Författararkiv: Per Gustavsson

Om Per Gustavsson

Sagoberättare och författare, www.pergustavsson.nu

Eldsmärken och födelsemärken

I sin självbiografiska roman Fosterbarn skildrar Tora Dahl flickan Gunborgs uppväxt hos fostermamman Sofia. På söndagarna kommer hennes mamma Rut på besök. En sådan söndag pratar Rut och fostermodern om den ”farliga tid”, då en kvinna gick med barn. De talar om ”eldsmärken och födelsemärken, båda delarna kommer av att modern blivit skrämd”. 

– Har Sofia sett vad det där födelsemärket som Gunborg har på ryggen, vad det liknar? undrar Rut.

– Ja, det ser ut som en vägglus, tycker jag.

– Nej, det var alldeles fel, det. Ett hallon var det. Vi åkte båt, det var strax i början, och Albert (Gunborgs far) kastade ett hallon på mig, det fastnade just därpå ryggen. Jag vart skrämd och skrek till. Jag visste ju inte vad det var. Men just på samma fläck fick flickan sitt födelsemärke,

– Ett hallon, ja, säger Sofia. Att jag inte har kommit att tänka på det! Men nu närfröken säger det så … ja, mycke riktigt, just ett hallon liknar det. Ja, det går väl an, när det inte är värre saker. Men jag har hört om en fru som blev skrämd av en råtta, och så tog hon sig i förskräckelsen åt kinden. Och just där fick det arma barnet ett stort födelsemärke; över hela kinden gick det och precis som en stor råtta såg det ut.

Men ännu värre saker har man hört. Om såna som blivit skrämda av ormar. Och Rut berättar att hon med egna ögon sett ett sådant där barn. Det var hemma i Värmland. Och modern till barnet gick själv om kring och drog barnet på en kärra, och tiggde. Det hade inga ben i kroppen, det var som en orm. När hon gick med barnet, hade hon kommit på en orm och skrikit till och tagit sig åt hjärtat.

Romanen om Gunborg utspelar sig i slutet av 1800-talet och samtalet speglar en seglivad folktroföreställning. 

Carl von Linné, som var kritisk mot allmogens vidskeplighet, menade själv att en gravid kvinnas upplevelse kunde påverka fostret hon bar. Under sin lappländska resa 1732 träffade Linné en liten flicka som vände ögonen så att enbart det vita syntes och därför inte kunde se. Linné frågade därför modern om hon sett någon så vända eller spöka med ögonen då hon var havandes. Modern berättade att hon hade suttit vid svärmoderns dödsbädd och sett henne “spöka ögonen”.  På Öland 1741 mötte Linné en gosse som folk sa var en bortbyting. Men Linné förklarade att han led av engelska sjukan och frågade därefter modern om hon blivit skrämd under graviditeten. Modern berättar att hon “blivit hjärteligen förfärad över flera karlar, som kommo att slåss med dragna knivar och så när tagit livet av varandra; varpå hon märkte, att fostret sedermera låg på ena sidan såsom dörr och orörligt, att ingen flyttning med det såsom med andra barn kändes”.

Den kritiske Linné godtog alltså detta som ett naturligt samband, och då var det ju inte så underligt att föreställningen levde kvar bland allmogen under hela 1800-talet.

Här är några liknande historier från Osby socken i norra Skåne:

På gården Olatorp i Loshult bodde en gång en familj med åtta barn. Sju av barnen hade hästfötter. Det var näcken skuld till. Ofta kom han upp ur ån i skepnaden av en häst och sprang omkring i närheten av gården. Då hade han gång på gång skrämt barnens mor när hon varit havande och därför fick alltså alla barn utom ett hästfötter.

En lantbrukare i Marklunda kom hem med en stor gädda och la den på bordet. Gäddan högg mannen i fingret och den havande hustrun blev rädd. Pojken som sedan föddes fick en tandsjukdom och ingen doktor kunde bota honom. Först efter besök hos den kloke Anders Hansson i Hallaryd blev pojken kvitt tandvärken. Lantbrukarens yngsta flicka hade ett rött märke på kinden när hon föddes, beroende på att hustrun kort innan flickans födelse blivit skrämd av en stor hallonmask när hon plockade hallon. 

