Månadsarkiv: mars 2019

by | 24 mars 2019 · 14:28

Evighetsmaskinen

Följande artikel var införd 1891-07-03 i tidningen Fyris. Dessförinnan hämtad från Smålands Allehanda.

Perpetuum mobile, detta svårlösta problem, om hvars lösande väl ingen förnuftig människa numera har något hopp, tror sig en mjölnare i Dannäs Kvarnagård vid namn Johan Karlsson vara i stånd att lösa. Han är nämligen sedan flere år tillbaka sysselsatt med konstruerandet af en maskin som utan särskild drifkraft skall gå utaf sig själv. Mannen, som är mycket fattig, kan icke egna hela sin tid åt sin ”evighetsmaskin”, som den af honom benämnes, utan han måste emellanåt skaffa ett annat arbete för att kunna försörja sig och sin familj. När han sålunda förtjänat så mycket, att han blir i stånd därtill, hyr han sig en lokal och arbetar på ”maskinen”, vilket sker i största hemlighet. och ingen, icke ens hans närmaste anförvandter, kunna berömma sig däraf att ha sett hans arbete, som alltid ligger höljdt af ett större skynke och vaktadt af en laddad och gillrad bössa, då Carlsson ej är hemma. Endast en gång hade en hans gode vän då Carlsson varit rusig, fått se några underligt formade, blankfilade järnbitar.
Carlsson, som är fullt och fast öfvertygad om att lyckas, påstår, att han för åtta år sedan hade en så beskaffad maskin färdig af trä, men, som träet för hastigt nöttes upp, kunde den ej visas, hvarför en utaf järn, nu i förbättrad upplaga, nu skall tillverkas. Carlsson tror sig få i England lyfta ett statspris af flere milloner kronor, utaf hvilken stora förmögenhet han frikostigt lånar ut stora summor till sina vänner. Att mannen, ehuru vid sundt förnuft, är något besynnerlig, är säkert, men han saknar ingalunda mekaniska anlag och är för öfrigt en hederlig och duktig karl.

Bilden har inget med textens uppfinning att göra, utan är ett exempel på ett av de otaliga försök som gjorts att konstruera en dylik.
Källa: Sv m Wikipedia.org

Återgivet av Saga Alexanderson

Lämna en kommentar

Under Att berätta

by | 15 mars 2019 · 10:58

Fridaysforfuture Hon-som-sitter-ensam

I dag är det Fridaysforfuture. Ungdomar och alla andra som är oroliga för vår planets framtid demonstrerar mot miljöförstöringen runt om i världen. Vi kom att tänka på den här gamla indianlegenden från prärieindianerna comancherna, som levde och än i dag lever i trakten av Oklahama i södra USA.  

En gång för länge sedan i comancheindianernas land var det svår torka. Vecka las till vecka, månad till månad utan att det regnade. Gräs och växter på prärien dog, bäckarna blev torrlagda och hästarna dog. Människorna svalt och hungrade och blev sjuka.

– Store Ande, bad människorna, vårt land dör och vi dör. Har vi förargat dig? Gör ett slut på torkan, annars finns det snart ingenting kvar.

Indianerna bad och bad till den Store Anden att det skulle börja regna, men inget regn föll. De dansade sina regndanser, men solen fortsatte att skina och inga regnmoln visade sig på himlen.  

En liten indianflicka som kallades för Hon-som-sitter-ensam satt bredvid och såg hur de vuxna dansade och bad. I famnen hade hon sin käraste vän, en liten tygdocka med en tröja i många glada färger, byxor med pärlor och på huvudet en blå fjäder från nötskrikan. Hon såg när de vuxna en tidigt morgon när solen gick upp, vandrade upp på det höga berget för att komma närmare den Store Anden. Solen gick upp många morgnar och gick ner lika många kvällar innan de vuxna kom tillbaka ner från berget.

