Författararkiv: Per Gustavsson

Om Per Gustavsson

Sagoberättare och författare, www.pergustavsson.nu

Ljungby bibliotek och muntligt berättande

Ibland har jag blivit ombedd att skriva lite om bakgrunden till Ljungby berättarfestival och Sagobygden. Vad passar bättre än att jag gör det just idag när Ljungby bibliotek fyller 40 år. Biblioteket hade en avgörande roll i det muntliga berättandets utveckling i västra delen av Kronobergs län.

Från Ljungby biblioteks facebooksida

I januari 1980 började jag arbeta som barnbibliotekarie i Ljungby kommun. Redan i början av min anställning bad kulturchefen Henrik Enander mig om att utforma ett projekt för att utveckla barnbiblioteksverksamheten. Vi fick medel beviljade från Statens Kulturråd och ytterligare en barnbibliotekarie anställdes, samt en dramapedagog. Det här sammanföll med flytten av biblioteket från slitna och begränsande lokaler i Brunnsparken till det nya rymliga biblioteket, där barnavdelningen fick ett stort utrymme. Målet med projektet var att stimulera till läsning och berättande både i förskolor och i hemmet. Vi genomförde en lång rad studiedagar för personal inom barnomsorgen, pratade böcker och sagor på alla förskolors föräldramöten och mängder av barngrupper besökte biblioteket. En viktigt del av projektet var sagolek och att berätta sagor utan bok. Det var då jag på allvar började berätta fritt för besökande barngrupper, det var ju så mycket lättare och roligare än att läsa högt ur en bilderbok. Och lika roligt var det att släcka belysningen på föräldramötet, tända stearinljus och berätta en häftig saga eller skröna. Kommunens alla sagoberättare började berätta sagor utan bok.

Varje vår under hela 80-talet fylldes utställningsutrymmet på barnavdelningen av förskolebarnens målningar, modeller, landskap; den ena fantastiska skapelsen efter den andra. Projektet avslutades med en sagokarneval genom stadens gator och den blev sedan årlig.

Allt eftersom åren gick lärde jag känna byborna i Målaskog och Långhult, som tillsammans med Studieförbundet Vuxenskolan arbetat med att lyfta fram de gamla traditionerna i bondesamhället. Siv, Lollo, Sture, Herman och många andra var riktiga entusiaster och navet kring verksamheten var Målaskogs gamla skola, som fyllts med liv. Vi förenades i vårt intresse för sagoberättaren Mickel i Långhult, som av folklorister betraktades som vårt lands märkligaste folklige sagoberättare.

Jag utformade ett nytt projekt med sikte på att lyfta fram både Mickel i Långhult, lokala sägner och gammal folktro. Men efter flera genomförda projekt under 80-talet tyckte nu Kulturnämnden i Ljungby att det var nog med projekt. Istället lämnade jag över projektidén till länsavdelningen på Landsbiblioteket i Växjö och nu tog istället ett regional treårigt projekt form, det som kom att kallas Smålands sagoskatt. Ett konkret mål med projektet var att varje förskollärare och lärare skulle kunna berätta två sagor fritt utan bok.

Och nu tog det fart! Smålands museum var en part i samarbetet och museipedagogen Karin Nilsson tillförde projektet viktig kunskap. Likaså gjorde Monika Eriksson, som var lärare i Tingsryd. Länskolnämnden anställde henne som projektet pedagog. Nu blev det studiedagar, föreläsningar och berättarkurser i en aldrig sinande ström. Konstnären Hans-Peter Jarz utformade projektet logga, en lindorm, som senare blev Sagobygdens symbol.

I Ljungby bildade vi en lokal styrgrupp med representanter från förskola, skola, hembygdsföreningar och studieförbund. Folklorister som Jan-Öjvind Swahn, Bengt af Klintberg och Ulf Palmenfelt föreläste. Den Alvestabaserade historikern Lars J Larsson delade med sig av sin djupa kunskap om allmogesamhället och satte in de många lokalt upptecknade folksagorna i ett sammanhang. Berättarverkstan i Stockholm med Ulf Ärnström och Peter Hagberg genomförde berättarkurser. Vaktmästaren Bengt Persson på Ljungby Gamla Torg byggde en kopia av backstugan Stålaberg vid Nässjön och den satte vi upp på biblioteket. Jag klädde ut mig till Mickel i Långhult och började berätta hans sagor i stugan för besökande barngrupper. I samarbete med vännerna i Långhult och Målaskog skapade vi olika arrangemang. Jag inventerade lokala sägner och tillsammans med Vuxenskolan började biblioteket ge ut en skriftserie om folkdikt. Så roligt vi hade dessa tre sista år på 1980-talet. Så många som var besjälade av tanken att lyfta fram den unika sagoskatt som fanns i den här delen av Småland.

Vi hade mängder av teaterföreställningar. Medlemmarna i folkmusikgruppen Sågskära Gunilla Lundh-Tobiasson, Marie Länne-Persson och Magnus Gustafsson turnerade med en sägenföreställning som berättade både om gloson och lindormen. Regionteatern satte upp Mickels saga Den betalande hatten. Fria teatergrupper gav dockteaterföreställningar och Kortedala modellteater spelade just modellteater. Från Köpenhamn köpte vi en modellteater till biblioteket och några av oss spelade sagoföreställningar.

En kväll besökte jag Björn Littorin från Kortedala modellteater i hans hem på Orust. Vi satt och pratade och konstaterade att det fanns jazzfestivaler, filmfestivaler, teaterfestivaler men ingen berättarfestival. ”Då åker jag hem och startar en”, undslapp jag mig. Och så var tanken född.

Hemma fanns Bengt Göran Söderlind, som periodvis hade vikarierat för mig som barnbibliotekarie. Vi förenades i vårt intresse för muntligt berättande och han var genast med på idén. Smålands sagoskatt hade nu avslutats med ett överskott på 50 000 kronor. Det fick vi till att arrangera en berättarfestival i Ljungby. 

