Författararkiv: Per Gustavsson

Om Per Gustavsson

Sagoberättare och författare, www.pergustavsson.nu

Utflykter i sommar 19: Vedema hall

Under vår och sommaren har vi tipsat om sägenomspunna utflyktsmål. Nu när sommaren övergått i höst avslutar vi vår lilla serie med det fina vandringsområdet Vedema hall, en mil nordväst om Hässleholm stad. I berget höll förstås trollen till och i Barsjön nedanför höjden trivdes näcken. Här är några av de många sägnerna som är knutna till platsen.

Jordvallsgärde Vedema hall

Pojken som ville rädda den bergtagna flickan från trollen

I den branta bergväggen har det funnits en port. En gång var den en person som fann stenporten öppen och gick in i gången som ledde djupt in i berget. Han kom dock inte längre än till en kraftig järndörr. Nu döljs porten av stenar som rasat ner och endast ett litet hål mellan stenblocken visar var dörren har funnits.

En gång tog trollen med sig en flicka från en gård i närheten in i berget. Hon kom aldrig tillbaka hem igen, men folk såg ibland henne sitta på en klippa och kamma sitt hår. En vallgosse ville rädda henne från trollen. Trollen lovade att släppa henne fri om pojken hängde upp en stor klocka i kyrktornet i Hörja. Men de drev bara gäck med honom. Det var ju omöjligt, för Hörja kyrka saknade torn. 

Pojken var dock beslutsam, arbetade hårt och sparade pengar. Han tänkte väl att han först skulle kunna bygga ett torn på kyrkan och när det väl var gjort låta gjuta en kyrkklocka. Han blev förmögen flera gånger sägs det, men när andra nödlidande bad honom om hjälp kunde han inte motstå deras böner. Han gav bort pengarna, blev fattig på nytt och fick börja om i sina strävanden och lyckades aldrig i sin föresats innan han dog.

Barsjön

Näcken i Barsjön

I den lilla sjön Barsjön fanns förr en jättegädda med en silverklocka bunden under huvudet. Ingen kunde fånga gäddan. Där bodde också näcken. Det fanns folk som gick hit med sin fiol på midsommarnatten för att bli skickliga i att spela. Men det var inte riskfritt, för näcken kunde få makt över den spelsugne. Så här skulle man göra. På midsommaraftonen kväll skulle man lägga sin fiol intill strandkanten. För att inte råka illa ut var det viktigt att märka fiolen med ett kors, det skyddar mot onda anslag. På natten strax innan solen gick upp skulle man hämta fiolen. Då låg det två fioler intill sjön. Den ena var näckens och tog man den fick näcken makt att dra ner en i djupet. Men tog man den rätta fiolen och dessutom lyckades hålla tyst även om man fick se underliga ting, blev man lika skicklig som näcken att traktera fiolen.

Per Gustavsson

Hitta hit: Vedema hall är skyltad vid vägen mellan Hässleholm och Örkelljunga, ca en mil från Hässleholm.

Vill du veta mer: Fler sägner om Vedema hall hittar du i min bok Göingesägner.

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Ockultism, skräck och dramatiskt berättande

Ha gärna lite koll på förlaget Volantes utgivning. De publicerar en hel del titlar som är tänkvärda för den som är intresserad av muntligt berättande och kulturhistoria.

I början av året skrev jag här på bloggen om Magnus Västerbros bok Vålnadernas historia. Du kan läsa inlägget här. Mot slutet av boken skriver Västerbro om spiritismen och teosofin och visar också hur personer som påstod sig kunna få kontakt med de dödas andar var systematiska bedragare.

Den som vill veta mer om dessa idéströmningar kring sekelskiftet 1900 kan med fördel läsa religionsvetaren Per Faxnelds nya bok Det ockulta sekelskiftet. Den har underrubriken Esoteriska strömningar i Hilma af Klints tid. Ett avsnitt handlar om den uppmärksammade konstnären Hilma af Klint, som på senare år lyfts fram som en pionjär inom den abstrakta konsten. Faxneld visar att många konstnärer och författare var intresserade av spiritism, teosofi och alkemi och att idéerna haft en stor betydelse för modernismen. Esoterism är i korta drag ett synsätt som hävdar att allt i universum är sammanlänkat, naturen är besjälad, att personer kan få kontakt med de dödas andar och betonar andlig förädling av människan. 