I en annan gård i Marklunda fanns en flicka som föddes med ett äppelformat utskott på näsan. Modern hade träffats av ett äpple i huvudet när hon var havande. En gammal piga på ett annat ställe i byn hade “hönsslag”. Hon hoppade och flaxade med armarna som en slaktad höna och kunde inte låta bli detta. Hennes mor ska ha sett på hönsslakt när hon gick med flickan.

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Litteratur

Golem på Island

När den isländske författaren Sjón sätter punkt för sin sexhundrasidiga roman Codex 1962 är han tvungen att skriva en epilog, där han konstaterar att en författare inte kan sätta punkt för en berättelse. Den lever vidare i läsaren som kanske återberättar den, nystar vidare på en lös tråd och knyter ihop den med en annan tråd. Sådant som bara omnämnts i förbigående kan leva vidare i nya berättelser, skriftliga eller muntliga. Det mest som finns i nydanande verk ”är så fornt att det har gått tusentals år sedan det först formades i en berätterskas tankar och hon fortsatte mäla fram det muntligt ända tills det skrevs ned på en lertavla, pergament, papper ….”. Och han fortsätter:

Alla berättelser har sitt ursprung långt innan människan uppfann metoder för att bevara dem någon annanstans än i sitt minne, och därför spelar det ingen roll ifall böcker förstörs vid läsning, upplagor försvinner under sjötransport, makuleras så att de kan tryckas nya, eller bränns upp till sista exemplar. Den livskraft som bor i de lösa trådar och halvkvädna visor som böcker innehåller (ja, och dessa är grundval både för mästerverk och deckare) är sådan att om den far in i huvudet på en enda läsare har den kommit i svang likt en förbannelse eller en välsignelse som följer samma släkt generation efter generation. Och för varje återberättande och förvanskning, alla missförstånd och kontaminationer, växer människans värld av sånger och berättelser.

Sjons roman, som kan uppfattas fragmentiserad och splittrad, hämtar kraft från myter och legender, från deckare, sf-romaner och isländska sagor. Den judiska legenden om hur Rabbi Loew på 1500 i Prag skapade en varelse av lera, en golem, genomsyrar hela boken. Efter en dramatisk flykt undan döden i andra världskrigets Europa kommer Leo Löwe till Island och med sig i en hattask har ett barn som efter många år på Island får liv och föds 1962 som Josef Löewe. Det är samma år och dag som författaren Sjon är född. 

Det är inte alltid helt lätt att greppa romanen och vem berättarrösten är, men så småningom knyts allt samman och det jag inte fullt ut förstod i början, förstår jag mer av vid läsningens slut. Och då får jag lust att läsa om boken, men först får den vila lite. Men för den berättarintresserade är den mycket givande. Så här kan ett människoöde också berättas.

Per Gustavsson

Sjón: Codex 1962. Översättning: Anna Gunnarsdotter Grönberg och John Swedenmark. Rámus förlag, Malmö. 2021.

Lämna en kommentar

Under Litteratur

Diktning om ortnamn

Häromdagen återgav jag en sägen från Dottrabol i Simlångsdalen. Så här berättas det att gården har fått sitt namn.

Långt tillbaka i tiden när ofred rådde i vårt land var bonden på gården ute i krigstjänst. Han förblev hemifrån under lång tid. Under hans bortavaro brukade hans tre döttrar gården och därför fick den namnet Dottrabol, där bol betyder boplats och gård. När fadern kom hem från kriget hade han varit borta så länge att döttrarna inte kände igen honom.

Den folkliga diktningen kring hur byar, gårdar, berg och sjöar har fått sitt namn är mycket rik och fantasifull. En av mina favoritsägner om uppkomsten av namn på byar är en längre berättelse om Jens Grim. På slutet har en namnförklaring hängts på. Jag hämtar den ur min nyligen utkomna bok Skånesägner (Carlssons bokförlag 2021).

Borgen Vallen idag


Jens Grim härskade på 1300-talet på borgen Vallen nära Tosterup slott. Han plågade folket i bygden. Ja, så grym var Jens Grim att han kallades för Grymmer. Han hade en stor skara krigare som var lika vilda som han själv. De plundrade efter godtycke och gjorde trakten osäker. Grim hade så många män att de kunde stå i två led från Vallen till Ystad. När de första hade nått Ystad, hade de sista inte ens lämnat borgen.

En dag red Jens Grim med sitt följe genom byn Löderup och kom förbi ängen där böndernas kreatur betade. Han tog fast tjuren och flådde den levande. Sedan släppte han den lös i koflocken. Tjuren stångade genast ihjäl många kor och sprang sedan vrålande genom byn. Vid en kulle sydost om byn störtade tjuren död ner och den kullen kallas idag för Grimshög.

