Månadsarkiv: december 2019

Årsgång, inget för den harhjärtade

Den som till äventyrs vill försöka att gå årsgång, dvs att under julnatten eller nyårsnatten gå runt sin församlingskyrka för att få kunskap om vad som väntar under det kommande året, måste ha klart för sig att det kräver en hel del mod och uthållighet. Hela dagen måste tillbringas i avskildhet, utan att äta och utan att yttra ett ord. När så tiden klockan sig midnatt, beger man sig till kyrkan. Det är viktigt, att man går på vägens högra sida. På vänstersidan kan man stöta ihop med döingar eller kanske gloson. När den suggan får syn på en människa, sätter hon fart rakt emot henne för att försöka tvinga sig till att springa mellan hennes ben, varvid personen löper en överhängande risk att bli uppsprättad.

Då klockan slår tolv, börjar man vandra motsols tre varv runt kyrkan. Varje gång kyrkporten passeras, blåser man luft in genom nyckelhålet. När man sedan återvänder hem, kan man få se tecken på vad som är att vänta. Hör man psalmsång och hammarslag från ett hus, som om någon snickrar på en likkista, kommer någon att avlida där. Om något låter som en lie som slår i sten, förstår man att skörden kommer att bli dålig. Detsamma gäller, om man får se stora oxar dra ett litet ynkligt lass. Om däremot två små möss drar ett stort lass, blir bärgningsåret välsignat.

Vad som än visar sig, måste man ovillkorligen vara allvarlig och tyst. En man som gick årsgång, fick se en halt höna komma dragandes en vagn. Det såg så lustigt ut att han brast i skratt. Det skulle han inte ha gjort. Från den dagen gick hans mun från öra till öra, han blev aldrig normal igen.

Smålands Allehanda noterar i ett klipp från Korrespondenten, Landskrona Tidning den 20 januari 1883, följande berättelse:

”Sistlidne julafton på qvällen, skulle en yngling jemte en minderårig flicka från Wäderås i Hångers socken gå till ett närbeläget torp med ett fat julgröt. Komna fram till torpet, som låg tätt intill landsvägen, gick flickan in, men ynglingen stannade utanför. Då han stått en stund, fick han höra några drängar från Sanna och Intägten komma gående utåt landsvägen för att gå s k ”årsgång”. Det brukas nämligen ännu i Hånger att gå ut julqvällen, då man tror, att man skall få se eller höra hvad som under kommande året skall ske. Detta kallas att gå årsgång. Men ynglingen, som väntade vid torpet, var en stor skälm och beslöt att skrämma sina vidskepliga vänner. För det ändamålet gömmer han sig bak en enbuske och börjar sjunga på en bekant psalmmelodi, just som drängarna voro midt för honom. Förskrämda med håret på ända togo de harhjärtade ynglingarne till flykten, allt hvad benen förmådde, under det de uppgåfvo höga rop och lofvade hvarandra att aldrig mera gå årsgång. Dagen derpå omtalade de, att de på julqvällen sett spöken och hört, huru dessa sjungit vid torpet, så att det vore utom allt tvifvel, att torparen skulle dö inom år och dag. Men rätta förhållandet kom snart ut, och de stackars drängarne fingo lida mycken smälek för sin feghet och öfvertro.”

Läs mera i boken Julberättelser i vintermörkret av Per Gustavsson

Bild från http://www.pinterest.ru

Saga Alexanderson, med tack till Tobias Sörensen-Munkholm som fann artikeln.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Syndige folkeeventyr – ny bok

Först ska det sägas att det är ett storslaget bokprojekt av förlaget Fair att ge ut en samling norska folksagor, rikt illustrerade av ett stort antal unga norska konstnärer. Här följer förlaget traditionen från de rikt illustrerade utgåvorna av Asbjørnsens och Moes Norske Folkeeventyr. Och det är inte vilka folksagor som helst, utan de erotiska sagor som tecknades upp under 1800-talet och 1900-talets första decennier, men som då med få undantag aldrig publicerades. De ansågs som olämpliga, obscena och stötande.

