I juni släpptes den senaste boken som getts ut av Sagobygden/Berättarnätet Kronoberg som förlag. Denna gång var det fråga om min egen författardebut; Kloka Anna.
Kloka Anna handlar om två kloka kvinnor som levde i södra Småland (faktiskt inom Sagobygdens område) under 1800-talet. Med ”kloka” menas alltså sådana som ”visste mer än andra”, alltså sådana som kunde läkekonst, trolldom och signeri. Sådana som folk gick till när de behövde hjälp med sådant som de inte kunde hantera själva; allvarlig sjukdom som inte gav med sig, olycklig kärlek, försvunna eller stulna ägodelar, oro inför framtiden eller illasinnad trolldom. De kloka kunde hjälpa, och de hade ofta stort anseende bland folk i allmänhet.
De två kloka kvinnor som boken handlar om gick båda under namnet ”Kloka Anna” och de var kända inte bara i sina närområden utan i stort sett i hela södra Sverige, enligt vissa källor till och med i Danmark. De var välbesökta av folk vida omkring och ryktena om dem spreds, både långt bort och under lång tid. I folkminnesarkiven, som jag använt mig mycket av, finns drygt ett 80-tal källor som handlar om Kloka Anna. I hembygdsböcker och andra källor finns minst ett 30-tal till.
Berättelserna och vittnesmålen varierar i omfång. Ibland nämns Kloka Anna som en sägenfigur, lite som fiktiv person som figurerar i sagornas värld. Ibland berättas långa detaljerade berättelser om de verkliga kvinnorna, deras liv, deras hem och deras verksamhet. Alla dessa källor (tillsammans med otaliga kyrkböcker, rättsprotokoll, sockenstämmoprotokoll, lantmäteridokument, provinsialläkarrapporter med mera) har jag använt mig av för att reda ut och måla upp kvinnornas liv samt deras eftermäle och den mytbildning de omgärdas av.
I boken får man alltså följa kvinnornas levnadsberättelser baserat på omfattande forskning, satt i sin övriga historiska kontext. Dessutom finns flera mer skönlitterära skildringar av ögonblick ur deras liv. Även dessa är förstås baserade på forskningsresultaten, men jag har också tagit mig friheten att tolka och skildra hur deras liv, såväl yttre som inre, kan ha sett ut. Detta ger en mer levande bild av de verkliga kvinnorna som boken faktiskt handlar om. Ytterligare färg ges av illustrationer samt inte minst de många citat och stycken hämtade ur folkminnesuppteckningar och andra källor som genomsyrar hela boken.
I bokens sista del diskuteras Kloka Anna som sägenfigur och hon sätts in i en folkloristisk och kulturhistorisk kontext. Här finns även avsnitt som diskuterar hur den här sortens forskning går till, hur källäget ser ut samt hur man egentligen kan veta det vi vet idag om Kloka Anna.
Boken har tagit sin tid att framställa. Forskningen påbörjades när jag läste sista året på lärarlinjen på Linnéuniversitetet och en första version blev till min magisteruppsats i historia. Efter den kände jag mig dock inte ens i närheten av färdig med Kloka Anna utan fortsatte forskningsarbetet ett par år till. Materialet var så omfattande och så intressant att det helt enkelt var tvunget att bli till en bok!
För den som blir sugen på att läsa Kloka Anna så går den att köpa bland annat via Sagobygden eller via Bokus.
Trevlig läsning!
Bilder från boksläppet vilket genomfördes under Sagobygdens Musik- och Berättarfestival den 13 juni 2026.
(P.S. det går också att få veta mer om Kloka Anna genom att lyssna på podden Folkets Historia och avsnittet Kloka Anna. Där diskuterar jag och programledaren Rickard Olsson Kloka Anna men även fenomenet klokskap i övrigt. Poddavsnittet är en del i ett projekt som Sagobygden har tillsammans med Folkets Historia, med stöd av Leader Linné och EU. D.S.)