Då prästen i Löderup fick höra talas om detta nidingsdåd bannlyste han Jens Grim. Vem som ville fick rätt att döda den grymme borgherren. Vid altaret sa prästen att riddaren skulle få en hemsk och plågsam död och pinas i skärselden. Där Grim satte sin fot skulle det aldrig mer växa något och hans gård skulle förgöras.
Grim blev rasande och sände sina krigare till kyrkan. Prästen tog sin tillflykt in i kyrkan, som var en helig plats. Men förföljarna tvekade inte, utan tog sina yxor och började hugga sönder kyrkdörren. Prästen förstod att dörren inte skulle hålla. Han tog på sig sin prästskrud, öppnade dörren och gick ut och trodde väl att männen skull vika undan när de fick se Guds tjänare. Men de uppretade och rasande männen lät sig inte hejdas. Våldsverkarna grep prästen och lade honom på en sten utanför porten och klöv hans huvud.

På prästens grav satte byborna prästens käpp. Efter en tid grönskade käppen och blev till en ek. Det var ett tecken på att prästen hade blivit salig. För att rädda sig själv skyllde Jens Grim mordet på bönderna från en grannby och lät straffa dem hårt. Grim föll så småningom i onåd hos drottning Margareta av Danmark och hon anföll och brände hans borg. När Grim förstod att han skulle bli besegrad satte han sig på en kruttunna och sprängde sig i luften. Jens Grims kropp slets i stycken och for vida omkring. Benen flög till Benestad, ett öga till Öja, ett öra till Örup och ena tummen till Tomelilla.

Den gamla kyrkporten med märken efter yxhugg finns idag i vapenhuset i Löderups kyrka. Mycket riktigt växer det en gammal ek på Löderups kyrkogård och minner om det hemska prästmordet.

Den gamla borgen Vallen gör fortfarande ett mäktigt intryck där den ligger ute på fältet en halv kilometer norr om Svenstorp. Vallen är Skånes största borganläggning och utgrävningar visar att den var bebodd på 1300-talet.
Berättelsen skrevs ner första gången på 1600-talet och har allt eftersom den berättats vidare i bygden fått fler och fler detaljer. Att en man som hette Jens Grim i början av 1400-talet ägde ett herresäte i Tosterup är sant. Vi behöver inte heller betvivla att många slottsherrar var hårda och grymma. Kanske är det så enkelt att folkfantasin diktat en berättelse som förklarar varför den gamla kyrkdörren till Löderups kyrka har märken efter yxhugg.

Lämna en kommentar

Under Berättelser

Ur en gammal klippsamling 5: Hårets makt

En vanlig tro förr var att livskraften satt i en persons hår. Därför skulle man vara noga med att främmande personer eller ovänner inte fick tag i avklippta hårstrån, för då kunde sätta sjukdomar och olycka på en. Man skulle till exempel aldrig slänga ut hår på marken. Byggde en fågel bo av hårstrån, vållade det ägaren huvudvärk. En flicka som ville ha en särskild pojke kunde ta hår från huvud eller blygd, lägga det i pannkakssmet eller bullar, och bjuda pojken att äta. Då väcktes stark kärlek.

Här är en sägen om hårets kraft från Simlångsdalen i Halland, ursprungligen publicerad i Nya Wäxjöblöladet 1922.

Utefter vägen mellan Halmstad och Växjö fanns i början på 1800-talet fångskjutsskyldiga gårdar. Staten erlade årligen en viss avgift till dessa hemman. Deras ägare var skyldiga att på eget ansvar forsla fängslade förbrytare till närmaste ”fånggästis”. För säkerhets skull och i brist på särskilda vakter brukade fångens händer knäppas in i en klove av järn, försedd med en grov kedja. Kedjan, vanligen en meter lång, var i andra änden försedd med en medförd, tung träkloss. Vid rasteställena hände det, att spiken slogs lös och drevs in i en vägg, där fången således stod bunden som ett djur, medan skjutsbonden satt där inne och gjorde sig glad med vänner och bekanta. Men inte alltid behandlades förbrytaren illa. Ibland fick även han, naturligtvis alltjämt med handklovarna på sig, gå in och deltaga i pokulerandet.