Boken har fått titeln Syndige folkeventyr och innehåller sagor upptecknade av bland annat Asbjørnsen, Moltke Moe och Knut Nauthella.

36 konstnärer har fått fria händer att bildsätta varsin saga och resultatet är mycket varierande och spännande. Här finns serierutor, känsliga akvareller och målningar, svärtade pennteckningar, realistiska och absurda nakenbilder, skämtteckningar, naiva bilder och mer abstrakta illustrationer. Det är både lekfullt och hämningslöst. Illustrationerna rymmer ofta mer lust och sinnlighet än själva  sagorna.

Det är inte så konstigt eftersom de sagor som kallas erotiska överlag är skämtsagor som driver med mänsklig dumhet och tillkortakommanden, ibland utmanar makt och överhet, liksom vedertagen god smak. Skämtsagorna räds inte det fula och fräcka, utan har ofta sin sociala funktion i att utmana det som är tabu, det onämnbara. Erotiska folksagor är mer skämt och skratt än sinnlighet och lust. 

Illustration av Ida Neverdahl till sagan Om jomfruen som pisset så langt

Men samtidigt är sagorna präglade av sin tids värderingar när det gäller synen på manligt och kvinnligt, över- och underordning. Och det är ett problem, när man hundra eller tvåhundra år efter att en saga upptecknats, publicerar den i en bok med syfte att roa läsaren i dag. I en viktig inledning diskuterar redaktören Madicken Schei just det faktum att många av de erotiska folksagorna skildrar övergrepp, men menar att det ”blir ufarligjort med humor”. Hon framhåller att sagorna snarare förmedlar kunskap om tabubelagada ämnen på ett humoristiskt sätt till flickor och pojkar och lär dem om faror och vad de ska passa sig för. Själv har jag svårt för de sagor där unga flickor utsätt för direkta övergrepp, även om det framställs humoristiskt är ett övergrepp alltid ett övergrepp. 

Madicken Schei skriver också att sagorna visar på starka och sexuellt medvetna kvinnor som tar för sig och njuter av sin sexualitet. Sådana sagor finns det, men alltför ofta ses kvinnan i många sagor med mannens blick. Antingen är de ovilliga eller så lever de ut sin sexualitet och sitt begär alltför mycket. Kvinnan blir ofta ett objekt för mannens sexuella drift. Mannen är den sexuellt erfarne och har därmed självklar rätt att förföra och dominera kvinnann.

Syndige folkeeventyr, har målet att popularisera de okända erotiska folksagorna, dels genom den slösande rikliga illustreringen, dels genom att återge sagorna på ett modernt och lättillgängligt språk. Det är kulturhistorikerna Sigrid Bø och Jarnfrid Kjøk som givit sagorna deras språkform. De har tidigare utgivit det imponerande 1400-sidiga verket Lekamslyst, som behandlar norsk erotisk folkdiktning. Sagorna i Syndige folkeventyr är valda ur Lekamslysts andra del. Den är en dokumentsamling som återger originaluppteckningar från handskrifter, men även tidigare tryckta ofta svårtillgängliga texter. Jag har jämfört några av texterna i sagoboken med texterna i dokumentsamlingen. Återberättarna håller sig mycket nära originalversionerna och avstår från egna kommentarer och tillägg. Äldre ord förklaras i en fotnot. Med andra ord avstår man från att lägga texterna tillrätta utifrån dagens genusvärderingar och aktuella debatt.

Sagor har ständigt förändrats när de berättats muntligt. Olika sagoberättare har satt sin prägel på dem. Sagorna har levt i spänningen och växelverkan mellan tradition och förändring. När sagorna genom uppteckningar fixerades på papper upphörde den här processen. När vi i vår tid återberättar äldre folksagor kan vi ställa oss många frågor: Är det önskvärt att på nytt popularisera alla sagor? Hur hanterar vi det faktum att samhällets värderingar förändrats radikalt, till exempel när det gäller genusfrågor, sen sagorna upptecknades?