Under påskledigheten läste jag med stor behållning Per Faxnelds romandebut Tre varv motsols och kände direkt att jag ville skriva några rader om den här på bloggen. Tre varv motsols är nämligen en roman som passar som hand i handske med det vi sysslar med i Sagobygden; sägner, sagor och folkloristik. Den är dessutom utmärkt skriven och väldigt läsvärd!
Utöver det ständigt närvarande folkloristiska temat så är det här främst en spänningsroman med övernaturliga inslag. Året är 1929 och hjältinnan, Edda Erlenstam, är en självständig, vetgirig och skicklig arkivassistent vid Uppsala Landsmålsarkiv. Hon saknar själv akademisk utbildning, vilket hon har komplex för och ofta påminns om, men utför ändå sitt arbete med bravur. Hennes arbete går ut på att samla in, katalogisera och bevara folktraditioner och folkminnen från olika områden. Alltså precis den sortens immateriella kulturarv som i mångt och mycket ligger till grund för Sagobygden och vår verksamhet här.
Edda får i romanens början tips om en svartkonstbok från 1600-talet som skulle finnas till försäljning hos en bonde i Jämtland. En så pass gammal svartkonstbok vore en rejäl fjäder i hatten, såväl för arkivet som för henne själv. Hon ger sig därför av från Uppsala till Jämtland på en insamlingsresa och för att samtidigt, med arkivchefens godkännande, införskaffa svartkonstboken. Väl ute på den jämtländska landsbygden visar sig förvärvandet inte vara så lätt som hon först hoppats och hon dras in i en farlig härva fylld av olika mystiska och ofta illasinnade karaktärer.
Romanfiguren Edda bygger på den verkliga arkivassistenten och folklivsforskaren Ella Odstedt (1892-1967), en kvinna som haft en enorm betydelse för insamlandet och bevarandet av folkminnen i våra folkminnesarkiv. Faxneld har förstås tagit sig friheter när det gäller att skildra Eddas inre monolog och hennes agerande i olika situationer, romanens händelser är helt klart fiktion. Men likheterna mellan den fiktiva och den reella kvinnan är ingående och medvetet gjorda. Exempel på detta är hur båda Edda och Ella alltid genomförde sina insamlingsresor beväpnade med revolver och hur de båda plågades av sömnproblem.
Ella Odstedts inflytande på folklivsforskningen kan knappast överskattas och trots sin brist på formella studier blev hon 1955 utsedd till filosofie hedersdoktor. Den som vill veta mer om verklighetens Ella kan läsa mer om henne i Institutet för språk- folkminnens folkminnesblogg. Eller varför inte läsa hennes mest kända och inflytelserika publikation Varulven i svenskt folktradition (1943)?
När man läser Tre varv motsols märks det är en roman som det ligger mycket efterforskning bakom. Detta syns tydligt i porträtterandet av Edda, men framför allt blir det påtagligt i alla detaljer kring folktro och folkliga traditioner. Små detaljer om hur till exempel uppgrävda dödingben användes i magiska syften eller hur vättarna troddes bete sig vävs in i berättelsen som helhet och skapar en tyngd och en trovärdighet som hade saknats om författaren hade haft en mer fragmentarisk kännedom om ämnet. För en folktro-nörd som mig lyfter det boken enormt. Faxneld, som är professor i religionsvetenskap, har bland annat utgått från just folkminnesuppteckningar ur Institutet för språk- och folkminnens arkiv (dåtidens Landsmålsarkiv). Framför allt har han förstås tittat på uppteckningar som insamlats av Ella Odstedt själv och sådana som skildrar folktro och traditioner i Jämtlandsområdet.
Tre varv motsols är som sagt Per Faxnelds debutroman, men han har tidigare kommit ut med skönlitteratur i form av korta folkgotiska skräckberättelser i boken Offerträdet (2020). Dessutom ligger han bakom ett helt gäng läsvärda vetenskapliga publikationer varav hans doktorsavhandling Satanic Feminism (2014) nog är den mest kända. Att just Tre varv motsols är debuten inom romangenren bådar dock väldigt gott. Förhoppningsvis kan det kanske komma fler framöver, det kommer åtminstone jag hålla tummarna för.