Följande sägen från en dylik fångskjuts berättar man än i dag i Breared.

En gång anlände till Dottrabol en mycket fruktad och trolldomskunnig förbrytare. Drängen på gården, en stark och hurtig yngling, som kunde, även han, mer än vanligt folk, åtog sig att skjutsa honom till närmaste fångskjutshåll. Under vägen märkte drängen, hur fången då och då blåste på handklovarna, och hur dessa därigenom vidgades allt mer och mer. Förbrytaren skulle inom kort varit lös, om ej drängen, som satt bakom honom, obemärkt lyckats taga ett hårstrå ur hans huvud. Detta här satte han försiktigt i handklovarna, och så var brottslingens trollkonst omöjliggjord.

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Källor i midsommartid

Idag är det sommarsolståndet. På torsdag är det den 24 juni, Johannes Döparens dag, vilket var midsommardag fram till 1953. Då flyttades midsommardagen till den lördag som infaller 20-26 juni. I midsommartid, och särskilt midsommarafton och midsommarnatten besökte folk förr ofta heliga källor. Man trodde att under midsommarnatten var naturen full av kraft och källans vatten stärkte och helade sjuka.

Åby källa. Foto: Steve Anderson. Ur Gustavsson: Göingesägner. Bjärnum, 2009.

En sådan källa var Åby källa i Färlöv socken i Göinge. Källan ligger vid landsvägen mellan Färlöv och Torsebro några 100 meter söder om gården Hamiltonhill. Redan 1667 skrev kyrkoherde Söffren Hansen om källan och han uppgav att sjuka besökte källan i Sankt Hans afton, som midsommaraftonen kallades efter Johannes döparen, och att de också blev friska. När Linné 23 maj 1749 passerade genom Färlöv socken stannade han till vid Åby källa där provinsialläkaren Nils Retzius startat en hälsoanläggning vid surbrunnen. Källans vatten påstods vid den här tiden vara lika bra som vattnet i Ramlösa hälsobrunn.

Åby källa var flitigt besökt till mitten av 1800-talet och det var inte ovanligt att det var ett 100-tal brunnsgäster där samtidigt.

Så här berättas det om att den undergörande Åby källa blev till.

En bonde i Åby i Färlöv socken hade en sjuk dotter. I flera år hade hon varit sängliggande av värk och hennes händer och fötter var krumma. En natt drömde hon att det fanns en källa på betesmarkerna utanför byn och att hon skulle bli frisk om hon drack av vattnet. I drömmen såg hon precis hur källan såg ut. På morgonen bad hon sin far att köra henne till platsen hon drömt om. Men fadern sa nej, eftersom han mycket väl visste att det inte fanns någon sådan källa på Åbys marker.

Men flickan var envis och bad enträget fadern att göra henne till viljes. Till slut gav han med sig eftersom han tyckte mycket om sin dotter. Han bäddade ner henne i en vagn och lät hästarna gå efter flickans anvisningar. Men hur de än körde omkring i markerna bland stenar, buskar och vattenhål fann de inte källan flickan drömt om. Efter flera timmars farande ville fadern vände hemåt. Just när han var i färd att vända hästarna kände flickan igen platsen hon drömt om och ropade:

– Under hagtornsbusken där borta är källan!

När fadern tittade efter fann han ett hål i marken. Det var stort som en hästsko och ur hålet sipprade friskt källvatten fram. Han gav flickan vatten att dricka och tog också källvatten med sig hem. När hon i flera dagar druckit av vattnet och badat i det blev hon frisk.

Snart spred sig ryktet om den underbara tilldragelsen ut över bygden. Allt eftersom tiden gick sökte sig fler och fler sjuka till källan och många blev botade.

Efter det att Sverige blev protestantiskt i början av 1500-talet ansågs det som vidskepelse att söka sig till heliga källor för att offra och dricka av vattnet, i hopp om att bli kvitt sjukdomar eller få önskningar uppfyllda. Många gamla offerkällor lades igen, men ofta förgäves. Snart rensade folk källan och långt in på 1900-talet har gamla offerkällor varit i bruk och vattnet har ansetts hälsobringande. De besöktes särskilt under trefaldighetstiden i slutet av maj och början av juni och under midsommar, då vattnet ansågs ha särskilt styrka.