Välkommen till Ljungby

Ett självklart centrum för festivalen var Målaskog och Långhult och byborna där lade ner ett enormt arbete på att arrangera denna första festival för muntligt berättande i Sverige. Vi skickade ut ett upprop där vi efterlyste alla som var intresserade av muntligt berättande. Vi lovade resa, mat och gratis logi mot att de skulle berätta på skolor, förskolor, äldreboende, bibliotek, hembygdsföreningar och gator och torg. Ett 40-tal berättare hörsammade vårt upprop och kom till Ljungby första helgen i maj månad 1990. På fredagen berättade de överallt i kommunen, både på dagtid och kvällstid. Vi bytte berättarerfarenheter. 

På lördagen samlades alla i Målaskogs skola. Eftersom berättarna bodde hemma hos byborna i trakten hade de nära dit. Nu blev det trollteater vid Kuggaberg, Bengt af Klintberg invigde minnesstenen över Mickel i Långhult och Lars J. Larsson blev den förste mottagaren av det nyinstiftade Mickelpriset. Alla vandrade byvägen till Långhults Norregård och utmed vägen avlöste aktiviteterna varandra. Jag fiskade med kalsongerna i Långhultaån, så som Mickel en gång hade gjort enligt folktraditionen. Hela natten fortsatte sen berättandet i Målaskogs gamla skola. På söndagen bildades sen riksföreningen Berättarnätet, med uppgift att utgöra ett kontaktnät för berättare i hela landet och lyfta fram det muntliga berättande.

Lars J. Larsson fick det första Mickelpriset

Vad som sen hände är en annan historia…….

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Sagomuseets verksamhet

Dröm och verklighet – från Tagel till Banke

Sagoprofessor Carl Wilhelm von Sydow är en portalgestalt i Sagobygden. Han lade grunden till folkminnesforskningen som akademisk disciplin, utvecklade terminologin kring sagor, sägner och folktro samt grundade Folklivsarkivet i Lund. 

När han var sju år gammal gjorde fadern, som bedrev en lantbruksskola på Tranhult utanför Ljungby, konkurs. Familjen stod på bar backe. Wilhelm och en av hans bröder fick ett nytt hem på Tagels gård, i norra delen av nuvarande Alvesta kommun. Wilhelms mor Göthilda var en av sju systrar på Tagel. Deras far Wilhelm uppförde den nuvarande huvudbyggnaden 1840, utvecklade jordbruket och var en ivrig förkämpe för den religiösa väckelsen och nykterhetsarbetet. 

På Tagel lekte pojken Wilhelm med sin kusin Adelheid von Schmiterlöw, som kom att residera på Tagel fram till sin död 1959. På somrarna kom Wilhelms syskon och kusiner på besök, och de skapade tillsammans ett sagoland med jättar, rövare, riddare och kungar i den trolska skogen kring gården. Wilhelms kärlek till naturen kring Tagel behöll han hela livet och familjen hade ett sommarhus i Sjuhult, vid Rymmens sydöstra strand.

Folktraditionen kring sjön är väl dokumenterad eftersom von Sydow skickade sina studenter på uppteckningsarbete i trakten. En lysande berättare och skildrare av folktro och dess sägner var förre gratialisten J G Sjöstedt. Hans berättelse om att sägenväsen var fallna änglar introducerar Sagomuseets besökare i sägenvärlden.

Den nordliga delen av Alvesta kommun är en okänd trakt för många, trots att dess historia, gårdar och folk är väldokumenterad. Några medlemmar i Berättarnätet Kronoberg och personal på Sagomuseet har under våren haft en bokcirkel, där vi läst skildringar av olika slag just från den här delen av Sagobygden. Vi har läst Gunnar Heléns biografi Fröken på Tagel om Adelheid von Schmiterlöw. En helt annan bok är Peter Nilssons roman Guldspiken som skildrar den fattige pojken Elias liv och strävanden i Slätthög, inte långt från Tagel, och hans drömmar om guldet på andra sidan havet. Peter Nilssons anfader var mjölnare i Banke kvarn, ett centrum för denna legendartade berättelse. Lite längre norrut, på andra sidan länsgränsen, ligger byn Möcklehult, där Peter Nilssons far köpte en bondgård i slutet av 1940-talet och där Peter växte upp.  Hans bok Den gamla byn är en grundlig och mycket levande dokumentation av byns historia och folk, och visar hur historiska dokument och folkliga berättelser kan vävas samman och levandegöra en by.

Den kunnige guiden Fredrik Roos levandegjorde livet på Tagel för oss

I måndags styrde vi kosan till Tagel och klev över tröskeln till en värld, som i stort sett är orörd sedan Adelheids död och visar livet på en herrgård under 150 år. Ett liv i skarp kontrast till pojken Elias liv i fattigdomens Småland. Men för Adelheid, var Tagel inte bara en släktgård att värna om, utan säkert också ett fängelse. Hennes liv pendlade mellan önskan om frihet, resor, konstnärsliv och tyngden och ansvaret för, men också kärleken till gården.Till Tagel kom släkt och vänner resande och de kunde stanna månadsvis. När verksamheten var som störst arbetade här ett hundratal personer: torpare, statare och tjänstefolk. Gården höll 250 kor, kanske 100 får och så hästar. 

Efter besöket på Tagel fortsätter vi vår resa till två av Sagobygdens sägenplatser, den vackra Skirs källa och Trollröret i Lyåsa. I källan har folk sedan lång tid tillbaka offrat pengar och druckit av vattnet för att bli kvitt sjukdomar och elände. En skattsägen påminner om folks drömmar om rikedom, just en sådan som Tagels gård bar vittnesbörd om. En gång hade några karlar i Hulevik bestämt sig att gräva upp de två kittlar fulla med pengar, som lär ligga nedgrävda vid källan. Bäst de höll på, såg de att husen uppe i byn brann. De kastade sina redskap och skyndade hemåt. Men väl hemma var allt som det skulle. Efter den dagen har ingen vågat gräva efter skatten.