Som sagoberättare återger jag gärna erotiska folksagor, men försöker att anknyta dem till vår egen tid, förändra dem så att de känns giltiga i dag. Jag kan kliva ut ur berättelsen och kommentera ett övergrepp genom att säga till mina lyssnare ”ja, berättelsen är gammal men sådana övergrepp är inte heller sällsynta i dag” eller något liknande. Då belyser sagan hur det var förr och hur dessa värderingar än i dag lever kvar. I många erotiska sagor tar den unge mannen bara för sig och tillfredsställer sig själv. Väljer jag att berätta en sådan saga målar jag gärna upp att pojken och flickan tycker om varandra och gärna vill ligga med varandra, men att till exempel föräldrarna vakar över dem och vill hindra dem. Det går också att anknyta sagor till dagens hedersproblematik, där flickor inte får leva med vem de vill. Det är inte alltid helt lätt och ibland har lyssnare reagerat och tyckt att jag berättat sagor med tvivelaktiga värderingar.

Bäst tycker jag om de erotiska folksagor som driver med prästen, representanten för överheten. Bokens sista saga, Presten i bygda vår, skiljer ut sig från flera av de andra texterna, som redaktören påpekar, genom att den faktiskt skildrar en våldtäkt som ett brott. Den skiljer sig också från flera av de andra sagorna genom att det är en kvinna som hämnas på prästen. Madicken Schei understryker här att ämnet är lika aktuellt i dag som förr. En sådan berättelse känns angelägen att sprida.

En del av sagorna kan säkert leda till samtal om kärlek och sexualitet bland ungdomar i skolor. Några av sagorna är kul för att de är så groteska och utmanar den goda smaken, till exempel den där pojken får kuken avskuren av en fallande lie när han och fästmön knullar. När flickan kommer in ramlar kuken ur. När fadern frågar vad det är säger flickan att det är en korv. Fadern biter i den och säger: ”Det var en seg korv!”.

Illustration av Kristin Skårdal till sagan Til himmels på min manns pilt.

Med få undantag känner jag igen de flesta sagorna. Det är inte så konstigt eftersom hälften av sagorna återfinns i den samling med erotiska folksagor från Norge som folkloristen Oddbjørg Høgset gav ut 1977 med titeln Erotiske folkeeventyr. Den översattes snabbt till svenska med titeln Brudprovaren och fick stor spridning också i vårt land. Ytterligare fem sagor tillhör samma sagotyp, men publiceras i den nya boken i andra varianter. Många av sagorna har också berättats i Sverige och flera av dem, men också andra, kan den intresserade hitta i min och Ulf Palmenfelts utgåva Folksagan i Sverige 1-3

Vi vet mycket lite om hur de erotiska folksagorna berättades och hur lyssnarna upplevde dem och använde sig av dem. Samtliga sagor i boken är upptecknade av män. Sagespersonen är ofta inte angivna, men när det förekommer är det män. Men vi vet också att kvinnor berättade och lyssnade till erotiska sagor. Kanske tolkade de sagorna på sitt eget sätt. Där den manliga blicken i berättelsen framställer en lättsinnig kvinna, kanske kvinnorna som lyssnade såg en kvinna som tog initiativ och var självmedveten. När kvinnor kom samman i arbetet berättade de, sjöng och gissade gåtor och pratade om tilldragelser i bygden. Och skrattade. Skrattet skapar gemenskap och ger kraft och i de erotiska sagorna fanns mycket att skratta åt.

Det gemensamma skrattet födde också idén till den här boken. Redaktören Madicken Schei berättar i bokens förord att hon kom över en samling med erotiska sagor och att hon och hennes kamrater en hel kväll idkade högläsning, njöt och skrattade, och helt glömde tid och rum. Hon tyckte att hon hade hittat en skatt. Den skatten ville hon sprida till alla andra.

