Författararkiv: Per Gustavsson

Om Per Gustavsson

Sagoberättare och författare, www.pergustavsson.nu

Sägner från Oxie härad 2

Sjusovarna i Skabersjö skog

Eva Wigström berättar om sjusovarna i Skabersjö skog. Vi är inte riktigt säkra på vilket skogsområde hon avser. Kjell och Barbro Wihlborg gissar att det kan vara vid det populära fritidsområdet Bokskogen. Större delen ägs av Malmö stad och där ligger Torups slott. Den södra delen tillhör av Skabersjö slott. Godset har också stora ägor söder och öster om Yddingesjön. Kjell har förlagt händelsen till Kråkenäsdammen, där det finns ett gammalt torp.

En gång blev två män ovänner om ett stycke jord och var gränsen skulle gå mellan deras ägor. Den som inte ägde jorden lejde sju män som skulle vittna till hans fördel. Säkert fick de bra betalt för att vittna falskt. Den som inte ägde jorden hade tänkt ut det mycket bra, tyckte han.

Målet skulle avgöras på den omtvistade jorden. De sju männen hade lagt jord från mannens egen mark i sina skor. De sju vittnena svor då vid Bibeln och allt heligt att de stod på mannens jord.

Men när de skulle gå hem, kände de sig så trötta att de la sig att sova i en håla i Skabersjö skog. De vaknade inte förrän det hade gått 300 år.

De trodde själva att de bara hade sovit några timmar. Men när de kröp ut ur hålan och skulle gå hem kände de varken igen vägen eller människorna. Då de ville köpa mat för de pengar de hade på sig och som de fått för sitt falska vittnesmål, visste ingen vad det var för gamla mynt de hade. Ingen ville ta emot dem.

Så blev allt upptäckt, och folk förstod att det var Guds straff över menedarna. När sjusovarna hade bekänt sin synd föll de plötsligt till marken och blev bara till mull.

Sjusovare syftar på en person som ligger och drar sig länge och inte vill stiga upp. Uttrycket kommer från en gammal legend som berättar om sju unga kristna män som levde i det romerska riket kring 250 e. Kr. och förföljdes av kejsaren. De gömde sig i en grotta och Gud lät en tung sömn komma över dem. De sov i 200 år. Den här gamla legenden utgavs på svenska på 1600-talet och spreds i många populära småtryck. Och så hittade någon på att berätta den om sju personer som svor falskt och somnade i Skabersjö skog.

Bild: Kjell Wihlborg

Text: Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Sägner från Oxie härad 1

Under arbetet med mina två senaste böcker har jag lärt känna Kjell och Barbro Wihlborg i Käglinge. De är engagerade i Oxie Härads Hembygdsförening och känner trakten väl. De har guidat mig till de platser som folkminnesupptecknaren Eva Wigström har berättat sägner om.

Kjell blev inspirerad av hennes berättelser och har illustrerat dem. Kjell föddes i Malmö på 1930-talet och växte upp nära Bulltofta och de sägenomsusade Hohögarna, där en ilsken bagge huserade.  Han har arbetat som litograf, men har hela sitt liv tecknat och målat. Han är medlem i Västra Skånes Konstnärsgille.

Men innan vi publicerar Kjells bilder och sägnerna efter Eva Wigström, följer en presentation av av AVE, som hon kallade sig som författare. Texten bygger på min bok Göingesägner, kompletterad med uppgifter om Wigströms besök i Oxie härad.

Eva Wigström, konsten att samla in berättelser och sägner från Oxie härad

När folkminnessamlaren Eva Wigström i slutet av 1800-talet tecknade upp sagor och sägner i Skåne skrattade ibland folk åt hennes lust att “höra gammalt hams”, dvs. prat och strunt, men många berättade ändå av hjärtans lust. 

Men det var inte alltid lätt att få folk att berätta. Folk var avvaktande och misstrogna eftersom det inte var riktigt fint att berätta om gammalt skrock, för det kunde sprida missaktning över berättaren. Därför fick Eva Wigström lova att varken nämna namn på berättaren eller socknen, innan hon fick höra sägnerna.