Från Trollröret i Lyåsa har besökaren en storslagen utsikt, en av de vackraste i hela Småland, över skog och sjöar. Trollröret blev till när kyrkklockorna i trakten en gång ringde samman. Smickelbergskitta, trollkäringen som bodde på andra sidan Lyen, tappade tålamodet. Rasande tog hon sig över sjön. Hon simmade på rygg och rodde med pattarna så skummet yrde. När hon kom upp på land, plockade hon sten i sitt förkläde och skyndade uppför Lyåsa backe, för att slunga sten på Aneboda kyrka. Men förklädet brast och det blev den stenhög, som idag kallas Trollröret.

I Möcklehult vandrar vi Moagatan, bort mot den enligt folktraditionen äldsta platsen för byn. ”Att vandra en sommardag utåt Moarna är att vandra bort mot det förflutna”, skriver Peter Nilsson i sin bok.  

Lindarna längs Mogatan ser fortfarande ut som på Björn Gidstams bild från Peter Nilssons bok.

En söndagsmorgon om vintern skulle byns invånare bege sig till kyrkan. Någon hade trott sig veta att de hade en död som skulle begravas, kanske byns ålderman. För att göra mödan en smula mindre tog de en genväg över en sjö mitt i socknen. De hade hästar med sig, men de band djuren vid sjöstranden och sköt sedan sina kälkar framför sig på isen. De yngre sägs ha haft skridskor. När de kom ut på sjön brast isen så att alla drunknade.

Efter det låg byn öde. Platsen kallas sen dess för De drunknades by.

Där borta vid den lilla höjden låg De drunknades by

Nu är eftermiddagen sent liden. Vi färdas söderut till den vackra byn Bästerna i Slätthög socken. Återigen vandrar vi på en gammal väg, nu leder den till platsen för Banke kvarn. Vi har sällskap med Peter Nilsson, annars är det bara vi som vandrar fram.

Uppe i Bästerna går vi rakt in i byn, vi går norrut, förbi alla gårdarna: vi passerar Låtabacken med den ståtliga lönnallén, och Krogen, Klockemakarns och Pettras; och bortom Pettras röda stuga tar byn slut, men vi lämnar stora vägen och tar av in i skogen åt höger. Där finns ett vägskäl med tre vägar, och vi väljer den mellersta: en smal, stenig och slingrig väg som bär av neråt Yasjön. Detta är vägen till Banke. I mer än trehundra år har oräkneliga slätthögsboar haft ärenden längs den vägen. Det är nedförsbacke hela tiden och det är så otroligt stenigt att man knappt begriper hur någon kan köra där. Ändå är vägen väl använd, för där kör alla som skall till kvarn. Backigt är det också, och det brantaste stället är Tjärbackalien, den lär dessutom ha varit det värsta spökstället i Slätthögs socken. Vi går två och en halv kilometer från Bästernas, nästan exakt en fjärdings väg, och så är vi nere vid sjön. Där ligger Banke; och där har det legat sedan början av 1600-talet, kanske rent av sedan 1500-talet.

Vägen mot Banke

Det är i det sjuttonde året som pojken Elias skickas till Banke för att bli arbetskarl åt mjölnaren. När Elias går dit och tänker han att ”världen var ju omätlig och människan var ett kryp. Hon var gjord till att leva en kort liten tid och kräla sig fram ett kort litet stycke och ingenting fatta medan hon krälade.” Det hade han lärt sig. ”Men dä sulle en ännra på.”

I Elias huvud finns alltid minnet av den gången han som liten mötte mjölnaren i Banke, som berättade att man spikade järnvägsrälsen i Amerika med guldspik. Och en dag skall de två åka dit, sa mjölnaren, och skrapa litet på spikarna och bli rika. Men livet blir inte riktigt som Elias drömmer om. För helveteselden brinner på många ställen. Och är himmelriket ett kvarnställe och är Gud en kraftigt mjölnare?

Här låg Banke kvarn

När vi sett oss omkring i Banke; letat rätt på en gammal jordkällare; en murken båt vid sjökanten; en stensatt vattenränna, lämnar vid Elias värld och möter både traktor och ridhästar på vägen tillbaka.

Yasjön vid Banke

Berättelsen om Elias skildrar vardagslivet och drömmarna, folktron och den religiösa väckelsen, och inte minst det småländska landskapet. Elias står på Lyåsa krön, där vi tidigare varit under dagen. Han ser stråket av sjöar ”som en solblank flod från norr till söder, ända bort mot Tagels herreställe i Mistelås”.

Så är vi tillbaka där vi började. Och tänker att trots att vi upplevt så mycket, har vi bara skrapat på ytan i denna del av Sagobygden.

foto: Eva Cesar, Camilla Ek, Per Gustavsson

Lästips: 

Nils-Arvid Bringéus: Carl Wilhelm von Sydow som folkklorist. Uppsala, 2006.

Gunnar Helén: Fröken på Tagel: en gård, en släkt, ett levnadsöde. Stockholm, 1977.

J G Sjöstedt berättar. Uppteckningar 1929-20. Utgiven av Rydaholms hembygdsförening, 2000.

Lars Kardell: Tagel. Bondgård – herrgård – försöksgård. Moheda, 2009.

Peter Nilsson: Den gamla byn. Stockholm, 1997.

Peter Nilsson: Guldspiken. Stockholm, 1985.

Peter Nilsson: Vägen till Banke. Ingår i Värendsbygder 2019.

Torbjörn Stålmarck: Vägen från Stickefälle. Kristianstad, 2001. (Roman förlagd till Slätthög)

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Litteratur, Sagomuseets verksamhet

Ebbe Schön är död

Det är svårt att föreställa sig att Ebbe Schön inte finns bland oss längre. Så länge jag varit intresserad av sägner och folktro har Ebbe Schön varit en ständig inspirationskälla. Han hade en sällsynt förmåga att lyfta fram traditionsarkivens uppteckningar och på nytt göra dem levande, både muntligt och skriftligt i ett drygt 40-tal böcker om vår folktro.

Redan på 1980-talet besökte han Ljungby och inspirerade oss i vårt arbete att lyfta fram traktens muntliga tradition och folktro. Det var självklart att han sen kom att bli en flitig och älskad gäst på Ljungby berättarfestival. En höjdpunkt var de sägenresor i Torpa socken som jag och Ebbe åkte på tillsammans. Jag berättade de lokala sägnerna och Ebbe satte in dem i ett större sammanhang och fyllde på med faktakunskaper.

