Författararkiv: Per Gustavsson

Om Per Gustavsson

Sagoberättare och författare, www.pergustavsson.nu

Kulturella aktiviteter skyddar mot demens

Under flera år har Sagobygdens pedagoger på Sagomuseet under rubriken Möten med minnen arrangerat specialanpassade visningar, som vänder sig till personer med demenssjukdom och deras anhöriga. Det har varit visningar med en liten grupp och i lugnt tempo. Visningarna har väckt minnen av sagor, visor, gåtor och vardagliga upplevelser. De har blivit mycket uppskattade. 

Nu läser jag i Pedagogiska magasinet nr 3 2019, som utges av Lärarförbundet, om en svensk studie som visar att kulturella aktiviteter skyddar mot demens. Det är en forskningsstudie som pågått i hela 44 år. Doktoranden Jenna Najar och professor Ingemar Skoog, som leder Centrum för åldrande och hälsa vid Göteborgs universitet, har nyligen publicerat en rapport som lyfter fram intressanta resultat.

Kvinnor som redan i medelåldern ägnade sig åt kulturella aktiviteter hade 30 % mindre risk att drabbas av demens jämfört med de som inte gjorde detta. Kulturella aktiviteter kunde vara läsa böcker, skriva, gå på teater och konserter, sjunga och måla.

Kulturella aktiviteter skyddade bättre mot demens än att lösa korsord och sy och sticka, även om detta också var bra.

Det som är speciellt med den här studien är att den pågått i så många år och att forskarna har kartlagt kvinnornas vanor lång innan att risken för demens ökade.

Studien visar också att utbildning i ungdomen minskar risken för demens som gammal.

En slutsats av undersökningen är att det är samhällsekonomiskt lönsamt att satsa på kulturaktiviteter.

Den här forskningen borde utgöra ett bra argument mot de kulturella nedskärningar som nu genomförs i många kommuner. Samtidigt visar verkligheten att alltför många politiker inte lyssnar på forskningsresultat, hur tydliga de än är.

I Hässleholm där jag bor dras nu bokbussen in, studieförbunden förlorar sina kommunala bidrag, bibliotekarietjänster försvinner, kulturskolan bantar. I Sölvesborg föreslår politikerna att skolbiblioteken inte längre ska köpa in böcker på flerspråkiga elevers modersmål. Detta trots att forskningen visar att elever som behärskar sitt modersmål lär sig svenska lättare och bättre.

Pedagogiska magasinet är väl värt att läsa i sin helhet. Kultur är temat för numret och här finns också intressanta artiklar om den kommunala kulturskolan i Malmö, kulturens samhällsekonomiska värde och sambandet hjärna-kultur. Anbefalles!

Per Gustavsson

PS I höst arrangeras nya visningar under rubriken Möten med minnen. Läs mer här!

Lämna en kommentar

Under Litteratur, Pedagogik, Sagomuseets verksamhet

En miljösaga

Idag strejkar och demonstrerar människor i hela världen för klimatet. Vi har tidigare publicerat sagan Hon som sitter ensam här på bloggen. Berätta den, sprid den! Här är en ny aktuell saga.

Skräddarens kostym

Det var en gång en skräddare, som var så fattig, att han själv bara hade trasig kläder. En dag gav en av hans rika kunder honom ett stort stycke tyg och sa:

– Sy varma kläder till dig själv av det här tyget, så att du slipper frysa!

Skräddaren satte igång. Han tog mått och klippte. Han sydde och sydde och snart var kostymen färdig. Skräddaren var mycket glad över sin varma kostym och använde den vardag som söndag. Efter några år var den utsliten.

Skräddaren granskade tyget och såg att det fanns så mycket helt tyg kvar, att det skulle räcka till en jacka. Han tog mått och klippte. Han sydde och sydde och snart var jackan färdig. Skräddaren använde sin jacka varje dag och efter några år var den utsliten.

Skräddaren vände och vred på jackan och tänkte att de bitar av jackan som inte var slitna skulle nog räcka till en väst. Han tog mått och klippte. Han sydde och sydde och snart var västen färdig. Skräddaren använde sin väst i många år, men till slut var den trasig.

Skräddaren vände och vred på västen och såg att det fanns så mycket helt tyg kvar, att det nog skulle räcka till ett par vantar. Han tog mått och klippte. Han sydde och sydde och snart var vantarna färdiga. Han använde vantarna ofta och efter några år var de utslitna.

