Kategoriarkiv: Litteratur

Ny bok om fabler – ett imponerande verk

Ett bokverk på nära 700 sidor med titeln Fabelbruk i svensk tidigmodernitet med undertiteln En genrehistorisk studie. En 50-sidig litteraturförteckning. Utförliga register över fabeltitlar och fabeltyper med ATU-nummer, utöver sak- och personregister. Hundratals fabler återges både på originalspråk och med svensk översättning. En sådan ambitiös bok kan jag bara inte motstå. Och som läsare blir jag rikligt belönad. Vid avslutad läsning har jag verkligen fått ny kunskap. Jag är imponerad av hur författaren Erik Zillén noggrant, stringent och med stor kunskap tecknar en bild av hur fabeln har använts under den aktuella perioden. Jag sänder en tacksamhetens tanke till förlaget Makadam, som har modet att publicera en sådan här bok. Vad skulle vi göra utan de små nischade förlagen?

Erik Zillén är docent i litteraturvetenskap vid Lunds universitet. Han har tidigare publicerat en lång rad artiklar om fabler i tidskrifter och böcker. Föreliggande bok kan ses som en sammanfattning av hans mångåriga forskning rörande fabler. 

Alla minns vi säkert en del fabler och inte minst den avslutande reflektionen som blivit till ordspråk och talesätt, såsom ”Den som gapar över mycket, mister ofta hela stycket” och ”Surt, sa räven om rönnbären”. Berättelserna tillskrivs ofta den grekiske fabeldiktaren Aisopos, och har alltså berättats långt mer än 2000 år. Enligt Zillén upplevde den aisopiska fabeln sin storhetstid 1500-1800. Det är just den perioden som är föremål för författarens granskning. Fabelns uppgift var både att underhålla och fostra, där nöjet underordnades nyttan. 

En vanlig definitionen på en fabel är att det är en enepisodisk allegorisk berättelse, där ofta förmänskligade djur agerar. Den avslutas med en lärosats, en moralregler, som med ett grekiskt namn kallas för epimythion. Zillén avstår från att utgå från en fast fabeldefinition, utan hans poäng är att låta skildringen av 300 års fabelbruk visa hur fabeln har betraktats under olika tider.

Fabelbrukets tre viktiga arenor var skolornas språkundervisning, den moralpedagogiska och den exemplumretoriska. 

Språkdidaktiska bruksarenan

Redan i vårt lands första skolordning, som ingår i 1571 års Then Swenska Kyrkeordningen, fastslås att ”Fabulæ Esopi” ska läsas. Läsningen av fablerna var en del av latinundervisningen. Under hela perioden var det Joachim Camerarius utgåva från 1545, som hade utarbetas för reformationens skolor i Tyskland, som studerades. Med hjälp av fablerna skulle eleverna lära sig ord och uttryck, grammatik, översättning och vältalighet. Fablernas roll i undervisningen betonades i samtliga fem skolordningar under undersökningsperioden. 1611 års skolordning fastslog också att ”Aispos fabler bör behållas såväl för ordens och ämnenas skull som i synnerhet därför att de med sin gemytlighet lockar barnens sinnen till studierna”. Fablernas centrala roll i undervisningen, där de nöttes in, gav genren en central ställning, inte bara i Sveriges litteratur och kultur, utan skapade också en gemensam europeisk referensram under den tidigmoderna epoken.

Moralpedagogiska bruksarenan

Att många människor från tidiga barndom mindes fablerna, var också enligt Zillén en förutsättning för bruket av fabler i moralpedagogiskt syfte. En viktig gestalt på den moralpedagogiska bruksarenan var Luther, vars företal till en planerad tysk fabelsamling översattes och publicerade i den första svenska fabelutgåvan 1603, Hundrade Esopi fabler. Det viktiga för Luther var fablernas moral, som skulle skapa dygdiga och lojala samhällsmedborgare. Fablernas förtjänst var att de lärde ut moralen med hjälp av bilder, som lättare påverkade läsaren och lyssnaren.  

Titelbladet Hundrade Esopi Fabler

I fablerna hyllas dygden, medan lasten fördöms. Dygder som hyllas är tålamod, lydnad, flit. Men genomgående i fablernas epimythion uppmärksammas lasterna än mer. Oförstånd, hat, otro, girighet, högmod, olydnad, otacksamhet och andra laster fördöms, helt i enlighet med Luthers tankar att fablerna skulle användas för att varna för missförhållanden i människors liv. I epimythierna binds också själva berättelsen ofta samman med Gud, som tillvarons självklara grund. Människan ska vara nöjd med Guds gåvor, förlita sig på Guds dom och beskydd. Ett annat genomgående lutherskt drag i fablerna är den patriarkala ordningen. 

En utgivning av fabelsamlingar på svenska var en förutsättning för att fablerna skulle få större spridning. Den största svenskspråkiga samlingen av fabler under den undersökta perioden är Allehanda Sedolärande Fabler, som utkom 1767 och var en översättning från engelskan. Samlingen innehåller 491 fabler och ansluter till det lutherska fabelbruket.

Exemplumretoriska bruksarenan

Människors förtrogenhet med fabler innebar att berättelsernas kunde användas i retoriska sammanhang. De kunde förtydliga en framställning och användas i argumenterade syfte som bevis för en åsikt. En fabel kunde också vara ett roande inslag i en längre framställning och fungera som utsmyckning i ett festtal. De kunde också åberopas som auktoritativa berättelser med ett budskap som låg i linje med den retoriska framställningen. Bruket av exempel har en lång tradition och användes till exempel av präster i predikningarna. Ett berömt antikt exempel är när Horatius använder fabeln om Stadsmusen och lantmusen, i sin satir om lantlivets fördelar. Fabelns fördel som exempel var att den var lätt att infoga i en framställning eftersom den var kort, den fångade snabbt åhörarens intresse och det fanns i stort sett fabler för varje ändamål. Den drastiska intrigen gjorde den lätt att minnas. Exemplumbrukets omfattning visar sig i att det fanns tryckta protestantiska exemplumsamlingar på över 2000 sidor. Fabler användes i alla möjliga sammanhang, i predikningar, diplomatbrev, göticistiska historieverk, uppbyggelselitteratur, rådgivningsböcker, avhandlingar, utrikesrapporter i tidningar. Zillén kartlägger med stor noggrannhet och med mängder av exempel hur fabler dyker upp i olika sammanhang, och verkningsfullt fastslår ett dygdetiskt tänkande.

Fabelbrukets modernisering

Hur förändras då fabeln under den tidigmoderna epoken? Zillén anför att de aisopiska fablerna i början av perioden betraktades som fabeltyper, alltså hade en grundstomme som möjliggjorde en friare återberättande. Vid periodens slut var istället fixerade fabelvarianter, med en känd upphovsman, i centrum. Ett stort antal av dessa var nyskapade. Den här förändringen av synen på fabler, som innebar en estetisering, tog sin början när La Fontaine publicerade sina versfabler 1668. Fablerna gjorde succé, blev förebildliga och placerade fabelgenren i centrum av den litterära kulturen. La Fontaine utgick från Aisopos fabler, men hans efterföljare nyskapade fabler i moralfilosofiskt syfte. För att hävda sig på fabelarenan gällde det att vara originell och nu var det inte bara djur som agerade i fablerna, även abstrakta begrepp kunde förekomma.

En stor del av dessa fabler översattes till svenska, samtidigt som svenska fabelförfattare intog scenen. Den framväxande tidningspressen i svenska städer publicerade mängder av fabler och många av dessa var nyskrivna och anspelade på aktuella händelser.  Under rubriken ”fabelbrukets modernisering” redogör Zillén med mängder av exempel på den här utvecklingen.