Läs själv! Skratta åt dina egna favorithistorier! Fundera på vad vi ska förmedla vidare av det immateriella kulturarv som våra folksagor utgör! Och inte minst hur vi ska göra det.

Per Gustavsson

Syndige folkeeventyr. En samling erotiske folkeeventyr av Asbjørnsen og Moe med flere. Tilrettelagt og språklig oppdatert av Jarnfrid Kjøk og Sigrid Bø. Redaktör: Madicken Schei. Fair forlag. Oslo, 2019. ISBN: 978-82-8297-048-8.

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Litteratur

Sägner i Oxie härad 5

Trollen dansade nattetid

Nordväst om kyrkbyn Arrie ligger Arriesjön. Sjön är egentligen ett gammalt grustag som stängdes 1998. Nu är det ett uppskattat friluftsområde med vandringsstigar. Långt tillbaka i tiden hade Arrie skvadron sin exercisplats här. Då fanns det fyra uppresta jättestenar på platsen. Över stenarna låg en väldig flat sten som tak. Troligtvis har stenarna stått nordväst om Arriesjöns västra parkeringsplats. En lantbrukare krossade stenarna och använde dem som skrubbesten till sina grisar. En annan uppgift är att att de tre stenarna som fanns kvar efter en gammal domarring, togs bort i samband med ett vägbygge 1923. Lantbrukarna ålades att sätta tillbaka stenarna, men eftersom han hade krossat dem till makadam, placerade han några mindre stenar där istället. I Fornsök har platsen RAÄ-nummer Glostorp 6:1.

Folk som bodde i närheten av stenarna såg ofta nattetid hur ljus brann och hur trollen dansade i jättestugan. Men man var så van vid synen att man inte brydde sig om det.

Den 20 meter höga kullen vid sjön kallas Risebjer, alltså det stora berget. Namnet hade höjden säkert fått eftersom den stack upp över den omgivande slätten och utgjorde en bra utsiktsplats. I berget bodde Risefrun med sina två döttrar. Folket i Arrie stod på god fot med trollen, som brukade besöka deras gillen. Men en gång var det någon som spillde öl på Risefrun och hennes döttrar. Trollen blev arga och efter den händelsen deltog de aldrig mer på någon byfest.

Eva Wigström skrev inte om den folkliga traditionen knuten till Risebjer. Däremot nämnde hon Arrie hög och avsåg troligtvis samma höjd. En gång bad trollen en fattig kvinna att spinna garn till dem. Hon fick bra betalt, både pengar och bröd. Men hon måste lova att inte tvinna lingarnet med kristet spott, för sånt skyr trollen. Kvinnan lovade och allt gick väl en lång tid.

Men så hade kvinnan mycket att stå i och bad en grannkvinna om hjälp, Men den kvinnan tyckte väl det var för omständligt att stoppa fingrarna i en skål med vatten för att bättre kunna tvinna garnet, så hon struntade i detta. Efter det tog lyckan för den fattiga kvinnan slut. Aldrig mer ville trollen ha hjälp av en kristen kvinna.

Bild: Kjell Wihlborg

Text: Per Gustavsson

PS Nu är det slut på vår lilla serie med Oxiesägner. Den som är nyfiken på mer kan läsa Ingemar Ingers bok Folkmål och folkminnen i Oxie härad, Årsbok VIII. Den är utgiven av Oxie härads hembygdsförening och kan beställas på https://www.hembygd.se/oxie/page/21404.

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Sägner från Oxie härad 4

Lindormen i Yddinge

Vid Yddingesjöns norra ände ligger byn Yddinge. Där stod förr en stor lind och i den bodde det en lindorm. Folk trodde att det var något ont som tagit skepnaden av en orm, alltså visade sig i ormahamn.