Per Faxneld har också debuterat som skönlitterär författare med Offerträdet. Boken innehåller 44 skräckberättelser, som författaren kallat ”folkgotiska”. Författaren är starkt inspirerad av 1800-talets folkliga sägenberättande. 

Liksom sägnerna berättas historierna effektivt utan utvikningar och saknar detaljerade person- och miljöskildringar. Berättelserna är genomgående på två och en halv sida. Författaren förlägger berättelserna, precis som sägenberättaren, till existerande platser. Hos Faxneld dominerar de jämtländska ortnamnen. Jag känner mig genast hemma i Faxnelds fiktiva berättelser när de tilldrar sig på platser jag besökt såsom Aspås, Föllinge, Nälden, Hackås och många fler. Berättelserna är också fast förankrade i vardaglivets vedermödor såsom slit, utanförskap, fattigdom och sjukdom.

Klassiska sägenmotiv är legio: gengångare, förutsägelser om framtiden, vittra, hemlighetsfulla lockande skratt i skogen, erotiska gäckande varelser, sällsynt skickliga spelmän, dränkta barn, puke, boteträd. I den här varpen väver Faxneld in egna personliga trådar och skapar en fascinerande berättarväv. 

Språket är enkelt och samtidigt vackert. Men historierna är inte ljusa. Tvärtom. Så gott som alla slutar obevekligen sorgset.

Ytterligare en bok från Volantes förlag är Den odödliga sagan. Om hur och varför vi berättar historier, av engelsmannen John Yorke. Titeln lockade mig, men jag blev besviken och inser att jag inte har de referensramar som är nödvändiga för att fängslas av boken. Boken fylls av referenser till berättelser, men inte till sagor som titeln utlovar, utan till filmer och tv-serier. Eftersom jag i de flesta fall aldrig sett dem blir läsningen tröttsam. Men en läsare med andra referensramar är mina, kan säkert få en stor behållning av boken eftersom den systematiskt går igenom de nödvändiga byggstenarna i en berättelse och hur den kan struktureras. 

Jag orkade till sidan 112 före sommaren, men nu när hösten kommer ska jag ta ett nytt tag och vill gärna läsa det avslutande kapitlet om varför vi berättar historier.

Per Gustavsson

Per Faxneld: Det ockulta sekelskiftet. Esoteriska strömningar i Hilma af Klints tid. Stockholm, 2020.

Per Faxneld: Offerträdet. Fyrtiofyra folkgotiska berättelser. Med illustrationer av Mimmi Strinnholm. Stockholm, 2020.

John Yorke: Den odödliga sagan. Om hur och varför vi berättarhistorier. Stockholm, 2019.

Samtliga på Volante förlag, www.volante.se.

Lämna en kommentar

Under Litteratur

Tromben i Nöttja 9 juni 1883

I föregående blogginlägg skrev Krister Ljungberg om en av vårt lands första trafikolyckor med en automobil. En obetydlig händelse som likväl berättar något om samhället vid tidpunkten för olyckan. Ofta kan det vara just sådana små händelser som väcker uppmärksamhet, som det pratas om och som berättas vidare.

Kristers berättelse inspirerar mig att berätta om tromben i Nöttja för snart 150 år sen.

Den 9 juni 1883 var en ovanligt kvalmig dag i Nöttja. Det var en tryckande hetta, omkring 31 grader varmt.

I Annerstad ser kyrkoherde Johan Peter Rydeman att det en mil bort, söder om Nöttja, bryter ut ett häftigt åskväder. Himlen blir alldeles mörk som på natten. Han ser eldgnistor, det är som ett eldregn som varar sex till tio sekunder. Gnistorna följs av en stark blixt. I sin skildring av händelsen skriver kyrkoherden:

I samma ögonblick tycktes den ljusgråa skyn utspinna sig till en grof lina, hängande jemnbred från den mörka himlen ned på jorden, understundom bugtande sig och oupphörligt snurrande omkring i motsatt riktning till visarna på en på marken liggande klocka. Linan som först syntes till 2/3 af avståndet mellan molnet och jorden med fästet i molnet, anknöt sig sedan med jorden. Det föreföll dock såsom om den nedersta tredjedelen uppstått genom sugning från jorden, hvarefter hela pelaren svängde likformigt omkring ganska hastigt, liknande en töm eller lina som omkring snoddes.