Fabelgenrens stora spridning och popularitet bidrog paradoxalt nog också till genrens kris och minskade betydelse under 1800-talet. Fabelförfattarnas strävan efter förnyelse och att vara originella ledde till en överproduktion, upplösning av genregränser, kvalitetsförsämring och till och med löjeväckande alster. I Sverige karakteriserade Atterbom fabeln som ”i poetiskt hänseende en nullitet”.

Samtidigt förändrades samhället och äldre värderingar ifrågasattes. Dygd sågs inte längre som förutsättning för lycka. Filosofer ifrågasatte gamla värderingar. Moralen skulle ha sin grund i förnuftet, inte i en för alltid fastslagen sanning. Utilitaristerna menade att den rätta handlingen är den som maximerar nyttan och minimerar lidandet.  Det dög inte att vanemässigt hänvisa till tidigare epokers uppfattningar och tolkningar av skeenden, vilket innebar att exemplumtänkandet försvagades. Den skriftliga kulturens allt starkare ställning innebar också att den retoriska scenen försvagades.  

Fabelns fortlevnad

I ett skissartat avslutande avsnitt diskutera Zilléns fabelns fortlevnad i vårt land. Den fortsätter att brukas i språkundervisningen. I litteraturen har den blivit  ett kulturarv som då och då manifesteras i en nyöversättning av de klassiska fablerna eller tas i bruk av en skönlitterär författare med en egen agenda. Slutligen, och framförallt, har den blivit till barnlitteratur.

Även om min beskrivning av Zilléns bok har blivit mångordig har jag ändå hoppas över hela avsnitt. Ett intressant kapitel handlar om Aisopos och hur genren har blivit identisk med hans namn.

Bokens stora värde är att författaren generöst presentera rikligt med konkreta fabelexempel, visar hur de har brukats, samtidigt som han lyckas teckna fabelbrukets övergripande utveckling under den studerade perioden.

Saknar jag något? Jag hade gärna önskat mig en diskussion om fablernas spridning bland den stora allmänheten. I boken handlar det om fabelbruket inom de högre klasserna och den borgerliga offentligheten. När upptecknare från folklivsarkiven under 1900-talets första decennier upptecknade sagor fick de höra en hel del djurfabler eller enkla djursagor. Det innebär att det fanns en muntlig tradering av djurfabler bland bönder, torpare, hantverkare under 1800-talet. I hur grad berodde de på att en hel del fabler återfanns i Läsebok för folkskolan. I min utgåva av läseboken från 1878 finns både aisopiska fabler och nydiktade fabler. Vi kan säkert förutsätta att skriftliga fabler blev till muntliga sagor bland allmogen. Men vilket inflytande har fabelgenrens starka ställning i den borgerliga offentligheten under tidigare århundraden haft på det muntliga berättande bland folk i allmänhet. Zillén begränsar sig till den aisopiska fabeltraditionen. Men det hade varit intressant att få veta mer om hur de indiska fablerna i de ålderdomliga Jatakaberättelserna och Panchatantra påverkat det västerländska fabelbruket. Men det år så här det ska vara. En bra bok väcker nya frågeställningar.

I kommande bloggavsnitt ska jag presentera, inspirerad av Zilléns bok, en del konkreta fabler.

Per Gustavsson

Erik Zillén: Fabelbruk i svensk tidigmodernitet. En genrehistorisk studie. Makadam förlag. Göteborg, Stockholm, 2020. ISBN 978-91-7061-298-5

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Litteratur

Folkloristen Carl Wilhelm von Sydow

I går, lördag 24 oktober, avslutades Sagobygdens Gränslösa vecka, som lyfte fram att samma typ av sagor har berättats över hela världen. Jag och berättarantikvarie Lina Midholm berättade och föreläste om folkloristen Carl Wilhelm von Sydow, som föddes i nuvarande Ljungby kommun. Hans gärning präglades både av det lokala och det internationella. Här återpublicerar vi en artikel som jag skrev när professor Nils-Arvid Bringéus 2006 utgav boken Carl Wilhelm von Sydow som folklorist. Artikeln är lätt redigerad.

På Tranhults gård i Ryssby socken föddes 1878 en pojke, som kom att bli vårt lands mest betydande folkminnesforskare under 1900-talet. Symboliskt nog föddes han på den traditionsfyllda Tomasdagen den 21 december, då tomtar och annat oknytt i skydd av vintermörkret ansågs vara i farten som aldrig den. Hela sitt yrkesverksamma liv ägnade han sig åt utforskningen av folklig diktning och folktro. Hans namn är Carl Wilhelm von Sydow. Under ett halv sekel var han en outtröttlig samlare av sagor och sägner, populärföreläsare och flitig skribent. Han utvecklade folkminnesforskningen som vetenskap och blev slutligen professor i folkkulturforskning. Han livsgärning har i högsta grad bidragit till att vi kan kalla västra delen av Kronobergs läns för Sagobygden. Utan hans systematiska insats att rädda folkets sagor och sägner till eftervärlden genom grundandet av Folklivsarkivet i Lund hade den folkliga berättarskatten varit mycket magrare.

Tranhults gård

Carl Wilhelm von Sydow är idag mer känd utanför Sveriges gränser än i sitt hemland och därför är det mycket glädjande att hans sentida efterföljare på professorsstolen i Lund, etnologen Nils-Arvid Bringéus, skrivit en fängslande biografi om von Sydow.

Lanbruksskola

Skildringen tar, som sig bör, sin början på Tranhults gård. Åren 1872-1883 var Kronobergs läns lantbruksskola förlagd till gården och Carl Wilhelms far Ludvig von Sydow var föreståndare för skolan. Mycket folk rörde sig på gården och redan under de första barndomsåren fick Carl Wilhelm stifta bekantskap med trolldom, kloka gummor och gubbar i kontrast till den strängt kristna uppfostran barnen på Tranhults gård fick.  I ett avslutande kåseri i boken understryker sonen Max von Sydow “att de berättelser om spöken, troll, lindormar etc. som hela tiden florerade i pappas omedelbara närhet, gjorde minst lika starkt intryck på honom som det farfar och sockenprästen predikade. Lika mycket som Vår Herre och hin onde måste näcken, lindormen och allt annat trolltyg ha varit en stark realitet för honom när han var barn.” 1886 när Carl Wilhelm var sju år gammal gjorde fadern konkurs och pojken fick flytta till moderns släktingar på gården Tagel i Mistelås socken där han tillbringade två och ett halv år innan han påbörjade sina studier i Växjö.

När Carl Wilhelm von Sydow 1898 kom som student till Lund fanns inte folkminnesforskning som ett särskilt universitetsämne. Han läste litteraturhistoria men kom ganska snart in på studiet av folkliga texter. Studierna varvade han med många års undervisning på folkhögskolor. Mötet med folkhögskolevärlden formade von Sydows folkbildningsambition. Samtidigt med det vetenskapliga arbetet kuskade han land och rike runt och föreläste om Vårfester och majvisor, Trollkarlar och trolldom, Skörden i sed och tradition och Folkets berättarkonst. Samtidigt uppmanade han åhörarna att själva samla in folkminnen. Det är fängslande att via Bringéus följa von Sydows rapporter från sina resor. I februari 1922 skrev han till hustrun: “Från Vilhelmina reste jag på järnväg till Dorotea. Men därifrån 6 mils slädfärd till Åsele, där jag var två dar och på kvällen den 2a dagen for jag samma väg tillbaka och kom fram till Dorotea kl. 4 på morgonen. Den resan var lite besvärlig ty det hade vräkt ner väldigt med snö och föret var trögt och så snöade det hela vägen så man var en enda snögubbe.” 

von Sydow med sonen Max vid stranden till sjön Rymmen

Sagor i radio

Von Sydow tog också det nya mediet radion i sin tjänst och berättade sagor i radio och efterlyste folkminnen. Här grundlägger han en tradition som levt vidare in i vår egen tid, först genom hans lärjunge Jan-Öjvind Swahn och senare genom programmet Folkminnen med Bengt af Klintberg och Christina Mattsson. Ämnets stora popularitet bland radiolyssnarna har dock aldrig motsvarat universitetens och anslagsmyndigheters intresse för ämnet och von Sydows arbete är hela tiden en kamp både för den egna brödfödan och för ämnets existens.

