Månadsarkiv: augusti 2010

Praktik på Sagomuseet

Hallå! Jag heter Daniela Jonsson och jag har i skrivande stund min praktik här på Sagomuseet. Jag går tredje året på en linje som heter Turism, ute på RyssbyGymnasiet.
   Under sommaren har vi blivit tilldelade fyra veckor som vi ska ägna åt praktik, jag själv är inne på min tredje vecka just nu. Sju timmar om dagen, fem dagar i veckan, så finns jag att finna i något av alla rum inne i detta mysiga museum.
   Jag valde att ha min praktik just här av en del anledningar faktiskt.

1. Det ligger 12 minuters gångväg ifrån min lägenhet.
2. Egentligen orkar man väl inte direkt åka buss någonstans för att ha lite praktik.

Nej, nu driver jag med er. Visserligen stämmer de ovanstående sakerna, men anledningen till att jag valde att ha min praktik här på Sagomuseet är just av den simpla sorten, att jag faktiskt är intresserad av just sagor och berättelser. Det är fascinerande att kunna denna ädla konst, som det faktiskt är att berätta riktigt bra.
   Varenda kroppsrörelse, tonläge och ord som kommer från en, måste fånga den som lyssnar. Man berättar trots allt mer med kroppen har jag hört. I alla fall när det kommer till kroppskommunikation i det dagliga livet. Här har ju ens ord, en viktig innebörd!
   Jag kom hit med förhoppningen att få lära mig hur man verkligen lyckas med ovanstående (att kunna berätta). Jag kan helt ärligt säga att jag inte har lärt mig hur. Visserligen har jag suttit en del och läst in både korta och några längre berättelser, men det är ju inte allt som krävs. Min uppfattning skulle vara att man borde känna sig själv, sin kropp, sin röst för att i slutändan åstadkomma något riktigt superbt.
   Mig själv, min kropp och min röst känner jag till rätt bra, men rädslan däremot är nog största hindret för tillfället. Tanken på att inte fånga intresset (hos barnen), är det som grämer mig. Nu är det så att jag faktiskt har tagit  modet till mig ocht berättat ett fåtal gånger. Jag kan inte ärligt påstå att de gillade vad de hörde från mig, det verkade mer som att de verkligen inte ville lyssna på mig. Hård publik må jag säga!
   Eftersom att jag har varit här tre veckor har jag även fått förmånen att jobba med en hel del olika människor under sommaren. Man märker verkligen direkt att så fort de öppnar munnen så tycker barn och vuxna att allt det de säger är spännande och viktigt. Det behöver inte vara så mycket till historia, det kan vara något så simpelt som ”Och sen om man är riktigt modig *konstpaus*, så kan man krypa igenom Lindormen och då får man ett diplom”. När jag själv försökt mig på liknande, har det inte alls varit lika intressant.
   Jag säger då det, det är verkligen en speciell konst att kunna prata och få alla att lyssna på en och finna det roligt.

Vad jag gjort här på museet har annars skiftat en del. Visserligen har det allra mest varit att ta emot folk i kassan (och med folk menar jag mest tyskar).  Men det har funnits en del andra små pyssliga saker jag fått göra. T.ex. har jag glatt många barn genom att laga våra magnifika utklädningskläder, dekorerat de gamla träväggarna med tavlor och emellanåt har jag även fått följa med mina handledare ut på berättarkvällar.

Det händer ändå en hel del här. Det är inte bara ett museum som många kan tro. Det pågår mycket bakom kulisserna som man inte kunnat tänka sig och det arrangeras en rad olika arrangemang. Hoppas att ni alla har hört talas om ”Afternoon Tea” som är en väldigt mysig liten tillställning, eller visste ni att man här på Sagomuseet även tar emot olika sorters bjudningar. Vi ska inom några dagar ha alla  Ljungbys rektorer på besök ,  fixa lite gott att dricka och berätta läskiga historier! Föga vet man förrän man varit med! Dessutom kommer faktiskt Sveriges kulturminister hit till Sagomuseet på onsdag, det är verkligen något stort!
   För övrigt kan jag berätta att jag just nu håller på att ta mig mod till att följa med en av mina handledare ut till Södra Ljunga imorgon och berätta historier för en skolklass där. Upp till bevis med de historier jag lärt in än så länge helt enkelt. Det är lite nervöst, men roligt!

Jag skulle vilja lämna er med ett citat som har blivit en av mina favoriter sen jag kom hit.