Men skräddaren såg att det tyg som var helt skulle räcka till en knapp. Så han klippte, sydde och sydde och snart var knappen färdig. Men även en knapp blir utsliten efter många år. Då tänkte skräddaren kasta den i soptunnan. Men han hejdade sig, då han upptäckte att det var så mycket helt tyg kvar att det räckte till att göra den här historien.

Fritt efter en judisk berättelse.

Sagan finns i min och Mikael Thomassons bok Värdefulla sagor, Natur och Kultur 2015.

Har du en egen miljösaga. Skicka gärna in den till mig: per.gustavsson@telia.com, så publicerar jag den här.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Berättelser

Från abbas till lifköp – en småländsk ordlista

I bloggen har vi tidigare publicerat en hel del inlägg om sagosamlaren Gunnar Olof Hyltén-Cavallius, särskilt under 2018, då det hade gått 200 år sen han föddes. Hans första vetenskapliga arbete har vi dock inte uppmärksammat tidigare. Det är en ordlista, Vocabularium værendicum, vars första del utkom 1837 och den andra delen 1839. Den förtecknar dialektord från Värend från abbas till lifköp. Våren 1840 hade han omarbetat det småländska lexikonet och fullbordat det, men det förblev opublicerat.

Det är roande att bläddra i ordlistan.En del ord tycker jag inte är speciellt småländska utan återfinns överlag i svenskan. 

Sen hittar jag en hel del vanlig småländska ord som fortfarande används såsom here, grebba, hosa, huckle, batting, förveten, hult och lase. Vid lase noterar GOHC att det också kan syfta på usling och man kan kalla en person för ”stackars lase”.

En hel del ord känner jag igen från läsning av gamla småländska texter, i synnerhet sagor och sägner: frat (ohyra), bråna (antänd fälla, vilket också kommer igen i ortnamn), bonda ut (upphöra att vara bonde), horsagök (beckasin), lifköp (köpskål efter avslutad affär).

Här finns också en hel del ord som framförallt förknippas med sägner och den småländska folktron, såsom bortbyting, gloso, Goffar (asaguden Tor), horsaskärra (skramla som vallpojken kunde ha för att skrämma bort vilda djur), hedenhår (håret på ett odöpt barn), häckenfjäll (blåkulla, helvete), kusla (trolla), gråtass (omskrivning, noanamn för varg), råka ut för fulskap (någonting skadligt, vidriga sjukdomar, utslag).

En hel del ord känner jag inte igen och de är i hög grad bortglömda i dag, i alla fall i daglig användning: ballra (pladdra), battig (trög, svår, t ex battigt vägalag), bragde (fiskkrok), dorfving (örfil), fjatta (gå med små steg), kjåk (käke), klak (bördig), bete (tiden mellan två mål, stund), kyndig (stolt). Men jag är ju inte smålänning, så kanske flera som läser det här känner igen orden.

en sida ur boken

En hel del ord är väldigt uttrycksfulla och skulle gott kunna användas i dag: bukabit (liten åker), kakför (stor nog att kunna äta själv), kisögd (kärögd, ”han blir kisgöd var gång hon visar sig.”), kyrkogrann (går ofta i kyrkan), kytta fram ( hastigt skjuta fram ”Fåglen kyttar fram ur hålet.”).

Till slut några ord som ni själva får komma med förslag om vad de betyder. Skriv i kommentarsfältet. Svar kommer om någon vecka.

Vad är en etterpåse? Det går nog att gissa.

Vad är en klirpa? Det är ett föremål som inte används nuförtiden.

Vad är hula? Man kan säga om en människa att hon hular.

Per Gustavsson

3 kommentarer

Under Folktro och traditioner, Litteratur

Elves, aliens and Slender Man

Under Ljungby berättarfestival arrangerade vi ett internationellt tvådagarsseminarium om muntligt berättande. Ett blogginlägg från 1 augusti handlar om seminariet. Här kommer folkloristen Tora Walls föreläsning.

Elves, aliens and Slender Man 

This text was originally a talk, given at the seminar Oral Storytelling tradition – From Kenya to Hälsingland during the storytelling festival in Ljungby. It aims to give a short introduction to contemporary notions of supernatural beings, from a folkloristic perspective. 