På sägenresa i Torpa socken 1994

När Ebbe Schön fick Mickelpriset, till minne av sagoberättaren Mickel i Långhult, var det ett självklart val. Motiveringen var att han ”grävt djupt i folktraditionens skatter och levandegjort ett fascinerande berättarstoff”.

I många år var Ebbe föreståndare för Folkminnessamlingen vid Nordiska museet. Det var uppteckningarna i det arkivet som Ebbe levandegjorde i sina många böcker. Men grunden i hans berättande var barndomens upplevelser och muntliga berättelser från Brastad i Bohuslän. 

”När jag var barn bodde jag på en spökplats. Åtminstone sa folk så.” Så inleder han boken Älvor, vättar och andra väsen från 1986, som var en ständig följeslagare under mina första år som muntlig berättare. I den serie av tre böcker, som blev hans sista, låter han gårdstomten på Ryk i Bohuslän berätta om historiska händelser, krig och fred, och fundera över människors ofta egendomliga handlande. Gång på gång återvände Ebbe till barndomens ”tussmörker” då de gamla historierna berättades. I boken Sjöjungfrur, stenhuggare och gnistapor, från 1997, skildrar han sin barndom i Bohuslän.

Ebbe hade en stor bredd i sin gärning. Han skrev böcker både för barn, ungdomar och vuxna. Som berättare och folkbildare gjorde han succé när han berättade om folktro och sägenväsen i TV:s adventskalender Trolltider, som sändes 1985. En del puritanska kristna upprördes, men barnen gladdes.

När Ebbe fyllde 90 år 2019 blev han hedersmedlem i Berättarnätet Kronoberg. Vi sörjer en vän, en berättare, en folkbildare, en folklorist. Även om Ebbe inte finns bland oss längre fysiskt, så finns han i våra hjärtan och i våra minnen och det är inte svårt att trolla fram fina ögonblick från våra möten.

1 kommentar

Under Folktro och traditioner, Sagomuseets verksamhet

Ynglingen som halshöggs på Galgbacken i Ljungby

Fram till slutet av 1600-talet låg Sunnerbo härads tingsrätt och avrättningsplats i Hamneda. På Galgbacken inte långt från Hamneda gamla gästgivargård kan man fortfarande se stolphålen efter galgen. Från Galgbackens topp har man en hänförande utsikt över trakten. Sen flyttades avrättningsplatsen till Ljungby. Den låg lite söder om Ljungsjön intill nuvarande Ljungsjövägen. Det är känt att åtminstone fyra personer mötte döden här under 1800-talets första hälft. Nu ska ett nytt bostadsområde växa fram där avrättningsplatsen var.

Avrättningsplatsen är markerad i mitten av kartans överkant

En gammal sägen berättar om en ung man som halshöggs på galgbacken i Ljungby.

En ljuvlig sommardag lovade en ung pojke, som bodde i trakten av Ljungby, en flicka evig trohet. Sommaren gick, det blev höst  och året gick mot sitt slut. På julnatten bestämde sig ynglingen för att vaka in julnatten, för att verkligen se att det skulle bli de två. För det är just på julnatten man kan skåda in i framtiden.

Han gjorde som gammalt folk sa att man skulle göra, Han satt alldeles tyst vid ett bord. På bordet hade han ställt tre bägare. Det ena med brännvin, det andra med öl och det tredje med vatten. På natten skulle sedan den blivande makan visa sig i en syn och bjuda honom att dricka. Tog hon brännvinet skulle han bli en drinkare. Tog hon vattnet skulle de bli fattiga. Tog hon bägaren med öl skulle de leva gott och rikt tillsammans.

På natten uppenbarade sig flickan. Men hon lyfte ingen bägare. Hon såg på honom med sorgsen blick. På kläderna hade hon stora blodfläckar. Vålnaden försvann lika hastigt och ljudlöst, som den kommit.

Vad skulle det här betyda? Snart glömde pojken synen och han glömde även bort flicka han lovat sin trohet. Han blev kär i annan. Vad skulle han göra? Han var ju bunden vid löftet. En sen kväll gömde han sig i skogen och när flickan kom förbi rusade han fram och stack kniven i henne och gömde kroppen. Det var denna händelse som julnatten varslade om.

Men mordet upptäcktes och pojken dömdes till döden. Han halshöggs på galgbacken i Ljungby.

Det var det här som upplevelsen på julnatten hade varslat om.

Källor

Idofsson, Sven-Inge: Avrättningsplatsen i den nya stadsdelen. Smålänningen 220220

Eneström, F J E: Finnvedsbornas seder och lif. 2. uppl. Stockholm,1914.

Lämna en kommentar

Under Berättelser

Bockstensmannen och sägner om den nedpålade döde

Härom veckan vandrade jag i Åkulla bokskogar, just de två dagar då bokarna slog ut på allvar.

En av vandringsstigarna ledde till fyndplatsen för den omtalade Bockstensmannen, som idag visas på Hallands kulturhistoriska museum i Varberg.

Stigen till fyndplatsen
Fyndplatsen

Albert Sandklef var vid den här tiden chef för museet och kom att djupt engagera sig i fyndet och den vetenskapliga undersökningen av den döde. I boken Bockstensmannen och hans olycksbröder (1943) ger han en ögonblicksbild av hur det hela började:

Midsommarafton år 1936 hade jag följt med familjen till den av Varbergs stad anordnade midsommardansen för barn invid det gamla ärevördiga fästet. Just som jag anlände, kom e.o. hovrättsnotarien Göran de Bronikowsky emot mig och berättade att han av en händelse just nu hört om ett egendomligt fynd av en död man i en torvmosse. En läkare i Varberg hade tillkallats för av ortens landsfiskal för att besiktiga liket, och han hade efter hemkonsten berättat om förrättningen. Jag glömde familjen fick omedelbart fatt i en bil och for raka vägen till landsfiskalen för att få närmare upplysningar.

