Författararkiv: Per Gustavsson

Om Per Gustavsson

Sagoberättare och författare, www.pergustavsson.nu

RIG 100 år

Den kulturhistoriska tidskriften RIG fyllde 2018 hundra år. Jubileumsårets sista nummer, nr 4, som nyligen utkommit, innehåller en artikel om RIG:s historia skriven av den tidigare redaktören professor emeritus Mats Hellspong. Det är roande läsning för alla som är intresserad av folklivsforskningens historia i Sverige under 1900-talet.

Tidskriftens allra första nummer utgörs av en uppsats av den nyblivne professorn i folklivsforskning Nils Lithberg. Den har titeln Till allmogekulturens geografi och handlar om linfästen. Inom parentes en artikel jag läst många gånger och lärt mig mycket av, kunskap jag använt när jag spunnit lin och berättat om sagor, sägner och folktro kring spånadsarbetet och hantverkets föremål. Lithberg redogör grundligt för olika typer av linfästen och resonerar utifrån kartläggningen om redskapets ursprung och vandringsvägar. Hellspong anför att uppsatsen utgör ett bra exempel  på folklivsforskningens uppgifter och ställning för 100 år sen.

En annan artikel i tidskriftens första årgång, också skriven av Nils Lithberg, handlar om folklivsforskningens historia. Den mynnar ut i en hård kritik av Carl Wilhelm von Sydows syn på ämnet. Denne ville se en mer renodlad folkminnesforskning, medan Lithberg förespråkade ett ämne som förenade materiell, social och andlig kultur under beteckningen folklivsforskning eller etnologi. Ämnets innehåll vållar återkommande strider under 1900-talet.

När jag läst in mig på folklivsforskningens historia i Sverige har jag förvånats över hur hård, ja ofta oförsonlig, debatten varit mellan ämnets olika företrädare. Det här fräna åsiktsutbytet har också förekommit i RIG. Men de senaste decennierna har det gått betydligt lugnare till. En förklaring menar Hellspong är att doktorsavhandlingar inte längre är lika livsavgörande projekt som tidigare, avhandlingsämnena är fler och forskare klampar mer sällan in på vandras områden.

En tydlig förändring i tidskriftens profil är att RIG efter andra världskriget utvecklades till en recensionstidskrift. I det här numret upptäcker jag flera böcker jag blir nyfiken på. Ingvar Svanberg uppmärksammar Ivar Erikssons utgåva av Edvin Brännströms uppteckningar från Arvidsjaur och Arjeplog. Själv har jag använt mig av hans sagouppteckningar och vet vilken guldgruva de utgör. En bok som gått mig helt förbi är Barbara Sjoholms biografi över Emilie Demant Hatt, som samlade samisk folklore. Nyligen har det kommit ut en bok på danska om Demant Hatts intressanta, men tidigare föga uppmärksammad livsgärning.

Till tidskriftsnumret fogas också ett register över tidskriftens innehåll de senaste 25 åren. Det är riktigt roligt att botanisera i detta register och även i de tidigare, som tillsammans täcker de hundra åren. Några fynd som jag gärna läser: Knutsgubbar; Ljus och kulturell förändring; Sex sätt att berätta om Valdemar Atterdags härjningar på Gotland; Om Rödluvan och vargen och den svenska vargdebatten; Historisk tid blir kulturelle lekeplasser.

Samtliga äldre årgångar av RIG är tillgängliga på: https://journals.lub.lu.se/rig/issue/archive. Så det är bara för den intresserade att börja läsa och upptäcka en givande tidskrift.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Litteratur

Tankar för 30 år sen

I år arrangeras Ljungby berättarfestival för trettionde gången. Sagobygden med Sagomuseet fyller 20 år. Det kan vara lite kul att se hur tankarna gick för snart 30 år sen. Här är en artikel som jag skrev för tidskriften Barn och Kultur och publicerades i nr 1 1991. De här funderingarna kom senare att ligga till grund för skapandet av Sagobygden. Artikeln hade rubriken Smålands sagoskatt. Än lever Mickel i Långhult.

Som Mickel i Långhult 1990.