Tales about supernatural beings sharing the world with us have been told as long back as written sources can be found. And even further back in time. There are pictures drawn on cave walls by artist of the stone age, giving us glimpses of a magical world now forgotten.

When the vikings, crossing the sea in their long ships a thousand years ago, got near the coast of Iceland, they took the dragon heads down from the bow. They couldn’t risk provoking the creatures – called landvättar -protecting the land. In the Middle Ages Saint Birgitta raged about how people sacrificed food to tomten – a being who was believed to protect the farm. In the late peasant society of Sweden, the tomte was still there. A small, kind of grumpy man working hard and drawing luck by magic to the farm, only asking for a bowl of porridge on Christmas Eve as payment. Lonely men were sometimes said to be seduced by a dangerous lady in the forest. Beautiful if seen from the front but with a tail or with hallow back if seen from behind. But sometimes she helped them. Warning the coal-burner if the stack caught fire or giving the hunter good luck in hunting. 

It was a wise thing not to fall asleep outside a mountain or to trust a too handsome man or a too beautiful woman. Especially if you met them in the forest. They might be a troll or a vittra and if not careful you would found yourselves living the rest of your life as a prisoner in the mountain. Or, if you were a woman, at the bottom of the river if you were fooled by the water creature Näcken. These are just a few of the beings that lived alongside with humans in the landscape surrounding them, at least if the folklore is to be believed. 

But then everything changed. New kinds of machinery were invented. Factories were built. Railroads took people from coast to coast with a speed never imagined before. More and more people moved from the countryside to the cities. They worked in the industries instead of farming the land. The old beliefs and stories begun to fade away. Luckily some of them were saved by researchers who wrote them down and created archives to save at least pieces of the knowledge for future generations. For a while folklorists thought that magical believes and stories of supernatural beings were something that belonged in the past. That they had no place in this new time of science and technology and in the new, urban lifestyle. But they were wrong. The folklore was not gone. It had just changed with the society. Like it always does. The magic was still present but in new forms.

The new technology didn’t just change everyday life, it also changed the fantasy. The French author Jules Verne is sometimes called the father of science fiction. In his books, written in the second half of the 19th century, he created stories around the new technology of his own time and of technology he imagined was yet to come. In 1865 his novel From the earth to the moon was first published. It´s a story about the struggles of three adventurous men from the Baltimore Gun Club trying to build a canon powerful enough to shoot them all the way up to the moon. In the end of the first book they succeeds and the reader leaves them on their way out in space. The thought of travels in space was present long before the first actual space travel took place a hundred years later (not only from Jules Verne work of course). If you imagine yourself exploring the space, the one big question is: are there other lifeforms out there and if so – can we trust them?

Aliens are one of the first things that comes to mind when speaking of contemporary notions about supernatural beings. There are two opposite notions when it comes to alien lore. One fearing the aliens and their supposedly supreme technology and the other one longing for the aliens to come. 

In 1947 the pilot Kenneth Arnold saw nine flying objects that he couldn’t identify. Later he described their movements in the air as how a saucer would move if skip stoned across water. A journalist misunderstood him and later published a story of flying objects looking like saucers. Soon other people begun to tell stories of similar events and the legend about flying saucers was born. 

Other legends was added to the folklore of UFO:s and aliens. Stories of people who believed they had been abducted and experimented on begun to spread, both in media and popular culture but also as legend wandering from one person to another. Many folklorists have noticed the similarity between those legends and legends of abduction by supernatural beings in the older folklore. In a Swedish context a comparison with the stories about people believed to been taken into the mountains by trolls can be made. In scenarios humans are taken away from their own world by something not human. The trolls are frightening because of their magic. The aliens because of their advanced science (so advanced it seems almost like magic). After returning to the human world (if returning at all) they have a hard time recalling what actually happen while being a prisoner and for how long they have been gone.

In some new religious movements and in occulture (meaning for example notions born in the occult and esoteric movements of the late 19th century and now a part of contemporary folklore) aliens are seen like a kind of gods or superior being that either are coming or already have been here. In the first case it’s a sort of Messiah myth. The aliens expected will teach the humans and enlighten them. In some cases, there are also a fear of (or a longing for) the end of the world. The true believers will be saved by the aliens and taken some place else – to a sort of paradise. 