Von Sydow själv blev docent i folkminnesforskning 1910 och började undervisa i ämnet i Lund 1911. Först 1938 fick han professors namn och två år senare utnämndes han till professor i folkkulturforskning. Bringéus redogör systematiskt för von Sydows forskarkarriär och hans omfattande vetenskapliga nätverk. 

Vetenskapliga strider

Särskilt intressant finner jag det att följa von Sydows arbete på Irland där han genom sitt arbete aktivt bidrog till att bilda Irish Folklore Commission. Han lärde sig själv iriska för att kunna förstå de ännu kvarlevande berättarnas sagor och sägner. von Sydow betonade i sin vetenskapliga gärning vikten av att gå till källorna och uppteckna och studera den ännu levande folkdikten. Han förfäktade redan i sin licentiatavhandling om Finnsägnen, som publicerades 1907-1908, att sentida uppteckningar bland allmogen kunde ha större källvärde än versioner som nedtecknats på 1500- och 1600-talen. Han blev hårt angripen av den källkritiske historieprofessorn Lauritz Weibull. Det blev inledning på den första, men inte sista, hetska vetenskapliga striden mellan von Sydow och forskare både från andra vetenskaplig discipliner såväl som från folkminnesforskningen. Bringéus ger många inblickar från dessa skoningslösa skriftväxlingar ofta fulla med förolämpande invektiv. 

När jag tidigare läst dessa debattinlägg har de slagit mig att nog inga forskare bråkat så mycket som folkminnesforskare och etnologer. En förklaring som finns i Bringéus bok är striden för ämnets existens, få lärotjänster, avsaknaden av professorstjänster och den ständiga ekonomiska kampen att överleva som forskare. von Sydow hade inte alltid rätt och en hel del av hans tankar och slutsatser är i dag överspelade, men på den tiden det begav sig bidrog hans friska och ifrågasättande teorier att folkminnesforskningen utvecklades som vetenskap.  

Traditionsbärarnas betydelse

Redan för 90 år sedan lyfte von Sydow fram traditionsbärarnas betydelse och betonade vikten av att studera sagoberättarnas liv och den miljö de verkade i. En inriktning som idag är högsta mode. När det blev aktuellt att ge ut Mickel i Långhults sagor på 1930-talet åkte von Sydow själv till Ryssby. I ett brev 1936 till Sven Liljeblad, som arbetade med utgivningen, citerar Bringéus vad folk berättat om Mickel för von Sydow: “Mickel i Långhult var ‘liten å schvatter’ och ett stort original, känd av alla och ännu känd till namnet som spektakelmakare… Man borde skicka en samlare till Långhult på två veckor som kunde samla alla uppgifter om Mickel. Han har tydligen varit en på sin tid mycket känd traditionsbärare, som också kunde ljuga ihop en historia då materialet tröt. Han är en synnerligen god typ och det har sannolikt inte funnits fler än han att räkna med i Ryssby.” Vi vet också att von Sydow gick från ord till handling och 1936  och 1937 besökte en av hans studenter Ryssby socken och träffade en rad bybor i Långhult och Målaskog som berättade vad de visste och hade hört om Mickel.

Med skärpa understryker von Sydow vikten av att verkligen uppteckna berättelserna så som folket har berättat dem, hans använder uttrycket “folkets konstform”. von Sydow betonade inte bara den aktive traditionsbärarens betydelse för sagornas förändring utan också de passiva traditionsbärarna roll som lyssnare och att de då ville höra berättelsen i den form de var van vid. Det är hemligheten med att en saga kan leva i ganska så oförändrad form i tusentals år.

Inriktningen på individen innebar att von Sydow lyfte fram den enskilde individens upplevelser av övernaturlig art och hans tolkningar av dessa upplevelser grundade sig på sociala och pyskologiska faktorer. En hel del upplevelser kunde förklaras utifrån hallucinationer, drömmar och fantasier. Idag låter det inte så nyskapande men väckte en omfattande debatt i början av 1900-talet. Många forskare såg rester av en gammal fruktbarhetskult i seder och traditioner. von Sydow gav enkla förklaringar och menade att det var naturligt att det utvecklades särskilda traditioner kring t ex den sista kärven som togs på åkern. Det handlar mer om lek och lust än gammal fruktbarhetskult. Det var alls inte konstigt att det sista och det första blev föremål för särskilt intresse. Det var inte heller underligt att folk berättade om höga kullar där troll bodde eller utbildade föreställningar om gamla träd, det som är ovanligt och avvikande lockar helt enkelt till sig berättelser och inspirerar till berättelser.von Sydow pekade också på att många sägner mindre berättades för att man trodde på dem, mer för att de gav utrymme åt fantasi och dikt och sålunda återspeglade folkhumorn.

En tynande tillvaro

Bringéus bok är som framgått inte bara en biografi utan också en skildring av folkminnesforskningen som vetenskaplig disciplin och hur denna till slut inordnas i ämnet etnologi. Idag för folkminnesforskningen en tynande tillvaro vid landets universitet, men förhoppningsvis kan det nya stora intresset för muntligt berättande åter rikta fokus mot den folkliga berättartraditionens stoff. För 40 år sedan publicerade Nils-Arvid Bringéus sin numera klassiska biografi över en annan av Sagobygdens portalgestalter, fornforskaren Gunnar Olof Hyltén-Cavallius. Tillsammans är de två böckerna mycket värdefulla som en bakgrund till den muntliga berättartraditionen och studiet av folkminnen, och det blir en särskilt intressant läsning mot det perspektivet att de båda stod djupt rotade i den småländska folktraditionen i Sagobygden.

När man läser Bringéus bok förstår man att von Sydow inte lämnade någon människa oberörd. Låt mig avsluta med Jan-Öjvind Swahns personliga minne av von Sydow i artikeln “Arvet från von Sydow” som publicerads i tidskriften RIG  1996, då 50 år hade förflutit sedan Tranhultspojken lämnade professorsstolen i Lund; “von Sydow var en utomordentlig karismatisk gestalt, och mötet med honom medförde för min personliga del att jag avstod från läkarutbildningen för vilken jag skaffat mig nödiga betyg, för att på vinst och förlust ägna mig åt det av universitetets ämne som gav de i särklass uslaste framtidsmöjligheterna. Men det har jag å andra sidan aldrig ångrat.”

Per Gustavsson

Bilderna är tagna ur boken. Boken finns att läsa här.

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Litteratur

Ockultism, skräck och dramatiskt berättande

Ha gärna lite koll på förlaget Volantes utgivning. De publicerar en hel del titlar som är tänkvärda för den som är intresserad av muntligt berättande och kulturhistoria.

I början av året skrev jag här på bloggen om Magnus Västerbros bok Vålnadernas historia. Du kan läsa inlägget här. Mot slutet av boken skriver Västerbro om spiritismen och teosofin och visar också hur personer som påstod sig kunna få kontakt med de dödas andar var systematiska bedragare.