Häromveckan invigdes Sagobygdens senaste geocaching-runda. Sagobygden har sedan flera år tillbaka arbetat med geocaching som ett av flera sätt att levandegöra och nå ut med sägner, myter och berättelser.
Den nu nyinvigda rundan är helt baserad på en av våra äldsta svenska etnologiska böcker; Wärend och Wirdarne – ett försök i svensk etnologi (1863-68), skriven av den för oss i Sagobygden så betydelsefulle Gunnar Olof Hyltén-Cavallius (1818-1889).
Gunnar Olof Hyltén-Cavallius var en svensk diplomat, folklivsforskare och etnolog. För vår del här i Sagobygden är det de sistnämnda rollerna som spelat störst roll. Hyltén-Cavallius var nämligen en av våra allra tidigaste sagosamlare, i samma anda som de så välkända Bröderna Grimm. De samlade folksagor runt om i de tyskspråkiga delarna av Centraleuropa, Hyltén-Cavallius gjorde det i Sverige, och främst i Småland med omnejd. Detta sagosamlande resulterade bland annat i boken Svenska folksagor och äfventyr (1844-49).
Hyltén-Cavallius samlade dock mer än sagor. Han samlade även in traditioner, dialektala uttryck, ordspråk, sångtexter, ortsnamnsursprung och förstås sägner. Sägner liknar ibland sagor, men de är berättade mer för att tros på. De bygger på folktro och lokala berättelser som förts vidare via muntlig tradering. Ofta innehåller de, utöver de mer fantastiska inslagen som väsen och trolldom, även kopplingar till särskilda platser eller mer eller mindre historiska händelser.
Detta insamlande är det som ligger till grund för Hyltén-Cavallius kanske allra mest framstående verk Wärend och Wirdarne – ett försök i svensk etnologi. Det är alltså en bok som berättar om folkliv, folktro och folkliga traditioner i området Värend.
För den etnologiskt och kulturhistoriskt intresserade är det en alldeles underbar bok. Så innehållsrik och så mångsidig! Trots, eller kanske på grund av, dess karakteristiska 1800-tals svenska är den fortfarande väldigt läsvärd.
Titelns ”Wärend” syftar på ett område som omfattar större delen av Kronoberg. Det var ett att av de ”små länder” som kom att utgöra det som senare blev Småland. Det allra äldsta belägget för namnet Värend finns på en runsten i Alvesta där det framgår att det var en ”värendsk bonde” som runorna ristades för.
De som levde här före virdarna lämnade förstås också spår efter sig. Därför kan vi hitta spår efter dem i form av de fornlämningar som vi idag skulle koppla till stenåldern, bronsåldern och järnåldern. Hyltén-Cavallius kopplar samman, precis som flera i hans samtid, dessa spår med de i sägnerna omtalade trollen och jättarna. Folket som bodde här i urtid, urbyggarna som han kallar dem, var alltså samma folkslag som de troll som återkommer i muntligt traderade berättelser.
Virdar såväl som deras påstådda föregångare hade förstås utöver de materiella spåren även religiösa ritualer och trossystem långt före att kristendomen kom till Småland. Blotplatser, ritualer, offerritualer, tron på hedniska gudar, diverse högtider…. Dessa gås igenom i boken.
Dessutom förekommer det berättelser om sådant som mer hör bondesamhällets folktro till. Väsen som näckar, skogsrån, bergsrån, vättar, gloson, tomtegubbar, älvor, kyrkogrimmen, nattramnen, gengångare… och diverse sägner om dessa olika figurer och de platser de sagts och sägs vistas på. En hel del av det har vi plockat med i vår cacherunda.