Kyrkoherden såg denna ”skylina”, som han kallade tromben, åtta till tio minuter. 

trombens framfart

Tromben drog först fram över sjön Exen. På sjöns västra sida delade den sig. Den större tromben fortsatte västerut och svängde sen mot nordväst. Den vräkte omkull sten- och trägärdesgårdar. Vid Balkö rykte den upp en stor mängd träd med rötterna. När tromben fortsatte över en kal ry slet den av taket på en backstuga och vräkte sen omkull furuskogen i Skäckarp.

Den mindre tromben fortsatte norrut och passerade kyrkbyn Nöttja, där den lyfte upp en del av kyrktaket, men märkligt nog utan att skada takspånen. Men det blev en springa på en fot mellan gavelfästet och taket. En karl fick klamra sig fast vid klockstapeln för att undgå att segla iväg i luften. Två ladugårdar föll ihop. När  tromben fortsatte norrut mot Bolmarö säteri försvagades den och i en sista kraftansträngningen ryckte den av halmtaket från en ladugård. Halmen for högt upp i skyn, för att sen spridas vida omkring.

Den här skildringen grundar sig på en artikel av meteorologen och professorn vid Uppsala universitet Hugo Hildebrand Hildebrandsson. När han fick höra talas om trombem skrev han till kyrkoherde Rydeman och fick en ögonvittnesskildring av denne. Artikeln publicerades i Översigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1884, n:o 2.

Det vore spännande att höra vilka minnen av den här tromben som har berättats vidare i trakten av Nöttja.

Per Gustavsson

1 kommentar

Under Berättelser, Historia

Utflykter i sommar 17: Höjentorp slottsruin

Erik Dahlbergs kopparstick från slutet av 1690-talet, ur Suecia Antiqua

Några kilometer norr om Varnhem ligger ruinerna efter Höjentorps slott. Här har inte mindre än tre slott stått. De tredje uppförde Magnus Gabriel de la Gardie i mitten av 1600-talet, ett barockslott i trä på den gamla medeltidsborgens grunder. Slottet brann ner 1722.

I trädgården under fyra lindar står ett gammalt stenbord. Det sägs att kung Karl XI satt där när han  1680 undertecknade dokument om att inrätta indelningsverket. Bönder fick ansvar för att utse en knekt och stå för bostad och utrustning till denne. När kungen skrivit sin namnteckning sa han:

– Denna organisation ska finnas lika länge som detta bord är helt.

Tittar du noga på bilden av bordet ser du en spricka. Det sprack när indelningsverket avskaffades och den allmänna värnplikten infördes för drygt 100 år sen.

Vill du veta mer om de platser jag skildrat i de tre senaste blogginläggen så finns en nyutkommen boken av arkeologerna Egil och Anders Josefson med titel Från det inre av Västergötland, Carlssons bokförlag. Det är en mycket detaljrik skildring av fornminnen och sevärdheter där Falbygden är utgångspunkten för resor i omgivningarna, och läses allra bäst med en detaljerad karta framför sig. Annars är det lätt att gå vilse om man inte är väl förtrogen med trakten sen tidigare.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Utflykter i sommar 16: Ekornavallen

En del säger att munkarna i Varnhem hade sin nedgång till den underjordiska gången till Gudhem, som jag berättade om i förra bloggavsnittet, i den väldiga gånggriften på Ekornavallen som kallas för Girommen.

Gånggriften Girommen

Ekornavallen ligger 5 kilometer norr om Gudhems kloster och är det mest fascinerande gravfält jag någonsin besökt. På Ekornavallen har man begravt människor under 5000 år. Här finns gravmonument från bondestenåldern och fram till 1000-talet: gånggrifter, hällkistor, gravrösen, domarringar, treudd och väldiga resta bautastenar.