In the other case the aliens have already been here, helping us build the ancient civilizations of the world. The pyramids of Egypt for example and also the mythical city of Atlantis.  One common notion in this context is that the knowledge and wisdom of the aliens are supposed to have been lost but traces of it can be found in folklore and proof of the alien visits are believed to be found in archeological findings. The Stonehenge is said to have been created by (or with help) of aliens. Proof of aliens are also found, according to the believers, in rock art from the pre-historic time. These notion are often both used and created in interaction with popular culture. The television show X-files in which agent Scully and agent Mulder are investigating cases of supernatural nature might be the most obvious example. 

But space is not the only nor the latest unknown territory in which tales about new supernatural beings are born. I am, of course, talking about the internet. Here new scary figures are created and spread in a kind of interactive horror stories. Those are made credible with photos or films created with the help of photoshop, and background stories told as if they were real. Slender Man is one of the most well-known of these viral horror figures. He was created in 2009 in a competition on the chatt forum Something Awful. The goal was to create the scariest creature imaginable and one of the participants came up with Slender Man. He is a tall, pale, faceless man with bizarre long arms and legs and wearing a black suite. He is often seen as a spooky figure in the background of photos of children. A movie has also been made about him (I´ve not seen it but I heard it´s not very good) and a computer game. He has his own fandom who creates new stories about him, stories in which children are taken or killed by Slender Man.

But the internet is also the home of less scary beings. Try goggle fairies or angels and be prepared for an overload of rainbows and love. 

Angels in contemporary folklore are not always associated with Christian believes. They have been incorporated in the quite amazing web of notions that used to be called new age (but many researchers nowadays choose not to use this term). Angels are often believed to guard the living and provide them with spiritual advices. They are by some seen as the guarding spirits of a deceased loved one and by others as ancient spirits with divine knowledge. 

Fairies in contemporary popular culture are often pictured as small, beautiful creatures with long hair and wings. Light and ethereal and associate with nature and love. This image was mostly formed in the Victorian age as a romantic version of older folk believes. In Sweden the same tendency is seen. The supernatural beings we tend to picture today when thinking of folklore in the peasant society was formed by artists and authors in the late 19th century. In this period the view of folklore, were very romantic. Traditions was considered as survivals from pre-historic times and a key to historical knowledge. Folklore was also used to glorify the nation history and in doing so forming notions of an imagined past. 

The supernatural beings moved from the hills, waters, mountains and underground to new arenas. One of those was children literature. New stories were written, borrowing some feature from fairy tales and legends, but adapted for children (and quite filled with moral and ethical ideal of the time) and formed into a new literary tradition. In these stories a set of stereotyped characters have been formed. The tomte, fairies, troll and the witch are the most popular of these and are still found in children culture of today.

I´m currently working on my thesis in folkloristics at Åbo akademi university. In this I study how folklore about supernatural beings are used in Swedish tourism. I focus on Trolska skogen, a tourist attraction in Hälsingland on the east coast of Sweden. Families come there to experience an interactive fairy tale adventure and to meet supernatural beings inspired by folklore and popular culture. The children are sent out on an adventure by one of the forest beings, making the children the hero of the story. 

The little people are living under the ground in Swedish folklore. In Trolska skogen they are seldom seen but their houses can to be found among the trees

On their way they can for example meet:

The magician Filijokus. He loves coffee and are always looking forward to the next cup.Filijokus can be seen as a sort of gatekeeper of the forest. When you pass him you go deeper into the forest and at the same time deeper into the story. The Elven queen. She is noble and a clearly a little above humans but kind and wants the children to take care of the forest. A dragon, luckily fast asleep. There is a door into its belly. In there a treasure is hidden and sometimes also animals or supernatural beings in danger are protected inside of the dargon. The little people are living under the ground in Swedish folklore. In Trolska skogen they are seldom seen but their houses can to be found among the trees. You can hear them talk to each other in the local dialect and a fiddler plays traditional music. The witch Aska-Etter is the witch of Trolska skogen. She is kind of a trixter. Not exactly evil but not good either.

Tomten

The tomte who lives in a house built around a tree, since he doesn´t want to cut it done. In Trolska skogen the tomte can be seen as a symbol of safety and a slow lifestyle.

In Trolska skogen the supernatural beings are often used as symbols of  nature and of past times. The funder of Trolska skogen, Helena Brusell, said in an interview (done during my fieldworks) that she sometimes thinks that the things they do in Trolska skogen might attract real supernatural beings. She has a feeling, she says, that “Trolska skogen has a soul of its own. Trolska wants to be Trolska skogen.” 