Man aktade sig för att gå nära linden, för lindormen hade makt att dra in förbipasserande. Blev man tagen var allt hopp ute och lindormen plågade den olycklige genom att första äta upp fötterna, för att sen äta och äta tills det inget var något kvar av människan.

Bild: Kjell Wihlborg

Text: Per Gustavsson

 

 

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Gammalt från Setesdal

I dag gratulerar vi Norge. På Unescomötet  i Colombia blev i går musik- och sångtraditionen från Setesdal upptagen på Unescos representativa lista över värdefullt immateriellt kulturarv.

Setesdalen ligger i södra Norge och gränsar i norr mot Hardangervidda. Redan i början av 1900-talet utgav folkminnessamlaren Johannes Skar det klassiska verket Gammalt or Setesdal, som är den rikaste samling av folkminnen i Norge.

Johannes Skar var själv född i Gudbrandsdalen och skrev en klassisk skildring om den legendariske Vis-Knut. Han studerade filologi vid universitetet i Oslo, men avbröt sina studie på grund av sjukdom. Han hankade sig fram på skilda sätt, genom blecksmidesarbete och stipendier. Han kom till Setesdal första gången 1874, men först hösten 1897 fick han möjlighet att mer systematiskt dokumentera den folkliga kulturen i dalen och det höll han på under 16 år. Dalen låg relativ isolerad och där levde den gamla folkkulturen länge kvar. Gammalt or Setesdal skildrar livet i dalen från andra halvan av 1700-talet och till 1800-talets andra hälft.

Åraksbo

Gammalt från Setesdal kom ut i åtta band 1903-1916. Jag har en trebandsutgåva från 1997 som har ett utförligt sakregister. Böckerna skildrar folktroväsen, sägner, sagor, visor, gåtor, lekar, traditioner, människor och mycket annat.

Traditionell dans. Målning av Gustav Wentzel 1891. Beskuren.

En riktigt guldgruva för den som är intresserad av inte bara Norsk folkkultur utan också sagor och sägner i allmänhet.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Litteratur

Sägner från Oxie härad 3

Penningabloss vid Roslätt

Roslätts herrgård ligger strax norr om Svedala och söder om Bokskogens rekreationsområde.  Landsvägen som går från Roslätt och söder om Yddingesjön passerar vackra hagmarker och gamla ekdungar. Här spelades en del scener i filmen om Elvira Madigan in. Under 1700-talet kom Roslätt under Skabersjös ägor.

På den tiden såg folk ofta penningabloss på Roslätts marker och då begrep man ju att det måste vara någon skatt gömd i jorden. Men inte alla människor hade förmåga att se blossen.

En kväll bestämde sig två torpare för att gräva efter skatten. Precis som så många andra drömde de om att få det bättre här på jorden. De grävde och grävde och snart stötte de på en kista. Då var det en av dem som blev så glad och så han sa några ord till sin kamrat. Det skulle han aldrig ha sagt. För det vet ju alla att man måste vara tyst när man gräver efter en skatt. Nu gick det illa. Backen rasade igen och kistan försvann.

Det värsta var att han som pratat blev rent vansinnig. Kamraten fick leda hem honom och hålla fast honom i sängen. Han pratade och pratade, idel konstigheter. Kamraten sa att allt han sa var osant. Men då skrek den sjuke:

– Kanske du vill neka till att din käpp spottade mig i synen!

Han dog den tredje dagen. Återigen bekräftades att det är farligt att tala om såna här saker. Det måste man vänta med tills man sovit på saken.

Bild: Kjell Wihlborg

Text: Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Sägner från Oxie härad 2

Sjusovarna i Skabersjö skog

Eva Wigström berättar om sjusovarna i Skabersjö skog. Vi är inte riktigt säkra på vilket skogsområde hon avser. Kjell och Barbro Wihlborg gissar att det kan vara vid det populära fritidsområdet Bokskogen. Större delen ägs av Malmö stad och där ligger Torups slott. Den södra delen tillhör av Skabersjö slott. Godset har också stora ägor söder och öster om Yddingesjön. Kjell har förlagt händelsen till Kråkenäsdammen, där det finns ett gammalt torp.

