Månadsarkiv: april 2015

Det finns ett stort intresse för muntligt berättande inom förskolan. Ett tecken på det är att det utkommit tre böcker om berättande i förskolan under det senaste året. Själv har jag skrivit Sagor att berätta och leka (Natur & Kultur 2014,se bloggen  här) I höstas utkom Berättande i förskolan (Natur & Kultur, se bloggen här) och nu senast Britta Olofssons Den underbara gäddan – muntligt berättande i förskolan (Lärarförlaget 2015). Böckerna ger tre olika perspektiv på berättandet: sagoberättarens, forskarnas och så den erfarna förskollärarens. Här ska jag ta upp Den underbara gäddan.

I några inledande kapitel behandlar Britta Olofsson sagans betydelse för barns kognitiva utveckling, hur den kan skapa lugn och ro, stark samhörighet i gruppen och ett fruktbart personligt möte, som kan vara av stor betydelse för det enskilda barnets mognad och utveckling. Och så naturligtvis hur sagan väcker lust, glädje och kreativitet.

Den stora behållningen av boken är de följande kapitlen där författaren återberättar flera sagor och tydligt visar hur hon själv förhåller sig till ett traditionellt sagostoff, med förskolans värdegrund i bakhuvudet. Utgångspunkten är att muntligt berättade sagor alltid har förändrats och påverkats av samhällsutvecklingen. Med små ändringar blir Rödluvan stark och mormor påhittig och tillsammans med jägaren oskadliggör de vargen. Men dramatiken i sagan är oförändrad. Avsnittet om djur i sagorna är tankeväckande och visar hur vi oreflekterat tar för givet att björnen, räven, haren och alla de andra djuren i berättelserna är handjur.

Jag tycker om författarens sätt att förmedla berättarteknik genom att helt enkelt ta sagan Tre små grisar och visa hur hon själv tänker när hon återberättar den. Muntligt berättande blir inte något märkvärdigt utan något som alla kan använda sig av. Och ju mer man sedan berättar i förskolan, desto mer levande blir berättande.

Bokens titel trodde jag först kom från Astrid Lindgrens bild av berättelsen som en gädda: först en käft som hugger tag i lyssnaren, så en matnyttig bit och sist en snärtig avslutande svans. Men titeln syftar på en saga från Östergötland, med just det namnet, som återfinns i vårt land första större sagosamling, Svenska folksagor och äfventyr, som utgavs av Gunnar Olof Hyltén-Cavallius och George Stephens 1844-49. Titelvalet fångar bokens innehåll väl: klassiska sagor som inspirerar barnen att fantisera vidare. Brita Olofsson återberättar bara sagans början och leker sedan sagan med barnen och låter dem hitta på fortsättningen. Kapitlet om barns eget berättande är visserligen bara på 30 sidor, men samtidigt genomsyras hela boken just av tilltron till att sagor inspirerar barn att tillägna sig nya ord, språkliga strukturer och lusten att berätta själv.

Britta Olofssons utgångspunkt är att folksagor bättre än många andra typer av berättelser kan hjälpa barn att bearbeta konflikter och skapa hopp. Här lyfter hon fram Bruno Bettelheims tankar i Sagans förtrollade värld, som utkom 1979 på svenska. Hon är kritisk till de realistiska barnböcker som utkom under 1970-talet och tog upp ämnen såsom döden och familjekonflikter. Själv tror jag att vi behöver många olika typer av böcker. Samtidsrealistiska böcker kan vara nog så fantasifulla och sagor kan vara pekpinneaktiga och tråkiga. Slutscenen i boken Lasses farfar är död, som Britta Olofsson nämner, bär jag för alltid med mig i mitt inre och hjälper mig att prata om döden med barn. Lasse vinkar åt blomman som vuxit upp ur marken och säger något som ”Hej då farfar”. Bettelheim var viktigt eftersom han visade hur rik folksagan är, men han bör tas med en stor portion salt. Han menade att Hans och Greta handlar om oralt fixerade barn och Rödluvan är ett barn som kämpar med pubertetsproblem och inte har löst sin oidipuskonflikt. Tänk om sagorna helt enkelt berättades för att vargen kunde vara farlig och att oönskade barn faktiskt sattes ut i skogen. Bettelheim är ute och cyklar när han letar efter den rätta versionen av folksagorna och är emot förändringar av sagorna. Det har alltid funnits många versioner av en och samma sagotyp och de skapas i samspelet mellan berättare och lyssnare. Och just det är Britta Olofssons bok ett bra exempel på. Där säger hon i själva verket emot Bettelheim.