Den som vill veta mer om dessa idéströmningar kring sekelskiftet 1900 kan med fördel läsa religionsvetaren Per Faxnelds nya bok Det ockulta sekelskiftet. Den har underrubriken Esoteriska strömningar i Hilma af Klints tid. Ett avsnitt handlar om den uppmärksammade konstnären Hilma af Klint, som på senare år lyfts fram som en pionjär inom den abstrakta konsten. Faxneld visar att många konstnärer och författare var intresserade av spiritism, teosofi och alkemi och att idéerna haft en stor betydelse för modernismen. Esoterism är i korta drag ett synsätt som hävdar att allt i universum är sammanlänkat, naturen är besjälad, att personer kan få kontakt med de dödas andar och betonar andlig förädling av människan. 

Per Faxneld har också debuterat som skönlitterär författare med Offerträdet. Boken innehåller 44 skräckberättelser, som författaren kallat ”folkgotiska”. Författaren är starkt inspirerad av 1800-talets folkliga sägenberättande. 

Liksom sägnerna berättas historierna effektivt utan utvikningar och saknar detaljerade person- och miljöskildringar. Berättelserna är genomgående på två och en halv sida. Författaren förlägger berättelserna, precis som sägenberättaren, till existerande platser. Hos Faxneld dominerar de jämtländska ortnamnen. Jag känner mig genast hemma i Faxnelds fiktiva berättelser när de tilldrar sig på platser jag besökt såsom Aspås, Föllinge, Nälden, Hackås och många fler. Berättelserna är också fast förankrade i vardaglivets vedermödor såsom slit, utanförskap, fattigdom och sjukdom.

Klassiska sägenmotiv är legio: gengångare, förutsägelser om framtiden, vittra, hemlighetsfulla lockande skratt i skogen, erotiska gäckande varelser, sällsynt skickliga spelmän, dränkta barn, puke, boteträd. I den här varpen väver Faxneld in egna personliga trådar och skapar en fascinerande berättarväv. 

Språket är enkelt och samtidigt vackert. Men historierna är inte ljusa. Tvärtom. Så gott som alla slutar obevekligen sorgset.

Ytterligare en bok från Volantes förlag är Den odödliga sagan. Om hur och varför vi berättar historier, av engelsmannen John Yorke. Titeln lockade mig, men jag blev besviken och inser att jag inte har de referensramar som är nödvändiga för att fängslas av boken. Boken fylls av referenser till berättelser, men inte till sagor som titeln utlovar, utan till filmer och tv-serier. Eftersom jag i de flesta fall aldrig sett dem blir läsningen tröttsam. Men en läsare med andra referensramar är mina, kan säkert få en stor behållning av boken eftersom den systematiskt går igenom de nödvändiga byggstenarna i en berättelse och hur den kan struktureras. 

Jag orkade till sidan 112 före sommaren, men nu när hösten kommer ska jag ta ett nytt tag och vill gärna läsa det avslutande kapitlet om varför vi berättar historier.

Per Gustavsson

Per Faxneld: Det ockulta sekelskiftet. Esoteriska strömningar i Hilma af Klints tid. Stockholm, 2020.

Per Faxneld: Offerträdet. Fyrtiofyra folkgotiska berättelser. Med illustrationer av Mimmi Strinnholm. Stockholm, 2020.

John Yorke: Den odödliga sagan. Om hur och varför vi berättarhistorier. Stockholm, 2019.

Samtliga på Volante förlag, www.volante.se.

Lämna en kommentar

Under Litteratur

Utflykter i sommar 10: Stegelberget

Vill du besöka en plats som bär på en riktig otäck historia? Åk då till södra Bohuslän i sommar, närmare bestämt till Kungälvs kommun, Solberga socken. Då kan du vandra runt i ett vackert landskap och så småningom stanna till vid en kulle som bär på minnen från ett massmord. Jag syftar på Stegelberget och det hemska som hände Herr Arne och hans tjänstefolk natten till den 8 februari 1586.
I stora drag handlar berättelsen om tre skottar som mitt i natten gick till Solberga prästgård för att stjäla en silverskatt. De dödade alla utan en flicka som lyckades gömma sig. Därefter tog skottarna silvret och körde iväg med det i en släde. En tid senare kände den överlevande flickan igen mördaren. Han greps tillsammans med sina medhjälpare och de dömdes till döden. De dödades och steglades på det som än idag kallas Stegelberget.
En sådan fruktansvärd händelse dröjde sig så klart kvar i minnet hos traktens människor. Generation efter generation berättande om det blodiga dådet och avrättningarna som följde. Historikern Oedman skrev om händelsen 1746. Ytterligare hundra år senare beskrivs tragedin i Axel Emanuel Holmbergs Bohusläns historia och beskrifning.

Stegelberget, Solberga, Kungälv. Foto: Steve Anderson

I början av 1900-talet gav Selma Lagerlöf ut romanen Herr Arnes penningar. Handlingen bygger till stor del på berättelserna om det fruktansvärda dådet i Solberga. Selma hade hört folk berätta om morden när hon var och hälsade på sin bror i Kungälv. Säkert läste hon också åtminstone Holmbergs text. Hon la till en romans och gjorde också berättelsen till en spökhistoria. Hon hoppade dock över de blodiga berättelserna om avrättningen på Stegelberget. I de muntliga berättelserna och hos de tidiga historikerna, la man stor vikt vid just avrättningen.
Oedman skriver: The stodo sitt Straff på Brannehög, bestående ther i, at the stektes eller brändes lefwande til döds, ock skal then ene Mördareen mäst jämrat sig ther öfwer, at han dräpte Jungfrun ock ej wille skona henne.
Holmberg är mer detaljerad: Efter tidens sed afrättades de gripna bofvarne den 8 påföljande Mars med den rysligaste tortyr. De upphängdes först en stund i rök, sedan uppskuros deras magar och inelfvorna fästades vid en påle, kring hvilken de så länge jagades, att dessa utrycktes, hvarefter de olycklige blefvo knipna med glödande tänger och omsider kastade på ett brinnande bål. Detta skedde på en kulle å Branehögs ägor, hvilken ännu i dag bär namnet Stegelberget.

Kanske var berättelserna om hur de skyldiga steglades på berget för hemska för att passa in i Selmas ganska romantiska berättelse.

Vad var då Stegling? Jo, under medeltiden tyckte man uppenbarligen inte att dödsstraff var nog för riktigt grova brottslingar. Därför tog man och skar av kroppsdelar, ofta händer och huvud, därefter spikade man upp kroppsdelarna på pålar, allt för att varna och avskräcka andra. I fallet med de tre skottarna i Solberga nöjde man sig inte med att stegla, utan dessutom brände och torterade man mördarna till döds. Denna metod kallades för Rådbråkning och innebar bland annat att man krossade kroppsdelar på brottslingen, allt i syfte att förstärka den skyldiges lidande. 1841 förbjöds alla skärpta dödsstraff i Sverige.


Vill du besöka Stegelberget idag? Kontakta mig så ses vi vid Solberga kyrka och går bort. Det sägs att järnbeslagen efter steglen finns kvar än idag.

Hälsningar: Mikael Thomasson


Lämna en kommentar

Under Att berätta, Berättelser, Folktro och traditioner, Litteratur

Vänster hand och motsols, en ny bok af Bengt af Klintberg

1965 gav Bengt af Klintberg ut Svenska trollformler i Wahlström & Widstrands pocketserie, där den hade numreringen 95. Då var jag 13 år gammal och jag tror inte att jag köpte boken utgivningsåret, men något år senare. Eftersom det var en originalpocketutgåva var den billigare än andra böcker och jag hade råd att betala 9 kronor och 50 öre. 

Varför jag köpte den vet jag inte riktigt. Men i 15-årsåldern läste jag mycket poesi och jag kände Bengt af Klintberg som poet. Mina favoritpoeter var Guillaume Apollinaire och Blaise Cendrars och en favoritbok var Akrobater i tredjeklasskupé, som Gunnar Harding översatte till svenska 1967. Det är ju modern diktning med surrealistiska inslag. Men kanske var det just det irrationella i trollformlerna som lockade mig, det oväntade, det fula, tabun. Trollformlerna visade upp ett annat tänkande.