”Sagor handlar om det allra viktigaste. Om livet och döden, om skillnaden mellan gott och ont. Människan behöver sagor, det bara är så, så har det alltid varit.” – Astrid Lindgren

Daniela Jonsson

3 kommentarer

Under Att berätta

Ny Blogg

Det har startat en ny blogg som handlar om berättande i undervisningen. Läs den och gå med i Kvaser- Näteverket för berättande pedagoger.

Bloggen hittar du genom att klicka på länken nedan. Nätverket kan du ta kontakt med på Facebook, sök på Kvaser

http://berattandepedagoger.wordpress.com/2010/08/23/att-undervisa-med-muntliga-berattelser/#comments

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Intervjua ett väsen

Detta är en rolig övning att göra med elever från årskurs fyra och uppåt.

  • Se till så att hela klassen kan en del om väsen. Börja med att berätta sägner med väsen i. Barnen kan också själva läsa på i ämnet. Wikipedia är en bra källa om man vill veta mer om folktrons varelser.
  • Välj  ut ett antal väsen som skall intervjuas.
  • Dela klassen i två halvor, ena halvan får bli var sitt väsen och andra halvan är  journalister som ställer frågor.
  • Två och två- ett väsen och en journalist- får de den tid de behöver för att öva in intervjun.
  • Avslutningsvis visar man upp intervjun, live, för sina klasskamrater eller för en annan grupp.

Resultatet kan bli så här:

Journalisten: Hej, herrn, vad stor ni är.

Jätten: Ja, vi jättar är så här stora

Journalisten: Varför håller ni för öronen?

Jätten: Hör ni inte hur kyrkklockan ringer, jag tål inte kyrkklockor. Jag är allergisk.

Journalisten: Vad skall ni göra åt kyrkklockorna, då?

Jätten: Jag skall kasta en sten på kyrkan.

Journalisten: Men du träffar ju aldrig, ändå.

Jätten: Nä, det kanske du har rätt i. Då kastar jag på dig istället.

Jätten böjer sig ner, tar upp en sten, kastar den på journalisten som faller död till marken.

Här är museets jätte

SLUT

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner, Pedagogik

Besök från folklivsarkiv

Det går inte att missta sig på att Mikael gillar gloson. Den hade Fredrik och Tora som studerade folklorister bara tidigare mött i litteraturen.

På Sagomuseets nya hemsida ska det vara möjligt att lyssna på berättelser. Det ska också vara möjligt för den som önskar att berätta in sina egna historier.

Folkslivsarkiven har lång erfarenhet i att samla in berättelser. I går hade Sagomuseet besök av arkivföreståndare Göran Sjögård från Folkslivsarkivet i Lund, forskningsarkivarie Fredrik Skott från Dialekt-, ortnamns- och folklivsarkivet i Göteborg samt folklorist Tora Wall från Folkminnessamlingen vid Nordiska museet. Vi bjöd på en rundvandring och diskuterade olika former av samarbete, som vi hoppas att alla kommande besökare på websidan kommer att få stor glädje av.

Här är länkar till våra besökares hemsidor. Arkiven är rena guldgruvorna för berättare.
http://www.lu.se/folklivsarkivet
http://www.nordiskamuseet.se
http://www.sofi.se

Göran ser fundersam ut när Per berättar om hur man går från ord till handling och skapar en mjölkhare. Bra att ha i dyrtider.

Per Gustavsson

foto: Steve Anderson

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Sagomuseets verksamhet

Sägenresa genom Sverige 8

Hembygdsforskaren Börje Fransson, Alvesta

För över 10 år sedan visade Börje Fransson mig Flickebacken i Slätthögs socken. Tillsammans med bybor hade han forskat om byarna Vångnäs och Skog och då hade en av byborna, Sven Erik Nilsson, upptecknat en hemsk och tragisk berättelse om just denna plats. Jag återgav berättelsen i Sagomuseets sägenhäfte om Alvesta. Men när jag häromdagen skulle besöka platsen på nytt, hittade jag inte, trots att jag ganska exakt visste var den låg. Jag fick ta hjälp av Börje igen.