Jag kör mot Moheda, en gång en viktig marknadsplats i det småländska bondesamhället, senare stationsort och numera ett villasamhälle med lagom pendlingsavstånd till Alvesta och Växjö. Jag ska berätta sagor och sägner för barnen i en av Mohedas skolor. Jag tänker på trollen i Klintaberget, höjden strax norr om samhället. Har barnen månne hört berättelserna om Klintabergstrollen som de gamla i generation efter generation berättat? Om mannen som gjorde ett nytt skaft till brödgrisslan han fann på berget. Nästa morgon låg det på grisslan nygräddade ”stinkakor” som han åt av. Men det var trolldom i kakorna och en trollkäring fick honom i sitt våld. Har barnen månne hört om jätten som byggde Moheda kyrka mot att prästen satte ena ögat i pant?

Det lokala sägenmaterialet okänt för de flesta

Som tillfällig besökare kommer jag och berättar traktens egna sägner och åter besannas det som så många gånger förr: det lokala sägenmaterialet är okänt för de flesta. När jag börjar berättar om mannen från Brännhult som gick över Klintaberget till Moheda och på berget mötte en skön jungfru tisslas och tasslas det i barngruppen, och jag förstår genast vilken flicka som bor just i Brännhult. Historien är inte märkvärdig, men just genom den lokala förankringen lyssnar barnen spänt  till hur mannen lockas till giftermål, hustrun föder många barn som alla är lite konstiga på ett eller annat sätt. ”Då förstår man ju, att hon måste ha varit av trollsläkt.”

Här projekteras en ny golfbana

På väg från Moheda kör jag åter förbi Bråvalla hed, denna sägenomspunna slätt som sträcker sig från sagosamlarna George Stephens Huseby och Gunnar Olof Hylten-Cavallius Sunnanvik vid Åsnens strand, längs Salens och Dansjöns västra sida upp till Moheda. Här vid Dansjöns strand där landskapets är som allra vackrast med magnifika ekar på sköna backar ner mot sjön ligger Kungshögarna, där enligt sägnen Blenda och hennes värendskvinnor begravde den danske kungen och hans män. Men på andra sidan landsvägen är åkrar och ängar uppbrutna, den svarta jorden ligger bar, istället för kor ser jag gula grävmaskiner och lastbilar. Här projekteras och byggs en ny golfbana.

Den påtagliga fysiska förändringen av landskapet går fortare än någonsin förr. Vi själva förändras och med oss våra tankar och berättelser. Den historiska förankringen i vår bygd hotas och med den det nödvändiga historiska perspektivet. Just därför att det byggs golfbanor i odlingslandskapet berättar jag mina sagor och sägner runt om i Småland och andra landskap.

Torpare, herrgårdsfruar och präster

För att fascinera måste historien bli levande. Just sägnerna och sagorna upplever jag som inkörsvägen till hembygdens historia och folkets liv. Ur berättelserna stiger torpare och backstugusittare fram, fattiga och rika bönder, käringar och drängar, stränga herrgårdsfruar och gudfruktiga präster. Deras tankar och tro, slit och umbäranden i vardagslivet blir synligt. Som pusselbitar som fogas till varandra växer en gången verklighet fram. Genom den muntliga berättelsen blir historien inte en text på blanka boksidor, utan här tillsammans mellan berättare och lyssnare blir det förflutna levande.  

I Ljungby har jag åkt med skolbarn på sägenresor och berättat på ort och ställe: där låg offerkastet som skulle hindra att drängen som begravdes levande skulle gå igen; där stod Barnaboken i vilken pigan och drängen gömde barnet som fötts i lönndom; på den stenen stod Ebbe Skammelson när han segnade död ner och än idag kan ni se fotavtrycken i stenen; i Näsasjön troddes näcken bo och han lockade barnen till sig. 

Berättelserna bidrar till att skapa gemenskap och en kulturell identitet och befäster kulturarvet. En gemensam berättelse känd av alla i samhället kan härvidlag ha stor betydelse. Alla kan vara stolta över stenröset där draken vaktar en skatt eller lämningar efter kyrkan som byggdes av Fru Agunda som bekämpade de vilda hedningarna.