Svenska trollformler var den första boken i mitt folkloristiska bibliotek, om vi undantar någon sagosamling för barn. Men då hade jag ju ingen aning om att jag skulle ägna en stor del av mitt yrkesliv åt det folkliga berättandet. Jag vet inte hur många gånger jag läst boken, både den fylliga inledningen och själva trollformlerna, men den limmade pocketboken har idag lösa sidor.

Nu, drygt ett halvsekel senare, återvänder Bengt af Klintberg till trollformlerna och ger ut Vänster hand och motsols. Magiska riter från förr. I den förra boken stod själva diktningen i centrum, i den nya boken ligger tyngdpunkten på de magiska handlingarna. Även denna gång är antalet exempel som återges exakt etthundra.

Riterna är indelade efter ämnesområden såsom barnafödsel, jakt och fiske, skåda in i framtiden och väcka och döva kärlek.  Många av de magiska handlingarna har varit allmänt förekommande, men författaren väljer i flera fall att återge mindre kända varianter på en allmän rit. Ett vanligt sätt att väcka kärlek var att flickan gav pojken en dryck med några droppar av menstruationsblod eller mat med finklippt pubeshår. Men det exempel som Klintberg väljer att återge är detta:

Om du har fattat kärlek till en man och vill vara säker på att få honom, ska du sila en dryck genom en näsduk som du har fuktat med dina tårar under nattvardsgång i kyrkan. Bjud honom sedan på den drycken, så kommer han att besvara din kärlek.

Språket i riterna är ofta kortfattat, men ändå uttrycksfullt. Författaren har valt att förhålla sig fritt till källans text, men trogen innehållet. Jag tycker det har blivit mycket lyckat, och ibland närmar sig texterna poesin i de gamla trollformlerna. En del texter avviker och en individuell röst gör sig gällande och mycket närvarande. Flera av dessa texter är från senare tid.

Samlingen ger belägg för att människors uppfinningsrikedom och fantasi har varit obegränsad, när det gäller att hitta på handlingar för att uppnå ett önskat resultat.

Samlingens stora värde är också de kunniga kommentarerna efter varje ritexempel med källhänvisning och lästips, liksom inledningen. Bengt af Klintberg kan konsten att skriva lärt och enkelt på en och samma gång. Det här lilla avsnittet ur inledningen lyckas fånga vad det i grunden handlar om, fler ord behövs inte för att sätta in företeelsen i ett större samhälleligt sammanhang.

Ett nyckelord när det gäller mag är ”makt”. Magisk makt skiljer sig från fysisk, social och ekonomisk makt. Den består av kunskap om hur man kan utnyttja de översinnliga krafterna för egna syften. De som har tagit den i bruk är ofta människor med begränsad tillgång till de tre andra exemplen på makt.

Jag skriver inte mer, för jag tycker att du ska botanisera i boken själv. Men jag kan utlova underhållande och lärorik läsning. Och själv är jag övertygad om att jag kommer att återvända till den nya boken lika ofta som jag gjort till Svenska trollformler.

Per Gustavsson

Bengt af Klintberg: Vänster hand och motsols. Magiska riter från förr. Lund, Ellerströms förlag, 2020.

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Litteratur

Lene Brok läser Gränslösa sagor

Lene Brok, dansk berättare och författaren till flera böcker om muntlig berättande har läst Gränslösa sagor.

Per Gustavssons og Mikael Thomassons bog Gränslösa Sagor (2020) byder på masser af inspiration og konkrete tips til den pædagog, der ønsker at styrke elevernes sprog, selvfølelse og fællesskabet i klassen.   

Omslag:Lisa Lanning

Bogen indeholder en skatkiste af eventyr fra bl.a. Balkan, Mellemøsten, Afrika og Finland. De har det til fælles, at de spejler nogle af de spørgsmål og problemer, som optager alle børn uanset kulturel baggrund. De kan få alle børn til at le eller at gyse. Til at undres og til at stille spørgsmål. Til at lære og til at udvikle sig som menneske. 

Der er rig inspiration og mange gode tips i bogen. Til hvert eventyr er der forslag til spørgsmål, øvelser og sjove lege, som pædagogen kan bruge i undervisningen, så de elever, der har sproglige udfordringer, lettere kan forstå eventyret. Desuden opfordres pædagogen til at fortælle eventyret mundtligt. Det fremmer forståelsen af sproget, når fortællingen formidles levende, med kropssprog og nærvær. Her hjælpes pædagogen godt på vej af forfatternes bud på, hvordan man kan lære at fortælle en nedskreven fortælling med sine egne ord.   

Ved at anvende titlen ”grænseløse” eventyr, giver forfatterne bogen et større perspektiv. Det handler om meget mere end at stimulere de tosprogede elevers sprog. Det er her, jeg synes, bogen har sin største fortjeneste. Tosprogede elever anses ikke som et særligt ”problem” – men som en tilførsel af interessant ny læring til klassen via de kulturer, eleverne kommer fra. For pædagogen gælder det blot om at udnytte den mulighed for læring og menneskelig dannelse, der ligger i forskellighederne i de menneskelige grundvilkår.       

I bogens indledende kapitler formidler forfatterne et indgående kendskab til eventyr, og de deler rundhåndet ud af deres erfaringer med at fortælle i skolen. De videregiver deres viden med entusiasme og ud fra et positivt, humanistisk grundsyn, som smitter af på læseren!  

Det siges i bogen, at ”Eventyr har ingen grænser.” De eventyr, der findes i Iran eller Afghanistan findes også på vore breddegrader blot med variationer i beskrivelsen af lokaliteter, klædedragt, madvaner etc. Eventyr findes i hele verden, og de handler om det, alle børn uanset sprog og kulturel baggrund, på et dybere plan er optaget af.  Hvordan er det at være menneske? Hvordan finder man lykken og sin plads i verden? Hvordan kan man leve med uretfærdighed, misundelse og ondskab? De handler om håb, godhed og kærlighed. Jeg tror, at alle børn længes efter at kunne mødes med andre omkring disse spørgsmål. 

Det er detta som vi avser när vi menar att sagan i skolan är ett redskap for kulturmöte, ett möte på et djupare plan mellan barn med rötter i olika länder. Där alla barns erfarenheter och identiteter bekräftas (Gustavsson og Thomasson, 2020 s. 8). 

Jeg håber, at Gränlösa sagor kommer ud til mange elever og lærere i skolen!

Lene Brok. Eventyrfortæller, forfatter, cand.psyk.

Per Gustavsson och Mikael Thomasson: Gränslösa sagor. Stärk kulturmötet genom berättande. Illustrationer: Lisa Lanning. Natur & Kultur, Stockholm 2020.

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Litteratur

Sagan om den lyckobringande skjortan och Alexander den store

En nöjds man skjorta

Det var en gång en kung som var sjuk och han sökte alla läkare utan att bli något bättre. Slutligen fick han reda på en vis man. Mannen sa till kungen, att han skulle bli bra om han fick reda på en, som var fullkomligt nöjd och iklädde sig hans skjorta.

Kungen hade tre söner och alla tre letade och sökte efter en nöjd man, men utan resultat. Efter långt sökande förvillade de sig i en stor skog och gick vilse. De kom till en liten hydda och hörde där inifrån en man försänkt i bön. Genom bönen fick de uppfattningen att den okände mannen var fullkomligt nöjd. De hittade ut ur skogen och kom hem och berättade för sin far kungen att de hade hittat den sökta mannen.

Dan därpå åkte kungen dit och talade med honom och begärde hans skjorta. Men gubben hade ingen skjorta.