Eva Wigström var född 1832 i Asmundtorps socken utanför Landskrona och avled 1901. Många upptecknare av folkets sagor och sägner på 1800-talet kom från samhällets övre skikt, de var adelsmän, präster, lärare, läkare, godsägare. Till skillnad från dessa kom Eva Wigström från allmogemiljö, visserligen ett välbärgat bondhem, men hon var väl förtrogen med det enkla folkets liv på landsbygden. Att hon själv kunde väva och spinna, visste vad som fanns att göra på en gård eller ett torp, underlättade kontakten med folket. Hon hade också den fördelen att som kvinna kunna locka fram just bondkvinnors, torparhustrurs och pigors berättelser. När hennes man i början av hennes insamlingsarbete varit med, märkte hon genast att kvinnorna slöt sig och inte ville berätta. Därefter reste hon alltid ensam.

På sina vandringar runt om i Skåne var hon inte rädd för strapatser och hon kunde ofta vandra flera mil för att träffa en traditionsbärare som hon hade hört talas om. När hon första gången besökte Västra Göinge härad, i september 1880 och vandrade genom Västra Torup socken skriver hon, att “på denna vandring gällde det att kunna vara utan mat ifrån tidigt på morgonen till sent på aftonen och utan olägenhet kunna leva på grov kost. Nejden är fattig och den torftigare befolkningen hade en så föga sinne för renlighet, att jag inte ens hade mod att äta en bit bröd i kojorna, ännu mindre dricka kaffe. Jag föredrog att äta ett par kalla potatis med salt, när jag kände, att det började bulta allt för starkt i mina tinningar. Någon egentlig hunger känner jag sällan i dylika omgivningar.”

De som berättade var oftast fattiga män och kvinnor, ofta äldre personer, som aldrig läst annat än psalmboken, evangelierna och andaktsböcker. I Västra Torup noterade hon att “detta var den magraste, fattigaste och ödsligaste skånska bygd, jag ännu genomvandrat. Men i mången av dessa hyddor, snarare gråstenskummel än hus, mera passande till fårstall än till människoboningar, berättade dagakarlen och hans hustru mången saga och sägen.”

Genom att själv börja berätta sagor och sägner lockade Eva Wigström lyssnarna att berätta. En gång sökte hon en ryktare som hette Jöns, som skulle vara en god berättare. Hon träffade på honom nere i kostallet där han var i färd med att mura. Själv satte hon sig ner “på kanten av en kokrubba och började berätta sagor. Härunder kom husbonden och satte sig bredvid skomakaren (som visat Eva Wigström vägen) i ett annan kobås. Så kom en dräng, så en pojke, och sist tre av husets kvinnfolk. De ställde sig dock i dörren. Nu var det emellertid ryktaren som förtäljde skiftesvis med drängen och husbonden, som var full av slättbohistorier, och så satt och stod vi där, tills djup skymning rådde i stallet och Jöns för länge sedan upphört att mura på den söndriga väggen. Kanten av en krubba är just ej någon bekväm sittplats för en trött människa, och jag föreslog att byta om lokal. Husbonden anvisade då en lövsal i trädgården, hela truppen drog dit, och berättelsernas fortsatte.”

En gång när Eva Wigström anmärkte att “det var inga granna historier” fick hon svaret av den sårade berättaren: “Granna! Vill frun ha granna sagor, är det inte värt att komma till menige man. Jag och mina likar ta dem rå upp ur alekärret!” Trots att Eva Wigström ibland fann berättelserna anstötliga, var hon inte alls lika finkänslig som många andra upptecknare och många av de berättelser hon återger är jordnära. 

Eva Wigström reste och vandrade i så gott som hela Skåne för att rädda den folkdikt som ännu var levande. Hon återkom också flera gånger till bygder där hon varit tidigare för att bärga en ”efterskörd”. Men ett härad som hon aldrig verkar att ha genomkorsat mer utförligt var just Oxie härad. 