Mickel i Långhult

Samma roll kan hembygdens sagor spela. Min väg har gått från barndomens Grimmsagor, via turkiska och ryska sagor till den skatt som de småländska sagorna utgör. Här finner jag de gamla sagomotiven, de kända berättelserna, men i ny dräkt, ofta folkligare och mer jordnära. Nu träder också berättarna bakom sagorna fram och framförallt har jag lärt känna Michael Jonasson Wallander, mer känd som Mickel i Långhult, enligt Harry Martinson ”den svenska folksagokretsens största trumfäss”. Detta fattighjon, som föddes på 1700-talet och dog 1860, levde en stor del av sitt liv i Ryssby socken i nuvarande Ljungby kommun. Han skrev ner ett stort antal sagor som förmedlades via prosten Cavallius i Vislanda till sonen Gunnar Olof Hyltén-Cavallius i Stockholm. På sin säregna småländska ger Mickel en tydlig bild av fattigfolkets liv genom på en gång drastiska, fantasifulla och verklighetsnära sagor.

Många är de småländska sagoberättarna, deras liv och öden kan fylla otaliga sidor och många är berättelserna, kända och okända. Som sagor förr berättades för vuxna bör också många av dessa sagor idag berättas för vuxna och ungdomar. Det ögonblick då en grupp sjätteklassare släpper sin  förutfattade skeptiska inställning till sagor och tar emot dem med hela kroppen och alla sinnen är en fantastisk stund.

Öppen för lyssnarnas kommentarer

Många har skildrat kraften i det muntliga berättandet, hur lyssnaren blir medskapande i historierna. Berättandet innebär hela tiden en ögonkontakt med lyssnarna, osökt kan svåra ord ges sin förklaring, spänningen stegras om så behövs och berättelserna kortas ner om det är lämpligt. I mitt eget sätt att berätta försöker jag vara öppen för lyssnarnas egna kommentarer, infall och reaktioner och foga ihop detta med berättelserna såsom sägnerna ofta förr berättades kollektivt och association följde på association.

Men stoffet som sådant bjuder på mycket, inte bara de urgamla sagomönstren med den fattige som får prinsessan, den dummaste som vinner framgång och så förstås magiska hjälpare. Här finns så mycket mer. Enligt min mening innehåller sägnerna och de folkliga sagorna, om de inte tunnats ut, allt det som fascinerar ungdomar i dagens bestsellerlitteratur och häftiga videos. Stoffet är spännande, upproriskt och fräckt. Vårt behov av spänning och underhållning tillfredsställs. Vi får rysa åt spöklika berättelser om dödskallar i benhuset på kyrkogården; skratta åt dumbommar och mästertjuvens listiga upptåg; äcklas över ormar i magen och knallen som drack mormors åminnelse, det sista hon hostade upp innan hon dog; ge utlopp för våra känslor när vi hör tabuhistorier såsom den om käringen som kärnade koskit; kittlas av erotiska anspelningar när skogsnuvan lockar på bonden som lagar till en kolmila.

Ett vardagligt berättande

Berättelserna finns omkring oss och väntar bara på sina berättare. Visst kan det vara bra med professionella berättare som kommer på besök, men målet är också ett vardagligt berättande av sagor och sägner, egna minnen och vardagsupplevelser på förskolor, i skolor, i hemmen, ja överallt. I Kronobergs län har Berättarverkstan från Stockholm och andra ordnat kurser. Med självförtroende och en eller två sagor har många gått från dessa kurser. Men steget till att våga berätta kan ändå vara långt, puffar behövs. I Ljungby bestämde vi oss för ett positivt tvång. De som varit på berättarkurser skulle senare byta barngrupper med varandra och berätta inför nya ansikten. Det upplevdes positivt och ingav mod. Utgångspunkten har varit att all kan berätta, det fordras bara att man vågar och tränar. Till slut bottnar berättelsen i en själv och många kan berätta med personlig övertygelse, utstrålning och kraft och trollbinder barn utan skolad röst.

Landets första berättarfestival

Ur berättandet här i Kronoberg föddes så landets första berättarfestival, som gick av stapeln i Ljungby och i Mickels hemtrakt Långhult och Målaskog. I maj 1990 berättades det som aldrig förr i skolor och förskolor, på arbetsplatser och i hembygdsstugor, på gator och torg och många andra platser. Berättare och lyssnare från hela landet kom och förvissades om den muntliga berättartraditionens livskraft, inspirerades till fortsatt berättande och grunden till en bestående kontakt mellan berättarintresserade var lagd.