Den här legendsagan upptecknades i Möklinta i Västmanland 1930 och berättaren hade hört den som barn. Sagan är ovanlig i Sverige men finns i stora delar av Europa, Sydvästasien och Nordafrika. Den har beteckningen ATU 844 i den internationella sagokatalogen och rubriken The Luck-Bringing Shirt. Ibland sägs det att sagan ursprungligen handlade om Alexander den store, så i Italo Calvinos Italian Folktales. Där anges ursprunget vara Pesudo-Kallisthenes Alexanderroman från ca 300 e.Kr.  

När jag fann boken Alexanderlegenderna i tid och rum (se tidigare blogginlägg) blev jag genast nyfiken och bestämde mig för att ta reda på mer om källan och den ursprungliga berättelsen. Boken redogör för en rad sagomotiv, men ingenstans i boken fann jag uppgifter om en magisk skjorta som medförde lycka. Jag skrev till  Karin Hult, en av bokens redaktörer och professor i grekiska vid Göteborgs universitet, och hon kände inte igen berättelsen från Pseudo-Kallisthenes. För säkerhets skull kontrollerade hon med en annan av bokens författare Antoaneta Granberg, docent i slaviska språk vid Göteborgs universitet, som bekräftade Karin Hults uppfattning.

The Types of International Folktales hänvisar till R. Köhlers Aufsätze über Märchen und Volkslieder, från 1894 (https://archive.org/details/aufstzebermrche00schmgoog/page/n1/mode/2up). Bokens avslutande uppsats har titeln Das Hemd des Glücklichen. Köhler redovisar litterära belägg från tidigt 1800-tal, en saga från den i Tyskland populäre Ludwig Aurbachers samling Volksbüchlein från 1827, samt en folksaga från Tunis upptecknad kring 1850.

Köhler återger också en litterär berättelse från 1300-talets Italien. Den skiljer sig från sagan eftersom skjortan inte är magisk, utan själva letandet efter en lycklig människa med en skjorta har ett annat syfte. En döende student skriver till sin mor och ber henne skaffa en skjorta som sytts av den gladaste och vackraste damen i Neapel. Modern sökte länge och fann till slut en dam som var vackrare än alla andra och inte föreföll ha några sorger. Men det visade sig att kvinnan var djupt olycklig. Då förstod modern att ingen människa saknar sorger och bekymmer. När hon kort därpå fick brev om att sonen dött, kunde hon hantera sin sorg i visshet att den var en del av livet och hon inte var ensam att sörja. Berättelsen slutar med att det gick väl för modern. 

En 2000-årig indisk legend om en ung kvinna som förlorar sitt förstfödda barn har samma motiv. Hon bär på sitt döda barn och frågar alla om hjälp att göra det levande igen. Till slut möter hon Buddha, som säger att ett senapskorn kan bota hennes son. Men hon måste skaffa det i ett hus där varken en son eller dotter eller någon annan har dött. Den unga flickan förstår att döden hör live

En likartad berättelse finns i en version av Alexanderromanen, en handskrift från 1400-talet. Alexander skriver ett brev till sin moder Olympia när han ligger på dödsbädden. Han ber henne ställa till med ett präktigt gästabud när han är död. Det ska inte vara en sorgemåltid, utan en glädjemåltid. Hon ska bjuda alla, utom de som sörjer eller har sörjt. Hon gör så, men ingen kommer till gästabudet, eftersom det inte finns någon som inte har sörjt.  Modern förstod då att sonen hade skrivit rådet till henne som tröst och att alla människor delar samma öde. 

Den här berättelsen är dock en helt annan än sagan om Den lyckobringande skjortan

Alexander besöker de nakna filosofernas ö. Illustration ur en handskrift från 1600-talet.

Men det finns en episod i Alexanderromanen som handlar både om lycka och avsaknad av kläder, meddelar Antoaneta Granberg. Den tillskrivs biskop Palladius som levde i Galatien, i nuvarande Turkiet, på 400-talet e.Kr. Texten handlar om Alexanders möte med Dandamis, en av de nakna visa männen, även kallade brahmaner, som Alexander möter. Den här berättelsen har senare inarbetats i Alexanderromanen. Dandamis och hans män går alltså nakna, de behöver inga kläder för att vara lyckliga.

I slutet av 1300-talet översattes en latinsk prosaversion av legenden om Alexander den store till svenska och fick versform. I den finns ett långt avsnitt om kungens möte med de visa brahmanerna. Det är en mycket intressant skildring där brahmanernas enkla levnadssätt nära naturen och försakande av materiella ting kontrasterar mot Alexanders högfärd, liv i överflöd och girighet. Den debatten griper verkligen in i vår egen tid och diskussionen om hur vi ska möta dagens allvarliga miljöhot. Litteraturvetaren Sven-Bertil Jansson har skrivit utförligt om denna episod i sin bok Konung Alexander. En svensk roman från 1300-talet.

Utan den felaktiga attributeringen av folksagan En nöjd mans skjorta till Pseudo-Kallisthenes Alexanderroman hade jag aldrig hittat fram till en svensk 1300-talsroman med en hyperintressant diskussion om hur vi människor ska leva och förhålla oss till naturen. Så kan det gå. Än en gång kan vi konstaterar att tusenåriga texter är högst aktuella.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Litteratur

Legenderna om Alexander den store

Jag blir glad när jag håller boken Alexanderlegenderna i tid och rum i min hand. Dels för att det är en mycket vackert bok. Dels för att ett förlag lyfter fram kvalificerad humanistisk forskning och dristar sig att ge ut en bok på en bokmarknad, som i hög grad präglas av snabb omsättning och kort lagerhållning.

I boken redogör ett tiotal svenska forskare systematiskt för hundratals olika versioner av berättelsen om Alexander den stores liv och erövringar, deras inbördes förhållanden och hur de har spridits i världen. Detaljerat och kunnigt! Kan det här bli intressant? Är det inte bara en bok för några få nördar?

Mig gav boken en riktig aha-upplevelse. Även om jag är väl medveten om hur berättelser ständigt ändras över tid och rum, särskilt om de traderas muntligt, gav den här boken mig en djupare förståelse av hur det kan gå till och att det här också i hög grad gäller skriftliga berättelser. Bevarade och paradoxalt nog också försvunna handskrifter, som kan spåras i senare bevarade dokument, utgör studiernas utgångspunkt. Men då och då nämns också den muntliga traderingen och samspelet mellan skriftligt och muntligt.

Alexander den store levde 356-323 f. Kr och var kung av Makedonien. Han besegrade perserkungen Dareios III och kontrollerade ett enorm rike, som sträckte sig bort till Indusdalen. Samtida författare skildrade Alexander den stores erövringståg, men de källorna är inte bevarade. Mest känd är historikern Kallisthenes, som avrättades avAlexander eftersom han vägrade följa en ny hälsningsceremoni som kungen infört. De följande århundradena skrev grekiska och  romerska författare skildringar av Alexanders liv, som byggde på de samtida skrifterna. Senare tillkom den skildring som brukar kallas Alexanderromanen. Romanen har tillskrivits Kallistehnes, men forskningen har visat att den tillkom omkring 300 e. Kr, troligen i Alexandria i Egypten. Författaren kallas för Pseudo-Kallisthenes.

Den grekiska berättelsen spreds i den östeuropeiska ortodoxa världen. Den översattes till latin, och den versionen lade grunden i västeuropeisk tradition. Översättning till syriska och därifrån till hebreiska, arabiska, persiska och etiopiska ledde till spridning i sydvästasien. 