En gång blev två män ovänner om ett stycke jord och var gränsen skulle gå mellan deras ägor. Den som inte ägde jorden lejde sju män som skulle vittna till hans fördel. Säkert fick de bra betalt för att vittna falskt. Den som inte ägde jorden hade tänkt ut det mycket bra, tyckte han.

Målet skulle avgöras på den omtvistade jorden. De sju männen hade lagt jord från mannens egen mark i sina skor. De sju vittnena svor då vid Bibeln och allt heligt att de stod på mannens jord.

Men när de skulle gå hem, kände de sig så trötta att de la sig att sova i en håla i Skabersjö skog. De vaknade inte förrän det hade gått 300 år.

De trodde själva att de bara hade sovit några timmar. Men när de kröp ut ur hålan och skulle gå hem kände de varken igen vägen eller människorna. Då de ville köpa mat för de pengar de hade på sig och som de fått för sitt falska vittnesmål, visste ingen vad det var för gamla mynt de hade. Ingen ville ta emot dem.

Så blev allt upptäckt, och folk förstod att det var Guds straff över menedarna. När sjusovarna hade bekänt sin synd föll de plötsligt till marken och blev bara till mull.

Sjusovare syftar på en person som ligger och drar sig länge och inte vill stiga upp. Uttrycket kommer från en gammal legend som berättar om sju unga kristna män som levde i det romerska riket kring 250 e. Kr. och förföljdes av kejsaren. De gömde sig i en grotta och Gud lät en tung sömn komma över dem. De sov i 200 år. Den här gamla legenden utgavs på svenska på 1600-talet och spreds i många populära småtryck. Och så hittade någon på att berätta den om sju personer som svor falskt och somnade i Skabersjö skog.

Bild: Kjell Wihlborg

Text: Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Sägner från Oxie härad 1

Under arbetet med mina två senaste böcker har jag lärt känna Kjell och Barbro Wihlborg i Käglinge. De är engagerade i Oxie Härads Hembygdsförening och känner trakten väl. De har guidat mig till de platser som folkminnesupptecknaren Eva Wigström har berättat sägner om.

Kjell blev inspirerad av hennes berättelser och har illustrerat dem. Kjell föddes i Malmö på 1930-talet och växte upp nära Bulltofta och de sägenomsusade Hohögarna, där en ilsken bagge huserade.  Han har arbetat som litograf, men har hela sitt liv tecknat och målat. Han är medlem i Västra Skånes Konstnärsgille.

Men innan vi publicerar Kjells bilder och sägnerna efter Eva Wigström, följer en presentation av av AVE, som hon kallade sig som författare. Texten bygger på min bok Göingesägner, kompletterad med uppgifter om Wigströms besök i Oxie härad.

Eva Wigström, konsten att samla in berättelser och sägner från Oxie härad

När folkminnessamlaren Eva Wigström i slutet av 1800-talet tecknade upp sagor och sägner i Skåne skrattade ibland folk åt hennes lust att “höra gammalt hams”, dvs. prat och strunt, men många berättade ändå av hjärtans lust. 

Men det var inte alltid lätt att få folk att berätta. Folk var avvaktande och misstrogna eftersom det inte var riktigt fint att berätta om gammalt skrock, för det kunde sprida missaktning över berättaren. Därför fick Eva Wigström lova att varken nämna namn på berättaren eller socknen, innan hon fick höra sägnerna.