På 1600-talet återupptäcktes en del gamla källor och nya togs i bruk och de kallades för surbrunnar. Istället för att förklara vattnets hälsobringande effekt utifrån dess magiska egenskaper hänvisades till naturvetenskapliga rön. Ett bra källvatten skulle innehålla järn, svavelföreningar och en syra som kallades “acidum occultum” som uppstod i jordens inre och var livgivande. Brunnsdrickningen vid Åby källa var en del av den brunnsdrickningskultur som utbildades inom samhällets övre skikt.

Vill du veta mer om källor finns nu Källakademiens förträffliga bok Källor i Sverige (Sivart förlag) i nytryck. Det är en bok att glädja sig åt. De 80 första sidorna beskriver ingående både naturen kring och livet i källorna. Följande avsnitt behandlar människornas förhållande till källorna. Här skriver Anders Hult om tro och kult. Andra kapitel handlar om kurorterna och att dricka brunn, källvattnets hälsoegenskaper, Linné och källorna. I ett tredje avsnitt skildras i bild och text 100 källor som är värda att besöka. Kring flera av de här källorna finns folktro och berättelser, som tyvärr inte har fått utrymme. Jag saknar också litteraturreferenser till vidare läsning om de utvalda källorna. Men redovisningen lockar till utflykter och med lite arbete går de ju själv att hitta de lokala berättelserna om källorna.

Trevlig midsommar önskar bloggen. Fira gärna vid en källa, som många människor gjorde förr, med dans och musik.

Källakademien: Källor i Sverige. Andra reviderade utgåvan. Tyresö, 2020.

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Ur en gammal klippsamling 4: Skogsnuvan på Färjansö

Jag tycker att jag har ganska så bra koll på sägner kring Ljungby. Därför är det extra roligt att hitta en ny sägen, som dessutom är knuten till en vacker trakt, nämligen Färjansö i sjön Vidöstern. Södra delen av ön ligger i Ljungby kommun, i socknen Dörarp. Norra delen hör till Värnamo kommun. Ön med omkringliggande öar är idag naturreservat och rymmer både urskogslika barrskogar, orörda lövsumpskogar och ett kulturlandskap format av människors brukande. Mer om reservatet kan du läsa här .

Själv har jag varit på ön en enda gång och det är 30 år sen, men jag får onekligen lust att ta kanoten och paddla dit i sommar.

Foto från Länsstyrelsen Kronobergs information om naturreservatet

Längst i söder på Färjansö ligger ett berg som är markerat som utsiktsplats på den topografiska kartan. Så här beskriver signaturen Bruse i Nya Wäxjöbladet platsens utseende för hundra år sen.

På södra änden av ön ligger ett stort berg, vilket på sina ställen tämligen lodrätt höjer sig ur den jämförelsevis jämna jordytan till en ganska ansenlig höjd, med mörk och skrovlig yta, vid vars fot en massa stora klippblock ligger hopade, bildande jättelika klyftor. Mellan dessa klippblock är uppväxt en mängd lövträd av olika arter, såsom björk, bok, ek, vilkas kronor strävar att komma i jämnhöjd med bergets topp, vilket är betäckt med ett jordlager och klädd med en härlig grönska mellan träden samt sakta sluttar mot norr. De flesta av dessa träd, synnerligast ekarna, har här under århundraden, skonade för skogsskövlarens yxa, utbildats till gigantiska jättar.

Södra delen av Färjansö.
Foto: Jan Erik Anderbjörk, 1968. Kulturparken Småland.

Vid foten av berget slog två fiskare, far och son, läger en sen kväll. De gjorde upp eld för att värma sig och somnade bredvid den. Mitt i natten fick de besök av en fin och vacker dam. Hon tog fast i pojkens ena fot. Pojken vaknade och drog till sig foten.

– En kort och en lång, yttrade den främmande.

Så tog hon fast i det andra benet och försökte dra ut det.

– En kort och en lång. Det var konstigt, sa hon.

När pojken drog till sig benet frågade hon vad han hette och hur gammal han var.

– Jag heter Själv och är 15 år, svarade pojken.

Då fruntimret fortsatte att dra i pojkens ben, tog han fatt i ett brinnande vedträ och fredade sig med det. Då kvinnan vände ryggen till, såg pojken det han hade anat. Ryggen var som en ihålig ek eller som ett urholkat degtråd. Pojken kastade eldbranden i fördjupningen. Trollkvinnan uppgav ett förfärligt tjut, som genljöd i skogarna på andra sidan sjön. Hon ropade:

– Själv 15 år brände min konte.