Det är just för att underlätta för intresserade att hitta till spännande platser i Sagobygden som Sagomuseet nu arbetar med en ny hemsida. Här ska finnas bra vägbeskrivningar och gps-koordinater för att undvika att besökare blir besvikna när de inte hittar fram. Sagomuseets nya webplats med en massa spännade nyheter blir klar våren 2011.  I väntan på denna går veckans sägenresa till just Flickebacken (N 57°04’10.3” / E 014°31’03.9”)

Flickebacken
I mitten av 1300-talet härjade digerdöden i Sverige. Den stora pesten spred skräck och fasa och i en del byar överlevde inte en enda människa. I trakten kring sjön Fiolen i Moheda socken frågade folk en klok gubbe vad de skulle göra.

– Smittan och sjukdomen stannar först om ni tar och gräver ner två barn levande, sa han.

I kanten av en mosse mellan byarna Vågsnäs och Broaskog grävde några karlar en grav. Sen lockade de ner två små flickor i graven genom att lova de hungriga barnen varsin smörgås. Men när karlarna började kasta ner jord började flickorna gråta.

– Varför kastar ni grus på våra smörgåsar, sa de.

Men det brydde sig karlarna inte om, utan de fyllde igen graven.  Men sen kom aldrig pesten till bygden.

Platsen där flickorna begravdes levande bildar en lite kulle och kallas för Flickebacken.

Per Gustavsson

foto: Steve Anderson

1 kommentar

Under Folktro och traditioner

Sägenresa genom Sverige 7

Jättekäringen som skapade en ås i Kristdala socken

På lördag är det pelargondag i Bråbygden (http://www.alltsomsker.nu/evenemang/evenemang11280.aspx). Då ska jag berätta lokala sägner och om blommor och träd. Därför går sägenresan i dag just till denna vackra del av Småland.

Det var en jättekäring som bodde i Döderhultsvik, där Oskarshamn nu ligger. En dag behövde hon grus och sand. Inte vet jag vad hon skulle ha det till, men kanske hade kommunen bestämt att man måste sanda sina egna trottoarer för att slippa betala skadestånd om någon halkade på vintern och bröt benet.

Nu drog jättekäring norrut och västerut och kom till Kristdala socken. Hon tog några nävar med grus och fyllde en säck, som hon slängde upp över axeln. Så gick hon hemåt igen. Men hur det nu kom sig gick det hål på säcken och grus och sand rann ut. Men jättekäringen märkte inte något.

Väl hemma igen upptäckte hon att säcken var tom, sånär som på en stor sten. Hon blev så förgrymmad att hon tog stenen och kastade den allt vad hon kunde ut i havet. Där ligger stenen kvar än och vi kallar den Blå jungfrun.

Grus och sand som rann ut skapade en långsträckt ås. Färdas du från Kristdala till Oskarshamn åker du delvis på den. Hålen som bildades när jättekäringen tog gruset fylldes snart med vatten och blev till sjöarna norr om Kristdala.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

En berättarkväll i skogen – så kan det bli

Onsdagen den 4 aug var det berättarkväll vid De Hemska Galgahallarna någonstans mellan Holkya och Bråthult. Vi som skulle hålla i det hela var undertecknad, berättande balladsångerska och musiker, samt Alexandre Nylén, arkeolog vi Smålands Museum.

Vi följde de fina, röda, drakformade sagoskyltarna, men kom ändå lite fel. Det visade sig att vi hade gått över den gamla sjöbotten och ut till det ställe där den grymme fogden Trotte (se tidigare inlägg av Per) hade haft sin borg en gång! När vi letade oss tillbaka stötte vi på en del andra letande människor som alla var på väg till berättarkvällen, och vi konstaterade nöjt att det allt skulle komma lite publik iallafall…..

Så hittade vi till sist rätt, inrättade en spelplats framför det stora, delade stenblocket och tittade förundrat på hur 120 personer slog sig ned i blåbärsriset. Etthundratjugi personer! Och inte vilka personer som helst, utan en mycket engagerad, intresserad och påläst skara, de flesta Virestads-bor.

Ja, så började vi! Jag sjöng en riddarvisa för att vi skulle komma i rätt tids-stämning, sedan berättade jag – och min harpa – historien om Trotte och Galgahallarna. Sedan var det dags för Alexandra att berätta om medeltida borgar, deras användning, hur och var man byggde dem. Hon talade om att den trakt vi befann oss i var ovanligt rik på borgar. Alexandra har som arkeolog koll på vilka medeltidsborgar som är registrerade och hon förklarade att Trottes borg inte hörde dit. Efter hennes anförande och lite frågor fortsatte jag med historien och balladen om Lindormen, Röcklavisan och dess historia, samt ett par småvisor.