På berget hade den Store Anden talat till dem och sagt:

– I många generationer har ni tagit från jorden utan att lämna tillbaka något. Nu är jorden utarmad och har ingen kraft längre. Ni måste offra det käraste ni äger. Tänd en eld här uppe på berget och offra det ni tycker allra bäst om på elden. När elden slocknat och bara aska finns kvar ska ni sprida askan i alla fyra väderstreck. Sen kommer regnet.

Väl nere från berget funderade indianerna på vad den Store Anden hade sagt.

– Inte kan den Store Anden bry sig om min pilbåge, tänkte den bäste bågskytten.

– Inte kan den Store Anden önska att jag ska ge bort mina örter, tänkte medicinmannen.

– Inte kan den Store Anden väl kräva att jag ska offra min filt som jag vävt och som värmer mina barn om natten, tänkte modern.

Så fortsatte det. Alla människor hade en anledning till att inte offrade det som de tyckte allra bäst om.

Men Hon-som-sitter-bredvid viskade i sin dockas öra:

– Jag vet vad den Store Anden önskar sig.

På natten när alla sov smög hon sig ut ur tipin med dockan i famnen. Hon tände en fackla och lyste sig fram i nattens mörker. När hon nådde bergets topp tände hon en liten eld och på den elden la hon sin docka. Den docka som hon hade fått av sin far och mor strax innan de dog i svälten. Elden flammade upp och lågorna sökte sig upp mot himlen. Men efter ett kort ögonblick falnade den och snart vara det bara aska kvar av dockan. Hon-som-sitter-ensam fyllde sin ena hand med aska och blåste askan i alla fyra väderstreck i tur och ordning. Så föll hon ner utmattad på bergets topp och somnade.

Hon vaknade på morgonen av att mjuka regndroppar smekte hennes kind. Hon reste sig och sträckte armarna upp mot skyn och tackade den Store Anden. Just när hon skulle börja gå ner från berget såg hon en blå fjäder från en nötskrika ligga vid hennes fötter.

Efter den natten gav comancheindianerna flickan ett nytt namn. Hon fick heta Hon-som-älskar-sitt folk.

Återberättad av Per Gustavsson och Mikael Thomasson.

Finns publicerad i i boken Värdefulla sagor. Lyft värdegrunden genom berättande. Natur och Kultur 2015. Boken innehåller fler sagor som passar att använda i arbetet i skolan med miljöfrågor.

1 kommentar

Under Pedagogik

Taggat som , ,

by | 12 mars 2019 · 17:25

I år ska vi skaffa höns!

Varje år när solen värmer trappen till vedboden brukar jag och min sambo sitta där och njuta av en kopp kaffe. Och varje år säger jag: ”I år ska vi skaffa höns.” Vi har förberett oss. Utedasset har rensats ut för att göras om till ett hönshus. Vi har läst allt vi kan komma åt om hönsskötsel. Svärfar har till och med dragit in el i dasset. Om det skulle behövas. Hönsen låter vänta på sig. Kanske känner vi oss fortfarande osäkra på om vi skulle klara av detta ansvar som hönsen medför. Jag vet inte, men för att inte missa någon kunskap plockade jag fram Paul Heurgrens Husdjuren i Nordisk Folktro från 1925, och letade upp stycket som handlar om Fjäderfän. Det visade sig finnas många goda råd för en framtida hönsägare.

För oss är syftet med att skaffa höns naturligtvis att få ägg. I ett villaområde får man bara ha fem så det är viktigt för oss att det är bra värphöns. En god sådan får man till exempel av ägg som är stulna och sedan lagda under egna höns. Vill man sedan få många kycklingar finns varjehanda knep. Ett sätt, som bland annat upptecknats av Ewa Wigström är att ”När solen gått ned och månen är i nedan tager man ett antal udda ägg, helst tretton, som läggas i ett lindebarns mössa i reden med vänstra handen, ty på vänstra handen bära mödrarna sina små barn, sätter högra foten mot en vägg och säger ”här lägger jag min höna på 12 hönor och en hane”. Hönan lägges på äggen med huvudet vänt åt väster. Därefter måste man först möta en varelse av honkön”.  I södra Halland verkar det krävas lite akrobatiska färdigheter för att få många hönskycklingar. I Johan Kaléns uppteckningar sägs nämligen att ”ena benet skall lyftas så högt att foten når femte träd i väggen mitt för där hönsen skola ha sin liggplats”.