Eva Wigström var född 1832 i Asmundtorps socken utanför Landskrona och avled 1901. Många upptecknare av folkets sagor och sägner på 1800-talet kom från samhällets övre skikt, de var adelsmän, präster, lärare, läkare, godsägare. Till skillnad från dessa kom Eva Wigström från allmogemiljö, visserligen ett välbärgat bondhem, men hon var väl förtrogen med det enkla folkets liv på landsbygden. Att hon själv kunde väva och spinna, visste vad som fanns att göra på en gård eller ett torp, underlättade kontakten med folket. Hon hade också den fördelen att som kvinna kunna locka fram just bondkvinnors, torparhustrurs och pigors berättelser. När hennes man i början av hennes insamlingsarbete varit med, märkte hon genast att kvinnorna slöt sig och inte ville berätta. Därefter reste hon alltid ensam.

På sina vandringar runt om i Skåne var hon inte rädd för strapatser och hon kunde ofta vandra flera mil för att träffa en traditionsbärare som hon hade hört talas om. När hon första gången besökte Västra Göinge härad, i september 1880 och vandrade genom Västra Torup socken skriver hon, att “på denna vandring gällde det att kunna vara utan mat ifrån tidigt på morgonen till sent på aftonen och utan olägenhet kunna leva på grov kost. Nejden är fattig och den torftigare befolkningen hade en så föga sinne för renlighet, att jag inte ens hade mod att äta en bit bröd i kojorna, ännu mindre dricka kaffe. Jag föredrog att äta ett par kalla potatis med salt, när jag kände, att det började bulta allt för starkt i mina tinningar. Någon egentlig hunger känner jag sällan i dylika omgivningar.”

De som berättade var oftast fattiga män och kvinnor, ofta äldre personer, som aldrig läst annat än psalmboken, evangelierna och andaktsböcker. I Västra Torup noterade hon att “detta var den magraste, fattigaste och ödsligaste skånska bygd, jag ännu genomvandrat. Men i mången av dessa hyddor, snarare gråstenskummel än hus, mera passande till fårstall än till människoboningar, berättade dagakarlen och hans hustru mången saga och sägen.”

Genom att själv börja berätta sagor och sägner lockade Eva Wigström lyssnarna att berätta. En gång sökte hon en ryktare som hette Jöns, som skulle vara en god berättare. Hon träffade på honom nere i kostallet där han var i färd med att mura. Själv satte hon sig ner “på kanten av en kokrubba och började berätta sagor. Härunder kom husbonden och satte sig bredvid skomakaren (som visat Eva Wigström vägen) i ett annan kobås. Så kom en dräng, så en pojke, och sist tre av husets kvinnfolk. De ställde sig dock i dörren. Nu var det emellertid ryktaren som förtäljde skiftesvis med drängen och husbonden, som var full av slättbohistorier, och så satt och stod vi där, tills djup skymning rådde i stallet och Jöns för länge sedan upphört att mura på den söndriga väggen. Kanten av en krubba är just ej någon bekväm sittplats för en trött människa, och jag föreslog att byta om lokal. Husbonden anvisade då en lövsal i trädgården, hela truppen drog dit, och berättelsernas fortsatte.”

En gång när Eva Wigström anmärkte att “det var inga granna historier” fick hon svaret av den sårade berättaren: “Granna! Vill frun ha granna sagor, är det inte värt att komma till menige man. Jag och mina likar ta dem rå upp ur alekärret!” Trots att Eva Wigström ibland fann berättelserna anstötliga, var hon inte alls lika finkänslig som många andra upptecknare och många av de berättelser hon återger är jordnära. 

Eva Wigström reste och vandrade i så gott som hela Skåne för att rädda den folkdikt som ännu var levande. Hon återkom också flera gånger till bygder där hon varit tidigare för att bärga en ”efterskörd”. Men ett härad som hon aldrig verkar att ha genomkorsat mer utförligt var just Oxie härad. 