Eva Wigströms första samling med sagor, sägner, visor och folktro från Skåne, Folkdiktning, utkom 1880. I den finns några sägner från Skabersjö, en kort trollsägen från Arrie, en om byggandet av Åkarps kyrka och om trolltyg vid jättehögar mellan Grefvie och Åkarp. Dessutom finns en trollsägen  från Malmöslätten utan ortsangivelse och en som handlar om maran. De återfinns i kapitlet som heter Torparens berättelser. Torparens föräldrar har en gård på Malmöslätten och han gick och läste för prästen i Mellan-Grefvie och Åkarp. Torparen berättare: ”När jag senare i tiden kom att flytta till Skabersjö hörde jag talas om mycket, som vi ej kände till i min hembygd. Här på slätten talades mycket om trollen i ättehögarna.”  Trots dessa ortsangivelser är Torparen dock en fiktiv person. Andra liknande kapitelrubriker är Bondkvinnans berättelser, Vedhuggarens berättelser, Lantbrukarens berättelser. Det är ett berättartekniskt grepp från författarens sida. Hon har samlat berättelser från många olika sagespersoner och lagt dem i en fiktiv gestalts mun för att göra berättelsen mer levande för läsaren. Sålunda berättar Torparen även sägner från mer avlägsna trakter såsom Kjugekull i Villands härad och Lommarp i Vinslövs socken. Eva Wigström var angelägen om att inte namnge sina informanter för att det inte skulle försvara insamlingsarbetet. Därför vet vi varken vem som berättade sägnerna och ofta inte heller var Eva Wigström upptecknade dem.

Det är inte alls säkert att sägnerna från Oxie härad är upptecknade i just det häradet de tilldrar sig. Eva Wigström har berättat om sina vandringar för samlande av folkdikt i artikeln Vandringar i Skåne och Blekinge som publicerades 1887 i tidskriften De svenska landsmålen och svenskt folkliv. Hon berättar att hon påbörjade sitt insamlingsarbete påsken 1879 med att genomvandra socknar i sin hembygd. Sommartid vandrar hon i Onsjö härad, Södra och Norra Åsbo härader, Luggude härad. Hon uppger att under hösten och vintern företog en del ”smärre utflykter” och så utkom boken i början av 1880. Hon kan alltså ha gjort ett besök i Oxie härad, men i så fall har det varit mycket kort.

1880 besökte hon på nytt de tidigare häraderna samt Göingehäraderna. Hennes andra samling, som utkom 1881, innehåller särskilt ett rikt material från Göinge. Först sommaren 1882 styrde hon kosan österut till Skytts härad. Nu var hon också i Oxie härad men uppger att ”rödsotens utbrott i Malmö och i näraliggande orter avbröt min samlingsfärd… Jag fick därför nöjas med hoppet om att nästa sommar få återkomma till dessa bygder”. Men i Malmö hann hon dock uppteckna ”åtskilligt”.

Midsommar 1883 återupptog hon sitt insamlingsarbete, nu med Skurup som första anhalt. Hon åkte tåg dit och konstaterar att ”järnbanan till Ystad kallas, ej utan skäl, ’den grevliga banan’. Här har vi ju hela vägen det ena ståtliga herresätet bredvid det andra. Där gamla adelsborgar finnas, där finnas också gamla sägner av alla slag…¨ Men hon konstaterar också att många av borgsägnerna är ”hopgjorda”, alltså ej äkta folkliga utan mer litterära skapelser som folk har läst i tidningars följetonger. Från Vemmenhögs härad fortsatte hon till Järrestad och Albo. Men önskan att återkomma till trakten kring Malmö verkar inte ha förverkligats.

Hösten 1887 var den tredje samlingen klar, men den kom inte att publiceras förrän under åren 1898-1914 i tidskriften De svenska landsmålen och svenskt folkliv. Eva Wigström avled 1901. I den här tredje samlingen finns en liten skörd av sägner från Oxie härad, bland annat om troll i Arrie backar, Hanehög och Borrebackar, en skräckinjagande väre i Eskilstorp, märkvärdigheter vid Månstorps gavlar och en skatt i Hököpinge. Dessutom om ett bärgat sjörå i Limhamn och en havsfru i Limhamn som försökte kyssa en sovande dräng.