Långt bort i fjärran hördes en annan röst svara:

– Själv gjort, själv ha. Ja, du, du har nog varit dum i 150 år.

När fruntimret försvann utan att få någon hjälp, blev det ett förfärligt oväder med regn och hagel och en häftig storm bröt sönder de gamla trädens kronor. Först när morgonen kom blev det åter lugnt och stilla. Efter den händelsen vågade ingen övernatta på Färjansö.

Signaturen Bruse uppger att det var så här han hörde sägnen berättas i sin barndom. Han fortsätter med att berätta ett barndomsminnen från ön och uppger sin ålder och tidpunkt för den händelsen. Utifrån det kan vi räkna ut att han var 10 år på 1870-talet.

Du känner kanske igen berättelsen, eller berättelserna. För här har två sägner kombinerats till en. Det är dels den som kallas för självsägnen, dels den där skogsnuvan drar i två olika karlar för att de ska bli lika långa. Den senare kallas för Prokrustessägnen, efter en demonisk varelse i antika skrifter. I Bengt af Klintbergs sägenregister The Types of the Swedish Folk Legend har de nummer E27 och E32. I den senare sägnen säger skogsnuvan att hon ska hämta en hacka för att hacka de två karlarna lika långa. Det saknas i varianten från Färjansö. Berättaren har inte riktigt lyckats smälta samman de två berättelserna. Pojken kastar vedbranden i hennes rygg, men trollkvinnan ropar att pojken brände hennes konte, alltså skötet. Andra dialektala äldre ord som brukar användas är kunte, kulte och firremirra.

Sägnen ger en bild av hur sägner kan kombineras och berättelser förändras i det folkliga diktande. Sägnen visar också hur förförståelsen var viktigt när sägnen berättades för 150 år sen. Då var det självklart att man inte ska nämna sitt namn för troll eller skogsnuvan, därför säger pojken att han heter själv. Om man berättar sägnen i dag måste en sådan sak flikas in. Likaså visste lyssnarna att det var skogskarln, ofta kallad Hulte, som svarade i skogen.

Källa: Nya Wäxjöbladet 19151108

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Bonden som gifte sig med skogsrået

I Lindes bergslag lite norr om Lindesberg ligger sjön Råsvalen. I de stora skogarna öster om sjön var det förr många som lagade till milor och kolade.

Det var en bonde som ofta var ut i skogen och kolade. Där träffade han en vacker kvinna. De gifte sig och fick många barn. Hustrun hade sagt till honom, att när han hade varit borta och kom hem, skulle han varsko henne genom att slå tre slag med yxan i en särskild tall som stod en bit från deras stuga.

En gång när bonden var i skogen hade han glömt sin matsäck. Han skyndade hem för att hämta den. I brådskan glömde han att slå med yxan i tallen. Till sin stora förskräckelse fick han se hur hustrun arbetade vid milan och rev ut kol med bara händerna och släckte elden med sin långa svans. Han skyndade till tallen och slog tre slag med yxan. När han åter kom hem var hustrun sig alldeles lik igen.

Bonden förstod att han hade gift sig med skogsrået och det kunde aldrig i långa loppet föra lycka med sig. Han gick till en klok gumma, klagade i sin nöd och frågade vad han skulle göra. Hon gav honom råd som han följde.

En dag sa han till hustrun att det var bröllop på andra sidan sjön Råsvalen och att de skulle åka dit hela familjen. Det var en vacker vinterdag. Bonden spände hästen för släden. Hustru och barn fick plats i släden, själv satte han sig på hästryggen. När de kom mitt ute på sjön läste han några ord som den kloka lärt honom och strax dök en flock vargar upp. Mannen löste släden från hästen, sparkade till den och red bort det fortaste han kunde. Skogsrået ropade:

– Vill du inte vända för min skull, så vänd för vår yngsta dotters  Snorvipas skull, för annars äter vargarna upp henne.

Men mannen lyssnade inte utan red bara vidare. När skogsrået inte fick någon hjälp av mannen och vargarna hade tagit några av barnen skrek hon så det hördes långt bort:

– Syster Stråssa, syster Stråssa!

Trollet i Stråssa gruva var hennes syster och nu kom hon farande så att det ven och pep i luften. Hon ryckte undan alla vargarna, men bara skogsrået klarade sig, för vargarna hade redan ätit upp barnen.