Eva Wigströms första samling med sagor, sägner, visor och folktro från Skåne, Folkdiktning, utkom 1880. I den finns några sägner från Skabersjö, en kort trollsägen från Arrie, en om byggandet av Åkarps kyrka och om trolltyg vid jättehögar mellan Grefvie och Åkarp. Dessutom finns en trollsägen  från Malmöslätten utan ortsangivelse och en som handlar om maran. De återfinns i kapitlet som heter Torparens berättelser. Torparens föräldrar har en gård på Malmöslätten och han gick och läste för prästen i Mellan-Grefvie och Åkarp. Torparen berättare: ”När jag senare i tiden kom att flytta till Skabersjö hörde jag talas om mycket, som vi ej kände till i min hembygd. Här på slätten talades mycket om trollen i ättehögarna.”  Trots dessa ortsangivelser är Torparen dock en fiktiv person. Andra liknande kapitelrubriker är Bondkvinnans berättelser, Vedhuggarens berättelser, Lantbrukarens berättelser. Det är ett berättartekniskt grepp från författarens sida. Hon har samlat berättelser från många olika sagespersoner och lagt dem i en fiktiv gestalts mun för att göra berättelsen mer levande för läsaren. Sålunda berättar Torparen även sägner från mer avlägsna trakter såsom Kjugekull i Villands härad och Lommarp i Vinslövs socken. Eva Wigström var angelägen om att inte namnge sina informanter för att det inte skulle försvara insamlingsarbetet. Därför vet vi varken vem som berättade sägnerna och ofta inte heller var Eva Wigström upptecknade dem.

Det är inte alls säkert att sägnerna från Oxie härad är upptecknade i just det häradet de tilldrar sig. Eva Wigström har berättat om sina vandringar för samlande av folkdikt i artikeln Vandringar i Skåne och Blekinge som publicerades 1887 i tidskriften De svenska landsmålen och svenskt folkliv. Hon berättar att hon påbörjade sitt insamlingsarbete påsken 1879 med att genomvandra socknar i sin hembygd. Sommartid vandrar hon i Onsjö härad, Södra och Norra Åsbo härader, Luggude härad. Hon uppger att under hösten och vintern företog en del ”smärre utflykter” och så utkom boken i början av 1880. Hon kan alltså ha gjort ett besök i Oxie härad, men i så fall har det varit mycket kort.

1880 besökte hon på nytt de tidigare häraderna samt Göingehäraderna. Hennes andra samling, som utkom 1881, innehåller särskilt ett rikt material från Göinge. Först sommaren 1882 styrde hon kosan österut till Skytts härad. Nu var hon också i Oxie härad men uppger att ”rödsotens utbrott i Malmö och i näraliggande orter avbröt min samlingsfärd… Jag fick därför nöjas med hoppet om att nästa sommar få återkomma till dessa bygder”. Men i Malmö hann hon dock uppteckna ”åtskilligt”.

Midsommar 1883 återupptog hon sitt insamlingsarbete, nu med Skurup som första anhalt. Hon åkte tåg dit och konstaterar att ”järnbanan till Ystad kallas, ej utan skäl, ’den grevliga banan’. Här har vi ju hela vägen det ena ståtliga herresätet bredvid det andra. Där gamla adelsborgar finnas, där finnas också gamla sägner av alla slag…¨ Men hon konstaterar också att många av borgsägnerna är ”hopgjorda”, alltså ej äkta folkliga utan mer litterära skapelser som folk har läst i tidningars följetonger. Från Vemmenhögs härad fortsatte hon till Järrestad och Albo. Men önskan att återkomma till trakten kring Malmö verkar inte ha förverkligats.

Hösten 1887 var den tredje samlingen klar, men den kom inte att publiceras förrän under åren 1898-1914 i tidskriften De svenska landsmålen och svenskt folkliv. Eva Wigström avled 1901. I den här tredje samlingen finns en liten skörd av sägner från Oxie härad, bland annat om troll i Arrie backar, Hanehög och Borrebackar, en skräckinjagande väre i Eskilstorp, märkvärdigheter vid Månstorps gavlar och en skatt i Hököpinge. Dessutom om ett bärgat sjörå i Limhamn och en havsfru i Limhamn som försökte kyssa en sovande dräng.

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner, Litteratur