Bengt af Klintberg och artikelförfattaren vid invigningen av minnesstenen över Mickel i Långhult juni 1990

Trollen är jagade bort från Klintabergets bergskammare. Där inrymdes istället olja. En del minns kanske oljekatastrofen i Moheda som under någras sommardagar under ett år på 50-talet ställde det lilla stationssamhället i centrum för hela Sverige. Vi kan inte åter befolka bergen med troll, skogarna med skogsnuvor och sjöarna med näcken, så rent påtagligt de levde i människors vardag förr, för inte så länge sen. Men vi kan minnas dem och ge dem plats i vår fantasi, i våra berättelser och i vår historia.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner, Sagomuseets verksamhet

Kärlingberga klint – en ättestupa

I skogen söder om Ballingslöv ligger Kärlingberga klint. Jag stötte på namnet första gången när jag letade efter sägner från Göingebygden. Sägnerna berättade att Klinten var en gammal ättestupa, där fanns en dold skatt och mjölkharar sprang omkring i skogen. Jag nämnde Kärlingberga klint i min bok Göingesägner, men mest i förbigående.

Nu ger jag mig dit och häpnar. Förundras över vad jag finner. Trots att Klinten inte ligger så värst långt hemifrån har jag aldrig tidigare varit där, trots att platsen är både vacker och magnifik. Höjden reser sig imponerande i den vackra bokskogen. Inte undra på att den lockat till diktning och att folktron utsett den branta höjden till en ättestupa.

Utsikt från Kärlingberga klint

Väl uppe på Klinten ser jag resterna efter det lilla torpet som följdriktigt kallades Klintatorpet och där den trollkunniga Klintagumman höll till. Det var hon som enligt folktraditionen hade mjölkharar.

De gamla påskliljorna blommar vid torpruinen

Det finns ingen upptrampad stig till Klinten. Ingen pil som visar att denna fantasieggande plats ligger i skogen blott några hundra meter från landsvägen. Den nämns inte i någon turistbroschyr.

Att Klinten aldrig varit någon ättestupa spelar mindre roll. Men den speglar en föreställning, som formades under kristen tid, att de gamla under hednatiden kastade sig utför stup, eller blev knuffade, när de inte längre kunde göra någon nytta. Det enda ställe i litteraturen som ättestupa eller ättestapel nämns är i den isländska berättelsen Götriks och Rolfs saga. Det var den första isländska saga som översattes till svenska. Året var 1664. Sagan är omtalad eftersom den berättar om ättestupan och att det var sed att de gamla kastade sig utför klippbranten. Men läser man sagan noga framgår det tydligt, att den inte är någon pålitlig historisk skildring, utan mer en skämtsam berättelse. Men i vilket fall som helst spreds den här föreställning om hur svenskarna en gång i tiden skulle ha behandlat de gamla, med hjälp av denna isländska saga.

Sidorna i Götriks och Rolfs saga som berättar om ättestupan

Vill du besöka Kärlingberga klint så ska du leta rätt på vägen mot Vankiva från södra Ballingslöv. Från vägskälet är det cirka 900 meter till den plats där det är lämpligt att leta sig upp tillklinten. Strax efter huset på höger hand går en liten brukningsvis upp i skogen till matningsställen för vildsvin. Följ den och snart ser du Klinten.

I min bok Skånesägner som kommer i höst berättar jag mer om Kärlingberga klint.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner, Litteratur

Fridaysforfuture Hon-som-sitter-ensam

I dag är det Fridaysforfuture. Ungdomar och alla andra som är oroliga för vår planets framtid demonstrerar mot miljöförstöringen runt om i världen. Vi kom att tänka på den här gamla indianlegenden från prärieindianerna comancherna, som levde och än i dag lever i trakten av Oklahama i södra USA.  

En gång för länge sedan i comancheindianernas land var det svår torka. Vecka las till vecka, månad till månad utan att det regnade. Gräs och växter på prärien dog, bäckarna blev torrlagda och hästarna dog. Människorna svalt och hungrade och blev sjuka.

– Store Ande, bad människorna, vårt land dör och vi dör. Har vi förargat dig? Gör ett slut på torkan, annars finns det snart ingenting kvar.

Indianerna bad och bad till den Store Anden att det skulle börja regna, men inget regn föll. De dansade sina regndanser, men solen fortsatte att skina och inga regnmoln visade sig på himlen.  