När programmet var slut räckte en pojke upp handen och frågade om man kunde få stanna en stund till! Det fick man ju gärna och tur var det, för nu samlades många besökare runt Alexandra och uttryckte mycket starka önskemål om en arkeologisk utgrävning av borgen! Saken är ju den att vid sänkningen av Virestadsjön på 1950-taler så försvann alla de rester av borgen som de gamla kunde berätta om. Även jag fick frågor och konfirmering bertäffande Lindormen – många stora ormar hade synts till runt förra sekelskiftet i Virestad!

En härlig kväll blev det. Jag gillar Virestad!

Marie Länne Persson
http://slakamusiken.wordpress.com

foto: Sara Birgersdotter

Lämna en kommentar

Under Att berätta

En dag på Sagomuseet

 

Klockan är 10.00, i Sagomuseet. På golvet  i berättarrummet sitter barnen förväntansfulla. Framför dem står tre sagokistor. Jag tar en kista, knackar tre gånger och säger en förtrollande ramsa. Först nu kan sagan börja. Barnen lyssnar andäktigt till berättelsen om pannkakan som rullar ifrån alla hungriga.

11.00: Dagmar fyller museet med tyska språket och det slår mig att ögonen och munnarna ser ungefär likadana ut på alla hängivna lyssnare oavsett nationalitet.

12.00: Museet öppnar. Besökarna droppar in. Några  är tysta och tittar hänfört på museet som faktiskt är ett enda stort konstverk. Andra är mer talförda.  ”Har ni någon bok med sagor för trettonåringar frågar någon och får ”Småländska sagor” i handen.

13.00: Guidning på svenska. Ett tiotal nyfikna i åldrarna ett till 87 samlas i entrén för att lyssna och fråga. De får bl a berättelser om snåla kärringar, mordiska bönder och flygande pottor, innan de så småningom lämnar museet med ett leende på läpparna. En grupp till kommer och även de får en kortare guidning nu blir det mer om djur än bönder och kärringar.

14.27: Jag får en stund över och skriver det här.

Mikael Thomasson

1 kommentar

Under Att berätta, Sagomuseets verksamhet

Sägenresa genom Sverige 6

Efter en skön semester fortsätter nu Sägenresan genom Sverige. Men jag stannar i Sagobygden. För nu är det Sommar i Sagobygden med mängder av berättarprogram på sägenomspunna platser, se www.sagobygden.se kalendariet.

Nu stannar vi vid Galgahallarna där Marie Länne-Persson berättar och sjunger läskiga sånger från medeltiden onsdag 4 augusti kl 19. Arkeolog Alexandra Nylén från Smålands museum berättar om det medeltida Virestad, om borgar och fogdar.

Galgahallarna

Galgahallarna

Galgahallarna är två väldiga stenblock. I klyftan mellan stenblock hängde den grymme fogde Trotte upp människor som misshagade honom och inte lydde hans vilja. Han la stora stenar på deras armar så att de inte ramlade ner. Så fick de hänga där tills de dog.

Fogden kallades för Valid-Skragg, djävulen i byn Valid. Han bodde i en borg på en ö i södra delen av Virestadssjön.

Till slut beslöt sig bönderna för att röja honom ur vägen. En mörk julottemorgon när fogden var på väg till Virestads kyrka omringade en stor skara människor honom. De kastade sten på Trotte och slutade inte förrän han var död. Alla deltog i stenkastningen, även kvinnor och barn. Sedan drog folket ut till borgen och brände ner den.

Mordet fick rättsliga följder, men det gick inte att peka ut någon särskild mördare, utan alla inblandade dömdes att betala böter. Det var inte så gott om pengar på den här tiden, så de som inte hade mynt fick betala med skinn. Den sydöstra delen av Virestad socken var speciellt fattigt och alla hade inte möjlighet att betala med ett helt skinn. En del betalade sin del med skinnbitar eller lappar. Sedan dess kallas den delen för Lappalänet.

Fogden Trotte begravdes vid Virestads gamla kyrka och man la en stor sten över honom för att han inte skulle gå igen.

Du hittar till Galgahallarna genom att ta dig till byn Valid i Virestad socken. Den ligger på vägen mellan Holkya och Bråthult. I Valid finns vägvisare till stenarna.

På sin blogg skriver Marie Länne-Persson om kvällen, http://slakamusiken.wordpress.com/

Per Gustavsson

4 kommentarer

Under Folktro och traditioner