Kategoriarkiv: Litteratur

Utflykter i sommar 10: Stegelberget

Vill du besöka en plats som bär på en riktig otäck historia? Åk då till södra Bohuslän i sommar, närmare bestämt till Kungälvs kommun, Solberga socken. Då kan du vandra runt i ett vackert landskap och så småningom stanna till vid en kulle som bär på minnen från ett massmord. Jag syftar på Stegelberget och det hemska som hände Herr Arne och hans tjänstefolk natten till den 8 februari 1586.
I stora drag handlar berättelsen om tre skottar som mitt i natten gick till Solberga prästgård för att stjäla en silverskatt. De dödade alla utan en flicka som lyckades gömma sig. Därefter tog skottarna silvret och körde iväg med det i en släde. En tid senare kände den överlevande flickan igen mördaren. Han greps tillsammans med sina medhjälpare och de dömdes till döden. De dödades och steglades på det som än idag kallas Stegelberget.
En sådan fruktansvärd händelse dröjde sig så klart kvar i minnet hos traktens människor. Generation efter generation berättande om det blodiga dådet och avrättningarna som följde. Historikern Oedman skrev om händelsen 1746. Ytterligare hundra år senare beskrivs tragedin i Axel Emanuel Holmbergs Bohusläns historia och beskrifning.

Stegelberget, Solberga, Kungälv. Foto: Steve Anderson

I början av 1900-talet gav Selma Lagerlöf ut romanen Herr Arnes penningar. Handlingen bygger till stor del på berättelserna om det fruktansvärda dådet i Solberga. Selma hade hört folk berätta om morden när hon var och hälsade på sin bror i Kungälv. Säkert läste hon också åtminstone Holmbergs text. Hon la till en romans och gjorde också berättelsen till en spökhistoria. Hon hoppade dock över de blodiga berättelserna om avrättningen på Stegelberget. I de muntliga berättelserna och hos de tidiga historikerna, la man stor vikt vid just avrättningen.
Oedman skriver: The stodo sitt Straff på Brannehög, bestående ther i, at the stektes eller brändes lefwande til döds, ock skal then ene Mördareen mäst jämrat sig ther öfwer, at han dräpte Jungfrun ock ej wille skona henne.
Holmberg är mer detaljerad: Efter tidens sed afrättades de gripna bofvarne den 8 påföljande Mars med den rysligaste tortyr. De upphängdes först en stund i rök, sedan uppskuros deras magar och inelfvorna fästades vid en påle, kring hvilken de så länge jagades, att dessa utrycktes, hvarefter de olycklige blefvo knipna med glödande tänger och omsider kastade på ett brinnande bål. Detta skedde på en kulle å Branehögs ägor, hvilken ännu i dag bär namnet Stegelberget.

Kanske var berättelserna från Stegelberget för hemska för att passa in i Selmas ganska romantiska berättelse.

Vad var då Stegling? Jo, under medeltiden tyckte man uppenbarligen inte att dödsstraff var nog för riktigt grova brottslingar. Därför tog man och skar av kroppsdelar, ofta händer och huvud, därefter spikade man upp kroppsdelarna på pålar, allt för att varna och avskräcka andra. I fallet med de tre skottarna i Solberga nöjde man sig inte med att stegla, utan dessutom brände och torterade man mördarna till döds. Denna metod kallades för Rådbråkning och innebar bland annat att man krossade kroppsdelar på brottslingen, allt i syfte att förstärka den skyldiges lidande. 1841 förbjöds alla skärpta dödsstraff i Sverige.


Vill du besöka Stegelberget idag? Kontakta mig så ses vi vid Solberga kyrka och går bort. Det sägs att järnbeslagen efter steglen finns kvar än idag.

Hälsningar: Mikael Thomasson


Lämna en kommentar

Under Att berätta, Berättelser, Folktro och traditioner, Litteratur

Vänster hand och motsols, en ny bok af Bengt af Klintberg

1965 gav Bengt af Klintberg ut Svenska trollformler i Wahlström & Widstrands pocketserie, där den hade numreringen 95. Då var jag 13 år gammal och jag tror inte att jag köpte boken utgivningsåret, men något år senare. Eftersom det var en originalpocketutgåva var den billigare än andra böcker och jag hade råd att betala 9 kronor och 50 öre. 

Varför jag köpte den vet jag inte riktigt. Men i 15-årsåldern läste jag mycket poesi och jag kände Bengt af Klintberg som poet. Mina favoritpoeter var Guillaume Apollinaire och Blaise Cendrars och en favoritbok var Akrobater i tredjeklasskupé, som Gunnar Harding översatte till svenska 1967. Det är ju modern diktning med surrealistiska inslag. Men kanske var det just det irrationella i trollformlerna som lockade mig, det oväntade, det fula, tabun. Trollformlerna visade upp ett annat tänkande.

Svenska trollformler var den första boken i mitt folkloristiska bibliotek, om vi undantar någon sagosamling för barn. Men då hade jag ju ingen aning om att jag skulle ägna en stor del av mitt yrkesliv åt det folkliga berättandet. Jag vet inte hur många gånger jag läst boken, både den fylliga inledningen och själva trollformlerna, men den limmade pocketboken har idag lösa sidor.

Nu, drygt ett halvsekel senare, återvänder Bengt af Klintberg till trollformlerna och ger ut Vänster hand och motsols. Magiska riter från förr. I den förra boken stod själva diktningen i centrum, i den nya boken ligger tyngdpunkten på de magiska handlingarna. Även denna gång är antalet exempel som återges exakt etthundra.

Riterna är indelade efter ämnesområden såsom barnafödsel, jakt och fiske, skåda in i framtiden och väcka och döva kärlek.  Många av de magiska handlingarna har varit allmänt förekommande, men författaren väljer i flera fall att återge mindre kända varianter på en allmän rit. Ett vanligt sätt att väcka kärlek var att flickan gav pojken en dryck med några droppar av menstruationsblod eller mat med finklippt pubeshår. Men det exempel som Klintberg väljer att återge är detta:

Om du har fattat kärlek till en man och vill vara säker på att få honom, ska du sila en dryck genom en näsduk som du har fuktat med dina tårar under nattvardsgång i kyrkan. Bjud honom sedan på den drycken, så kommer han att besvara din kärlek.

Språket i riterna är ofta kortfattat, men ändå uttrycksfullt. Författaren har valt att förhålla sig fritt till källans text, men trogen innehållet. Jag tycker det har blivit mycket lyckat, och ibland närmar sig texterna poesin i de gamla trollformlerna. En del texter avviker och en individuell röst gör sig gällande och mycket närvarande. Flera av dessa texter är från senare tid.