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner, Litteratur

Hur berättandet tog fart i Sverige

Nu går vi in i december, årets sista skälvande månad. Nästa år kan den svenska berättarrörelsen fira 30 år. Hur började det hela? När och var hände det? I den nyutgivna boken Muntligt berättande. En handbok skildrar berättarna Ida Junker och Mars Rehnman det magiska ögonblicket. Med författarnas tillstånd återger vi deras text.

En renässans för muntligt berättande

Det var en lördagskväll i maj 1990 och ett stort sällskap hade bänkat sig i en gammal byskola en bit utanför Ljungby. Sveriges första berättarfestival hade just avslutats och nu skulle deltagarna fira med en middag. De som satt och åt runt borden hade kommit resande från alla landsändar. Det man hade gemensamt var att man under det gångna decenniet hade upptäckt något i det muntliga berättandet. Det kunde vara lärare som börjat lägga in korta historier i undervisningen, bibliotekarier som lagt undan boken under sagostunden, fritidsledare som tämjt vilda ungar med egna skrönor. Där satt författare, skådespelare, folklorister och många andra som av något skäl sysslade med berättelser i muntlig form. Ditintills hade de flesta varit ensamma om sitt intresse, men här möttes de nu i en stor skara. Inte underligt att det sorlade runt borden medan man utbytte erfarenheter. 

Målaskogs skola utanför Ljungby där den första berättarfestivalen i Sverige ägde rum och där det berättades hela natten.

Plötsligt bröts tystnaden av att någon började berätta en historia med hög röst. Samtalen tystnade och snart lyssnade alla. När berättaren avslutat inträdde en kort tystnad och innan man kom att tänka på att applådera hade en annan person tagit till orda med en ny berättelse. Plötsligt hade en form uppstått där ordet gick kors och tvärs mellan borden. Det var en salig blandning av folksagor, myter, sägner, legender, skrönor, skämthistorier och visdomsberättelser. Timmarna gick medan man berättade och lyssnade i en sällsam stämning. Skratt avlöstes av eftertanke, kusligheter övergick i förtrollning. Det var som om dessa historier inte bara berörde lyssnarna. Historierna tycktes också tala med varandra från olika världsdelar, epoker och livsåskådningar.

När de sista deltagarna bröt upp hade det ljusnat utanför den gamla byskolan. Klockan var fem på morgonen. Nästan tolv timmar hade gått.

Ingen anade då att det här var början på en renässans för den muntliga berättarkonsten. Det som under ett årtionde varit enstaka individers spontana intresse blev något som nu samlades i en rörelse. Man började diskutera och undersöka vad det var som gjorde muntligheten så kraftfull, så berörande och övertygande. Det växte fram kurser, det hölls seminarier och fler festivaler. Det visade sig snart att samma nyväckta intresse fanns i andra länder, att likasinnade börjat utforska berättarkonsten runt om i Europa och Nordamerika. Det kunde vara berättarklubbar i England där lokalbefolkningen samlades på bypuben för att lyssna och berätta. Det kunde vara experimentell berättarkonst på scener i  Frankrike. Det kunde vara festivaler i USA med tiotusentals besökare. 

I takt med att människor från olika yrken och sociala grupper upptäckte berättandet uppstod också oväntade tillämpningar. Den svenska pedagogen som använder berättandet som stöd för dyslektiska barn. Den brittiska sjuksköterskan som berättar historier för att lugna och kunna kommunicera med psykotiska patienter. Israelen som startar en berättarfestival i Galiléen för judar och araber. Överlevande som reser mellan skolor för att berätta om Förintelsen. Sociala myndigheter i Kanada som använder specialkompetensen hos berättare för att stödja barnfamiljer med anknytningsproblem. Stora organisationer, som Världsbanken, där berättelser ur verksamheten blir redskap för förändring och omorganisation. 