I will end with this rather fascinating thought of how a tourist attraction in contemporary folklore also can be seen as a place for real magic.

Literature:

Brunvand, Jan Harold. The Vanishing Hitchhiker: American Urban Legends and Their Meanings. 1981.

Ellis, Bill. Aliens, ghosts, and cults : legends we live. 2003.

Gunnell, Terry. How Elvish Are the Alfar. In Constructing Nations, Reconstructing Myth: Essays in Honour of T. A. Shippey. 2007

Hammer, Olav. På spaning efter helheten: New Age, en ny folktro? 2004.

Klintberg, Bengt af. Svenska folksägner. 1998.

-Råttan i pizzan: folksägner i vår tid. 1986.

Rothstein, Mikael. UFO: myten om rymdvarelser och flygande tefat. 2001.

Partridge, Christopher. The re-enchantment of the West. Alternative spiritualities, sacralization, popular culture and occulture. 2006.

Stattin, Jochum. Näcken: spelman eller gränsvakt? 1984.

Werner, Jack. Creepypasta: spökhistorier från internet. 2014.

Seminariet genomfördes med stöd av Kungliga Gustav Adolfs Akademien.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

RIG 100 år

Den kulturhistoriska tidskriften RIG fyllde 2018 hundra år. Jubileumsårets sista nummer, nr 4, som nyligen utkommit, innehåller en artikel om RIG:s historia skriven av den tidigare redaktören professor emeritus Mats Hellspong. Det är roande läsning för alla som är intresserad av folklivsforskningens historia i Sverige under 1900-talet.

Tidskriftens allra första nummer utgörs av en uppsats av den nyblivne professorn i folklivsforskning Nils Lithberg. Den har titeln Till allmogekulturens geografi och handlar om linfästen. Inom parentes en artikel jag läst många gånger och lärt mig mycket av, kunskap jag använt när jag spunnit lin och berättat om sagor, sägner och folktro kring spånadsarbetet och hantverkets föremål. Lithberg redogör grundligt för olika typer av linfästen och resonerar utifrån kartläggningen om redskapets ursprung och vandringsvägar. Hellspong anför att uppsatsen utgör ett bra exempel  på folklivsforskningens uppgifter och ställning för 100 år sen.

En annan artikel i tidskriftens första årgång, också skriven av Nils Lithberg, handlar om folklivsforskningens historia. Den mynnar ut i en hård kritik av Carl Wilhelm von Sydows syn på ämnet. Denne ville se en mer renodlad folkminnesforskning, medan Lithberg förespråkade ett ämne som förenade materiell, social och andlig kultur under beteckningen folklivsforskning eller etnologi. Ämnets innehåll vållar återkommande strider under 1900-talet.

När jag läst in mig på folklivsforskningens historia i Sverige har jag förvånats över hur hård, ja ofta oförsonlig, debatten varit mellan ämnets olika företrädare. Det här fräna åsiktsutbytet har också förekommit i RIG. Men de senaste decennierna har det gått betydligt lugnare till. En förklaring menar Hellspong är att doktorsavhandlingar inte längre är lika livsavgörande projekt som tidigare, avhandlingsämnena är fler och forskare klampar mer sällan in på vandras områden.

En tydlig förändring i tidskriftens profil är att RIG efter andra världskriget utvecklades till en recensionstidskrift. I det här numret upptäcker jag flera böcker jag blir nyfiken på. Ingvar Svanberg uppmärksammar Ivar Erikssons utgåva av Edvin Brännströms uppteckningar från Arvidsjaur och Arjeplog. Själv har jag använt mig av hans sagouppteckningar och vet vilken guldgruva de utgör. En bok som gått mig helt förbi är Barbara Sjoholms biografi över Emilie Demant Hatt, som samlade samisk folklore. Nyligen har det kommit ut en bok på danska om Demant Hatts intressanta, men tidigare föga uppmärksammad livsgärning.

Till tidskriftsnumret fogas också ett register över tidskriftens innehåll de senaste 25 åren. Det är riktigt roligt att botanisera i detta register och även i de tidigare, som tillsammans täcker de hundra åren. Några fynd som jag gärna läser: Knutsgubbar; Ljus och kulturell förändring; Sex sätt att berätta om Valdemar Atterdags härjningar på Gotland; Om Rödluvan och vargen och den svenska vargdebatten; Historisk tid blir kulturelle lekeplasser.