Bonden hade som tur var hunnit över hela sjön och kommit fram till Guldsmedshyttan. Där red han in på en gård och slog igen dörren efter sig. I detsamma kom ett trollskott och slog sönder dörren, som blev till bara flisor. Men packet hade ingen makt över bonden, för kring halsen bar han en trollpåse, som han fått av den kloka gumman.

Den bar han alltid på sig och det gick länge väl för honom. Men en gång var han i badstugan och skulle bada. Han glömde sig och tog av sig trollpåsen och lade den bredvid kläderna. Genast kom där ett troll och vred om huvudet på honom. Han överlevde, men resten av sitt liv fick han gå med huvudet bak och fram. Alla som såg honom förstod att man inte ska inlåta sig med skogsrån och andra troll.

Berättelsen är hämtad ur Sägenresan. Fantastiska berättelser från Skåne till Lappland. (Rabén & Sjögren 2006). Text: Per Gustavsson. Illustration: Katarina Strömgård

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Ur en gammal klippsamling 3: Svalan

Nu är det vår och fåglarna sjunger. Den folkliga diktningen innehåller många berättelser som förklarar fåglarnas utseende och läten. 

Sagan om om jungfru Marias tjuvaktiga kammarpiga som stal ett nystan och en sax och som straff förvandlades till en svala är välkänd.

I ett tidningsklipp från 1920-talet har jag hittat en variant från Västbo härad i Småland på sagan.

För många, många år sen var svalan en ung och vacker jungfru. Hon var mycket kär i människor och det är hon fortfarande och det är därför svalan uppehåller sig där människor bor.

När hon var människa tjänade hon hos sin syster, som var mycket hård och elak mot henne. Systern beskyllde henne för att ha stulit en sax och ett silkesnystan. När den unga flickan inte kunde erkänna detta ville systern döda henne. Men hon sprang undan och undkom genom att hon förvandlades till en svala. Den elaka systern förvandlades till en hök. Och därför är svalorna än idag så arga på höken. Höken skäms också, när han kommer bland svalorna och ser svalans vita fläck under hakan och dess kluvna stjärt. Då påminns han om sin elakhet och orättvisa.

I svalans kvitter hör man följande ord:

”Jag tjänte hos min syster i attan år,

hon skylde mig för att jag stal en sax och ett silkesnystan,

saxen sitter i min stjärt

och silkesnystanet under min haka.”

Klippet redovisar också en rad folkliga trosföreställningar om svalan.

Den första svalan man får se på våren, ska man blåsa efter tre gånger. Gör man det behöver man blott blåsa lika många gånger under sommaren på ett fisknät, som trasslat in sig, för att utreda det.

Om man vidrör ett svalbo, medan där finns ägg och ungar, får man skabb på händerna.

På ladugården måste man på varje gavel göras ett ”svalehål”, en öppning genom vilken svalorna kan flyga in och ut, för annars vantrivs kreaturen.

Om en pojke tar svalans ägg eller ungar, kommer han att få en mycket hård och elak styvmor.

I ett boningshus där svalan byggt bo under takåsen slår inte åskan ner. Därför ska man inte störa svalan när hon bygger och låta henne ha boet i frid.

Att svalorna övernattade på sjöbottnen trodde till och med Carl von Linné. I klippet utvecklas den här föreställningen och det sägs att för att svalorna ska kunna sjunka, är det nödvändigt att de inandas av människans andedräkt. Det gör dem tyngre. Det är därför man ser svalorna under skörden fara tätt inpå människorna för att upphämta deras andedräkt. Kort efter skörden försvinner de bort och ner i sjöarna. På sjöbottnen ligger de i långa rader, hopfästa på det sätt, att den ena biter i den andres stjärt.

Den vanligaste varianten av sagan om svalan hittar du i Gustavsson & Palmenfelt: Folksagan i Sverige 2 s. 157 eller i Gustavsson, Einarsdotter & Svanberg: När svanarna flög ikapp. Små sagor och ramsor om djur.

Illustrationer: Mia Einarsdotter

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Påskbrev

Vi har tidigare skrivit på bloggen om seden att rita påskbrev och kasta in dem i husen, för att sedan snabbt försvinna. Avsändarens syfte var att skoja eller driva med adressaten, men brevet kunde också utgöra en liten kärleksförklaring. Om du söker på påskbrev i bloggens sökruta, hittar du mer fakta om traditionen och bilder på många påskbrev.