Det tycks som om detta uråldriga redskap för kommunikation kan bli relevant i de flesta verksamheter när människor får fatt i det och formar det efter sina behov. Det är enkelt och lättillgängligt. Den som lyssnar till muntligt berättande för första gången finner sig genast tillrätta. Nästan som om det finns inskrivet någonstans i våra gener. 

*****************************************************

Den inspirerande boken Muntligt berättande är utgiven av Fabula Storytelling förlag och kan beställas från fabula@storytelling.se. Den kan också köpas på Sagomuseet i Ljungby.

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Sagomuseets verksamhet

Gamm-kusen, Benlösn och Ågubben

Kommer du ihåg Levi, getarpojken som blev upptecknare av folkets minnen? Jag har i två tidigare blogginlägg berättat om hans liv. I sin självbiografi berättar Levi hur han, liksom andra barn, tuktades med riset. De vuxna skrämde också barnen med påhittade väsen. Idag är väl brunnsgubben mest känd. Men det fanns en hel uppsättning med skrämselväsen, som passade för olika situationer.

Levi Johansson berättar att den vanligaste i hans barndom var ”Gamm-kusen”. Han höll till i den djupa och porlande kallkällan en bit från gården. Han lurade på barn, som kom i källans närhet och var beredd att dra ner dem i djupet. Men om barn var olydiga kunde han också komma fram till gården och hämta dem.

När det var kallt väder om vintern och morföräldrarna ville att Levi skulle hålla sig inomhus berättade de om ”Vinter-Erik” och ”Benlösn”. Vinter-Erik slog i knutarna så att det hördes rejält när det var smällkallt. Den ”Benlöse” slängde upp dörren på vid gavel och tog den, som inte hade stängt ytterdörren ordentligt. 

Och så fanns ”Jällar-gubben”. Han kom och ”opererade en, ifall man var oblyg med det lilla man hade”.

Många äldre jag har träffat i Ljungby har berättat att när de var små blev de skrämda med ”Ågubben” i ån Lagan. Konstnären Sven Ljungberg mindes mycket väl ”Ågubben” från sin barndom och har gjort en skulptur av Ågubben och den står intill ån nära Svens barndomshem. 

Sven Ljungbergs skulptur Ågubben. Foto: Björn Gullander

Svens mor var aldrig rädd för att hennes egna barn skulle drunkna i ån, eftersom hon litade på dem och visste att de kunde simma. Men andra barn varnade hon för Ågubben, som lockade  på barn, och sa att hon sett honom flera gånger. ”I vattnet är han lika snabb som gäddorna.” Sven var förstås nyfiken och ville gärna se ”Ågubben” En månkväll smög han sig ner till ån och där i vattnet får han syn på gubben, men han är inte ensam. ”Det är en han och en hon. Och vad är det de håller på med. Det måste vara det som de stora pojkarna talar så mycket om….” När ”Ågubben” lite senare kliver upp ur vattnet bär han på en jättestor gädda och runt nacken slingrar sig en ål.

Folkminnesforskaren Carl Wilhelm von Sydow, som växte upp på en gård utanför Ljungby, skapade en särskild benämning på dessa väsen som folk egentligen inte trodde på, till skillnad från till exempel tomtar och troll. Han kallade dem för fikt, och de användes just i pedagogiskt syfte i fostran av barn.

Per Gustavsson

För dig som vill läsa mer:

Levi Johanssons levnadsskildring har titeln En byskollärares minnen och återfinns i Hågkomster från folkskola och folkundervisning. Årsböcker i svensk undervisningshistoria 70. Stockholm 1944.

Sven Ljungberg har skrivit om ”Ågubben” och om sitt arbete med skulpturen i Ågubbens fiskafänge, Stockholm 2004. En skiss till skulpturen finns på Sagomuseet. Boken kan köpas på Ljungbergmuseet.