Wärend och Wirdarne ger också en hel del väldigt konkret och mer jordnära information. Som hur olika bostäder, fordon, arbetsredskap och föremål var utformade och namn och ord som mer eller mindre fallit i glömska redan vid mitten av 1800-talet. Boken innehåller många fina illustrationer där föremål och platser avbildas. Exempelvis finns en avbildning av ett skämtdryckeskärl, en så kallad ”Koppa lustig”. Det ”lustiga” med den är att bara en av sidorna fungerar att dricka ur. Alla andra leder till att den som försöker dricka spiller ner sig med drycken.
Ett annat föremål som avbildas är ätteklubban, varav det fanns en förvarad bakom Skatelövs gamla kyrkas altare. Hyltén-Cavallius menar att enligt en allmänt utbredd folksägen ”hafva detta slags klubbor i hedendomen varit af våra förfäder brukade, för att dermed dräpa deras sjuka och åldersstigna.” Då samma sorts berättelse även finns hos Procopius om folkgruppen heruler menar Hyltén-Cavallius att vi ”hafva desto mer anledning att tro på tillförlitiligheten af denna sägen”. Senare tiders forskning har dock inte lika stor tilltro till sanningshalten kring detta makabra bruk, på samma sätt som att berättelser om de s.k. ättestuporna numera inte ses som fullt ut historiskt korrekta. Men visst är det en fascinerande tanke?
En av mina personliga favoritkategorier i Wärend och Wirdarne är djurtydor. Alltså hur olika djurs närvaro eller beteende kunde förutspå eller till och med orsaka diverse händelser. Exempelvis får vi veta om korpen att ”han flyger bort och hemtar en sten, hvarmed han göra sitt bo osynligt. Kan någon menniska skaffa sig en sådan Korpasten, så kan han dermed göra sig osynlig.”
Om en gosse när han fångat sitt livs första gädda tar dess hjärta och ”förtär det medan fisken ännu lefver, så får han god lycka till fiske, och äfven god håg dertill.” Om detta gäller även för flickor framgår dock ej…
Och så min favorit bland djurtydor: ”Höljer man icke upp sängen, när man stiger upp, och flyger så en fogel öfver sängen, så får man gul-soten.” Så se till att bädda sängen, varje dag!
Hyltén-Cavallius och hans verk har alltså, som ni förstår, en alldeles särskild betydelse för oss på Sagobygden.
Och en särskild betydelse har han även för Skatelöv och dess hembygdsförening då det är i den socknen hans släktgård ligger och också där han bodde sina sista 20 år i livet. Det är på Skatelövs gamla kyrkogård som den bautasten med runliknande inskrift som rests över honom tronar vänd emot den intilliggande Åsnen. Det är på Skatelövs hembygdsgård man hittar Hyltén-Cavallius egen sägenplats och det är där det snidade drakhuvudet som en gång prydde hans kyrkbåt finns upphängt.
Det var också där vi valde att hålla invigningen av vår nya geocache-runda.
Invigningen skedde på kulturarvsdagen den 13 september. Kulturarvsdagen är Riksantikvarieämbetets årliga temadag som är till för att ”bidra till att skapa förståelse, intresse och engagemang för kulturarv och kulturmiljöer”. Runt om i Sverige anordnar organisationer och privatpersoner olika aktiviteter utifrån kulturarvsdagens syfte, som en del i Europarådets och Europeiska kommissionens gemensamma program ”European Heritage Days”.
Höll i invigningen gjorde Jakob Elofsson, berättarpedagog på Sagomuseet, och Maria Svartberg, styrelseledamot i Berättarnätet Kronoberg. Besökarna bjöds på kaffe och kringla samtidigt som de fick lyssna på Jakobs sägenberättande och Marias föredrag om Hyltén-Cavallius och hans Wärend och Wirdarne.