Samtliga äldre årgångar av RIG är tillgängliga på: https://journals.lub.lu.se/rig/issue/archive. Så det är bara för den intresserade att börja läsa och upptäcka en givande tidskrift.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Litteratur

Tankar för 30 år sen

I år arrangeras Ljungby berättarfestival för trettionde gången. Sagobygden med Sagomuseet fyller 20 år. Det kan vara lite kul att se hur tankarna gick för snart 30 år sen. Här är en artikel som jag skrev för tidskriften Barn och Kultur och publicerades i nr 1 1991. De här funderingarna kom senare att ligga till grund för skapandet av Sagobygden. Artikeln hade rubriken Smålands sagoskatt. Än lever Mickel i Långhult.

Som Mickel i Långhult 1990.

Jag kör mot Moheda, en gång en viktig marknadsplats i det småländska bondesamhället, senare stationsort och numera ett villasamhälle med lagom pendlingsavstånd till Alvesta och Växjö. Jag ska berätta sagor och sägner för barnen i en av Mohedas skolor. Jag tänker på trollen i Klintaberget, höjden strax norr om samhället. Har barnen månne hört berättelserna om Klintabergstrollen som de gamla i generation efter generation berättat? Om mannen som gjorde ett nytt skaft till brödgrisslan han fann på berget. Nästa morgon låg det på grisslan nygräddade ”stinkakor” som han åt av. Men det var trolldom i kakorna och en trollkäring fick honom i sitt våld. Har barnen månne hört om jätten som byggde Moheda kyrka mot att prästen satte ena ögat i pant?

Det lokala sägenmaterialet okänt för de flesta

Som tillfällig besökare kommer jag och berättar traktens egna sägner och åter besannas det som så många gånger förr: det lokala sägenmaterialet är okänt för de flesta. När jag börjar berättar om mannen från Brännhult som gick över Klintaberget till Moheda och på berget mötte en skön jungfru tisslas och tasslas det i barngruppen, och jag förstår genast vilken flicka som bor just i Brännhult. Historien är inte märkvärdig, men just genom den lokala förankringen lyssnar barnen spänt  till hur mannen lockas till giftermål, hustrun föder många barn som alla är lite konstiga på ett eller annat sätt. ”Då förstår man ju, att hon måste ha varit av trollsläkt.”

Här projekteras en ny golfbana

På väg från Moheda kör jag åter förbi Bråvalla hed, denna sägenomspunna slätt som sträcker sig från sagosamlarna George Stephens Huseby och Gunnar Olof Hylten-Cavallius Sunnanvik vid Åsnens strand, längs Salens och Dansjöns västra sida upp till Moheda. Här vid Dansjöns strand där landskapets är som allra vackrast med magnifika ekar på sköna backar ner mot sjön ligger Kungshögarna, där enligt sägnen Blenda och hennes värendskvinnor begravde den danske kungen och hans män. Men på andra sidan landsvägen är åkrar och ängar uppbrutna, den svarta jorden ligger bar, istället för kor ser jag gula grävmaskiner och lastbilar. Här projekteras och byggs en ny golfbana.

Den påtagliga fysiska förändringen av landskapet går fortare än någonsin förr. Vi själva förändras och med oss våra tankar och berättelser. Den historiska förankringen i vår bygd hotas och med den det nödvändiga historiska perspektivet. Just därför att det byggs golfbanor i odlingslandskapet berättar jag mina sagor och sägner runt om i Småland och andra landskap.

Torpare, herrgårdsfruar och präster

För att fascinera måste historien bli levande. Just sägnerna och sagorna upplever jag som inkörsvägen till hembygdens historia och folkets liv. Ur berättelserna stiger torpare och backstugusittare fram, fattiga och rika bönder, käringar och drängar, stränga herrgårdsfruar och gudfruktiga präster. Deras tankar och tro, slit och umbäranden i vardagslivet blir synligt. Som pusselbitar som fogas till varandra växer en gången verklighet fram. Genom den muntliga berättelsen blir historien inte en text på blanka boksidor, utan här tillsammans mellan berättare och lyssnare blir det förflutna levande.  