En liten indianflicka som kallades för Hon-som-sitter-ensam satt bredvid och såg hur de vuxna dansade och bad. I famnen hade hon sin käraste vän, en liten tygdocka med en tröja i många glada färger, byxor med pärlor och på huvudet en blå fjäder från nötskrikan. Hon såg när de vuxna en tidigt morgon när solen gick upp, vandrade upp på det höga berget för att komma närmare den Store Anden. Solen gick upp många morgnar och gick ner lika många kvällar innan de vuxna kom tillbaka ner från berget.

På berget hade den Store Anden talat till dem och sagt:

– I många generationer har ni tagit från jorden utan att lämna tillbaka något. Nu är jorden utarmad och har ingen kraft längre. Ni måste offra det käraste ni äger. Tänd en eld här uppe på berget och offra det ni tycker allra bäst om på elden. När elden slocknat och bara aska finns kvar ska ni sprida askan i alla fyra väderstreck. Sen kommer regnet.

Väl nere från berget funderade indianerna på vad den Store Anden hade sagt.

– Inte kan den Store Anden bry sig om min pilbåge, tänkte den bäste bågskytten.

– Inte kan den Store Anden önska att jag ska ge bort mina örter, tänkte medicinmannen.

– Inte kan den Store Anden väl kräva att jag ska offra min filt som jag vävt och som värmer mina barn om natten, tänkte modern.

Så fortsatte det. Alla människor hade en anledning till att inte offrade det som de tyckte allra bäst om.

Men Hon-som-sitter-bredvid viskade i sin dockas öra:

– Jag vet vad den Store Anden önskar sig.

På natten när alla sov smög hon sig ut ur tipin med dockan i famnen. Hon tände en fackla och lyste sig fram i nattens mörker. När hon nådde bergets topp tände hon en liten eld och på den elden la hon sin docka. Den docka som hon hade fått av sin far och mor strax innan de dog i svälten. Elden flammade upp och lågorna sökte sig upp mot himlen. Men efter ett kort ögonblick falnade den och snart vara det bara aska kvar av dockan. Hon-som-sitter-ensam fyllde sin ena hand med aska och blåste askan i alla fyra väderstreck i tur och ordning. Så föll hon ner utmattad på bergets topp och somnade.

Hon vaknade på morgonen av att mjuka regndroppar smekte hennes kind. Hon reste sig och sträckte armarna upp mot skyn och tackade den Store Anden. Just när hon skulle börja gå ner från berget såg hon en blå fjäder från en nötskrika ligga vid hennes fötter.

Efter den natten gav comancheindianerna flickan ett nytt namn. Hon fick heta Hon-som-älskar-sitt folk.

Återberättad av Per Gustavsson och Mikael Thomasson.

Finns publicerad i i boken Värdefulla sagor. Lyft värdegrunden genom berättande. Natur och Kultur 2015. Boken innehåller fler sagor som passar att använda i arbetet i skolan med miljöfrågor.

1 kommentar

Under Berättelser, Pedagogik

Några trollformler

Sankte Per och vår Herre redo på en väg
och Sankte Pers häst bröt sig
och vår Herre signade honom:
Ben emot ben
Kött emot kött
Sena emot sena
Blod emot blod
Bruske emot bruske
Av vred i ked

Den här signelsen läste Karna Jönsdotter, som bodde i Sunnerbo härad, för att bota en piga som hade ont i knäet. Tiden är 1710-talet. Karna läste versen tre gånger, samtidigt som hon höll tre grässtrån mot det skadade knäet. Men det var noga hur stråna såg ut. De hade vardera tre ”knän”.

Det här läser jag om i Andreas och Anna Karlssons bok Trollkvinnor, spågubbar och kloka gummor, som kom ut 2016. Den har undertiteln Halländska trolldoms- och vidskepelsemål. Det är ett imponerande verk, där författarna lusläst de gamla domböckerna och andra dokument. I ett senare inlägg ska jag återkomma till boken, men tänkte här just tar upp trollformler.

En signelse är en trollformel som riktar sig till den sjuke för att lindra sjukdomen. När en trollformel används för att jaga iväg en demon som vållat sjukdomen pratar vi om besvärjelse.

Den finns en rad utgåvor av samlingar med trollformler. En utmärkt introduktion är Bengt af Klintbergs Svenska trollformler som utkom för över femtio år sen, 1965, men fortfarande är ett standardverk. Den innehåller också en bra litteraturförteckning.