Samlingen ger belägg för att människors uppfinningsrikedom och fantasi har varit obegränsad, när det gäller att hitta på handlingar för att uppnå ett önskat resultat.

Samlingens stora värde är också de kunniga kommentarerna efter varje ritexempel med källhänvisning och lästips, liksom inledningen. Bengt af Klintberg kan konsten att skriva lärt och enkelt på en och samma gång. Det här lilla avsnittet ur inledningen lyckas fånga vad det i grunden handlar om, fler ord behövs inte för att sätta in företeelsen i ett större samhälleligt sammanhang.

Ett nyckelord när det gäller mag är ”makt”. Magisk makt skiljer sig från fysisk, social och ekonomisk makt. Den består av kunskap om hur man kan utnyttja de översinnliga krafterna för egna syften. De som har tagit den i bruk är ofta människor med begränsad tillgång till de tre andra exemplen på makt.

Jag skriver inte mer, för jag tycker att du ska botanisera i boken själv. Men jag kan utlova underhållande och lärorik läsning. Och själv är jag övertygad om att jag kommer att återvända till den nya boken lika ofta som jag gjort till Svenska trollformler.

Per Gustavsson

Bengt af Klintberg: Vänster hand och motsols. Magiska riter från förr. Lund, Ellerströms förlag, 2020.

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Litteratur

Lene Brok läser Gränslösa sagor

Lene Brok, dansk berättare och författaren till flera böcker om muntlig berättande har läst Gränslösa sagor.

Per Gustavssons og Mikael Thomassons bog Gränslösa Sagor (2020) byder på masser af inspiration og konkrete tips til den pædagog, der ønsker at styrke elevernes sprog, selvfølelse og fællesskabet i klassen.   

Omslag:Lisa Lanning

Bogen indeholder en skatkiste af eventyr fra bl.a. Balkan, Mellemøsten, Afrika og Finland. De har det til fælles, at de spejler nogle af de spørgsmål og problemer, som optager alle børn uanset kulturel baggrund. De kan få alle børn til at le eller at gyse. Til at undres og til at stille spørgsmål. Til at lære og til at udvikle sig som menneske. 

Der er rig inspiration og mange gode tips i bogen. Til hvert eventyr er der forslag til spørgsmål, øvelser og sjove lege, som pædagogen kan bruge i undervisningen, så de elever, der har sproglige udfordringer, lettere kan forstå eventyret. Desuden opfordres pædagogen til at fortælle eventyret mundtligt. Det fremmer forståelsen af sproget, når fortællingen formidles levende, med kropssprog og nærvær. Her hjælpes pædagogen godt på vej af forfatternes bud på, hvordan man kan lære at fortælle en nedskreven fortælling med sine egne ord.   

Ved at anvende titlen ”grænseløse” eventyr, giver forfatterne bogen et større perspektiv. Det handler om meget mere end at stimulere de tosprogede elevers sprog. Det er her, jeg synes, bogen har sin største fortjeneste. Tosprogede elever anses ikke som et særligt ”problem” – men som en tilførsel af interessant ny læring til klassen via de kulturer, eleverne kommer fra. For pædagogen gælder det blot om at udnytte den mulighed for læring og menneskelig dannelse, der ligger i forskellighederne i de menneskelige grundvilkår.       

I bogens indledende kapitler formidler forfatterne et indgående kendskab til eventyr, og de deler rundhåndet ud af deres erfaringer med at fortælle i skolen. De videregiver deres viden med entusiasme og ud fra et positivt, humanistisk grundsyn, som smitter af på læseren!  

Det siges i bogen, at ”Eventyr har ingen grænser.” De eventyr, der findes i Iran eller Afghanistan findes også på vore breddegrader blot med variationer i beskrivelsen af lokaliteter, klædedragt, madvaner etc. Eventyr findes i hele verden, og de handler om det, alle børn uanset sprog og kulturel baggrund, på et dybere plan er optaget af.  Hvordan er det at være menneske? Hvordan finder man lykken og sin plads i verden? Hvordan kan man leve med uretfærdighed, misundelse og ondskab? De handler om håb, godhed og kærlighed. Jeg tror, at alle børn længes efter at kunne mødes med andre omkring disse spørgsmål. 

Det er detta som vi avser när vi menar att sagan i skolan är ett redskap for kulturmöte, ett möte på et djupare plan mellan barn med rötter i olika länder. Där alla barns erfarenheter och identiteter bekräftas (Gustavsson og Thomasson, 2020 s. 8). 

Jeg håber, at Gränlösa sagor kommer ud til mange elever og lærere i skolen!

Lene Brok. Eventyrfortæller, forfatter, cand.psyk.

Per Gustavsson och Mikael Thomasson: Gränslösa sagor. Stärk kulturmötet genom berättande. Illustrationer: Lisa Lanning. Natur & Kultur, Stockholm 2020.

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Litteratur

Sagan om den lyckobringande skjortan och Alexander den store

En nöjds man skjorta

Det var en gång en kung som var sjuk och han sökte alla läkare utan att bli något bättre. Slutligen fick han reda på en vis man. Mannen sa till kungen, att han skulle bli bra om han fick reda på en, som var fullkomligt nöjd och iklädde sig hans skjorta.

Kungen hade tre söner och alla tre letade och sökte efter en nöjd man, men utan resultat. Efter långt sökande förvillade de sig i en stor skog och gick vilse. De kom till en liten hydda och hörde där inifrån en man försänkt i bön. Genom bönen fick de uppfattningen att den okände mannen var fullkomligt nöjd. De hittade ut ur skogen och kom hem och berättade för sin far kungen att de hade hittat den sökta mannen.

Dan därpå åkte kungen dit och talade med honom och begärde hans skjorta. Men gubben hade ingen skjorta.

Den här legendsagan upptecknades i Möklinta i Västmanland 1930 och berättaren hade hört den som barn. Sagan är ovanlig i Sverige men finns i stora delar av Europa, Sydvästasien och Nordafrika. Den har beteckningen ATU 844 i den internationella sagokatalogen och rubriken The Luck-Bringing Shirt. Ibland sägs det att sagan ursprungligen handlade om Alexander den store, så i Italo Calvinos Italian Folktales. Där anges ursprunget vara Pesudo-Kallisthenes Alexanderroman från ca 300 e.Kr.  