1 kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Getarpojken som blev hedersdoktor

Getarpojken Levi, som föddes 1880, blev folkskollärare, upptecknare, författare och hedersdoktor vid Uppsala universitet. Redan tidigt var läsning det roligaste han visste och den vetgirige och nyfikne pojken frigjorde sig från de begränsningar som uppväxten hade stakat ut. I sin självbiografi skildrar han det ögonblicket då det gick upp för honom att det fanns ett annat liv än slitet i getarskogen och det tunga kroppsarbetet. Några pojkar hade varit borta på timmerhuggning och när de återvände till byn sjöng de: ”Det skulle djävulen gå och tjäna bönder, nöta träskor och byxor utan skinn! Nej, hellre så köper jag mig ett handklaver och spelar för lilla vännen min.” Som i blixtbelysning framstod det för pojken Levi att han själv kunde välja sin framtid, ge sig av och studera.

En annan avgörande impuls var under studierna på folkskoleseminariet i Härnösand, när han fick i uppgift att skriva en uppsats om ”Min sockenkyrka”. Levi bad att få skriva om Vikens kyrka  vid Kvarnbergsvattnet norr om Gäddede, som han hade besökt under sommaren och där han hade fängslats av den gamla sägnen om varför kyrkan uppförts just där. Levis lärare upptäckte att hans elev bar på en berättarbegåvning och engagerade honom att berätta gamla historier på en skytteförening. Levi gjorde stor lycka och läraren sa att han skulle till Skansen och berätta landsmålshistorier. Läraren skrev ett rekommendationsbrev till Bernhard Sahlin, som var Nordiska museets styresman.

Sahlin ville att Levi skulle börja berätta på en gång, men Levi menade att han behövde skaffa en större repertoar av berättelser. Så gav Sahlin Levi i uppdrag att mot betalning teckna upp folkminnen ”där uppe i Frostviken” sommaren 1905. 

Levi började med uppteckningar i sin födelsebygd Stornäset vid Kultsjön i Vilhelmina. De två följande somrarna uppträdde han på Skansen under namnet Stornäs-Jonke och berättade på vilhelminamål. 

Så började Levi JOhanssons upptecknargärning, som så småningom bland annat resulterade i mer än 3000 uppteckningar på 1910-talet för nuvarande Länsmuseet i Västernorrland och en ordsamling på 16000 ord som finns på Institutet för språk- och folkminnen i Uppsala. Hans författarskap är  omfattande och han skrev regelbundet för Östersund-Posten och årsboken Jämten.

1921 blev Levi Johansson lärare i Fränsta i Medelpad och där bodde han till sin död 1955.

När han som vuxen tänkte tillbaka på sitt liv var han tacksam över den hårda uppfostran han hade fått, vilken lärde honom att klara sig själv och att arbete inte alltid behövde vara roligt. Han motsatte sig avskaffandet av agan i skolan och framhöll gamla talesätt som förebildliga: ”Det som krokigt ska bli, måste i tid böjas.”; ”Böj träden, medan de äro kvistar och pojkarna, innan de fått fjun på hakan.”.

I sitt insamlande av folkminnen var han vidsynt och fri, och tecknade även upp sådant som var fult, fräckt och upproriskt. Han var inte en student som kom utifrån, utan hade rötter i folkkulturen och trakten och fick sagesmännen och öppna sig och berätta.

Här följer några korta berättelser som visar detta.

Vad säger David?

En prästfru skickade drängen till slaktaren för att köpa kött, och därigenom blev drängen försenad till kyrkan. Just som han kom in genom kyrkporten sa prästen i sin predikan:

– Vad säger David i dag? 

Nu hette slaktaren David. Drängen trodde, att prästren frågade honom och svarade:

– Han säger, att du inte får något mera kött, förrän du betalt det du är skyldig. 

Häggdånger, 1915

Prästen och skjutspojken

En pojke skjutsade en präst över en sjö en vinterdag. Vägen var på vanligt vis utmärkt med stickningsbuskar. Prästen ville veta, vad dessa kallades på traktens språk. 

– Vi kallar dem präster, svarade pojken. 

– Varför det, då? undrade prästen. 

– De visar vägen,  men står själva på sidan om den, svarade pojken.