I Ljungby har jag åkt med skolbarn på sägenresor och berättat på ort och ställe: där låg offerkastet som skulle hindra att drängen som begravdes levande skulle gå igen; där stod Barnaboken i vilken pigan och drängen gömde barnet som fötts i lönndom; på den stenen stod Ebbe Skammelson när han segnade död ner och än idag kan ni se fotavtrycken i stenen; i Näsasjön troddes näcken bo och han lockade barnen till sig. 

Berättelserna bidrar till att skapa gemenskap och en kulturell identitet och befäster kulturarvet. En gemensam berättelse känd av alla i samhället kan härvidlag ha stor betydelse. Alla kan vara stolta över stenröset där draken vaktar en skatt eller lämningar efter kyrkan som byggdes av Fru Agunda som bekämpade de vilda hedningarna.

Mickel i Långhult

Samma roll kan hembygdens sagor spela. Min väg har gått från barndomens Grimmsagor, via turkiska och ryska sagor till den skatt som de småländska sagorna utgör. Här finner jag de gamla sagomotiven, de kända berättelserna, men i ny dräkt, ofta folkligare och mer jordnära. Nu träder också berättarna bakom sagorna fram och framförallt har jag lärt känna Michael Jonasson Wallander, mer känd som Mickel i Långhult, enligt Harry Martinson ”den svenska folksagokretsens största trumfäss”. Detta fattighjon, som föddes på 1700-talet och dog 1860, levde en stor del av sitt liv i Ryssby socken i nuvarande Ljungby kommun. Han skrev ner ett stort antal sagor som förmedlades via prosten Cavallius i Vislanda till sonen Gunnar Olof Hyltén-Cavallius i Stockholm. På sin säregna småländska ger Mickel en tydlig bild av fattigfolkets liv genom på en gång drastiska, fantasifulla och verklighetsnära sagor.

Många är de småländska sagoberättarna, deras liv och öden kan fylla otaliga sidor och många är berättelserna, kända och okända. Som sagor förr berättades för vuxna bör också många av dessa sagor idag berättas för vuxna och ungdomar. Det ögonblick då en grupp sjätteklassare släpper sin  förutfattade skeptiska inställning till sagor och tar emot dem med hela kroppen och alla sinnen är en fantastisk stund.

Öppen för lyssnarnas kommentarer

Många har skildrat kraften i det muntliga berättandet, hur lyssnaren blir medskapande i historierna. Berättandet innebär hela tiden en ögonkontakt med lyssnarna, osökt kan svåra ord ges sin förklaring, spänningen stegras om så behövs och berättelserna kortas ner om det är lämpligt. I mitt eget sätt att berätta försöker jag vara öppen för lyssnarnas egna kommentarer, infall och reaktioner och foga ihop detta med berättelserna såsom sägnerna ofta förr berättades kollektivt och association följde på association.

Men stoffet som sådant bjuder på mycket, inte bara de urgamla sagomönstren med den fattige som får prinsessan, den dummaste som vinner framgång och så förstås magiska hjälpare. Här finns så mycket mer. Enligt min mening innehåller sägnerna och de folkliga sagorna, om de inte tunnats ut, allt det som fascinerar ungdomar i dagens bestsellerlitteratur och häftiga videos. Stoffet är spännande, upproriskt och fräckt. Vårt behov av spänning och underhållning tillfredsställs. Vi får rysa åt spöklika berättelser om dödskallar i benhuset på kyrkogården; skratta åt dumbommar och mästertjuvens listiga upptåg; äcklas över ormar i magen och knallen som drack mormors åminnelse, det sista hon hostade upp innan hon dog; ge utlopp för våra känslor när vi hör tabuhistorier såsom den om käringen som kärnade koskit; kittlas av erotiska anspelningar när skogsnuvan lockar på bonden som lagar till en kolmila.

Ett vardagligt berättande

Berättelserna finns omkring oss och väntar bara på sina berättare. Visst kan det vara bra med professionella berättare som kommer på besök, men målet är också ett vardagligt berättande av sagor och sägner, egna minnen och vardagsupplevelser på förskolor, i skolor, i hemmen, ja överallt. I Kronobergs län har Berättarverkstan från Stockholm och andra ordnat kurser. Med självförtroende och en eller två sagor har många gått från dessa kurser. Men steget till att våga berätta kan ändå vara långt, puffar behövs. I Ljungby bestämde vi oss för ett positivt tvång. De som varit på berättarkurser skulle senare byta barngrupper med varandra och berätta inför nya ansikten. Det upplevdes positivt och ingav mod. Utgångspunkten har varit att all kan berätta, det fordras bara att man vågar och tränar. Till slut bottnar berättelsen i en själv och många kan berätta med personlig övertygelse, utstrålning och kraft och trollbinder barn utan skolad röst.