När jag fann boken Alexanderlegenderna i tid och rum (se tidigare blogginlägg) blev jag genast nyfiken och bestämde mig för att ta reda på mer om källan och den ursprungliga berättelsen. Boken redogör för en rad sagomotiv, men ingenstans i boken fann jag uppgifter om en magisk skjorta som medförde lycka. Jag skrev till  Karin Hult, en av bokens redaktörer och professor i grekiska vid Göteborgs universitet, och hon kände inte igen berättelsen från Pseudo-Kallisthenes. För säkerhets skull kontrollerade hon med en annan av bokens författare Antoaneta Granberg, docent i slaviska språk vid Göteborgs universitet, som bekräftade Karin Hults uppfattning.

The Types of International Folktales hänvisar till R. Köhlers Aufsätze über Märchen und Volkslieder, från 1894 (https://archive.org/details/aufstzebermrche00schmgoog/page/n1/mode/2up). Bokens avslutande uppsats har titeln Das Hemd des Glücklichen. Köhler redovisar litterära belägg från tidigt 1800-tal, en saga från den i Tyskland populäre Ludwig Aurbachers samling Volksbüchlein från 1827, samt en folksaga från Tunis upptecknad kring 1850.

Köhler återger också en litterär berättelse från 1300-talets Italien. Den skiljer sig från sagan eftersom skjortan inte är magisk, utan själva letandet efter en lycklig människa med en skjorta har ett annat syfte. En döende student skriver till sin mor och ber henne skaffa en skjorta som sytts av den gladaste och vackraste damen i Neapel. Modern sökte länge och fann till slut en dam som var vackrare än alla andra och inte föreföll ha några sorger. Men det visade sig att kvinnan var djupt olycklig. Då förstod modern att ingen människa saknar sorger och bekymmer. När hon kort därpå fick brev om att sonen dött, kunde hon hantera sin sorg i visshet att den var en del av livet och hon inte var ensam att sörja. Berättelsen slutar med att det gick väl för modern. 

En 2000-årig indisk legend om en ung kvinna som förlorar sitt förstfödda barn har samma motiv. Hon bär på sitt döda barn och frågar alla om hjälp att göra det levande igen. Till slut möter hon Buddha, som säger att ett senapskorn kan bota hennes son. Men hon måste skaffa det i ett hus där varken en son eller dotter eller någon annan har dött. Den unga flickan förstår att döden hör live

En likartad berättelse finns i en version av Alexanderromanen, en handskrift från 1400-talet. Alexander skriver ett brev till sin moder Olympia när han ligger på dödsbädden. Han ber henne ställa till med ett präktigt gästabud när han är död. Det ska inte vara en sorgemåltid, utan en glädjemåltid. Hon ska bjuda alla, utom de som sörjer eller har sörjt. Hon gör så, men ingen kommer till gästabudet, eftersom det inte finns någon som inte har sörjt.  Modern förstod då att sonen hade skrivit rådet till henne som tröst och att alla människor delar samma öde. 

Den här berättelsen är dock en helt annan än sagan om Den lyckobringande skjortan

Alexander besöker de nakna filosofernas ö. Illustration ur en handskrift från 1600-talet.

Men det finns en episod i Alexanderromanen som handlar både om lycka och avsaknad av kläder, meddelar Antoaneta Granberg. Den tillskrivs biskop Palladius som levde i Galatien, i nuvarande Turkiet, på 400-talet e.Kr. Texten handlar om Alexanders möte med Dandamis, en av de nakna visa männen, även kallade brahmaner, som Alexander möter. Den här berättelsen har senare inarbetats i Alexanderromanen. Dandamis och hans män går alltså nakna, de behöver inga kläder för att vara lyckliga.

I slutet av 1300-talet översattes en latinsk prosaversion av legenden om Alexander den store till svenska och fick versform. I den finns ett långt avsnitt om kungens möte med de visa brahmanerna. Det är en mycket intressant skildring där brahmanernas enkla levnadssätt nära naturen och försakande av materiella ting kontrasterar mot Alexanders högfärd, liv i överflöd och girighet. Den debatten griper verkligen in i vår egen tid och diskussionen om hur vi ska möta dagens allvarliga miljöhot. Litteraturvetaren Sven-Bertil Jansson har skrivit utförligt om denna episod i sin bok Konung Alexander. En svensk roman från 1300-talet.

Utan den felaktiga attributeringen av folksagan En nöjd mans skjorta till Pseudo-Kallisthenes Alexanderroman hade jag aldrig hittat fram till en svensk 1300-talsroman med en hyperintressant diskussion om hur vi människor ska leva och förhålla oss till naturen. Så kan det gå. Än en gång kan vi konstaterar att tusenåriga texter är högst aktuella.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Litteratur

Legenderna om Alexander den store

Jag blir glad när jag håller boken Alexanderlegenderna i tid och rum i min hand. Dels för att det är en mycket vackert bok. Dels för att ett förlag lyfter fram kvalificerad humanistisk forskning och dristar sig att ge ut en bok på en bokmarknad, som i hög grad präglas av snabb omsättning och kort lagerhållning.

I boken redogör ett tiotal svenska forskare systematiskt för hundratals olika versioner av berättelsen om Alexander den stores liv och erövringar, deras inbördes förhållanden och hur de har spridits i världen. Detaljerat och kunnigt! Kan det här bli intressant? Är det inte bara en bok för några få nördar?

Mig gav boken en riktig aha-upplevelse. Även om jag är väl medveten om hur berättelser ständigt ändras över tid och rum, särskilt om de traderas muntligt, gav den här boken mig en djupare förståelse av hur det kan gå till och att det här också i hög grad gäller skriftliga berättelser. Bevarade och paradoxalt nog också försvunna handskrifter, som kan spåras i senare bevarade dokument, utgör studiernas utgångspunkt. Men då och då nämns också den muntliga traderingen och samspelet mellan skriftligt och muntligt.

Alexander den store levde 356-323 f. Kr och var kung av Makedonien. Han besegrade perserkungen Dareios III och kontrollerade ett enorm rike, som sträckte sig bort till Indusdalen. Samtida författare skildrade Alexander den stores erövringståg, men de källorna är inte bevarade. Mest känd är historikern Kallisthenes, som avrättades avAlexander eftersom han vägrade följa en ny hälsningsceremoni som kungen infört. De följande århundradena skrev grekiska och  romerska författare skildringar av Alexanders liv, som byggde på de samtida skrifterna. Senare tillkom den skildring som brukar kallas Alexanderromanen. Romanen har tillskrivits Kallistehnes, men forskningen har visat att den tillkom omkring 300 e. Kr, troligen i Alexandria i Egypten. Författaren kallas för Pseudo-Kallisthenes.

