Månadsarkiv: augusti 2012

Nu har vi släppt vårt spel på hemsidan. Med anledning av detta hade vi en välbesökt presskonferens idag.

På bilden syns Mikael spela inför pressuppbådet.

Spela här

Mordet på Anna Lang håller på att falla i glömska, när ännu ett mord inträffar. Gårdfarihandlaren Johan Karlsson hittas död 1931. Ja, just det, samma man som varit en av de misstänkta  efter mordet på Anna lang.  Det sägs att Johan berättat för en vän,  att han såg vem som mördade Anna Lang, men att han inte vågat berätta det för polisen

– Då kan ju mördaren komma efter mig med , hade han sagt.

Den 26 aug är han utanför en skola i Älmhult. Han bär på sina pinaler och håller en knölpåk i högerhanden

– Nu skall jag in i skogen, kommer det en rövare får han känna på den här, säger han och viftar med påken, så skolbarnen blir rädda. Därefter vandrar  han utmed  en liten väg rakt in i Älmhults skogar.

Efter en stunds promenad ser han någon sitta vid vägkanten, Han ser inte vem det är, utan frågar;

– Vad är du för bondlurk?

Mannen vid vägkanten svarar genom att kasta en sten i huvudet på Johan. Mördaren rusar sedan fram, drar upp en slaktkniv och sticker ett dödande hugg i bröstet.

Fjorton dagar senare hittar en lingonplockerska honom bara tio meter från vägen. Han är nödtorftigt gömd i ett buskage. Kroppen är i förruttnelse, men det är ändå lätt att identifiera  Johan Karlsson och konstatera att han är  mördad.

Först tror man att det är rånmord, hans saker är kringspridna och en hel del verkar saknas. Men när man inser att offret har koppling till Grimslövsmodet börjar tankarna gå i andra banor. Kanske är Johan Karlsson dödad för att mördaren ville tystna ett vittne

Nu vidtar klassiskt polisarbete. Man kanckar helt enkelt dörr i Älmhult och frågar folk om de sett något. Traktens slaktare berättar att han fått besök av en främling som sålt en slaktarkniv. När polisen ser kniven inser de att kniven mycket väl kan vara mordvapnet. Främlingen eftersöks och 13 mars 1932 grips skärsliparen Karl Persson- Hård. Han pekas ut av slaktaren och efter långa förhör erkänner han mordet på Johan Karlsson

– Erkänn att du även mördade Anna Lang, säger landsfiskalen. Flera vittnen säger att du var i hennes affär den dagen hon mördades. Det är lika bra att erkänna, du får inte hårdare straff för två mord än för ett.

– Ja, ja det var väl jag då, säger Persson tillslut, men bara några dagar senare tar han tillbaka sina erkännanden

– Jag är ingen tjuv, säger han nu

Väl i rätten dömdes Karl Persson för mordet på  på Johan Karlsson, men bevisningen höll inte för att också döma honom  för mordet på Anna Lang några år tidigare.

Så den fullständiga sanningen om dessa brutala mord väntar vi ännu på

Autentiska kriminalfall kan bli till utmärkta muntliga berättelser. De är ofta spännande och det är förhållandevis lätt att få faktauppgifter om vad som hänt. Brottet skall dock helst vara så gammalt att det inte längre lever några nära släktingar till de inblandade.  Här får ni en alldeles sann historia. Jag tackar P4 Kalmar för information.

I Grimslöv den 9 sept 1925 går Amanda Johansson, som så många gånger förr, till lanthandeln. Redan när hon närmar sig farstutrappen anar hon att något inte står rätt till. Det är så underligt tyst.  Affärsinnehavaren Anna Lang brukar alltid föra ljud, ja, antingen sjunger hon glatt eller så hör man hur hon rumsterar om, men nu är det som sagt helt tyst .

Väl upp på trappan ser Amanda fotavtryck på golvet, de är i blod. Inne på golvet ligger Anna Lang, hon blöder från ett sår i huvudet och visar inga livstecken.

När landsfiskalen är på plats konstaterar han snabbt att det måste röra sig om ett rånmord. Annas plånbok ligger tom på golvet och kassan är tömd. Mordvapnet, en hammare, hittas blodig i närliggande buskage.

– Det måste vara någon utsocknes, säger folk. Det drar så mycket löst folk på vägarna nuförtiden, Gårdfarihandlare, gåramålare, skärslipare och bara vanligt tattarfolk.

Lansfiskalen går också på den linjen och man förhör alla som tillfälligt besökt Grimslöv den dag då mordet begicks. En som snart väcker polisens misstankar är gårdfarihandlare Johan Karlsson, han har setts i butiken under dagen och enligt vittnen har han bettet sig misstänkt. Snart visar det sig dock att alla som polisen förhört, inklusive Johan Karlsson, har alibi för morddagen. Utredningen går i stå och tiden rinner iväg, det går veckor, månader, utan att man är sanningen på spåren.

Pratet på orten tar nu en annan vändning.

– Var det nu inte någon utsocknes, vem är det då, ja jag är det inte, är det du?

Efter femton månader griper man en granne till Anna Lang.  En gåramålare vid namn August Lindorv.  Det är samme Lindorv som tidigare hjälpt polisen och bl a hittat mordvapnet.  Många kan vittna om att August Lindorv betett sig underligt. I förhören kan han inte riktigt redogöra för morddagen  och han kommer med motstridiga uppgifter.

Den 6 maj 1926 ställs August Lindorv inför rätten, min frikänns i brist på bevis. Utredningen är tillbaka på ruta ett.

Där kunde historien slutat, men den fortsätter i ett nytt inlägg om några dagar.

I min barndoms familj var mamma den stora berättaren. Repertoaren var självklar, jag och min bror var alltid ämnet.
“När du åkte vilse med trehjulingen”, “Storebror gömde lillebror i badbaljan”, “Slagsmål med knappnålar” och “Flykten från jultomten”, var några av favorithistorierna. Ända upp i vuxen ålder älskade jag och min bror att lyssna på dessa berättelser om och om igen. Mamma var, rent tekniskt, ingen större berättare, men på våra familjehistorier var hon världsbäst. Vi behövde ingen teknisk briljans eller stor dramaturgi, det var ju våra historier, om oss. Som vuxen har jag några gånger försökt att återge min mammas berättelser för utomstående, alltid utan framgång. Dessa pärlor ur vardagen, som underhållit vår familj i så många år, blir i själva verket ganska obegripliga för utomstående. Och kanske är det precis så det skall vara, familjens historier kräver familjen som lyssnare.

Nu har jag en ny familj och den har självklart sin egen repertoar. Några av berättelserna från min barndom har fått flytta med, men vi har också massor av nytt material. Ämnet är självklart, min son och min dotter. Ingen av dem vill längre höra sagor och sägner, men berättelserna om när de var små tröttnar de aldrig på.

Vad berättar ni i er familj?

Leo och Nora