Etikettarkiv: lindorm

Sägner från Oxie härad 4

Lindormen i Yddinge

Vid Yddingesjöns norra ände ligger byn Yddinge. Där stod förr en stor lind och i den bodde det en lindorm. Folk trodde att det var något ont som tagit skepnaden av en orm, alltså visade sig i ormahamn.

Man aktade sig för att gå nära linden, för lindormen hade makt att dra in förbipasserande. Blev man tagen var allt hopp ute och lindormen plågade den olycklige genom att första äta upp fötterna, för att sen äta och äta tills det inget var något kvar av människan.

Bild: Kjell Wihlborg

Text: Per Gustavsson

 

 

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Lindormen i romanen Korparna

Jag läser Tomas Bannerheds kritikerrosade roman Korparna om en pojkes tillvaro på den småländska landsbygden på 1970-talet. Det är en intensiv, stark och känslomättad skildring.

Romanen är full av kärnfulla talesätt och folktro. Folktron är en mörk och diffus oro i den vardagliga tillvaron som gungar. Ett svart sugande hål som lockar i kärret.

Nu kan inte romanen läses som en dokumentär skildring av småländsk folktro. Författaren använder folktron skickligt och flätar sina egna samband. Ett enda exempel.

Det är känd folktro att linden som vårdträd skyddar mot blixtnedslag. Likaså trodde folk att lindormen föddes i och kunde hålla till i en lind. Författaren använder den stora ormen som en förklaring till varför linden skyddar mot blixten. Det är suggestivt.

Scenen är en bil under ett ljungande åskväder. Modern har tagit sin tillflykt dit tillsammans med sonen Klas, romanens huvudperson, och hans lillebror Göran. Modern berättar för barnen om den knotiga linden som stod på hennes mormors gård och skyddade mot blixten. ” Vet ni hur det kunde komma sig?” frågor hon pojkarna.

– Det var egentligen inte själva trädet som hade de här krafterna, utan en orm som bodde nere bland rötterna. Lindormen hette den, och det var inte någon vanlig liten snok vill jag lova. Den var sju meter lång och lika grov som mitt lår. Den drog ner blixtarna i jorden och svalde dem om de slog ner i närheten. Stora fiskfjäll hade den över kroppen och en svart man bak i nacken, som en häst. Skallen påminde om ett gäddhuvud med utstående röda ögon som stirrade åt alla håll samtidigt, och blev den skrämd så reste den sig och gick mot fienden med gadden ute eller bet sig själv i svansen och rullade iväg so ett stort hjul.

Göran satt som förstummad.

– Men den visade sig bara vid fullmåne, la hon till. Så det var inget man behövde gå och vara rädd för dagligdags.

Per Gustavsson

1 kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Semesterbild 2

Jättelinden på Grönsöö

I Grönsöö slottspark växer en jättelik parklind. Det är den största lind jag sett och den är snart 400 år gammal. Den planterades 1623 av änkedrottningen Kristina, som var gift med Karl IX. Drottning Kristinas lind räknas som en av de allra äldsta parklindarna i Europa.

Undrar hur många lindormar det här trädet framfött?

Enligt folklig tradition i södra Sverige kan det hända, att det föds en lindorm i en lind när den blir 100 år gammal. Lindormen liknar en drake och kan vara sex meter lång, grov som ett manslår och på ryggen har den en yvig man. Lindormen är kung över alla andra ormar. Den trivs i ihåliga gamla lindar och drar till sig människor.

En handelsman, som hade en stor gammal lind nära sin handelsbod, offrade den ena skinkan efter den andra åt vidundret för att hålla sig väl med denne. Men lindormen växte och växte och till slut började lindens stam spricka. Handelsmannen fruktade att lindormen skulle söka sig ut ur trädet och ställa till stor olycka. Han lät smida tunga järn och silverband runt trädet och då förlorade lindormen sin makt, för järn och silver skyddar mot ont.

Bredvid linden på Grönsöö låg rester efter kraftiga järnband, som jag gissar varit spända runt linden tidigare. Kanske har järnet skrämt bort lindormarna?

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Bilder, Folktro och traditioner