Den grekiska berättelsen spreds i den östeuropeiska ortodoxa världen. Den översattes till latin, och den versionen lade grunden i västeuropeisk tradition. Översättning till syriska och därifrån till hebreiska, arabiska, persiska och etiopiska ledde till spridning i sydvästasien. 

Utformningen av de många Alexanderberättelserna rör sig i spänningsfältet mellan historia, alltså en mer verklighetsbaserad skildring av händelserna, och historier, fantasifulla sagoaktiga inslag. Alexander möter människor utan huvuden, utforskar havet i en dykarklocka, försöker att utforska himlen med en korg buren av fåglar. Skildringen av livets eller ungdomens källa känner vi igen som ett motiv i folksagorna. När Alexander vandrar i en mörk grotta hittar han ut med hjälp av ett sto som letar efter sitt föl, som finns utanför grottan. Det motivet återfinns i en rumänsk folksaga. I en version möter Alexander och hans män den livsfarliga basilisken, som dödar med blicken. Genom att hålla upp en spegel framför basilisken dör den, ett motiv som återkommer i svenska sägner från 1900-talet. Alexander kan alltså tecknas både som en historisk person och en sagogestalt.

Alexander möter människorna utan huvuden, ca 1420

Ett annat spänningsfält är skildring av Alexander som idealgestalt med makt given av Gud och som en person med hybris. Det motsägelsefulla i Alexandergestalten gjorde legenderna såväl användbara för sentida härskare att spegla sig i Alexanders glans och herravälde som för kritiker att lyfta fram härskares grymhet och högmod och belysa moraliska ideal. Ett exempel på det förstnämnda är att Alexandereposet blev  mycket populärt i stormaktstidens Sverige. Ett exempel på det senare är den tyska versionen Strassburger Alexander som Martin Hellström redogör för.  Den är från slutet av 1100-talet och kan ses som en föregångare till den moderna romanen, där hjälten utvecklas under berättelsens gång och har ett eget ansvar för sitt handlande.

Översättare, diktare och kopister gjorde precis vad muntliga berättare alltid har gjort: lade till och drog ifrån, fyllde ut luckor i berättelsen med inslag från många andra källor, förbättrade historierna och spetsade till dramatiska händelser samt kommenterade tidigare skildrares ställningstagande. Folke Josephson skriver om hur en översättning kunde gå till undermedeltiden. En översättare läste upp den muntliga texten och översatte den. En sekreterare skrev ner det sagda eller skrev ibland en kortare sammanfattning. En skrivare redigerade texten. Josephsson kallar översättningsprocessen för ”muntlig” och i sin skildring av de iriska Alexandertexterna lyfter han fram att de ofta hade tillägg som hade drag av den muntliga berättarkonsten.

Mats Malm visar i sin studie av Alexandereposet i Norden på hur olika översättningar utifrån samma källa kan bli. När fransmannen Gauthier de Chatillons versepos Alexandreis, skrivet på latin, översattes till isländska på 1200-talet fick den form av en kärv isländsk saga på prosa, som framhäver manligheten. När det översattes till svenska 100 år senare återgavs den på hövisk knittelvers, hjälten tecknas mer psykologiskt och eposet blir mer känslomässigt.

Som särskilt intresserad av muntligt berättande noterar jag en rad intressanta uppgifter. Jan Retsö skriver om traditionen i Främre Orienten. Alexanderlegenden blir en del av sira-traditionen. Sira är ett hjälteepos med rafflande äventyr i olika delar av världen. Ett sådant epos kunde omfatta tusentals tryckta sidor. Men de berättades muntligt på marknader och kaffehus. Berättaren slutade när det var som mest spännande, och fick han en slant, återkom  han nästa dag och berättade vidare. I Iran har Alexanderlegenden förts vidare till våra dagar av berättare som deklamerat verseposet Shah-name, som skrevs av den persiske skalden Ferdawsi kring 1000 e.Kr.

I ett avslutande kapitel konstaterar Bo Lindberg att konjunkturen för Alexander som hjälte är dålig idag. ”Det seriösa talet om stora mäns världshistoriska insatser och betydelse har tystnat”. Men en sådan bok som Alexanderlegender i tid och rum lär oss mycket om berättelsernas roll, både förr och idag.

Per Gustavsson

Alexanderlegenderna i tid och rum. Alexander den stores gränslösa historia. Redigerad av Karin Hult och Gunhild Vidén. Appell förlag, Stockholm, 2018. ISBN 978-91-984063-5-1.

Övriga med verkande författare utöver de redan nämnda: Antoaneta Granberg, Ingmar Söhrman, Judith Josephson, Lars-Håkan Svensson.

PSDet var en slump att jag hittade den här boken. När jag letade efter något helt annat dök den här boken upp. Men varför jag genast blev intresserad av den ska jag berätta om i ett kommande inlägg.

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Litteratur

Ett spännande lästips

För tvåtusen år sen fanns det ett stort hus i Aten där ett spöke visade sig nattetid i gestalt av en utmärglad man med kedjor om fot- och handleder. När han gick i mörkret rasslade kedjorna. De som bodde i huset kunde inte sova, blev sjuka och flera dog.

Greken Plinius den yngre tecknade ner berättelsen om det hemsökta huset och undrade vad man skulle tro om berättelsen och om spöken verkligen fanns.

Den här spökhistorien är utgångspunkten för Magnus Västerbros bok Vålnadernas historia. I boken skildrar han den västerländska spöktron från det antika Grekland och Rom och fram till vår egen tid. Ständigt återkommer denna fråga: Vad ska man egentligen tro?

Boken har undertiteln Spöken, skeptiker och drömmen om den odödliga själen. Men den rymmer så mycket mer, för frågan sätts in i ett större filosofiskt och religiöst sammanhang. Det är detta som gör läsningen så fascinerande.

Det är så lätt att tro och säga att förr i tiden trodde folk på spöken. Västerbro visar hur framstående tänkare ända från antiken har ifrågasatt vidskepliga föreställningar och också diskuterat om människan överhuvudtaget har en själ och vad som händer när en människa dör. Många filosofer har betraktat det som helt befängt att människan har en odödlig själ.

Det är synnerligen intressant att läsa om kyrkan och religiösa tänkares hantering av frågan. Kyrkan har under olika perioder både försvarat spöktron och bekämpat den. Det senare gjorde Luther utan att vinna så stort gehör för sin åsikt.

Med stor kraft har tron på den odödliga själen och att människor kan visa sig efter sin död levt vidare och fick med spiritismen och teosofin ett nytt uppsvinga under 1800-talets andra hälft och långt in på 1900-talet. Detta trots att andebesvärjare gång på gång avslöjades som fuskare. Så det är betecknande att Västerbros sista kapitel har rubriken Varför dör aldrig de döda? .