Dagen före midsommarafton hade en lantbrukare i Bocksten harvat på en mosse och rivit upp tyg och ett människohuvud. På midsommarafton kom landsfiskalen och och en läkare till platsen och konstaterade att mannen hade dött för mycket länge sen. Fyndet väckte stor uppståndelse, eftersom den döde och kläderna hade bevarats mycket väl av mossens syror. Den bevarade medeltida dräkten är unik. Bockstensmannen har gett oss fördjupad kunskap om en människa från medeltiden.

Här kan du läsa mer om fyndet.

Bockstensmannen hade pålats fast i marken med träpålar, för att inte gå igen. Det här tillvägagångssättet för att hindra en som dött en ond bråd död att spöka har bevarats i sentida sägner upptecknade under 1800- och 1900-talet.

Några mil hemifrån ligger den lilla byn Orelyckan och där i trakten har man berättat om Orelyckekäringen.

Folk sa att Orelyckekäringenvar en trollpacka. När hon dött fraktades kistan med den döda till kyrkogården. Hur det nu var så misstänkte folk att det inte var rätt ställt och innan man kom fram till kyrkan öppnade man kistan. Den var tom och man fick bära tillbaka den tomma kistan till sorgehuset. När folket kom dit fann de hennes skepnad på logen. På nytt la man henne i kistan och la locket på. Eftersom man förstod att man hade att göra med en häxa bar man henne inte till vigd jord, utan till ett kärr i närheten där fyra ägogränser stötte samman och sänkte ner kistan där.

Men folk blev bra häpna när de kom tillbaka till gården igen och fann gumman sitta över den murade spisen inne i stugan och hånskratta åt dem:

– Jag hann först, ropade hon.

För tredje gången fick man ner henne i kistan och bar henne tillbaka till kärret. För säkerhets skull slog man en grov ekpåle genom kistan, så att den döda för gott skulle stanna kvar där.

Det hjälpte, aldrig mer kom hon hem till Orelyckan. En gång gick några pojkar på kärrets is. Det var tö och lite öppet vatten kring pålen så att den var lös. När pojkarna ryckte i käppen hörde de en röst nerifrån kärrets djup som sa:

– Rucka, rucka bra, så kommer du ner och jag opp.

Men pojkarna blev rädda och lät allt pålen stå där den stod och aldrig mer ruckade någon den.

Berättelsen om Orelyckekäringen är alltså en vandringssägen som är spridd i Götaland och särskilt vanlig i Skåne och Halland.  I socknarna kring Kullen kallas gumman som kommer igen för Potta Långhaka. I Löderup heter hon Gertrud-Jeppa. I Andrarum i Albo härad är det en grym överuppsyningsman på alunbruket som drivs ner i ett kärr. 

Vill du läsa mer om sägner som handlar om att en död pålats ner i marken, ofta i en mosse, hittar du en fyllig redovisning i Albert Sandklefs bok om Bockstensmannen. I min bok Skånesägner (2021) berättar jag om Potta Långhaka i Pottmjöhult. Gunnar Jarring har skrivit utförligt om sägnen i Kullabygd LI, Kullens hembygdsförenings årsskrift 1978.

2 kommentarer

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Valborgsmässoafton och första maj

Valborgsmässoafton och första maj innebär för de flesta av oss att våren är här på allvar och att det inte är så långt till sommaren. Värmen ersätter kylan, ljuset mörkret, växtligheten sätter fart och naturen befinner sig inte längre i vila. Vi vistas utomhus istället för inomhus. Förr i tiden innebar det framförallt att istället för att tära på förrådet av föda började arbetet på att skapa ett nytt förråd av livsförnödenheter. Det är naturligt att en sådan växling i naturen och i människors liv firas med fester.

På majs månads första dag samlades i många byar byalaget till bystämma. Så skedde till exempel i Angelstad socken väster om Ljungby. Här började man klockan 11. Gärdesgårdarna inspekterades först. Var de trasiga skulle de repareras. Så letade man efter rävhien på ryen och förstörde dessa. Man drack brännvin innan man gav sig av, när man hittade den första lyan drack man ännu en gång och ännu mer när uppdraget var utfört. Och sen blev det kalas med dricka, bröd, ost och sötost.

Det var en vanlig uppfattning på många håll i landet att första maj skulle man skaffa sig krafter för sommarhalvårets hårda arbete.

Vid sådana här övergångar var också onda makter och trolltyg i farten. Trollkunniga kunde ställa till med ohägn och göra både folk och fä sjuka. Men en riktigt brasa kunde skrämma bort dem. Och hojtande och ropande och smällande i form av bösskott hade samma effekt.

Inte minst viktigt var det att skrämma bort vilda djur såsom varg och räv som hotade tamkreaturen. Det var ju vid den här tiden som får och kor släpptes ut på bete. Så långt skenet från elden syntes och ropen hördes skulle kreaturen vara fredade. Utanför ladugårdsdörren lade man järn i kors som djuren fick gå över. Det skyddade också. Ett annat sätt var att pinka på fåren innan de släpptes ut på bete.

Nu hör vi snart också göken. Räknar ni gökens galande första gången, får man också veta hur många år det dröjer tills man ska hitta sin käresta

Det här är värt att firas. Varför inte med en kaffegök. Själva ordet kommer sig av att man trodde det var farligt att höra en gök på fastande mage. Man kunde bli dårad av göken. Man kunde bli gökaskiten. Då var det bäst att åtminstone dricka något innan man gick ut, och det var ju en bra förevändning att få sig en sup.

Och tänk på det, att råkar ni stå under trädet som göken sitter och galer i, så får ni önska er något.

Trevlig valborg och första maj
önskar
Sagobygden

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Tranorna hämnas – en saga som har berättats i Ukraina och Sverige

Trandagen firar vi i Småland på Marie Bebådelsedag den 25 mars. Kvällen före infaller tranaftonen. Om denna sed har vi skrivit tidigare på bloggen. Skriv ”trandagen” i bloggens sökfält, så får du upp alla skildringar av traditionen.

Förra veckan skrev Lina Midholm berörande om tranornas ankomst. När jag nu i veckan såg och hörde de första tranorna kom jag att tänka på en saga, som tyvärr är aktuell, eftersom den handlar om grymt mördande.