Gideå, 1917 (Samma historia hörde jag på Färöarna för några år sen)

Prästens innanfönster

Det var en präst, som gjorde framställning till kyrkostämman, att han skulle få innanfönster i prästgården, men sockenborna ville inte bestå honom några, för det var väl mindre vanligt att ha sådana.

– Då betalar jag dem själv, sa prästen. Men då jag flyttar, tar jag med mig dem.

Då var det en bonde som svarade: 

– Dit du flyttar, är det så varmt, att du inte behöver några innanfönster.

Häggdånger, 1915.

Berättelserna är ur Länsmuseet Västernorrlands arkiv.

För dig som vill veta mer:

Levi Johansson: Bebyggelse och folkliv i det gamla Frostviken. Uppsala, 1947.

Levi Johansson: En byskollärares minnen. Årsböcker i svensk undervisningshistoria 70. Stockholm, 1944.

Carl-Henrik Berg: ”En morsk fan till getarpojken.” Levi Johanssons liv och gärning. Svenska landsmål och svenskt folkliv 1973. Förutom en levnadsbeskrivning rymmer den en utförlig bibliografi över Levi Johanssons skrifter. Här hittar du den.

Per Gustavsson och Ulf Palmenfelt: Insamlarna. Folksagan i Sverige 1. Stockholm, 2017. Innehåller en kortfattad levnadsbeskrivning och återger sex sagor.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner, Litteratur

Kaffe i Raukasjö

När jag första gången besökte Frostviken, Jämtlands nordliga spets som gränsar mot Ångermanland och Lappland, läste jag Levi Johanssons innehållsrika bok Bebyggelse och folkliv i det gamla Frostviken. Särskilt grep mig skildringen av nybyggarparet Olava Fredriksson och Anders Larsson i Raukasjö, Jämtlands nordligaste byn. Byn ligger i väglöst land. Den har fått sitt namn efter sjön med samma namn. På samiska heter sjön Raukajaurie och det betyder de mystiska hemska lätenas sjö. På svenska blir det Spöksjön.

Anders Larsson och Olava Fredriksson flyttade 1841 till Raukasjö, där de röjde mark och byggde hus. Det berättas att hustrun Olava var mycket stark och arbetsam. Den dagen Anders och Olava flyttade gick de två mil över fjällen med sina kreatur. När de kom fram var Olava ändå så pigg att hon med bara händerna började röja bort buskar på backen, som skulle bli gårdsplan. 

Gammal mastu (mjölkbod) i Raukasjö.

Olava gjorde ofta karlsysslor och körde hem foder och ved och slog med lie. På myren hann inte Anders med att slå lika fort som Olava räfsade. Därför hade hon en egen lie med sig och ömson slog och räfsade. Som alla andra kvinnor spann, vävde och stickade hon. Men det tyckte hon aldrig riktigt om. Det hon lagade blev otroligt fult och obekvämt.

Olava födde nio barn, men bara fyra blev vuxna. Hon var ofta ensam med barnen när mannen var iväg för att fiska eller på långa vinterresor till Norge för att sälja ost och andra varor och köpa förnödenheter. Då var det ensamt för Olava i vildmarken. Värst var det på nätterna, för hon var mycket mörkrädd. Överallt fanns det ju underjordiska, spöken och annat otyg.

Det var flera mil till grannarna och det var sällan man fick besök här ute i ödebygden. Men en dag kom en främling till den lilla stugan. Han hade gått långt och bad att få stanna över natten. Det fick han gärna. Ett besök var ett avbrott i ensamheten och Olava bjöd på det hon kunde. Det var mycket fattigt i stugan och Olava hade ont om kokkärl och husgeråd. På dagen hämtade hon vatten från brunnen med en träbytta. Samma bytta användes på natten som potta. Det var inget konstigt med det, så var ju vanligt hos många fattiga.

På morgonen vaknade främlingen först. Han hade kaffe med sig. Det var ovanligt att dricka kaffe på den här tiden, för det var dyrt att köpa. Nu tänkte mannen överraska sitt värdpar och bjuda på kaffe. Vatten tog han ur samma bytta som han sett husmor hämta vatten i. Han satte kitteln på elden och kokte den ovanliga drycken. Tror ni kaffet smakade gott? Nej, inte alls! Ingen kunde dricka det, för under natten hade vattnet i byttan blandats upp med en helt annan vätska. 