Du har 400 sidor fängslande läsning framför dig.

Per Gustavsson

Västerbro, Magnus: Vålnadernas historia. Spöken, skeptiker och drömmen om den odödliga själen. Volante förlag, Stockholm 20198. ISBN 978-91-88-86975-3

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Litteratur

Syndige folkeeventyr – ny bok

Först ska det sägas att det är ett storslaget bokprojekt av förlaget Fair att ge ut en samling norska folksagor, rikt illustrerade av ett stort antal unga norska konstnärer. Här följer förlaget traditionen från de rikt illustrerade utgåvorna av Asbjørnsens och Moes Norske Folkeeventyr. Och det är inte vilka folksagor som helst, utan de erotiska sagor som tecknades upp under 1800-talet och 1900-talets första decennier, men som då med få undantag aldrig publicerades. De ansågs som olämpliga, obscena och stötande.

Boken har fått titeln Syndige folkeventyr och innehåller sagor upptecknade av bland annat Asbjørnsen, Moltke Moe och Knut Nauthella.

36 konstnärer har fått fria händer att bildsätta varsin saga och resultatet är mycket varierande och spännande. Här finns serierutor, känsliga akvareller och målningar, svärtade pennteckningar, realistiska och absurda nakenbilder, skämtteckningar, naiva bilder och mer abstrakta illustrationer. Det är både lekfullt och hämningslöst. Illustrationerna rymmer ofta mer lust och sinnlighet än själva  sagorna.

Det är inte så konstigt eftersom de sagor som kallas erotiska överlag är skämtsagor som driver med mänsklig dumhet och tillkortakommanden, ibland utmanar makt och överhet, liksom vedertagen god smak. Skämtsagorna räds inte det fula och fräcka, utan har ofta sin sociala funktion i att utmana det som är tabu, det onämnbara. Erotiska folksagor är mer skämt och skratt än sinnlighet och lust. 

Illustration av Ida Neverdahl till sagan Om jomfruen som pisset så langt

Men samtidigt är sagorna präglade av sin tids värderingar när det gäller synen på manligt och kvinnligt, över- och underordning. Och det är ett problem, när man hundra eller tvåhundra år efter att en saga upptecknats, publicerar den i en bok med syfte att roa läsaren i dag. I en viktig inledning diskuterar redaktören Madicken Schei just det faktum att många av de erotiska folksagorna skildrar övergrepp, men menar att det ”blir ufarligjort med humor”. Hon framhåller att sagorna snarare förmedlar kunskap om tabubelagada ämnen på ett humoristiskt sätt till flickor och pojkar och lär dem om faror och vad de ska passa sig för. Själv har jag svårt för de sagor där unga flickor utsätt för direkta övergrepp, även om det framställs humoristiskt är ett övergrepp alltid ett övergrepp. 

Madicken Schei skriver också att sagorna visar på starka och sexuellt medvetna kvinnor som tar för sig och njuter av sin sexualitet. Sådana sagor finns det, men alltför ofta ses kvinnan i många sagor med mannens blick. Antingen är de ovilliga eller så lever de ut sin sexualitet och sitt begär alltför mycket. Kvinnan blir ofta ett objekt för mannens sexuella drift. Mannen är den sexuellt erfarne och har därmed självklar rätt att förföra och dominera kvinnann.

Syndige folkeeventyr, har målet att popularisera de okända erotiska folksagorna, dels genom den slösande rikliga illustreringen, dels genom att återge sagorna på ett modernt och lättillgängligt språk. Det är kulturhistorikerna Sigrid Bø och Jarnfrid Kjøk som givit sagorna deras språkform. De har tidigare utgivit det imponerande 1400-sidiga verket Lekamslyst, som behandlar norsk erotisk folkdiktning. Sagorna i Syndige folkeventyr är valda ur Lekamslysts andra del. Den är en dokumentsamling som återger originaluppteckningar från handskrifter, men även tidigare tryckta ofta svårtillgängliga texter. Jag har jämfört några av texterna i sagoboken med texterna i dokumentsamlingen. Återberättarna håller sig mycket nära originalversionerna och avstår från egna kommentarer och tillägg. Äldre ord förklaras i en fotnot. Med andra ord avstår man från att lägga texterna tillrätta utifrån dagens genusvärderingar och aktuella debatt.

Sagor har ständigt förändrats när de berättats muntligt. Olika sagoberättare har satt sin prägel på dem. Sagorna har levt i spänningen och växelverkan mellan tradition och förändring. När sagorna genom uppteckningar fixerades på papper upphörde den här processen. När vi i vår tid återberättar äldre folksagor kan vi ställa oss många frågor: Är det önskvärt att på nytt popularisera alla sagor? Hur hanterar vi det faktum att samhällets värderingar förändrats radikalt, till exempel när det gäller genusfrågor, sen sagorna upptecknades?

Som sagoberättare återger jag gärna erotiska folksagor, men försöker att anknyta dem till vår egen tid, förändra dem så att de känns giltiga i dag. Jag kan kliva ut ur berättelsen och kommentera ett övergrepp genom att säga till mina lyssnare ”ja, berättelsen är gammal men sådana övergrepp är inte heller sällsynta i dag” eller något liknande. Då belyser sagan hur det var förr och hur dessa värderingar än i dag lever kvar. I många erotiska sagor tar den unge mannen bara för sig och tillfredsställer sig själv. Väljer jag att berätta en sådan saga målar jag gärna upp att pojken och flickan tycker om varandra och gärna vill ligga med varandra, men att till exempel föräldrarna vakar över dem och vill hindra dem. Det går också att anknyta sagor till dagens hedersproblematik, där flickor inte får leva med vem de vill. Det är inte alltid helt lätt och ibland har lyssnare reagerat och tyckt att jag berättat sagor med tvivelaktiga värderingar.

Bäst tycker jag om de erotiska folksagor som driver med prästen, representanten för överheten. Bokens sista saga, Presten i bygda vår, skiljer ut sig från flera av de andra texterna, som redaktören påpekar, genom att den faktiskt skildrar en våldtäkt som ett brott. Den skiljer sig också från flera av de andra sagorna genom att det är en kvinna som hämnas på prästen. Madicken Schei understryker här att ämnet är lika aktuellt i dag som förr. En sådan berättelse känns angelägen att sprida.