Därefter var det dags för geocaching! Vi värmde först upp med att besöka den geocache som sedan tidigare redan fanns på hembygdsgårdens område. De som inte hade testat på geocaching förut guidades genom processen. Klockan kvart över tolv var det dags för premiär av våra nya geocacher. En av dessa finns i närheten av hembygdsgården och det var förstås den vi valde att hitta tillsammans. Snabbast av alla med att hitta cacherundans första cache var dagens mest entusiastiske skattletare, Wille. En liten groda fick han med sig från sitt fynd.
Den nya geocacherundan består av nio cacher som finns utspridda kring ett större område och den som vill följa den i dess helhet bör med fördel ha tillgång till bil. Vi har nämligen placerat cacherna vid olika platser som på olika sätt nämns i Wärend och Wirdarne. Således sträcker sig rundan från Odensjö i nordost till Fanhult i sydväst. Till varje cache finns en liten introduktionstext i appen. När man nått fram till cachen följs introduktionstexten upp med en berättelse baserat på, och ett citat ur, Wärend och Wirdarne.
Kanske hittar du berättelser som är helt nya för dig? Kanske får den dig nyfiken på att ta dig an hela boken? Om inte annat garanterar geocaching en eller flera utflykter ut i naturen, och det är ju aldrig fel!
Vi hoppas att ni kommer uppskatta den nya cacherundan lika mycket som vi tyckt om att arbeta med den!
Hur gammal blev Ane den gamle? Drunknade verkligen kung Fjolner i ett mjödkar? Vem var Ingjald Illråde? Vad hände med kärlekssagan mellan Ingeborg och Hjalmar och hur gick det egentligen till vid slaget på Bråvallarna?
Och kanske den största frågan av alla, fanns dessa människor och inträffade dessa händelser i verkligheten?
Daniel Sävborg är i sin bok Händelser ur Sveriges ohistoria: en försvunnen tid från början tydlig med att ingen av bokens berättelser egentligen har skett. Det handlar inte om historiska händelser. Men. Behöver de vara irrelevanta för det? Hur ska man förhålla sig till dem? Det är här det blir intressant.
Händelser ur Sveriges ohistoria: En försvunnen tid. Författare Daniel Sävborg. Förlag: Dialogos.
Berättelserna om de gamla ”sagokungarna” har ofta sitt ursprung i en tidig muntlig tradition som sedan länge glömts bort om den inte förts vidare via någon form av nedskrivning. De äldsta källor som idag finns bevarade är som bäst fragmentariska berättelser eller enstaka strofer ur exempelvis Ynglingatal från 900-talet. Dessa har sedan plockats upp genom historiens gång av olika tolkare, översättare, författare och historiker vilka ömsom broderat ut, ömsom förenklat, ömsom förändrat och ömsom förvanskat dem.
Samtliga förändringar får man följa i boken. Varje enskild kung eller berättelse följs nogsamt från de tidigaste uppteckningarna och vad dessa kan ha för muntligt ursprung för att sedan steg för steg diskuteras genom de senare omskrivningarna och översättningarna. Därefter kommenteras och redogörs för historikernas, arkeologernas och religionsvetarnas tolkningar samt de kulturella och historiska betydelser de fått och har än idag. De omfattande redogörelserna kan stundvis göra läsningen ganska tung men det intressanta innehållet väger dock upp för det.
Kung Ane den gamle ligger till sängs med sitt dihorn och tittar på när hans yngste son släpas iväg för att bli offrad. Konstnär: Erik Werenskiold.
I och med det tidiga 1900-talshistorikernas fokus på källkritik avskrevs stora delar av den tidigare svenska historieskrivningen som icke-historisk. Detta fanns det förstås en viktig poäng med, men i samma veva menar Sävborg att vi har berövats något viktigt. Från att dessa berättelser varit allmängods som ingick i allas skolgång och allmänbildning har de idag glömts bort av de allra flesta.