Den här historien om kaffekoket i Raukasjö har följt mig under alla mina berättarår. Samtidigt som den är drastisk, säger den mycket om levnadsvillkoren förr i tiden.

Men hur kunde Levi Johansson veta allt detta om Olava och Anders. Jo, Levis mor gifte sig med Olava och Anders son Fredrik och bosatte sig i Raukasjön. Som utomäktenskapligt barn växte Levi de första åren upp hos morfar och mormor i Stornäset vid Kultsjön, tio mil nordväst om kyrkbyn Vilhelmina. När han var åtta år flyttade han till modern och styvfadern i Raukasjö. Han blev getare och vaktade djuren från nio på morgonen till åtta på kvällen.

När han var tolv år blev han getare hos främmande folk där han fick slita hårt och ofta var det dåligt med mat. 

De är de uppväxtvillkoren som gjorde att han långt senare i livet så initierat kunde skildra både det materiella och andliga livet i södra Lappland och norra Jämtland. Men mer om det i nästa blogginlägg.

Per Gustavsson

1 kommentar

Under Berättelser

Kulturella aktiviteter skyddar mot demens

Under flera år har Sagobygdens pedagoger på Sagomuseet under rubriken Möten med minnen arrangerat specialanpassade visningar, som vänder sig till personer med demenssjukdom och deras anhöriga. Det har varit visningar med en liten grupp och i lugnt tempo. Visningarna har väckt minnen av sagor, visor, gåtor och vardagliga upplevelser. De har blivit mycket uppskattade. 

Nu läser jag i Pedagogiska magasinet nr 3 2019, som utges av Lärarförbundet, om en svensk studie som visar att kulturella aktiviteter skyddar mot demens. Det är en forskningsstudie som pågått i hela 44 år. Doktoranden Jenna Najar och professor Ingemar Skoog, som leder Centrum för åldrande och hälsa vid Göteborgs universitet, har nyligen publicerat en rapport som lyfter fram intressanta resultat.

Kvinnor som redan i medelåldern ägnade sig åt kulturella aktiviteter hade 30 % mindre risk att drabbas av demens jämfört med de som inte gjorde detta. Kulturella aktiviteter kunde vara läsa böcker, skriva, gå på teater och konserter, sjunga och måla.

Kulturella aktiviteter skyddade bättre mot demens än att lösa korsord och sy och sticka, även om detta också var bra.

Det som är speciellt med den här studien är att den pågått i så många år och att forskarna har kartlagt kvinnornas vanor lång innan att risken för demens ökade.

Studien visar också att utbildning i ungdomen minskar risken för demens som gammal.

En slutsats av undersökningen är att det är samhällsekonomiskt lönsamt att satsa på kulturaktiviteter.

Den här forskningen borde utgöra ett bra argument mot de kulturella nedskärningar som nu genomförs i många kommuner. Samtidigt visar verkligheten att alltför många politiker inte lyssnar på forskningsresultat, hur tydliga de än är.

I Hässleholm där jag bor dras nu bokbussen in, studieförbunden förlorar sina kommunala bidrag, bibliotekarietjänster försvinner, kulturskolan bantar. I Sölvesborg föreslår politikerna att skolbiblioteken inte längre ska köpa in böcker på flerspråkiga elevers modersmål. Detta trots att forskningen visar att elever som behärskar sitt modersmål lär sig svenska lättare och bättre.

Pedagogiska magasinet är väl värt att läsa i sin helhet. Kultur är temat för numret och här finns också intressanta artiklar om den kommunala kulturskolan i Malmö, kulturens samhällsekonomiska värde och sambandet hjärna-kultur. Anbefalles!

Per Gustavsson

PS I höst arrangeras nya visningar under rubriken Möten med minnen. Läs mer här!

Lämna en kommentar

Under Litteratur, Pedagogik, Sagomuseets verksamhet