Varje år när solen värmer trappen till vedboden brukar jag och min sambo
sitta där och njuta av en kopp kaffe. Och varje år säger jag: ”I år ska vi skaffa höns”.
Svärfar har till och med dragit in el i dasset.

Något som jag är mycket rädd för är att någon av mina tilltänkta hönor skall bli sjuk eller inte vilja värpa och vi skall tvingas nacka den. Detta är något som varken jag eller min man skulle klara av, men tanken på att ta med hönan till veterinären och be henne ge hönan en spruta känns lite, tja fånigt, som den bonddotter jag är. Men i Heurgrens bok finns tips som kanske kan rädda en och annan höna från att döden dö i förtid. I Långaryds socken vet de bot om hönan fått kramp, alltså då de inte vill värpa. Detta kan avhjälpas genom att vävsolv knyts tre gånger avigt och tre gånger rätt till krampknutar som man sedan knyter tre gånger avigt och tre gånger rätt om hönans ben. I Wigströms insamlingar finns rådet att om äggen inte kommer ut kan man dra hönan genom högra benet på ett par mansbyxor. Det låter betydligt mindre komplicerat. Värre är om de blivit förtrollade. Åtminstone i Ydre härad i Östergötland. Är det förtrollade syns det genom att de ”kackla och skrika, springa ikring och våndas utan att värpa”. Då finns ingen annan råd än att storrengöra hönshuset, lägga in nytt hö och döda de ansatta hönsen. Då får det bli veterinären.

Tupp får man tyvärr inte ha i villaområdet, men det kan ändå vara bra att känna till ett och annat om tuppar. Med tanke på tuppen färdigheter hade jag gärna haft en. Spöken har nämligen stor respekt för tuppar. Man brukar säga ”för tuppen röda springa alla döda, för tuppen svarta springa alla spöken och gastar”. Om han dessutom är varm om benen och gal innan ottemål betyder det att en ”mandråpare vid samma tid går över ägorna”. Vem vill inte ha ett sådant djur till vakt-hund?

Min familj har alltid haft höns. Och tupp. Min mormor, som bodde i Göteborg sade en gång om tuppen: ”Den där stora – hon lägger väl stora ägg”. Vi skrattade åt henne och hennes ”stabofasoner”. Men helt fel hade hon kanske inte. Ibland händer det nämligen att tuppen värper ett ägg. Tar man ett sådant ägg och lägger det under en höna kläcks det en skorpion. I alla fall i södra Halland. Skorpioner är ju otäcka nog, men värre är om tuppen är lite till åren kommen och lägger ett ägg, åtminstone i Ångermanland. Får han chansen att ruva på det – helst på ett mörkt och fuktigt ställe kläcks nämligen en basilisk. Svart och luden och nästan som en orm är den, men med ett tupphuvud. Den är så giftig att man spricker av fasa bara av att titta på den! Det är nog tur att tuppar inte är tillåtna i villaområden hur bra spök- och mördarväktare de än må vara.

Nu vet jag allt. I år ska vi skaffa höns!