När pesten härjade i trakten i mitten av 1300-talet sägs det att gravfältet åter togs i bruk och folket offrade till de gamla gudarna. Två små tiggarbarn, en pojke och en flicka, visade sig i trakten. I all hast grävde man en djup grop på vallen. Barnen lockades ner i gropen med var sitt fint knäckebröd. Uthungrade som de var tog de brödet och satte sig i gropen för att äta upp smörgåsen. Men knappt var de nere i gropen förrän människorna började skyffla tillbaka jorden.

Girommen har tolkats som jättekvinnans Girs ugn. Jättekäringen bodde i Brunnhemsberget, som ligger nordöst om gravfältet. En mer lekfull tolkning av namnet är att när bönderna skulle bygga en väg genom området fick de göra en böj kring graven, ”gira ommen”.

– Det kommer jord på min smörgås! ropade den lille pojken.

Men än mer jord kastades ner i gropen och snart syntes inte barnen mer. En liten upphöjning i marken nära Girommen, visade under lång tid var barnen hade blivit levande begravda. Barnen från byarna runtomkring som vallade fåren på heden grät ofta när de passerade platsen.

Den här sägnen återger Arv. Aug. Afzelius i fjärde delen av sitt stora verk Swenska folkets sagohäfder som utkom under åren 1839-1870. För honom utgjorde sägner en viktig källa när han hade ambitionen att teckna landets storslagna historia. Han uppger att när han skrev ner sägnen, levde detta hedniska människooffer fortfarande kvar i människors minne.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Utflykter i sommar 15: Den underjordiska gången från Gudhem till Varnhem

Gudhems klosterruin

Gudhems nunnekloster norr om Falköping byggdes på 1100-talet. Från att ha varit ett benediktinerkloster övergick det snart till cistercienserorden.

Några mil norr om Gudhem byggdes vid samma tid Varnhems munkkloster. Det tillhörde också cistercienserorden och var det största klostret i Sverige under medeltiden.

Varnhems klosterruin med klosterkyrkan

Nunnorna i Gudhem skulle ju leva i avskildhet, men det sägs att längtan efter att träffa män ibland blev stark. Men då var det bara att ta sig ner i en underjordisk gång som ledde från Gudhem till klostret i Varnhem. Långt efter det att de båda klostren var raserade var det några som bodde i trakten av Gudhem som hittade nergången till den hemliga gången. Men efter ett tag stack rötter ner från taket och ras gjorde det omöjligt att komma fram hela vägen, så de fick vända om.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Berättelser, Folktro och traditioner

Utflykter i sommar 14: Enen och korset i Drömminge

I Drömminge, ungefär en mil sydost om Värnamo, längs byvägen ganska nära järnvägen, finns resterna av vad som en gång var ett stort och majestätiskt eneträd. I sin storhets dagar sägs det att enen med sin väldiga krona mätte hela nitton meter i omkrets. För att förstå hur stort det var, kan du föreställa dig att tio fullvuxna karlar sträcker ut sina armar, håller varandras händer och bildar en ring runt trädet. Så stort var det.

Framför enen ligger en stor platt sten och på trädets stam sitter en rostig järnskylt som förklarar att trädet är fridlyst enligt lag. Flera enar fridlystes under 1900-talet varav de tidigaste på 1920-talet och enen i Drömminge ska enligt uppgifter fridlysts den 29 augusti 1929.

I Drömminge står ett stort enträd. På den grova stammen sitter en tavla, som utvisar, att den enen är fridlyst och fredad. Ingen får hugga ner den. Ingen skulle heller vilja nu för tiden taga bort ett sådant naturminnesmärke. Men innan enträdet förklarades såsom naturminnesmärke och skyddat genom lag, fredade det sig självt genom sin egen kraft. Det bodde en ande i trädet. En inneboende helig makt, som det var livsfarligt att förgripa sig på.

Så skriver prästen Knut Johansson om trädet i sin bok Övertro. Tron på mystiska väsen, andar och övernaturliga händelser (1956).