En dag när våren förebådade sin ankomst, vandrade en omtyckt och aktad man som hette Entycke genom en vacker skog. Han njöt av den ljumma luften, fåglarnas ivriga kvittrande och blommorna som spirade. Då blev han överfallen av en beväpnad rövare och slagen till marken.

I samma ögonblick flög en skock tranor över dem. Entycke sa:

– Ni ska en dag bli mina hämnare.

Rövaren stack kniven i Entycke, tog hans pengar, försvann och lämnade Entycke döende.

Rövaren flydde utomlands. När några år gått återkom han som en mycket förmögen man och köpte ett stort jordagods.

En dag gick han ut på ängen för att bese slåtterarbetet. Då flög en skock tranor över ängen. Utan att tänka sig för sa rövaren:

– Se där flyger Entyckes hämnare!

Då frågade folket:

– Vad vet du om den mördade och rånade Entycke?

Mannen började skälva, som i frossa, och bekände sig skyldig till mordet och blev hängd.

Det här är en saga som har berättats både i Ukraina och Sverige. I Sverige är den mycket ovanlig. Min återberättelse bygger på en uppteckning från Älghults socken i Kronobergs län. I en uppteckning från Gotland är fåglarna kråkor.

Sagan går tillbaka på en berättelse från antiken om poeten Ibykos död. Ibykos levde omkring 530 f. Kr. På väg till Korint överfölls han av rövare och mördades. I det ögonblicket flög en flock tranor förbi, som senare på ett underbart och överraskande sätt röjde mördarna. Legenden har bland annat berättats av den grekiske filosofen Plutarchos (46–120 e.Kr.) och Schiller skrev 1797 en dikt om Ibykos död. ”Ibykos tranor” har blivit ett uttryck som syftar på ett överraskande avslöjande. 

Den tyske sagosamlaren Ludwig Bechstein har berättat en längre variant av sagan. En av kungens tjänare mördar en rik judisk man. Denne varnar mördaren för att fåglarna i himmelen kommer att uppenbara mordet. I mordögonblicket flyger en rapphöna över platsen. Ett år senare får kungen rapphönor i gåva som kocken lagar till. När tjänaren serverar kungen fågeln skrattar han och kungen frågar varför, men får ett falskt svar. Vid ett senare tillfälle när kungen bjuder sitt tjänstefolk på middag med vin och dryck försäger tjänaren sig och hängs i galgen som straff.

Wilhelm Bäckman publicerade 1877 Bechsteins saga i svensk översättning i Gamla historier för folket, utan att ange källa. Wilhelm Bäckman (1824–1911) var prästson från Urshult i Småland, och gav ut en lång rad små sagoböcker med egna sagor, tydligt påverkad av H. C. Andersen och Topelius, och ibland nästan rena kopior av deras alster. Gamla historier för folket kom ut i 9 små häften under åren 1861–1884 i Öreskrifter för folket och innehöll sammanlagt 52 folk- och konstsagor.

På youtube hittar ni Jonas Simonssons och Emma Johanssons komposition Ibykos tranor.  

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Fettisdag – vi bjuder på en välgräddad gammal saga om semlor

1 mars är det fettisdag. Förr  i tiden var det en festdag, eftersom fastan började på onsdagen, askonsdagen. Det gällde att äta sig riktigt mätt på fettisdagen. Då åt man semlor, fastlagsbullar eller fettisdagsbullar. Kärt barn har många namn. På bloggen idag bjuder vi på en saga med semlor. Observera att det inte handlar om dagens semlor med vispgrädde. Semlan förr var en bulle på finsiktat vetemjöl. Man gröpte ur inkråmet och blandade det med grädde, smör och mandel, som sedan stoppades tillbaka igen.

Sagan innehåller två välkända motiv. Dels ett djur som låtsas vara död för att komma över något åtråvärt. Dels fiskafänge med svansen, som fryser fast i isen. I vanliga fall är det björnen som förlorar sin svans, men i den här sagan är det räven som överlistas. Utifrån de här ingredienserna har bagaren knådat och gräddat sagan på sitt eget vis. Sagan har jag hittat i ett litet enkelt slitet häfte på 16 sidor. Det är tryckt i Linköping hos Fridolf Wallin 1865. Något mer om sagans ursprung vet jag inte. I häftet finns också sagan om Hans och Greta, som ganska så väl följer bröderna Grimms version.

Räven och haren
En hare och en räv befann sig en gång i ressällskap. Det var en kall vinterdag, i skogen fanns varken löv eller liv, endast rimfrost.

– Vet du, man kan bli hungrig i denna kölden, sa räven till haren, åtminstone känner jag mig ganska sugande.

– Jag också, instämde haren.

Under det de så samspråkade, fick de syn på en liten bondflicka, bärande en korg, ur vilken den angenäma ångan av färska semlor insmög sig genom de båda reskamraternas näsborrar.

– Skönt, utbrast räven, och drog välluften till sig i långa drag. Den där läckerheten kommer alldeles, som beställd åt oss. Hör på, bror Jöns, lägg dig du här på vägen och sträck ut dig, som vore du död! Flickan ska då sätta korgen ifrån sig, för att ta dig, ty även om hon inte anser dig ätbar, emedan du självdött, blir dock ditt skinn alltid eftersökt av henne till vantar. Men naturligtvis aktar du skinnet. I samma stund flickan sätter korgen ifrån sig och griper efter dig, erövrar jag korgen för vår räkning och du skumpar åt skogen, där vi träffas och delar semlorna. Har du förstått mig?

– Fullkomligt, svarade haren och klippte med öronen. Ja, minsann var han ej en inte mindre klippare än kamraten.

Allt gick som räven sagt. Han tillägnade sig semlorna och haren undslapp med både hull och hår. Han viftade med svansen och tittade åt sidorna, liksom ville han säga: ”Semlorna ämnar jag äta upp själv.” Haren följde efter i hack och häl. Slutligen bar det av över ett träsk. Här hade nyss en fiskare varit och huggit hål i isen och gått sin väg, innan vattnet hunnit tillfrysa.