Landets första berättarfestival

Ur berättandet här i Kronoberg föddes så landets första berättarfestival, som gick av stapeln i Ljungby och i Mickels hemtrakt Långhult och Målaskog. I maj 1990 berättades det som aldrig förr i skolor och förskolor, på arbetsplatser och i hembygdsstugor, på gator och torg och många andra platser. Berättare och lyssnare från hela landet kom och förvissades om den muntliga berättartraditionens livskraft, inspirerades till fortsatt berättande och grunden till en bestående kontakt mellan berättarintresserade var lagd.

Bengt af Klintberg och artikelförfattaren vid invigningen av minnesstenen över Mickel i Långhult juni 1990

Trollen är jagade bort från Klintabergets bergskammare. Där inrymdes istället olja. En del minns kanske oljekatastrofen i Moheda som under någras sommardagar under ett år på 50-talet ställde det lilla stationssamhället i centrum för hela Sverige. Vi kan inte åter befolka bergen med troll, skogarna med skogsnuvor och sjöarna med näcken, så rent påtagligt de levde i människors vardag förr, för inte så länge sen. Men vi kan minnas dem och ge dem plats i vår fantasi, i våra berättelser och i vår historia.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner, Sagomuseets verksamhet

Kärlingberga klint – en ättestupa

I skogen söder om Ballingslöv ligger Kärlingberga klint. Jag stötte på namnet första gången när jag letade efter sägner från Göingebygden. Sägnerna berättade att Klinten var en gammal ättestupa, där fanns en dold skatt och mjölkharar sprang omkring i skogen. Jag nämnde Kärlingberga klint i min bok Göingesägner, men mest i förbigående.

Nu ger jag mig dit och häpnar. Förundras över vad jag finner. Trots att Klinten inte ligger så värst långt hemifrån har jag aldrig tidigare varit där, trots att platsen är både vacker och magnifik. Höjden reser sig imponerande i den vackra bokskogen. Inte undra på att den lockat till diktning och att folktron utsett den branta höjden till en ättestupa.

Utsikt från Kärlingberga klint

Väl uppe på Klinten ser jag resterna efter det lilla torpet som följdriktigt kallades Klintatorpet och där den trollkunniga Klintagumman höll till. Det var hon som enligt folktraditionen hade mjölkharar.

De gamla påskliljorna blommar vid torpruinen

Det finns ingen upptrampad stig till Klinten. Ingen pil som visar att denna fantasieggande plats ligger i skogen blott några hundra meter från landsvägen. Den nämns inte i någon turistbroschyr.

Att Klinten aldrig varit någon ättestupa spelar mindre roll. Men den speglar en föreställning, som formades under kristen tid, att de gamla under hednatiden kastade sig utför stup, eller blev knuffade, när de inte längre kunde göra någon nytta. Det enda ställe i litteraturen som ättestupa eller ättestapel nämns är i den isländska berättelsen Götriks och Rolfs saga. Det var den första isländska saga som översattes till svenska. Året var 1664. Sagan är omtalad eftersom den berättar om ättestupan och att det var sed att de gamla kastade sig utför klippbranten. Men läser man sagan noga framgår det tydligt, att den inte är någon pålitlig historisk skildring, utan mer en skämtsam berättelse. Men i vilket fall som helst spreds den här föreställning om hur svenskarna en gång i tiden skulle ha behandlat de gamla, med hjälp av denna isländska saga.

Sidorna i Götriks och Rolfs saga som berättar om ättestupan

Vill du besöka Kärlingberga klint så ska du leta rätt på vägen mot Vankiva från södra Ballingslöv. Från vägskälet är det cirka 900 meter till den plats där det är lämpligt att leta sig upp tillklinten. Strax efter huset på höger hand går en liten brukningsvis upp i skogen till matningsställen för vildsvin. Följ den och snart ser du Klinten.

I min bok Skånesägner som kommer i höst berättar jag mer om Kärlingberga klint.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner, Litteratur