Det som är så bra med syskonen Karlsson utgåva är att de trollformler som förekommer i boken visar i vilka situationer de användes i vardagslivet och är kopplade till rättsfall.

Hur gick det då för Karna? Hon ställdes flera gånger inför rätta för trolldom. 1746, när hon var 62 år gammal, rannsakades hon för att ha spridit himlabrev. Hon påstod att det var skrivna av Gud. Hon hade slutat med signelser och åberopade aldrig längre Fadern, Sonen och den Helige Andens namn, så som man brukade avsluta många signelser. En pastor i Hamneda intygade att han aldrig hört henne signa. Däremot trodde hon tydligen att himlabreven vars Gus röst och dömdes att böta 20 daler silvermynt. Kunde hon inte betala skulle hon sitta i fängelse åtta dagar, bara på vatten och bröd.

En kvinna som hette Maret och hörde hemma i Halland rannsakades 1701, bland annat för att ha använd en signelse mot tandvärk.

Jesus gick över en grön vall.
Där mötte hon den leda Eckt.
Vart ska du gå sade Jesus
Vart ska du gå sade jungfru Maria
Till den som Eckten har (nämnes vid namn)
Jag skall dig binda
Du skall snart försvinna
Som dagg för sol
Ur ben och under en jordfast sten.

Så avslutade hon med den heliga trefaldighetens namn. När hon läste versen rörde hon den onda tanden med sitt finger. Eckt betyder gikt eller ledverk.

Författarna återger också en mycket intressant formel om vänderot, som en allmän skyddsformel mot onda väsen, både de som finns i vatten och berg och på kyrkogårdar. Så här börjar den förhållandevis långa versen från början av 1600-talet:

Där var två tre själar, sankta Maria.
De letade i en dag, de letade i två.
De letade i en dag, de letade i fem.
De letade efter den välsignade vänderot.
De hittade den i en äng.
Hälsad vare Gud i himmelriket, och hälsad Jungfru Maria.
Hälsad vara den välsignade vänderoten.

I boken visar författarna att trolldomsprocesser är vanligast under decennierna före och efter 1700. Det som tidigare hade varit vedertagen tro ansågs nu som vidskepelse och en brottslig gärning. Men i det stora hela är trolldomsprocesserna mycket ovanliga.

Det här är sannerligen en bok för alla som är intresserade av vardagslivet och föreställningsvärlden för 300-400 år sen, rik på detaljer som den är.

Per Gustavsson

Andreas och Anna Karlsson: Trollkvinnor, spågubbar och kloka gummor. Halmstad 2016. Utgiven av Utblick Media.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Inspirerande om sagoverkstad

Med glädje läser jag berättaren Anette Wilhjelm Jahns bok Eventyrværksted. Lær at fortælle kreativt for børn. Utgivningen av böcker om muntligt berättande i Sverige är sparsam och därför är det i högsta grad givande att ta del av utgivningen i våra grannländer Danmark och Norge.

Anette Jahn är en erfaren berättare och boken utgår från hennes egna praktiska erfarenheter och mötet med förskollärare och barn.

Jag tycker mycket om hennes utgångspunkt, och delar den, att man ska helt utgå från lust och glädje när man börjar berätta för barn. Inte fundera på varför man berättar, hur förskolans läroplan uppfylls och berättarteknik. Hon kallar det ”lyst-metoden”. 

Boken riktar sig framförallt till förskolepersonal och skildrar hur man skapar en sagoverkstad under en treveckorsperiod på förskolan. Författaren visar hur man kan börja berätta, även om man saknar erfarenhet eller tror att man inte kan berätta, och hur berättande kan växa fram på en förskola. Det handlar mer om att våga än att göra en perfekt pedagogisk planering. Och framförallt att ta till vara alla de möjligheter som öppnar sig i mötet med lyssnande och fantasifulla barn. De första kapitlen innehåller rikligt med berättelser och citat från förskollärare som deltagit i författarens berättarkurser och som vittnar om hur deltagarna själva blivit förvånade över hur bra det gått att berätta för barn och hur roligt det varit.