En del av sagorna kan säkert leda till samtal om kärlek och sexualitet bland ungdomar i skolor. Några av sagorna är kul för att de är så groteska och utmanar den goda smaken, till exempel den där pojken får kuken avskuren av en fallande lie när han och fästmön knullar. När flickan kommer in ramlar kuken ur. När fadern frågar vad det är säger flickan att det är en korv. Fadern biter i den och säger: ”Det var en seg korv!”.

Illustration av Kristin Skårdal till sagan Til himmels på min manns pilt.

Med få undantag känner jag igen de flesta sagorna. Det är inte så konstigt eftersom hälften av sagorna återfinns i den samling med erotiska folksagor från Norge som folkloristen Oddbjørg Høgset gav ut 1977 med titeln Erotiske folkeeventyr. Den översattes snabbt till svenska med titeln Brudprovaren och fick stor spridning också i vårt land. Ytterligare fem sagor tillhör samma sagotyp, men publiceras i den nya boken i andra varianter. Många av sagorna har också berättats i Sverige och flera av dem, men också andra, kan den intresserade hitta i min och Ulf Palmenfelts utgåva Folksagan i Sverige 1-3

Vi vet mycket lite om hur de erotiska folksagorna berättades och hur lyssnarna upplevde dem och använde sig av dem. Samtliga sagor i boken är upptecknade av män. Sagespersonen är ofta inte angivna, men när det förekommer är det män. Men vi vet också att kvinnor berättade och lyssnade till erotiska sagor. Kanske tolkade de sagorna på sitt eget sätt. Där den manliga blicken i berättelsen framställer en lättsinnig kvinna, kanske kvinnorna som lyssnade såg en kvinna som tog initiativ och var självmedveten. När kvinnor kom samman i arbetet berättade de, sjöng och gissade gåtor och pratade om tilldragelser i bygden. Och skrattade. Skrattet skapar gemenskap och ger kraft och i de erotiska sagorna fanns mycket att skratta åt.

Det gemensamma skrattet födde också idén till den här boken. Redaktören Madicken Schei berättar i bokens förord att hon kom över en samling med erotiska sagor och att hon och hennes kamrater en hel kväll idkade högläsning, njöt och skrattade, och helt glömde tid och rum. Hon tyckte att hon hade hittat en skatt. Den skatten ville hon sprida till alla andra.

Läs själv! Skratta åt dina egna favorithistorier! Fundera på vad vi ska förmedla vidare av det immateriella kulturarv som våra folksagor utgör! Och inte minst hur vi ska göra det.

Per Gustavsson

Syndige folkeeventyr. En samling erotiske folkeeventyr av Asbjørnsen og Moe med flere. Tilrettelagt og språklig oppdatert av Jarnfrid Kjøk og Sigrid Bø. Redaktör: Madicken Schei. Fair forlag. Oslo, 2019. ISBN: 978-82-8297-048-8.

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Litteratur

Gammalt från Setesdal

I dag gratulerar vi Norge. På Unescomötet  i Colombia blev i går musik- och sångtraditionen från Setesdal upptagen på Unescos representativa lista över värdefullt immateriellt kulturarv.

Setesdalen ligger i södra Norge och gränsar i norr mot Hardangervidda. Redan i början av 1900-talet utgav folkminnessamlaren Johannes Skar det klassiska verket Gammalt or Setesdal, som är den rikaste samling av folkminnen i Norge.

Johannes Skar var själv född i Gudbrandsdalen och skrev en klassisk skildring om den legendariske Vis-Knut. Han studerade filologi vid universitetet i Oslo, men avbröt sina studie på grund av sjukdom. Han hankade sig fram på skilda sätt, genom blecksmidesarbete och stipendier. Han kom till Setesdal första gången 1874, men först hösten 1897 fick han möjlighet att mer systematiskt dokumentera den folkliga kulturen i dalen och det höll han på under 16 år. Dalen låg relativ isolerad och där levde den gamla folkkulturen länge kvar. Gammalt or Setesdal skildrar livet i dalen från andra halvan av 1700-talet och till 1800-talets andra hälft.

Åraksbo

Gammalt från Setesdal kom ut i åtta band 1903-1916. Jag har en trebandsutgåva från 1997 som har ett utförligt sakregister. Böckerna skildrar folktroväsen, sägner, sagor, visor, gåtor, lekar, traditioner, människor och mycket annat.

Traditionell dans. Målning av Gustav Wentzel 1891. Beskuren.

En riktigt guldgruva för den som är intresserad av inte bara Norsk folkkultur utan också sagor och sägner i allmänhet.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Litteratur

Sägner från Oxie härad 1

Under arbetet med mina två senaste böcker har jag lärt känna Kjell och Barbro Wihlborg i Käglinge. De är engagerade i Oxie Härads Hembygdsförening och känner trakten väl. De har guidat mig till de platser som folkminnesupptecknaren Eva Wigström har berättat sägner om.

Kjell blev inspirerad av hennes berättelser och har illustrerat dem. Kjell föddes i Malmö på 1930-talet och växte upp nära Bulltofta och de sägenomsusade Hohögarna, där en ilsken bagge huserade.  Han har arbetat som litograf, men har hela sitt liv tecknat och målat. Han är medlem i Västra Skånes Konstnärsgille.

Men innan vi publicerar Kjells bilder och sägnerna efter Eva Wigström, följer en presentation av av AVE, som hon kallade sig som författare. Texten bygger på min bok Göingesägner, kompletterad med uppgifter om Wigströms besök i Oxie härad.

Eva Wigström, konsten att samla in berättelser och sägner från Oxie härad

När folkminnessamlaren Eva Wigström i slutet av 1800-talet tecknade upp sagor och sägner i Skåne skrattade ibland folk åt hennes lust att “höra gammalt hams”, dvs. prat och strunt, men många berättade ändå av hjärtans lust. 

Men det var inte alltid lätt att få folk att berätta. Folk var avvaktande och misstrogna eftersom det inte var riktigt fint att berätta om gammalt skrock, för det kunde sprida missaktning över berättaren. Därför fick Eva Wigström lova att varken nämna namn på berättaren eller socknen, innan hon fick höra sägnerna.

Eva Wigström var född 1832 i Asmundtorps socken utanför Landskrona och avled 1901. Många upptecknare av folkets sagor och sägner på 1800-talet kom från samhällets övre skikt, de var adelsmän, präster, lärare, läkare, godsägare. Till skillnad från dessa kom Eva Wigström från allmogemiljö, visserligen ett välbärgat bondhem, men hon var väl förtrogen med det enkla folkets liv på landsbygden. Att hon själv kunde väva och spinna, visste vad som fanns att göra på en gård eller ett torp, underlättade kontakten med folket. Hon hade också den fördelen att som kvinna kunna locka fram just bondkvinnors, torparhustrurs och pigors berättelser. När hennes man i början av hennes insamlingsarbete varit med, märkte hon genast att kvinnorna slöt sig och inte ville berätta. Därefter reste hon alltid ensam.