Här publicerar vi några till värmländska påskbrev från början av 1900-talet. 

Jag med på färden också skall, men först jag ätit så det small 
i skål och tallrik, fat, och nu så är jag riktigt lat.
Prins Tjockrulta.
Adresserat till Herr Sven Urban, Borås. Daterat 1908.


Adresserat till: Det ovanligt stora trollet prinsessan Fröken Ingeborg Björn på Blåkulla, Hagfors.
Till Hagfors kom jag att mig irra, i vandringen på lifvets stig.
De sköna där jag vill förvirra, och gör en början nu med – dig!
Vill du till Blåkulla fara, i mitt sällskap kan du vara
Sätt dig ner på hornet du, där vi äro i ett nu.
Adresserat till: Högädla Fröken Påskhexan och Blåkullatrollet Tulli Liedgren von Lurifax, Borås.


Tre söta småbarn foro ut på vift, o alla va´ de glada för ingen va gift.
Glad Påsk önskas lilla Lussi.

Mer om påskbrev kan du läsa i Fredrik Skotts bok Påskkäringar (2013)

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Om tiden och vattnet – en ny bok

Mina barnbarn är födda omkring 2010. De får i sin tur kanske barnbarn kring 2080. 2170 kommer dessa att vara 90 år. Mina barnbarn kommer alltså att ha mött och älskat en människa som fortfarande lever 2170. Dessutom har de träffat mig som snart är 70 år. Det innebär att tiden de binder samman är omkring 250 år.

Det här sättet att betrakta tiden har jag lärt mig efter att ha läst den isländske författaren Andri Snær Magnasons bok Om tiden och vattnet (Norstedts 2021). Boken är en skildring av den pågående miljöförstöringen och klimatförändringen som koldioxidutsläppen vållar.

Att det pågår en klimatförändring med stigande genomsnittstemperatur och smältande is har vi känt till i decennier. Vi är välinformerade, ändå har väldigt lite hänt, trots alla världsomfattande miljökonferenser. Pandemin har under ett års tid förändrat vår livssituation och gett oss möjligheter att reflektera över åt vilket håll världen är på väg. Men istället för att ställa om produktionen i miljövänlig riktning, strypa överkonsumtionen och minska resandet, diskuteras det mer hur ekonomins hjul ska snurra igen och när vi ska kunna flyga utomlands för nöjes skull.

Varför händer det så lite?  

Magnasons svar är att vi fortfarande tror att klimatkatastrofen ligger långt bort. Det är många år till 2050. Det rör inte riktigt oss!

Miljöböcker om vår hotande framtid finns det många. Men det Magnason lyckas med är att få läsaren att känna och verkligen inse att 30 år eller 50 år är mycket snart. Och till och med 150. Då finns det som sagt fortfarande människor, som minns släktingar som har levt nu.

Det är just detta som motiverar att jag skriver om boken på en blog som behandlar berättandet. Visst serverar författaren alla de siffror på klimatförändringen vi känner igen. Men han målar framförallt upp en levande bild av miljöhotet genom att binda ihop dåtid, nutid och framtid. Det gör han genom att delge oss livsberättelser, berättelser om författarens släktingar. Om mormor och morfar som färdas över Islands jöklar, som nu smälter. Om morbrodern som hade som livsuppgift att rädda utrotningshotade krokodilarter. Själv möter författaren Dalai Lama, både hemma på Island och borta i Dharmsala.

Men är det så långt mellan hemma och borta? Magnason finner likheter mellan isländska och indiska myter. Han drar paralleller mellan Audhumla, som enligt Snorres Edda var upphov till världen och slickade fram människan, och hinduismens heliga ko Kamadhenu, rikedomens ko. Kamadhenu hör ihop med Himalaya. Fyra floder av mjölk rann ur Audhumlas spenar och närde jätten Ymer, vars kropp blev till världen. Och i Himalaya  har Asiens fyra heligaste floder sin upprinnelse. Floderna är en förutsättning för människorna liv i regionen. Men Himalayas jöklar smälter, precis som Islands.

Klimatförändringen är en katastrof som alltför många, inte minst ledande politiker, tror sker långsamt. I själva verket går den rasande fort. De 50 eller 150 år som vi tror är länge, är bara en kort stund. Framtiden är faktiskt idag, visar Magnason. Därför ska du läsa denna bok, om du så bara ska läsa en enda bok i år.

Lämna en kommentar

Under Litteratur