3 kommentarer

Under Folktro och traditioner

by | 06 mars 2019 · 19:44

Några trollformler

Sankte Per och vår Herre redo på en väg
 och Sankte Pers häst bröt sig
 och vår Herre signade honom:
 Ben emot ben
 Kött emot kött
 Sena emot sena
 Blod emot blod
 Bruske emot bruske
 Av vred i ked

Den här signelsen läste Karna Jönsdotter, som bodde i Sunnerbo härad, för att bota en piga som hade ont i knäet. Tiden är 1710-talet. Karna läste versen tre gånger, samtidigt som hon höll tre grässtrån mot det skadade knäet. Men det var noga hur stråna såg ut. De hade vardera tre ”knän”.

Det här läser jag om i Andreas och Anna Karlssons bok Trollkvinnor, spågubbar och kloka gummor, som kom ut 2016. Den har undertiteln Halländska trolldoms- och vidskepelsemål. Det är ett imponerande verk, där författarna lusläst de gamla domböckerna och andra dokument. I ett senare inlägg ska jag återkomma till boken, men tänkte här just tar upp trollformler.

En signelse är en trollformel som riktar sig till den sjuke för att lindra sjukdomen. När en trollformel används för att jaga iväg en demon som vållat sjukdomen pratar vi om besvärjelse.

Den finns en rad utgåvor av samlingar med trollformler. En utmärkt introduktion är Bengt af Klintbergs Svenska trollformler som utkom för över femtio år sen, 1965, men fortfarande är ett standardverk. Den innehåller också en bra litteraturförteckning.

Det som är så bra med syskonen Karlsson utgåva är att de trollformler som förekommer i boken visar i vilka situationer de användes i vardagslivet och är kopplade till rättsfall.

Hur gick det då för Karna? Hon ställdes flera gånger inför rätta för trolldom. 1746, när hon var 62 år gammal, rannsakades hon för att ha spridit himlabrev. Hon påstod att det var skrivna av Gud. Hon hade slutat med signelser och åberopade aldrig längre Fadern, Sonen och den Helige Andens namn, så som man brukade avsluta många signelser. En pastor i Hamneda intygade att han aldrig hört henne signa. Däremot trodde hon tydligen att himlabreven vars Gus röst och dömdes att böta 20 daler silvermynt. Kunde hon inte betala skulle hon sitta i fängelse åtta dagar, bara på vatten och bröd.

En kvinna som hette Maret och hörde hemma i Halland rannsakades 1701, bland annat för att ha använd en signelse mot tandvärk.

Jesus gick över en grön vall.
 Där mötte hon den leda Eckt.
 Vart ska du gå sade Jesus
 Vart ska du gå sade jungfru Maria
 Till den som Eckten har (nämnes vid namn)
 Jag skall dig binda
 Du skall snart försvinna
 Som dagg för sol
 Ur ben och under en jordfast sten.

Så avslutade hon med den heliga trefaldighetens namn. När hon läste versen rörde hon den onda tanden med sitt finger. Eckt betyder gikt eller ledverk.

Författarna återger också en mycket intressant formel om vänderot, som en allmän skyddsformel mot onda väsen, både de som finns i vatten och berg och på kyrkogårdar. Så här börjar den förhållandevis långa versen från början av 1600-talet:

Där var två tre själar, sankta Maria.
 De letade i en dag, de letade i två.
 De letade i en dag, de letade i fem.
 De letade efter den välsignade vänderot.
 De hittade den i en äng.
 Hälsad vare Gud i himmelriket, och hälsad Jungfru Maria.
 Hälsad vara den välsignade vänderoten.

I boken visar författarna att trolldomsprocesser är vanligast under decennierna före och efter 1700. Det som tidigare hade varit vedertagen tro ansågs nu som vidskepelse och en brottslig gärning. Men i det stora hela är trolldomsprocesserna mycket ovanliga.

Det här är sannerligen en bok för alla som är intresserade av vardagslivet och föreställningsvärlden för 300-400 år sen, rik på detaljer som den är.

Per Gustavsson

Andreas och Anna Karlsson: Trollkvinnor, spågubbar och kloka gummor. Halmstad 2016. Utgiven av Utblick Media.

Lämna en kommentar

Under Att berätta