På sina vandringar runt om i Skåne var hon inte rädd för strapatser och hon kunde ofta vandra flera mil för att träffa en traditionsbärare som hon hade hört talas om. När hon första gången besökte Västra Göinge härad, i september 1880 och vandrade genom Västra Torup socken skriver hon, att “på denna vandring gällde det att kunna vara utan mat ifrån tidigt på morgonen till sent på aftonen och utan olägenhet kunna leva på grov kost. Nejden är fattig och den torftigare befolkningen hade en så föga sinne för renlighet, att jag inte ens hade mod att äta en bit bröd i kojorna, ännu mindre dricka kaffe. Jag föredrog att äta ett par kalla potatis med salt, när jag kände, att det började bulta allt för starkt i mina tinningar. Någon egentlig hunger känner jag sällan i dylika omgivningar.”

De som berättade var oftast fattiga män och kvinnor, ofta äldre personer, som aldrig läst annat än psalmboken, evangelierna och andaktsböcker. I Västra Torup noterade hon att “detta var den magraste, fattigaste och ödsligaste skånska bygd, jag ännu genomvandrat. Men i mången av dessa hyddor, snarare gråstenskummel än hus, mera passande till fårstall än till människoboningar, berättade dagakarlen och hans hustru mången saga och sägen.”

Genom att själv börja berätta sagor och sägner lockade Eva Wigström lyssnarna att berätta. En gång sökte hon en ryktare som hette Jöns, som skulle vara en god berättare. Hon träffade på honom nere i kostallet där han var i färd med att mura. Själv satte hon sig ner “på kanten av en kokrubba och började berätta sagor. Härunder kom husbonden och satte sig bredvid skomakaren (som visat Eva Wigström vägen) i ett annan kobås. Så kom en dräng, så en pojke, och sist tre av husets kvinnfolk. De ställde sig dock i dörren. Nu var det emellertid ryktaren som förtäljde skiftesvis med drängen och husbonden, som var full av slättbohistorier, och så satt och stod vi där, tills djup skymning rådde i stallet och Jöns för länge sedan upphört att mura på den söndriga väggen. Kanten av en krubba är just ej någon bekväm sittplats för en trött människa, och jag föreslog att byta om lokal. Husbonden anvisade då en lövsal i trädgården, hela truppen drog dit, och berättelsernas fortsatte.”

En gång när Eva Wigström anmärkte att “det var inga granna historier” fick hon svaret av den sårade berättaren: “Granna! Vill frun ha granna sagor, är det inte värt att komma till menige man. Jag och mina likar ta dem rå upp ur alekärret!” Trots att Eva Wigström ibland fann berättelserna anstötliga, var hon inte alls lika finkänslig som många andra upptecknare och många av de berättelser hon återger är jordnära. 

Eva Wigström reste och vandrade i så gott som hela Skåne för att rädda den folkdikt som ännu var levande. Hon återkom också flera gånger till bygder där hon varit tidigare för att bärga en ”efterskörd”. Men ett härad som hon aldrig verkar att ha genomkorsat mer utförligt var just Oxie härad. 

Eva Wigströms första samling med sagor, sägner, visor och folktro från Skåne, Folkdiktning, utkom 1880. I den finns några sägner från Skabersjö, en kort trollsägen från Arrie, en om byggandet av Åkarps kyrka och om trolltyg vid jättehögar mellan Grefvie och Åkarp. Dessutom finns en trollsägen  från Malmöslätten utan ortsangivelse och en som handlar om maran. De återfinns i kapitlet som heter Torparens berättelser. Torparens föräldrar har en gård på Malmöslätten och han gick och läste för prästen i Mellan-Grefvie och Åkarp. Torparen berättare: ”När jag senare i tiden kom att flytta till Skabersjö hörde jag talas om mycket, som vi ej kände till i min hembygd. Här på slätten talades mycket om trollen i ättehögarna.”  Trots dessa ortsangivelser är Torparen dock en fiktiv person. Andra liknande kapitelrubriker är Bondkvinnans berättelser, Vedhuggarens berättelser, Lantbrukarens berättelser. Det är ett berättartekniskt grepp från författarens sida. Hon har samlat berättelser från många olika sagespersoner och lagt dem i en fiktiv gestalts mun för att göra berättelsen mer levande för läsaren. Sålunda berättar Torparen även sägner från mer avlägsna trakter såsom Kjugekull i Villands härad och Lommarp i Vinslövs socken. Eva Wigström var angelägen om att inte namnge sina informanter för att det inte skulle försvara insamlingsarbetet. Därför vet vi varken vem som berättade sägnerna och ofta inte heller var Eva Wigström upptecknade dem.

Det är inte alls säkert att sägnerna från Oxie härad är upptecknade i just det häradet de tilldrar sig. Eva Wigström har berättat om sina vandringar för samlande av folkdikt i artikeln Vandringar i Skåne och Blekinge som publicerades 1887 i tidskriften De svenska landsmålen och svenskt folkliv. Hon berättar att hon påbörjade sitt insamlingsarbete påsken 1879 med att genomvandra socknar i sin hembygd. Sommartid vandrar hon i Onsjö härad, Södra och Norra Åsbo härader, Luggude härad. Hon uppger att under hösten och vintern företog en del ”smärre utflykter” och så utkom boken i början av 1880. Hon kan alltså ha gjort ett besök i Oxie härad, men i så fall har det varit mycket kort.

1880 besökte hon på nytt de tidigare häraderna samt Göingehäraderna. Hennes andra samling, som utkom 1881, innehåller särskilt ett rikt material från Göinge. Först sommaren 1882 styrde hon kosan österut till Skytts härad. Nu var hon också i Oxie härad men uppger att ”rödsotens utbrott i Malmö och i näraliggande orter avbröt min samlingsfärd… Jag fick därför nöjas med hoppet om att nästa sommar få återkomma till dessa bygder”. Men i Malmö hann hon dock uppteckna ”åtskilligt”.

