Jag läser Tomas Bannerheds kritikerrosade roman Korparna om en pojkes tillvaro på den småländska landsbygden på 1970-talet. Det är en intensiv, stark och känslomättad skildring.
Romanen är full av kärnfulla talesätt och folktro. Folktron är en mörk och diffus oro i den vardagliga tillvaron som gungar. Ett svart sugande hål som lockar i kärret.
Nu kan inte romanen läses som en dokumentär skildring av småländsk folktro. Författaren använder folktron skickligt och flätar sina egna samband. Ett enda exempel.
Det är känd folktro att linden som vårdträd skyddar mot blixtnedslag. Likaså trodde folk att lindormen föddes i och kunde hålla till i en lind. Författaren använder den stora ormen som en förklaring till varför linden skyddar mot blixten. Det är suggestivt.
Scenen är en bil under ett ljungande åskväder. Modern har tagit sin tillflykt dit tillsammans med sonen Klas, romanens huvudperson, och hans lillebror Göran. Modern berättar för barnen om den knotiga linden som stod på hennes mormors gård och skyddade mot blixten. ” Vet ni hur det kunde komma sig?” frågor hon pojkarna.
– Det var egentligen inte själva trädet som hade de här krafterna, utan en orm som bodde nere bland rötterna. Lindormen hette den, och det var inte någon vanlig liten snok vill jag lova. Den var sju meter lång och lika grov som mitt lår. Den drog ner blixtarna i jorden och svalde dem om de slog ner i närheten. Stora fiskfjäll hade den över kroppen och en svart man bak i nacken, som en häst. Skallen påminde om ett gäddhuvud med utstående röda ögon som stirrade åt alla håll samtidigt, och blev den skrämd så reste den sig och gick mot fienden med gadden ute eller bet sig själv i svansen och rullade iväg so ett stort hjul.
Göran satt som förstummad.
– Men den visade sig bara vid fullmåne, la hon till. Så det var inget man behövde gå och vara rädd för dagligdags.
Per Gustavsson
Sagobygdens Blogg 