Enen, som är Smålands landskapsträd, kan bli runt 500 år gammal och kom troligtvis till Sverige via Danmark när inlandsisen smälte för ungefär 12 000 år sedan. Den troddes skydda mot onda ting, mot faror och död. Enen vid vägkanten vakade över de resande, enen i hagen vakade över boskapen och enen vid förstukvisten vakade över folket som bodde i stugan. 

På andra sidan vägen står ett träkors. Lantmätare Jonas Allvin skriver i Beskrifning öfver Östbo härad i Jönköpings län (1852):

På gärdet vid Smeagårds kyrkoväg står ett kors af trä, från uråldriga tider underhållet af byamännen och underhålles så framt de skola hoppas god äring” och fortsätter sedan ”Trettio alnar i söder från korset står ett enskilt enträd, 8 alnar högt och 2 d:o tjockt. Enen är hos folket lika helig som korset. Genom beräkning af mansåldrar tror man sig veta att enen redan för 400 år tillbaka fanns och af samma storlek som för närvarande.

En sägen berättar om  två bröder som förälskade sig i samma flicka. Hon valde att gifta sig med den ene och när brudföljet var på väg till kyrkan låg den försmådde brodern i bakhåll. Det blev slagsmål som slutade med att bröderna dödade varandra. Det sägs att ett eneträd växte upp där den ene brodern dog, och ett kors restes på platsen där den andre brodern dog.

Lina Midholm

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Utflykter i sommar 11: Långhult

”Den svenska folksagekretsens största trumfäss” kallade Harry Martinson backstugusittaren Mickel i Långhult (1778-1860). Det som gör honom unik är att han levde i brytningstiden mellan en folklig muntligt kultur och en skriftlig kultur under 1800-talets första hälft. 

Han var en äkta muntlig berättare, som hade tillägnat sig skriftspråket och själv skrev ner sina sagor utan att de filtrerades genom en lärd upptecknares hand och därmed anpassades och lades till rätt. Folkliga småländska uttryck, könsord, svordomar och egenartade uttryck finns kvar i hans skrift. Även om hans skrivna sagor innehåller skriftspråksvändningar är de levande och genuina. För 16 år sen gav jag ut hans sagor i boken Mickels sagor och min ambitionen var att försöka bibehålla muntligheten och den närvarande berättaren.

Vill du lära känna Mickel i Långhult, hans liv, sagor och den by han levde i kan du göra det genom att leta efter cacher i Långhult med hjälp av gps eller app i mobilen. Långhult ligger 2 mil öster om Ljungby. Cacherna hittar du på www.geocaching.com och på Sagobygdens hemsida kan du läsa mer om hur du gör.

Sammanlagt har Sagobygden gömt 23 cacher kring Långhult. Letandet för dig in i den unika hasselskogen där blåsipporna blommar rikligt på våren, till vattenfyllda gamla stenbrott, steniga ängar och stora stenblock. Alla gömmor är inte så lätta att hitta, men det ska det inte heller vara. Det är en spännande skattjakt för hela familjen.

Missa inte de kluriga multicacherna, där det finns flera steg innan den slutliga gömman nås. Många som letat har speciellt hyllat Tråden med råden, en annorlunda cachen som också berättar en hel saga, Mickels berättelse om den vanartige heren, dvs pojken, Funteliten. 

Per Gustavsson

Här börjar cachen Tråden med råden

Lästips: 

Mickels sagor, berättade av Per Gustavsson och med trägravyrer av Sven Ljungberg. Stockholm, 1996

Mickels i Långhult sagor. Utgivna av Jöran Sahlgren och Sven Liljeblad. Svenska sagor och sägner 1. Uppsala 1937. Innehåller Mickels originaltexter.

Harry Martinson: Utsikt från en grästuva. Stockholm, 1963. Innehåller essän Om folksagor, som behandlar Mickel i Långhult.

Lämna en kommentar

Under Sagomuseets verksamhet

Vänster hand och motsols, en ny bok af Bengt af Klintberg

1965 gav Bengt af Klintberg ut Svenska trollformler i Wahlström & Widstrands pocketserie, där den hade numreringen 95. Då var jag 13 år gammal och jag tror inte att jag köpte boken utgivningsåret, men något år senare. Eftersom det var en originalpocketutgåva var den billigare än andra böcker och jag hade råd att betala 9 kronor och 50 öre. 

