som om det var enormt tungt, de svettades så att det löddrade. De spändes ifrån och ställdes in i stallet. Nästa morgon låg de båda två döda i sina spiltor. Kärran med stubbarna blev stående utanför stallet. Inget, varken hot eller stryk från herremannens sida, kunde få någon dräng att lasta av dem.
Dagens Dannäsbor vet, att om en jägare avlossar ett skott som råkar löpa över området, kan han vara förvissad om att bössan är fördärvad för all framtid. Det enda som möjligen kan hjälpa är att koka bössan länge i vatten.

Vi fick också möjlighet att beskåda de vackra väggmålningarna från 1700-talet som finns i ett rum i säteriet. De speglar den livliga verksamhet som pågick runt säteriet för några hundra år sedan. Det fanns t ex kvarn, sågverk och tegelbruk. På en målning ses Det svarte breda ut sig och man skymtar också ön Danö ute i Bolmen. Även här hade säteriet torpare, den siste flyttade 1904. Vintertid kunde det vara besvärligt att bo där. Opålitliga isförhållanden kunde innebära att man inte kunde ta sig till fastlandet och fylla på matförråden. Det berättas att många Danöbor omkom genom drunkning, t ex den siste torparens första hustru. Trots dåliga isar nödgades hon ge sig ut mot Bolmsö för att skaffa mat. Dessvärre brast isen när hon nästan var i land och hon drunknade. Hon begravdes på Bolmsö medan mannen och barnen satt på Danö och hörde begravningsklockorna. Slutligen högg sig Bolmsöbönderna fram genom isen med en båt och undsatte familjen med mat.

Dannästrakten är en gammal kulturbygd som varit bebodd ca 2000 år. Tillnamnet ”Västbo smörklimp” syftar på den bördiga åkermarken som utgörs av gammal sjöbotten. Byanamn som t ex Hasselbacken, Böke och Eklanda ger en antydan om att vegetationen mestadels utgjorts av lummig lövskog.
Innan kvällen var till ända hade vi också besökt Pängabacken, där en skatt sägs ligga begravd, den lilla sjön Knorten, på vars botten Dannäs brudkrona ligger, samt Linnegården, där Ambjörn, Carl von Linnés anfader var bosatt.

Bilder: Gunlög Josefsson, från boken Berättelser om en by, samt Ylva Rosen

 

20170516_192846

1 kommentar

Under Att berätta