Utformningen av de många Alexanderberättelserna rör sig i spänningsfältet mellan historia, alltså en mer verklighetsbaserad skildring av händelserna, och historier, fantasifulla sagoaktiga inslag. Alexander möter människor utan huvuden, utforskar havet i en dykarklocka, försöker att utforska himlen med en korg buren av fåglar. Skildringen av livets eller ungdomens källa känner vi igen som ett motiv i folksagorna. När Alexander vandrar i en mörk grotta hittar han ut med hjälp av ett sto som letar efter sitt föl, som finns utanför grottan. Det motivet återfinns i en rumänsk folksaga. I en version möter Alexander och hans män den livsfarliga basilisken, som dödar med blicken. Genom att hålla upp en spegel framför basilisken dör den, ett motiv som återkommer i svenska sägner från 1900-talet. Alexander kan alltså tecknas både som en historisk person och en sagogestalt.

Alexander möter människorna utan huvuden, ca 1420

Ett annat spänningsfält är skildring av Alexander som idealgestalt med makt given av Gud och som en person med hybris. Det motsägelsefulla i Alexandergestalten gjorde legenderna såväl användbara för sentida härskare att spegla sig i Alexanders glans och herravälde som för kritiker att lyfta fram härskares grymhet och högmod och belysa moraliska ideal. Ett exempel på det förstnämnda är att Alexandereposet blev  mycket populärt i stormaktstidens Sverige. Ett exempel på det senare är den tyska versionen Strassburger Alexander som Martin Hellström redogör för.  Den är från slutet av 1100-talet och kan ses som en föregångare till den moderna romanen, där hjälten utvecklas under berättelsens gång och har ett eget ansvar för sitt handlande.

Översättare, diktare och kopister gjorde precis vad muntliga berättare alltid har gjort: lade till och drog ifrån, fyllde ut luckor i berättelsen med inslag från många andra källor, förbättrade historierna och spetsade till dramatiska händelser samt kommenterade tidigare skildrares ställningstagande. Folke Josephson skriver om hur en översättning kunde gå till undermedeltiden. En översättare läste upp den muntliga texten och översatte den. En sekreterare skrev ner det sagda eller skrev ibland en kortare sammanfattning. En skrivare redigerade texten. Josephsson kallar översättningsprocessen för ”muntlig” och i sin skildring av de iriska Alexandertexterna lyfter han fram att de ofta hade tillägg som hade drag av den muntliga berättarkonsten.

Mats Malm visar i sin studie av Alexandereposet i Norden på hur olika översättningar utifrån samma källa kan bli. När fransmannen Gauthier de Chatillons versepos Alexandreis, skrivet på latin, översattes till isländska på 1200-talet fick den form av en kärv isländsk saga på prosa, som framhäver manligheten. När det översattes till svenska 100 år senare återgavs den på hövisk knittelvers, hjälten tecknas mer psykologiskt och eposet blir mer känslomässigt.

Som särskilt intresserad av muntligt berättande noterar jag en rad intressanta uppgifter. Jan Retsö skriver om traditionen i Främre Orienten. Alexanderlegenden blir en del av sira-traditionen. Sira är ett hjälteepos med rafflande äventyr i olika delar av världen. Ett sådant epos kunde omfatta tusentals tryckta sidor. Men de berättades muntligt på marknader och kaffehus. Berättaren slutade när det var som mest spännande, och fick han en slant, återkom  han nästa dag och berättade vidare. I Iran har Alexanderlegenden förts vidare till våra dagar av berättare som deklamerat verseposet Shah-name, som skrevs av den persiske skalden Ferdawsi kring 1000 e.Kr.

I ett avslutande kapitel konstaterar Bo Lindberg att konjunkturen för Alexander som hjälte är dålig idag. ”Det seriösa talet om stora mäns världshistoriska insatser och betydelse har tystnat”. Men en sådan bok som Alexanderlegender i tid och rum lär oss mycket om berättelsernas roll, både förr och idag.

Per Gustavsson

Alexanderlegenderna i tid och rum. Alexander den stores gränslösa historia. Redigerad av Karin Hult och Gunhild Vidén. Appell förlag, Stockholm, 2018. ISBN 978-91-984063-5-1.

Övriga med verkande författare utöver de redan nämnda: Antoaneta Granberg, Ingmar Söhrman, Judith Josephson, Lars-Håkan Svensson.

PSDet var en slump att jag hittade den här boken. När jag letade efter något helt annat dök den här boken upp. Men varför jag genast blev intresserad av den ska jag berätta om i ett kommande inlägg.

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Litteratur

Ett spännande lästips

För tvåtusen år sen fanns det ett stort hus i Aten där ett spöke visade sig nattetid i gestalt av en utmärglad man med kedjor om fot- och handleder. När han gick i mörkret rasslade kedjorna. De som bodde i huset kunde inte sova, blev sjuka och flera dog.

Greken Plinius den yngre tecknade ner berättelsen om det hemsökta huset och undrade vad man skulle tro om berättelsen och om spöken verkligen fanns.

Den här spökhistorien är utgångspunkten för Magnus Västerbros bok Vålnadernas historia. I boken skildrar han den västerländska spöktron från det antika Grekland och Rom och fram till vår egen tid. Ständigt återkommer denna fråga: Vad ska man egentligen tro?

Boken har undertiteln Spöken, skeptiker och drömmen om den odödliga själen. Men den rymmer så mycket mer, för frågan sätts in i ett större filosofiskt och religiöst sammanhang. Det är detta som gör läsningen så fascinerande.

Det är så lätt att tro och säga att förr i tiden trodde folk på spöken. Västerbro visar hur framstående tänkare ända från antiken har ifrågasatt vidskepliga föreställningar och också diskuterat om människan överhuvudtaget har en själ och vad som händer när en människa dör. Många filosofer har betraktat det som helt befängt att människan har en odödlig själ.

Det är synnerligen intressant att läsa om kyrkan och religiösa tänkares hantering av frågan. Kyrkan har under olika perioder både försvarat spöktron och bekämpat den. Det senare gjorde Luther utan att vinna så stort gehör för sin åsikt.

Med stor kraft har tron på den odödliga själen och att människor kan visa sig efter sin död levt vidare och fick med spiritismen och teosofin ett nytt uppsvinga under 1800-talets andra hälft och långt in på 1900-talet. Detta trots att andebesvärjare gång på gång avslöjades som fuskare. Så det är betecknande att Västerbros sista kapitel har rubriken Varför dör aldrig de döda? .

Du har 400 sidor fängslande läsning framför dig.

Per Gustavsson

Västerbro, Magnus: Vålnadernas historia. Spöken, skeptiker och drömmen om den odödliga själen. Volante förlag, Stockholm 20198. ISBN 978-91-88-86975-3

1 kommentar

Under Folktro och traditioner, Litteratur

Syndige folkeeventyr – ny bok

Först ska det sägas att det är ett storslaget bokprojekt av förlaget Fair att ge ut en samling norska folksagor, rikt illustrerade av ett stort antal unga norska konstnärer. Här följer förlaget traditionen från de rikt illustrerade utgåvorna av Asbjørnsens och Moes Norske Folkeeventyr. Och det är inte vilka folksagor som helst, utan de erotiska sagor som tecknades upp under 1800-talet och 1900-talets första decennier, men som då med få undantag aldrig publicerades. De ansågs som olämpliga, obscena och stötande.

Boken har fått titeln Syndige folkeventyr och innehåller sagor upptecknade av bland annat Asbjørnsen, Moltke Moe och Knut Nauthella.

36 konstnärer har fått fria händer att bildsätta varsin saga och resultatet är mycket varierande och spännande. Här finns serierutor, känsliga akvareller och målningar, svärtade pennteckningar, realistiska och absurda nakenbilder, skämtteckningar, naiva bilder och mer abstrakta illustrationer. Det är både lekfullt och hämningslöst. Illustrationerna rymmer ofta mer lust och sinnlighet än själva  sagorna.