Midsommar 1883 återupptog hon sitt insamlingsarbete, nu med Skurup som första anhalt. Hon åkte tåg dit och konstaterar att ”järnbanan till Ystad kallas, ej utan skäl, ’den grevliga banan’. Här har vi ju hela vägen det ena ståtliga herresätet bredvid det andra. Där gamla adelsborgar finnas, där finnas också gamla sägner av alla slag…¨ Men hon konstaterar också att många av borgsägnerna är ”hopgjorda”, alltså ej äkta folkliga utan mer litterära skapelser som folk har läst i tidningars följetonger. Från Vemmenhögs härad fortsatte hon till Järrestad och Albo. Men önskan att återkomma till trakten kring Malmö verkar inte ha förverkligats.

Hösten 1887 var den tredje samlingen klar, men den kom inte att publiceras förrän under åren 1898-1914 i tidskriften De svenska landsmålen och svenskt folkliv. Eva Wigström avled 1901. I den här tredje samlingen finns en liten skörd av sägner från Oxie härad, bland annat om troll i Arrie backar, Hanehög och Borrebackar, en skräckinjagande väre i Eskilstorp, märkvärdigheter vid Månstorps gavlar och en skatt i Hököpinge. Dessutom om ett bärgat sjörå i Limhamn och en havsfru i Limhamn som försökte kyssa en sovande dräng.

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner, Litteratur

Getarpojken som blev hedersdoktor

Getarpojken Levi, som föddes 1880, blev folkskollärare, upptecknare, författare och hedersdoktor vid Uppsala universitet. Redan tidigt var läsning det roligaste han visste och den vetgirige och nyfikne pojken frigjorde sig från de begränsningar som uppväxten hade stakat ut. I sin självbiografi skildrar han det ögonblicket då det gick upp för honom att det fanns ett annat liv än slitet i getarskogen och det tunga kroppsarbetet. Några pojkar hade varit borta på timmerhuggning och när de återvände till byn sjöng de: ”Det skulle djävulen gå och tjäna bönder, nöta träskor och byxor utan skinn! Nej, hellre så köper jag mig ett handklaver och spelar för lilla vännen min.” Som i blixtbelysning framstod det för pojken Levi att han själv kunde välja sin framtid, ge sig av och studera.

En annan avgörande impuls var under studierna på folkskoleseminariet i Härnösand, när han fick i uppgift att skriva en uppsats om ”Min sockenkyrka”. Levi bad att få skriva om Vikens kyrka  vid Kvarnbergsvattnet norr om Gäddede, som han hade besökt under sommaren och där han hade fängslats av den gamla sägnen om varför kyrkan uppförts just där. Levis lärare upptäckte att hans elev bar på en berättarbegåvning och engagerade honom att berätta gamla historier på en skytteförening. Levi gjorde stor lycka och läraren sa att han skulle till Skansen och berätta landsmålshistorier. Läraren skrev ett rekommendationsbrev till Bernhard Sahlin, som var Nordiska museets styresman.

Sahlin ville att Levi skulle börja berätta på en gång, men Levi menade att han behövde skaffa en större repertoar av berättelser. Så gav Sahlin Levi i uppdrag att mot betalning teckna upp folkminnen ”där uppe i Frostviken” sommaren 1905. 

Levi började med uppteckningar i sin födelsebygd Stornäset vid Kultsjön i Vilhelmina. De två följande somrarna uppträdde han på Skansen under namnet Stornäs-Jonke och berättade på vilhelminamål. 

Så började Levi JOhanssons upptecknargärning, som så småningom bland annat resulterade i mer än 3000 uppteckningar på 1910-talet för nuvarande Länsmuseet i Västernorrland och en ordsamling på 16000 ord som finns på Institutet för språk- och folkminnen i Uppsala. Hans författarskap är  omfattande och han skrev regelbundet för Östersund-Posten och årsboken Jämten.

1921 blev Levi Johansson lärare i Fränsta i Medelpad och där bodde han till sin död 1955.

När han som vuxen tänkte tillbaka på sitt liv var han tacksam över den hårda uppfostran han hade fått, vilken lärde honom att klara sig själv och att arbete inte alltid behövde vara roligt. Han motsatte sig avskaffandet av agan i skolan och framhöll gamla talesätt som förebildliga: ”Det som krokigt ska bli, måste i tid böjas.”; ”Böj träden, medan de äro kvistar och pojkarna, innan de fått fjun på hakan.”.

I sitt insamlande av folkminnen var han vidsynt och fri, och tecknade även upp sådant som var fult, fräckt och upproriskt. Han var inte en student som kom utifrån, utan hade rötter i folkkulturen och trakten och fick sagesmännen och öppna sig och berätta.

Här följer några korta berättelser som visar detta.

Vad säger David?

En prästfru skickade drängen till slaktaren för att köpa kött, och därigenom blev drängen försenad till kyrkan. Just som han kom in genom kyrkporten sa prästen i sin predikan:

– Vad säger David i dag? 

Nu hette slaktaren David. Drängen trodde, att prästren frågade honom och svarade:

– Han säger, att du inte får något mera kött, förrän du betalt det du är skyldig. 

Häggdånger, 1915

Prästen och skjutspojken

En pojke skjutsade en präst över en sjö en vinterdag. Vägen var på vanligt vis utmärkt med stickningsbuskar. Prästen ville veta, vad dessa kallades på traktens språk. 

– Vi kallar dem präster, svarade pojken. 

– Varför det, då? undrade prästen. 

– De visar vägen,  men står själva på sidan om den, svarade pojken.

Gideå, 1917 (Samma historia hörde jag på Färöarna för några år sen)

Prästens innanfönster

Det var en präst, som gjorde framställning till kyrkostämman, att han skulle få innanfönster i prästgården, men sockenborna ville inte bestå honom några, för det var väl mindre vanligt att ha sådana.

– Då betalar jag dem själv, sa prästen. Men då jag flyttar, tar jag med mig dem.

Då var det en bonde som svarade: 

– Dit du flyttar, är det så varmt, att du inte behöver några innanfönster.

Häggdånger, 1915.

Berättelserna är ur Länsmuseet Västernorrlands arkiv.

För dig som vill veta mer:

Levi Johansson: Bebyggelse och folkliv i det gamla Frostviken. Uppsala, 1947.

Levi Johansson: En byskollärares minnen. Årsböcker i svensk undervisningshistoria 70. Stockholm, 1944.

Carl-Henrik Berg: ”En morsk fan till getarpojken.” Levi Johanssons liv och gärning. Svenska landsmål och svenskt folkliv 1973. Förutom en levnadsbeskrivning rymmer den en utförlig bibliografi över Levi Johanssons skrifter. Här hittar du den.

Per Gustavsson och Ulf Palmenfelt: Insamlarna. Folksagan i Sverige 1. Stockholm, 2017. Innehåller en kortfattad levnadsbeskrivning och återger sex sagor.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner, Litteratur