Många berättartips känns igen från andra berättarböcker, men de framförs på ett personligt sätt. Några kapitelrubriker är ”Skab en magisk ramme omkring fortællerstunden” och ”Fortæl med eventyrkufferter og konkreter”. Mest fascinerad var jag av kapitlet om hur en pedagog på en förskola med riktigt små barn berättar små vardagliga historier med hjälp av en vanlig docka och kapitlet om hur barn är medskapare i sagorna. Här lyckas författaren tydliggöra på ett enkelt sätt hur barn utifrån sin förförståelse tillsammans med berättaren, faktiskt skapar sagan och diktar vidare och iscensätter sagans handling i sin lek.

De avslutande kapitlen visar hur personalen tillsammans på en förskola kan skapa en sagoverkstad. Här hittar även en berättare som gör föreställningar på förskolor och i skolor många användbara tips, inte minst hur man kan följa upp själva berättarstunden.

Först bokens sista kapitel handlar om hur man kan reflektera över varför man berättar och hur förskolans mål uppfylls.

Eventyrværkstaed är en personlig bok, författarens röst hörs. Men inte bara hennes, utan också alla de pedagogers, som i boken delar med sig av sina värdefulla erfarenheter.

Per Gustavsson

Anette Wilhjelm Jahn: Eventyrværksted. Lær att fortælle kreativt for børn. Dansk Pædagogisk Forum. Århus, 2018. ISBN 978-88-79011-45-10

1 kommentar

Under Att berätta, Litteratur, Pedagogik

Äta utomhus

Helena Heyman är muntlig berättare, men tycker också om att formulera sina iakttagelser skriftligt. Här på bloggen har hon tidigare skrivit om sin passion för fåglar.

Jag satt i trädgårdsstolen med min frukost och iakttog fåglarna, några fortfarande i blek ungfågelsdräkt.

Nattens busväder hade dragit förbi. Morgonen var vindstilla, med en ny frisk kyla och brinnande lönnar. Mesarnas läten hade en vassare ton. Det hade blivit höst. Talgbollarna i vresrosbusken lockade ovanligt många talgoxar. 

Så small det till! Pang! Som skjutna ur en kanon for talgoxarna skrikande upp från vresrosbusken. Alla, utom en, den långsammaste.

Under busken på marken satt sparvhöken, med sitt byte i klorna i ett järngrepp. Den verkade överraskad av att jag satt så nära. Varför flyger inte sparvhöken iväg, tänkte jag. 

Den stirrade på mig med sina ”arga” ögon och jag stirrade tillbaks, fascinerad av den vackra rosttonade fjäderdräkten med längsstreckat bröst och tvärbandad buk, en ung hanne. 

Så visade sig min katt i terrassdörren. Med blicken fixerad på sparvhöken fortsatte den ut på gräsmattan. Högst två meter mellan katt och hök och katten hejdade sig. Som paralyserade stod de båda som förstenade och stirrade på varandra. Det var bara den stackars talgoxen som rörde sig och kämpade för att komma loss ur hökklorna.

Jag höll andan. Vem skulle nu bli mat åt vem? 

Men, så äntligen vaknade höken till, skakade på sig, lyfte och flög iväg. Och med talgoxen dinglandes i ena foten försvann den in i skogen.

Jag begrundade vad jag blivit vittne till och gick efter en stund in för att fylla på  muggen med te till min ostsmörgås. Jag hade denna morgonen kostat på mig en extra tjock skiva dyr västerbottenost. 

Med påfylld temugg, ett steg från terrassdörren, hörde jag ett swisch och såg hur de långa gladvingarna svepte förbi över trädgårdsbordet. I klorna hade gladan min tjocka, dyra ostbit. Och enbart ostbiten! Brödet under var helt orört!

Jag la på en ny ostbit och åt upp smörgåsen!

Jag kunde inte annat än beundra gladans skicklighet och förfinade jaktmetod. Gladan, som alltså håller revir här där vi bor och som blivit alltmer orädd för oss i familjen. Om vi har gäster håller den sig undan!

På självaste midsommarafton, under ett obevakat ögonblick, försåg sig gladan från den uppdukade utomhusbuffén. Blixtsnabbt, störtdök den mot bordet och innan vi ens hann blinka, plockade den, synnerligen elegant till sig en matjessillbit. Utan att spilla en droppe på duken! Vi var tacksamma över att vi fick behålla laxen.  

Vill ni alltså dela livet med fåglarna, ät ute!

Helena Heyman, oktober 2018

Lämna en kommentar

Under Berättelser