Det är inte så konstigt eftersom de sagor som kallas erotiska överlag är skämtsagor som driver med mänsklig dumhet och tillkortakommanden, ibland utmanar makt och överhet, liksom vedertagen god smak. Skämtsagorna räds inte det fula och fräcka, utan har ofta sin sociala funktion i att utmana det som är tabu, det onämnbara. Erotiska folksagor är mer skämt och skratt än sinnlighet och lust. 

Illustration av Ida Neverdahl till sagan Om jomfruen som pisset så langt

Men samtidigt är sagorna präglade av sin tids värderingar när det gäller synen på manligt och kvinnligt, över- och underordning. Och det är ett problem, när man hundra eller tvåhundra år efter att en saga upptecknats, publicerar den i en bok med syfte att roa läsaren i dag. I en viktig inledning diskuterar redaktören Madicken Schei just det faktum att många av de erotiska folksagorna skildrar övergrepp, men menar att det ”blir ufarligjort med humor”. Hon framhåller att sagorna snarare förmedlar kunskap om tabubelagada ämnen på ett humoristiskt sätt till flickor och pojkar och lär dem om faror och vad de ska passa sig för. Själv har jag svårt för de sagor där unga flickor utsätt för direkta övergrepp, även om det framställs humoristiskt är ett övergrepp alltid ett övergrepp. 

Madicken Schei skriver också att sagorna visar på starka och sexuellt medvetna kvinnor som tar för sig och njuter av sin sexualitet. Sådana sagor finns det, men alltför ofta ses kvinnan i många sagor med mannens blick. Antingen är de ovilliga eller så lever de ut sin sexualitet och sitt begär alltför mycket. Kvinnan blir ofta ett objekt för mannens sexuella drift. Mannen är den sexuellt erfarne och har därmed självklar rätt att förföra och dominera kvinnann.

Syndige folkeeventyr, har målet att popularisera de okända erotiska folksagorna, dels genom den slösande rikliga illustreringen, dels genom att återge sagorna på ett modernt och lättillgängligt språk. Det är kulturhistorikerna Sigrid Bø och Jarnfrid Kjøk som givit sagorna deras språkform. De har tidigare utgivit det imponerande 1400-sidiga verket Lekamslyst, som behandlar norsk erotisk folkdiktning. Sagorna i Syndige folkeventyr är valda ur Lekamslysts andra del. Den är en dokumentsamling som återger originaluppteckningar från handskrifter, men även tidigare tryckta ofta svårtillgängliga texter. Jag har jämfört några av texterna i sagoboken med texterna i dokumentsamlingen. Återberättarna håller sig mycket nära originalversionerna och avstår från egna kommentarer och tillägg. Äldre ord förklaras i en fotnot. Med andra ord avstår man från att lägga texterna tillrätta utifrån dagens genusvärderingar och aktuella debatt.

Sagor har ständigt förändrats när de berättats muntligt. Olika sagoberättare har satt sin prägel på dem. Sagorna har levt i spänningen och växelverkan mellan tradition och förändring. När sagorna genom uppteckningar fixerades på papper upphörde den här processen. När vi i vår tid återberättar äldre folksagor kan vi ställa oss många frågor: Är det önskvärt att på nytt popularisera alla sagor? Hur hanterar vi det faktum att samhällets värderingar förändrats radikalt, till exempel när det gäller genusfrågor, sen sagorna upptecknades?

Som sagoberättare återger jag gärna erotiska folksagor, men försöker att anknyta dem till vår egen tid, förändra dem så att de känns giltiga i dag. Jag kan kliva ut ur berättelsen och kommentera ett övergrepp genom att säga till mina lyssnare ”ja, berättelsen är gammal men sådana övergrepp är inte heller sällsynta i dag” eller något liknande. Då belyser sagan hur det var förr och hur dessa värderingar än i dag lever kvar. I många erotiska sagor tar den unge mannen bara för sig och tillfredsställer sig själv. Väljer jag att berätta en sådan saga målar jag gärna upp att pojken och flickan tycker om varandra och gärna vill ligga med varandra, men att till exempel föräldrarna vakar över dem och vill hindra dem. Det går också att anknyta sagor till dagens hedersproblematik, där flickor inte får leva med vem de vill. Det är inte alltid helt lätt och ibland har lyssnare reagerat och tyckt att jag berättat sagor med tvivelaktiga värderingar.

Bäst tycker jag om de erotiska folksagor som driver med prästen, representanten för överheten. Bokens sista saga, Presten i bygda vår, skiljer ut sig från flera av de andra texterna, som redaktören påpekar, genom att den faktiskt skildrar en våldtäkt som ett brott. Den skiljer sig också från flera av de andra sagorna genom att det är en kvinna som hämnas på prästen. Madicken Schei understryker här att ämnet är lika aktuellt i dag som förr. En sådan berättelse känns angelägen att sprida.

En del av sagorna kan säkert leda till samtal om kärlek och sexualitet bland ungdomar i skolor. Några av sagorna är kul för att de är så groteska och utmanar den goda smaken, till exempel den där pojken får kuken avskuren av en fallande lie när han och fästmön knullar. När flickan kommer in ramlar kuken ur. När fadern frågar vad det är säger flickan att det är en korv. Fadern biter i den och säger: ”Det var en seg korv!”.

Illustration av Kristin Skårdal till sagan Til himmels på min manns pilt.

Med få undantag känner jag igen de flesta sagorna. Det är inte så konstigt eftersom hälften av sagorna återfinns i den samling med erotiska folksagor från Norge som folkloristen Oddbjørg Høgset gav ut 1977 med titeln Erotiske folkeeventyr. Den översattes snabbt till svenska med titeln Brudprovaren och fick stor spridning också i vårt land. Ytterligare fem sagor tillhör samma sagotyp, men publiceras i den nya boken i andra varianter. Många av sagorna har också berättats i Sverige och flera av dem, men också andra, kan den intresserade hitta i min och Ulf Palmenfelts utgåva Folksagan i Sverige 1-3

Vi vet mycket lite om hur de erotiska folksagorna berättades och hur lyssnarna upplevde dem och använde sig av dem. Samtliga sagor i boken är upptecknade av män. Sagespersonen är ofta inte angivna, men när det förekommer är det män. Men vi vet också att kvinnor berättade och lyssnade till erotiska sagor. Kanske tolkade de sagorna på sitt eget sätt. Där den manliga blicken i berättelsen framställer en lättsinnig kvinna, kanske kvinnorna som lyssnade såg en kvinna som tog initiativ och var självmedveten. När kvinnor kom samman i arbetet berättade de, sjöng och gissade gåtor och pratade om tilldragelser i bygden. Och skrattade. Skrattet skapar gemenskap och ger kraft och i de erotiska sagorna fanns mycket att skratta åt.

Det gemensamma skrattet födde också idén till den här boken. Redaktören Madicken Schei berättar i bokens förord att hon kom över en samling med erotiska sagor och att hon och hennes kamrater en hel kväll idkade högläsning, njöt och skrattade, och helt glömde tid och rum. Hon tyckte att hon hade hittat en skatt. Den skatten ville hon sprida till alla andra.

Läs själv! Skratta åt dina egna favorithistorier! Fundera på vad vi ska förmedla vidare av det immateriella kulturarv som våra folksagor utgör! Och inte minst hur vi ska göra det.

Per Gustavsson

Syndige folkeeventyr. En samling erotiske folkeeventyr av Asbjørnsen og Moe med flere. Tilrettelagt og språklig oppdatert av Jarnfrid Kjøk og Sigrid Bø. Redaktör: Madicken Schei. Fair forlag. Oslo, 2019. ISBN: 978-82-8297-048-8.

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Litteratur