Sävborg menar att vi har missat en stor och färgglad del av vår historia genom att bortse från allt som inte följer källkritikens krav. Han jämför med berättelserna om Robin Hood, en person som i allra högsta grad är en levande del i det brittiska kulturhistoriska arvet utan att troligtvis ha levt alls. Att en karaktär inte existerat av kött och blod behöver inte betyda att den inte spelat och ännu spelar en stor roll för vår gemensamma kulturhistoria. Berättelser, sanna eller ej, skapar en betydelsebärande väv som ger historien liv på ett sätt som annars inte vore möjligt.
Kung Ingjald Illråde bränner ihjäl tolv småkungar. Konstnär: Hugo Hamilton, 1830.
Ta exempelvis Bolmsö, mitt inne i Sagobygden. Här finns många fornminnen, bland annat ett gravröse som kallas för Kungshögen eller Hergrims borg (RAÄ Bolmsö 17:1). Vem som ska vara gravlagd där råder det skilda meningar om, men på en skylt intill gravfältet står det om bärsärken Hergrim som sägs ha haft sitt högsäte vid denna plats. Denne bärsärk finns omnämnd i Hervararsagan, en fantastisk isländsk fornaldrarsaga där bland annat det förtrollade svärdet Tyrfing spelar en framträdande roll. Hergrim ska ha varit farfar till Angantyr, som i sagan dräper Hjalmar den hugstore. Hjalmar dör därmed en ärorik men tragisk död och när hans fästmö Ingeborg får ta emot budet om hans död ska hon omedelbart ha fallit död tillbaka i stolen. Hon dog alltså av ett brustet hjärta. Så sorgligt. Så romantiskt. Och helt plötsligt har utflykten till Bolmsö givits ytterligare dimensioner genom kopplingen till de forna sagorna.
Berättelsen om Ingeborg och Hjalmar var länge oerhört populär. Från 1868 och långt in på 1900-talet fanns den med i Läsebok för folkskolan vilket innebar att snart sagt alla svenskar kände till den. Det gjorde i sin tur att konstmotiv som inspirerats av sagan, som exempelvis August Malmströms målning av Ingeborg som tar emot dödsbudet, för den samtida publiken inte behövde förklaras närmare. Idag är berättelsen inte på långa vägar allmängods och en nutida publik hade sannolikt inte lika självklart förstått den fulla innebörden av motivet.
Orvar Odd informerar Ingeborg om att Hjalmar är död. Konstnär: August Malmström, 1859.Läsebok för Folkskolan. Tryckår 1918.
Jag håller med Sävborg om att vi missar mycket när vi glömmer berättelsernas karaktärer och deras öden. Det är viktigt att skilja på historia och saga i historieskrivningen, men när sagorna spelat stor roll för vårt sätt att tänka, berätta och förstå historien och kulturen i flera århundraden så blir även de historiskt relevanta i sig. De blir en del av en immateriell kulturhistoria som är minst lika relevant som konkreta historiska händelseförlopp.
Händelser ur Sveriges ohistoria: en försvunnen tid är givande läsning för den som är intresserad av Sveriges och Nordens forntid såväl som den som är intresserad av hur det går till när berättelser förändras över tid. Boken ger läsaren en större förståelse och fördjupad känsla för historiska, eller förment historiska, platser runt om i landet. För att inte tala om den ökade kunskapen kring de konstverk och skönlitterära verk som Sävborg analyserar i relation till berättelserna de inspirerats av.
Hjalmars avsked av Orvar Odd efter striden på Samsö. Konstnär Mårten Eskil Winge.
För skojs skull ville jag kolla om mina egna morföräldrar kände till sagan. Nu är de båda döda sedan många år men jag har deras skolböcker sparade. I en utgåva av Läsebok för folkskolan med tryckår 1918 står min mormors namn prydligt skrivet på insidan av pärmen. Bläddrar man så hittar man mycket riktigt sagan om Ingeborg och Hjalmar. Även hon var alltså ett av de tusentals skolbarn som fick ta del av Hjalmars tragiska död och Ingeborgs krossade hjärta.
Sagobygdens Blogg 