Varför jag köpte den vet jag inte riktigt. Men i 15-årsåldern läste jag mycket poesi och jag kände Bengt af Klintberg som poet. Mina favoritpoeter var Guillaume Apollinaire och Blaise Cendrars och en favoritbok var Akrobater i tredjeklasskupé, som Gunnar Harding översatte till svenska 1967. Det är ju modern diktning med surrealistiska inslag. Men kanske var det just det irrationella i trollformlerna som lockade mig, det oväntade, det fula, tabun. Trollformlerna visade upp ett annat tänkande.

Svenska trollformler var den första boken i mitt folkloristiska bibliotek, om vi undantar någon sagosamling för barn. Men då hade jag ju ingen aning om att jag skulle ägna en stor del av mitt yrkesliv åt det folkliga berättandet. Jag vet inte hur många gånger jag läst boken, både den fylliga inledningen och själva trollformlerna, men den limmade pocketboken har idag lösa sidor.

Nu, drygt ett halvsekel senare, återvänder Bengt af Klintberg till trollformlerna och ger ut Vänster hand och motsols. Magiska riter från förr. I den förra boken stod själva diktningen i centrum, i den nya boken ligger tyngdpunkten på de magiska handlingarna. Även denna gång är antalet exempel som återges exakt etthundra.

Riterna är indelade efter ämnesområden såsom barnafödsel, jakt och fiske, skåda in i framtiden och väcka och döva kärlek.  Många av de magiska handlingarna har varit allmänt förekommande, men författaren väljer i flera fall att återge mindre kända varianter på en allmän rit. Ett vanligt sätt att väcka kärlek var att flickan gav pojken en dryck med några droppar av menstruationsblod eller mat med finklippt pubeshår. Men det exempel som Klintberg väljer att återge är detta:

Om du har fattat kärlek till en man och vill vara säker på att få honom, ska du sila en dryck genom en näsduk som du har fuktat med dina tårar under nattvardsgång i kyrkan. Bjud honom sedan på den drycken, så kommer han att besvara din kärlek.

Språket i riterna är ofta kortfattat, men ändå uttrycksfullt. Författaren har valt att förhålla sig fritt till källans text, men trogen innehållet. Jag tycker det har blivit mycket lyckat, och ibland närmar sig texterna poesin i de gamla trollformlerna. En del texter avviker och en individuell röst gör sig gällande och mycket närvarande. Flera av dessa texter är från senare tid.

Samlingen ger belägg för att människors uppfinningsrikedom och fantasi har varit obegränsad, när det gäller att hitta på handlingar för att uppnå ett önskat resultat.

Samlingens stora värde är också de kunniga kommentarerna efter varje ritexempel med källhänvisning och lästips, liksom inledningen. Bengt af Klintberg kan konsten att skriva lärt och enkelt på en och samma gång. Det här lilla avsnittet ur inledningen lyckas fånga vad det i grunden handlar om, fler ord behövs inte för att sätta in företeelsen i ett större samhälleligt sammanhang.

Ett nyckelord när det gäller mag är ”makt”. Magisk makt skiljer sig från fysisk, social och ekonomisk makt. Den består av kunskap om hur man kan utnyttja de översinnliga krafterna för egna syften. De som har tagit den i bruk är ofta människor med begränsad tillgång till de tre andra exemplen på makt.

Jag skriver inte mer, för jag tycker att du ska botanisera i boken själv. Men jag kan utlova underhållande och lärorik läsning. Och själv är jag övertygad om att jag kommer att återvända till den nya boken lika ofta som jag gjort till Svenska trollformler.

Per Gustavsson

Bengt af Klintberg: Vänster hand och motsols. Magiska riter från förr. Lund, Ellerströms förlag, 2020.

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Litteratur

Utflykter i sommar 7: Tiveden med Fagertärn

Där Västergötland och Närke möts breder skogsområdet Tiveden ut sig. Tivedens hjärta ligger mellan sjöarna Unden och Vättern. Här vandrade jag förra sommaren  på slingrande stigar genom den täta urskogen, där väldiga mossbevuxna klippblock hindrar vandringen, grottor och håligheter döljer hemligheter.