– Mickel, ropade haren till sin brådskande reskamrat, hör du hur fisken plaskar därborta i hålet i isen?

– Nej, mumlade räven med korgen i munnen.

– Vi har visst bröd, återtog haren, men kunde vi bara få sovel därtill, så skulle vi riktigt smörja oss.

Räven, som var en stor vän av sovel, tvärstannade hastigt, sträckande nosspetsen åt det av haren utpekade hålet i isen.

– Sovel, sa du? utbrast han och släppte sin börda. Fisk, menar du väl? Men det lättar i alla fall tuggandet av torra brödet. Så snart vi kommer på andra sidan sjön, ska jag duka upp åt oss bakom en kulle.

– Förstod nog det, föll honom haren i talet. Du sökte också få försprång, för att ha bordet serverat, tills jag kom efter. Bror Mickel, du är en mästare att få vem du vill att nappa på kroken. Stick nu ner din svans i hålet, så får vi snart fisk, men den varan tycker jag inte så mycket om. Skynda dig bara, innan öppningen tillfryser.

Mickel räv måste ha tappat huvudet på samma gång han släppte semlekorgen, ty han gick och trädde svansen djupt ner i den lilla vaken. Haren underhöll honom nu med fagert tal så länge, att vattnet hann att tillfrysa, och han satt nu fast. Han ryckte och ryckte för att slippa lös, men förgäves.

– Du har fått duktiga napp, ser jag, hånade haren. Medan du drar upp fisken, ska jag smaka på semlorna.

Därpå tog han den gemensamma matsäcken, samt lämnade reskamraten åt sitt sorgliga öde.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

”Smålands vackraste granit”

Sagoberättaren Michael Jonasson Wallander gifte sig 1817 med änkan Kjerstin Jönsdotter och flyttade in i Långhults Norregård. Hädanefter kallades han kort och gott för Mickel i Långhult. Han var fjärdedelsbonde på Norregård, en av fyra arrendatorer som brukade gården. Men hans håg stod mer till ett kringvandrande och fabulerande liv, han misskötte gården och levde de sista trettio åren i en lite backstuga på gårdens ägor.

Mickel levde i en samhällelig brytningstid. Självhushållningen ersattes succesivt av marknadshushållning, människor blev lönearbetare i industrier och många flyttade från landsbygden in till städerna, folkskolan etablerades i hela landet. Mickel hade växt upp i ett samhälle präglad av muntlig kultur, men hade tillägnat sig den nya tidens uttryckssätt, skriftens. Det är det som gör honom unik. Han var en ”äkta” muntlig berättare som själv hade förmåga att skriva ner sina sagor. De filtrerades inte genom någon lärd mans öra och penna. Säkert avviker Mickels skrivna berättelser från hur han framförde dem muntligt, men även skrivna är de personliga, egensinniga, fantasifullt komponerade och självsvåldiga. 

I den här brytningstiden förändrades förutsättningarna för sagoberättandet, de längre sagorna försvann, medan de kortare sägnerna och anekdoterna var mer seglivade. När jag kom till Ljungby 1980 och snart lärde känna bybor i Långhult och Målaskog var de framförallt just några platsbundna sägner och personanekdoter jag fick höra.

I mitten av 1800-talet var Långhult en hantverksby med kvarn, sågverk, garveri, färgeri, sodavattenfabrik och handelsbod. Järnvägen som invigdes 1878 och vägen Vislanda-Ljungby 1868-69 var en förutsättning för brytning av svart granit som kom igång på 1890-talet.

Den som i dag vandrar i skogarna kring Långhult finner överallt tecken på denna industriella utveckling: överallt kasserade stora stenblock och djupa vattenfyllda stenbrott.

Den som vill ta del av den här samhällsförändringen i Långhult och omgivande byar kan nu tillfredsställa sin nyfikenhet genom boken ”Smålands vackraste granit” som Vislanda hembygdsförening givit ut. Boende i trakten har dokumenterat stenbrytningen och journalisten Sven-Inge Idofsson har sammanställt berättelser, fakta, tidningsklipp och bilder till en innehållsrik bok.

Bokens största värde ligger i det unika bildmaterialet som skildrar hur stenen bröts med förhållandevis enkla medel och stor arbetsinsats. Det är fascinerande att ta del av skildringen av hur de väldiga stenblocken forslades till någon av stationerna i trakten för vidare transport ut i världen. Ett flertal tyska entreprenörer stod bakom expansionen av gruvbrytningen. När stenbrytningen var som mest omfattande arbetade fler hundra stenarbetare i bygden. Arbetet var tungt och farligt och via tidningsreferat får vi ta del av hemska olyckor.

Brottet i Hokadal, 1920-talet.

Stenindustrin är en manlig värld, men samhällsförändringen fick också konsekvenser för kvinnorna. En var Amanda Samuelsson i Piggaboda kvarn som lagade mat och försåg arbetarna med husrum, lagade stenarbetarnas kläder och sålde ägg.

En av de berättelser jag ofta hörde var att granit från Långhult hade använts till monument i Tyskland för att hedra Bismarck. Den historien lyfts också fram i boken och också utsagor om att graniten från trakten återfinns i många kända byggnader världen över. Men det är inte lätt att konstatera vad som är sant.  

Det hade varit roligt att ha fått lyssna till stenarbetarnas berättelser vid raster och sammankomster helgkvällar, men det mesta av detta är glömt och borta. Men Mickels sägen om trollen i Kuggaberg traderades säkert vidare. Boken omslag pryds av den stenbänk som det sägs att stenarbetarna i Granhultsberget byggde för att blidka trollen, så att de kunde sitta bekvämt och inte sätta sig emot brytningen av sten i berget. Den utsagan låter visserligen som en senare tilldiktningen, kanske för att roa barn och låta trolltraditionen leva vidare.

En karta som förtecknar de olika brotten stimulerar läsaren att ge sig ut på upptäcksfärd i stenbygden. Den kan med fördel kombineras med geocaching, eftersom Sagomuseet gömt ett tjugotal cacher i Långhult, som ger en bild av både sagoberättaren Mickel, traktens historia och folktro.

Sven-Inge Idofsson: ”Smålands vackraste granit”. En unik industriepok i Piggaboda, Målaskog med omnejd. Utgiven av Vislanda hembygdsförening, (2022). ISBN: 978-91-527-1706-6.

Boken kan köpas på Sagomuseet i Ljungby, i Piggaboda kvarn och beställas från Vislanda hembygdsförening.

Lämna en kommentar

Under Historia, Litteratur

I tosaforornas värld – ny bok om muntligt berättande

Några dagar har jag vistats i Gustav Arklinds berättarvärld. Ja, det känns nästan som jag har lyssnat till hans röst. Men i själva verket har jag läst dotterns, etnologen Barbro Kleins, bok om faderns muntliga berättande. Barbro Klein arbetade med den här boken i 40 år. När hon avled 2018 var manuskriptet i stort sett klart. Några av hennes vänner har slutfört redigeringen och boken publiceras till glädje för oss alla, som är intresserade av analyser av muntligt berättande och inte minst en god historia.

Boken har huvudtiteln I tosaforornas värld. Tosafora är ett sydsvenskt ord för dumheter och gallimatias. Ibland använde Gustav ordet skitprat för att karakterisera sitt berättande. Men jag är övertygad om han gärna på den här punkten hade velat bli emotsagd. Gustav var väl medveten om att han målade upp en kulturhistoriskt intressant livsepok i barndomens Bergkvara under 1900-talets första decennier. Ordet tosafora hade en dubbel innebörd för Gustav och syftade också på själva berättandet.

Barbro Klein skriver att så långt tillbaka hon kan minnas var Gustav en berättare. Han dominerade släktkalasen med sina berättelser. När dottern långt senare, 1977-1984, spelade in berättelserna och transkriberade dem var berättarscenen den närmaste familjen: dottern, hustrun, systern och ibland en son. Gustavs repertoar var anekdoter, vitsar, erfarenhetsberättelser, ordstäv, citat och sånger. Han förefaller alltid kvick i talet och hade alltid en dräpande replik eller ett ordstäv i samvaron med arbetskamrater och vänner. Samtidigt som boken är en undersökning av Gustavs förhållande till den muntliga berättartraditionen och dess uttrycksmedel, blir boken en analys av berättandets funktion inom familjen och förhållandet mellan familjemedlemmarna, sett ur en dotters perspektiv.

Det är helt uppenbart att en av Gustavs främsta drivkrafter med berättandet är att framkalla skratt, att roa. Samtidigt blir det allt klarar under läsningens gång att det roliga blir riktigt roligt i ljuset av sorg, fattigdom och umbäranden. Det är något som kännetecknar muntligt berättande i stort. Och den aning som läsningen redan tidigt väcker, bekräftas längre fram i boken av att Gustavs berättande sker utifrån egna traumatiska upplevelser, överraskande för dottern själv. För Barbro Klein innebär analysen av en muntlig berättas repertoar och berättarteknik att hon kommer familjehemligheter på spåret och tvingas reflektera över sin egen roll i familjedynamiken.

Utifrån egna erfarenheter är jag också övertygad om att en analys av en berättarrepertoar kan belysa en berättares liv och tankar och komma åt smärtsamma upplevelser. Som berättare är det alltid fruktbart att reflektera över sin egen repertoar för att bli medveten om vilka värderingar, erfarenheter och känslor man förmedlar och väcker till liv. Berättelser kan både lyfta fram och dölja mörka stråk i livet.

När Barbro Klein analyser faderns repertoar framhåller hon de dramatiska kontrasterna som är kännetecknad för mycket folkligt berättande och att form och innehåll kopplas samman:

… smuts står mot renhet, jobbare mod höjdare, dialekt mot standardsvenska, nasalt och gnälligt mot normalt tonläge, avsigkomna personer mot ”riktiga” människor, bibelspråk mot grovkornig Stockholmsslang, arkaisk dialekt mot byråkratsvenska, stad mot land, ordning mot oordning, huvud mot bakdel, mat mot avföring. Formen, uttrycken ger lyssnaren ständigt associationer till motsägelsefulla minnen av lukter, ljud och synintryck.

Men Barbro Klein understryker också att människoskildringarna inte är så stereotypa som de först verkar. Genom att lyssna till berättelserna gång på gång och lyssna till Gustavs hela repertoar framträder nyanseringar och förståelse för människorna i alla anekdoter.

En förklaring till att jag upplever berättartexten så levande är att Barbro Klein i transkriberingen framhäver pauser, imitationer och dialekten. Tillsammans med Gustavs ofta drastiska bildspråk upphävs tid och rum och jag befinner mig i Gustavs barndom i den lilla byn på landet eller på ungdomstidens skepp.

Många av Gustavs berättelser lyfter fram klasskillnader eller direkta klasskonfrontationer, men ibland handlar det lika mycket om maskulin tävlan och slagfärdighet. Barbro Klein betonar också det patriarkala draget i Gustavs berättarroll.

Barbro Klein diskuterar ngående hur hembygden blir till bra historier, varför Gustavs repertoar har en tyngdpunkt på tidiga upplevelser i livet och hur den speglar samhällsutvecklingen. Här finner hon en överensstämmelse med hur proletärförfattarna  förhåller sig till sitt stoff. Gustav föddes 1907, samma år som Astrid Lindgren. Det är välkänt att det muntliga berättandet hade stor betydelse för Astrid Lindgrens författarskap och Barbro Klein ser hur Gustav och Astrid färgades av av samma berättarkultur, även om de kom att framträda på olika arenor.

Barbro Kleins bok är rik och mångfacetterad och det finns mycket mer intressant i den att lyfta fram. Den som vill fördjupa sig i bokens frågeställningar får rikligt med tips i inledningen om berättelseforskningens framväxt och utveckling.

Babro Klein: I tosaforornas värld. Gustav berättar. Redaktion: Georg Drakos och Marie-Christine Skuncke, med bistånd av Jonas Engman och Lotten Gustafsson Reinius. Carlsson bokförlag. Stockholm, 2021.

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Litteratur