Mellan bergen stöter du på svarta tjärnar och här har man funnit den sällsynta Skogsfruns blomma. Nu är området nationalpark, men förr i tiden undvek folk att passera genom skogen, för här kunde man råka ut för både skogsfrun och maran och hemska ståndgastar. Det är inte så konstigt att skogen kallades för Trolltive´n. Däremot fanns det faktiskt inte troll här, de kom hit med turisterna på 1900-talet.

Tivedens största flyttblock kallas Junker Jägares sten och är 15 meter högt.

Junkjer Jägare var en ung man från Norge och han förälskade sig i en fager jungfru av en rik och förnäm ätt. Flickan besvarade ynglingens kärlek. Men fadern vägrade att låta dottern gifta sig med en enkel jägare och utvalde en mer passande brudgum. Natten före bröllopet rymde jungfrun med jägaren och slog läger under det väldiga klippblocket. Där fann faderns utsända krigare upp flickan, medan jägaren var borta för att söka föda. En av dem döda flickans hund med ett spjut. Flickan kastade tillbaka spjutet och det träffade krigaren i ögat och han dog på fläcken. De andra förföljarna blev rasade och striden slutade med att de halshögg flickan. Det sägs att jägaren återvände till Norge. Men de finns också de som säger, att de långt långt efter händelsen sett såväl en sorgsen jägare vanka runt stenen som en huvudlös flicka.

Inte heller den här berättelsen tillhör folktraditionen, utan är också en skapelse för att väcka besökares intresse för Tiveden.

Trolltive´ns största hemlighet och vackraste skönhet är den röda näckrosen. Det var här man hittade den för allra första gången. Den upptäcktes av en botanist i Fagertärn 1856. Dessförinnan hade den naturligtvis varit känd av kolare, timmerhuggare och torpare. Så här berättas det att näckrosen fick sin röda färg.

Vid Fagertärns strand låg förr en liten stuga. I den bodde en far med sin dotter. De livnärde sig på jakt och fiske. En dag rodde flickan ensam ut på sjön för att vittja näten. När hon kommit en bit dök näcken plötsligt upp, tog tag i henne och drog henne ner i vattnet. Näcken ville gifta sig med flickan. Men flickan kämpade emot för hon ville inte gå med på näckens önskan.

När hon nekade drog näcken sin kniv och stack den i flickans hjärta. Flickans blod färgade näckrosorna i sjön röda och den röda färgen har de än i denna dag.

En del människor invänder och säger att näcken inte alls var inblandad, utan att det var den mänskliga ondskan. Flickan som bodde med sin far långt in i skogen var mycket vacker. Hon hade många beundrare och en ung man hade vunnit hennes hjärta. En dag rodde flickan och hennes fästman med en ekstock ut i sjön. En annan av flickans beundrare blev varse detta och satte efter dem. När han kom i fatt ekstocken drog han sin kniv och förblindad av svartsjuka stack han den i fästmannens bröst. Blodet färgade de vita näckrosorna röda och efter denna strid om en fager tärnas kärlek kallas sjön för Fagertärn.

Vi vandrade runt Fagertärn den 2 juli. Juni månad hade varit varm och näckrosorna hade precis börjat blomma. Annars brukar någon vecka senare vara en lämplig tidpunkt.

Vi passade naturligtvis också på att besöka näraliggande Vargaklämman, Munkakällan och Johannes kammare. 

I Johannes kammare gömde sig en man när koleran härjade som värst i Tiveden på 1830-talet. En del säger att gubben Johannes paradoxalt nog var den ende som dog av koleran, medan andra säger att han lyckades klara sig undan den hemska sjukdomen. 

Per Gustavsson

Läs mer i:

Elfrid Tjörne: Från Tivedens hjärta 1-2. 1924 och 1943.

Sture, Britt och Eva Karlsson: I Tiveden. 1970

Carl A Lindstén: Sevärt i Tiveden. 1985.

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner