Jag läser Att fånga en liten gädda och hänförs. Elina Ylijaako åker hem till sin lilla födelseby i finska Lappland. Hon har tre dagar på sig att fånga gäddan som lever i en liten tjärn, ett stinkande håll i myren. När Elina klafsar ut på myren surrar bin och bromsar och mygg omkring henne. Så intensivt är det att jag som läsare börjar klia mig.
Den där gäddan är inte lätt att fånga. Näcken hindrar henne. När Elina försöker överlista näcken blir det bara än värre. Det blir vättenatt och all världens magiska väsen, som författaren kan skapa med sin fantasi, uppenbarar sig.
Meden Elina jagar gäddan, jagar en polis från södra Finland Elina. Polisen möter en sällsam värld av förbannelser, magiska riter, sjukdomsbot, demoner, döda som går igen och överlevande sägenväsen såsom spejon, trollspjuvrar, frostnymfer, blåpigor. Ja, ni hör hur det låter.
Det här är en bok för alla som fascineras av den gamla folktron. Och man accepterar gärna bokens förutsättning att än lever den i finska Lappland. Samtidigt är det en bok om ensamhet, längtan om gemenskap och hur svårt livet kan vara.
Det är här en ovanlig bok, på många sätt, men fram för allt för att det är sällsynt att slå upp en bok som så omedelbart fångar sin läsare, och håller henne kvar i den värld som målas upp mellan pärmarna.
I förordet till Kloka Anna beskriver författaren Maria Svartberg hur det kom sig att jag kan sitta med denna bok i händerna, och följa två märkliga – och fängslande – kvinnoöden. Det började med ett besök på Institutet för språk och folkminnen i Uppsala, dit författaren begav sig för att titta på svartkonstböckerna som hon hade hört talas om fanns i deras samlingar. Men hon hittade så mycket mer än det, och fängslades speciellt av uppteckningar om väsen och magi. Särskilt fastnade hon för sägner om en påstått trollkunnig kvinna vid namn Kloka Anna, från Småland. Maria Svartberg ville veta mer om henne och började söka efter den verkliga personen bakom sägnerna. Hon hittade två kvinnor: Anna Johansdotter och Johanna Jönsdotter.
Båda kallades Anna och båda var verksamma som så kallade ”kloka”, det vill säga personer som ansågs ha övernaturliga krafter och till vilka man gick för att få hjälp med sjukdomsbot, att avslöja tjuvar, hitta borttappade föremål. för att ge kärleken hjälp på traven med magi och andra bekymmer. Maria Svartberg är ovanligt grundlig i sina efterforskningar, hon fortsatte sitt sökande och rest runt mellan olika arkiv. Varje ledtråd har hon följt upp, så långt det är möjligt, och vänt på alla tänkbara mentala stenar för att nå fram till kvinnorna bakom sägnernas trollbindande historier.
En annan ovanlig sak med Maria Svartbergs bok är hennes språk, som lätt och ledigt flyter över sidorna. Hon växlar mellan sakprosans form, genom vilken hon förmedlar information om vardagslivets realiteter för bondesamhällets människor, och skönlitterära passager, där läsaren får möta Anna Johansdotter och Johanna Jönsdotter som levandegjorda gestalter. Detta grepp är ett vågspel men Maria Svartberg lyckas med det, eftersom hon också reflekterar över sina egna tolkningar och tydligt markerar för läsarna att de är just tolkningar av hur det kanske kan ha varit. Det märks att författaren har en bakgrund som lärare i historia och religionsvetenskap, ett tydligt pedagogiskt angreppssätt, där det förflutnas livsvillkor förklaras och görs förståeliga, flyter genom hela boken.
Kloka Anna är illustrerad med foton och författarens egna målningar, vilka även bildmässigt ger uttryck för Maria Svartbergs engagemang i de livsöden hon så skickligt skildrar. För det är inte bara livet som ”klok” som läsaren får ta del av, utan även hur det var att stå som oäkta mot, att själv vara oäkting, att vara fattig, rädd och sårbar – men också hur människor även under svåra förhållande kunde finnas styrka, glädje och sätt att gå vidare med livet.
Jag kan varmt rekommendera denna bok, både till de som är intresserade av folktro och magiska föreställningar, och till de som är mer allmänt intresserade av kulturhistoria. När jag tänker på saken vill jag nog rekommendera den även till de som inte alls är intresserad av dylika tid, för jag tror att den här boken kan väcka en vilja att veta mer.
Under påskledigheten läste jag med stor behållning Per Faxnelds romandebut Tre varv motsols och kände direkt att jag ville skriva några rader om den här på bloggen. Tre varv motsols är nämligen en roman som passar som hand i handske med det vi sysslar med i Sagobygden; sägner, sagor och folkloristik. Den är dessutom utmärkt skriven och väldigt läsvärd!
Utöver det ständigt närvarande folkloristiska temat så är det här främst en spänningsroman med övernaturliga inslag. Året är 1929 och hjältinnan, Edda Erlenstam, är en självständig, vetgirig och skicklig arkivassistent vid Uppsala Landsmålsarkiv. Hon saknar själv akademisk utbildning, vilket hon har komplex för och ofta påminns om, men utför ändå sitt arbete med bravur. Hennes arbete går ut på att samla in, katalogisera och bevara folktraditioner och folkminnen från olika områden. Alltså precis den sortens immateriella kulturarv som i mångt och mycket ligger till grund för Sagobygden och vår verksamhet här.
Edda får i romanens början tips om en svartkonstbok från 1600-talet som skulle finnas till försäljning hos en bonde i Jämtland. En så pass gammal svartkonstbok vore en rejäl fjäder i hatten, såväl för arkivet som för henne själv. Hon ger sig därför av från Uppsala till Jämtland på en insamlingsresa och för att samtidigt, med arkivchefens godkännande, införskaffa svartkonstboken. Väl ute på den jämtländska landsbygden visar sig förvärvandet inte vara så lätt som hon först hoppats och hon dras in i en farlig härva fylld av olika mystiska och ofta illasinnade karaktärer.
Romanfiguren Edda bygger på den verkliga arkivassistenten och folklivsforskaren Ella Odstedt (1892-1967), en kvinna som haft en enorm betydelse för insamlandet och bevarandet av folkminnen i våra folkminnesarkiv. Faxneld har förstås tagit sig friheter när det gäller att skildra Eddas inre monolog och hennes agerande i olika situationer, romanens händelser är helt klart fiktion. Men likheterna mellan den fiktiva och den reella kvinnan är ingående och medvetet gjorda. Exempel på detta är hur båda Edda och Ella alltid genomförde sina insamlingsresor beväpnade med revolver och hur de båda plågades av sömnproblem.
Ella Odstedts inflytande på folklivsforskningen kan knappast överskattas och trots sin brist på formella studier blev hon 1955 utsedd till filosofie hedersdoktor. Den som vill veta mer om verklighetens Ella kan läsa mer om henne i Institutet för språk- folkminnens folkminnesblogg. Eller varför inte läsa hennes mest kända och inflytelserika publikation Varulven i svenskt folktradition (1943)?
När man läser Tre varv motsols märks det är en roman som det ligger mycket efterforskning bakom. Detta syns tydligt i porträtterandet av Edda, men framför allt blir det påtagligt i alla detaljer kring folktro och folkliga traditioner. Små detaljer om hur till exempel uppgrävda dödingben användes i magiska syften eller hur vättarna troddes bete sig vävs in i berättelsen som helhet och skapar en tyngd och en trovärdighet som hade saknats om författaren hade haft en mer fragmentarisk kännedom om ämnet. För en folktro-nörd som mig lyfter det boken enormt. Faxneld, som är professor i religionsvetenskap, har bland annat utgått från just folkminnesuppteckningar ur Institutet för språk- och folkminnens arkiv (dåtidens Landsmålsarkiv). Framför allt har han förstås tittat på uppteckningar som insamlats av Ella Odstedt själv och sådana som skildrar folktro och traditioner i Jämtlandsområdet.
Tre varv motsols är som sagt Per Faxnelds debutroman, men han har tidigare kommit ut med skönlitteratur i form av korta folkgotiska skräckberättelser i boken Offerträdet (2020). Dessutom ligger han bakom ett helt gäng läsvärda vetenskapliga publikationer varav hans doktorsavhandling Satanic Feminism (2014) nog är den mest kända. Att just Tre varv motsols är debuten inom romangenren bådar dock väldigt gott. Förhoppningsvis kan det kanske komma fler framöver, det kommer åtminstone jag hålla tummarna för.
En skräddare fick inte julkläderna färdiga förrän sent på julafton. Gårdsfolket bad honom stanna kvar, men han ville nödvändigt till sitt eget hem. Han fick julbröd och ost med sig.
Han skyndade genom skogen. Plötsligt hörde han ett häftig flåsande bakom sig och hemska hundskall. Han hoppade åt sidan. Då fick han se ett fruntimmer, högt som självaste trädtopparna. Tungan hängde ur munnen och brösten var slängda över axlarna och räckte ända ner till midjan.
– Hör skräddare, flåsade kvinnfolket, när du möter hundarna, så säg hass, hass men inte hiss, hiss!
Han lovade göra detta och jättekvinnan rusade vidare. Snart var hundarna framme. Något farligare hade skräddaren aldrig sett. Ögonen brann som eld och en eldröd tunga hängde ur käften. De glodde på honom. I rädslan bröt han julbrödet itu, kastade en hälft åt vardera och ropade hiss, hiss. Utropet manade ju på hundarna och de sprang fort vidare.
Rätt som det var, får han se en högrest, alldeles svart ryttare komma sättandes på en stor svart häst. Med vrede såg ryttaren på den stackars skräddaren och befallde honom stanna där han stod. Skräddaren stannade och tänkte att hans sista stund var kommen. Men ryttaren red fort vidare. Snart fick skräddaren höra hemska skall och en förfärlig knall, det brakade i hela skogen. Ögonblicket därefter kom ryttaren tillbaka och nu hängde det stora kvinnfolket över hästryggen.
– Nu borde jag göra med dig på samma sätt, eftersom du är ute denna kväll, då var man är hemma. Men då du gav kristet bröd till mina hundar och de fick kraft att sönderslita detta troll, skall du denna gång få gå. Men nästa julkväll du är ute, skjuter jag dig. Denna kväll hör mig, Oden till. Jag är dömd att som straff för mina skälmstycken evigt jaga troll och jättar.
Skräddaren gick sedan aldrig mer ut så sent någon julkväll.
Den här sägnen sände prosten Carl Fredrik Cavallius 1840 till sin son, fornforskaren Gunnar Olof Hyltén-Cavallius. Sägnen om Odens jakt berättades allmänt i Småland på den här tiden. I Wärend och Wirdarnes första del som utkom 1863-64 skrev Hyltén-Cavallius utförligt om Odensägner och menade att de byggde på uppfattningar från hednisk tid.
Det finns också en ytterligare sägentyp av Odens jakt. Här drar Oden fram i luften med brak och larm och hundskall i täten för ett stort jaktfölje. Följet bestod av längesen döda. I Norge, där den här sägentypen är mycket vanlig, kallas följet för oskoreien eller julereien.
Folkloristen Åsa Nyman har skrivit översiktligt om de här två sägentyperna i Atlas över svensk folkkultur II:2 (1976). Hon återger en lång rad sägner och redogör kortfattat för den internationella forskningen om de omdiskuterade sägentyperna. Många forskare har ansett att bakgrunden till sägnerna är en gammal Odenkult. En annan teori är att den vilda jakten återgår på ”ett gammalt kultbruk som uppehölls av hemliga förbund av maskerade män”.
Även folkloristen Hilding Celander har behandlat sägentypen. I artikeln Oskoreien (Saga och sed 1943) diskuterar han en rad av sägnens motiv. Celander anser generellt att sentida sägner och traditioner i hög grad går tillbaka på en förkristen föreställningsvärld , så även sägnen om Odens jakt, även om den är influerad av medeltida kristna föreställningar om straffdom över syndfulla människor.
Åsa Nyman konstaterar att sägnerna om Odens jakt hör till ”ett stort komplex av sägner och trosföreställningar som inom sig rymmer rester av olika kulturepokers idévärld och värderingar… Säkerligen kan förkristna föreställningar ligga bakom åtminstone vissa delar av dessa traditioner.”
Nu har arkeologerna Anders Kaliff och Terje Østigård utgiven boken Odens jakt med undertiteln En uråldrig indoeuropeisk myt. I boken lutar de sig en hel del mot Nyman och Celander och den forskning de anför. Det nya är att författarna menar att modern dna-teknik nu slagit fast att det skett en folkvandring, med början omkring 3000 f.Kr., från stäpperna norr om Svarta havet och Kaspiska havet både västerut till Europa och öster- och söderut till t ex Iran och Indien. Den här spridningen överensstämmer med lingvisternas modeller för de indoeuropeiska språkens utveckling och med arkeologiska fynd. Författarna menar att det finns en gemensam ålderdomlig myt om livet och döden, som är ursprunget till de sägner om Odens jakt som är spridda över världen. De anför gemensamma trosföreställningar om döden, gemensamma ritualer, arkeologiska fynd och kvarlevande utklädningsupptåg som ett tecken på detta.
Odens uppträdanden i de nordiska sägenvarianterna hänger ihop med gudens koppling till död och krig, magi och fruktbarhet. I Indien har Oden sin motsvarighet i guden Indra.
Boken är skriven i polemik mot historiska forskare som begränsat sig till skiftliga källor och utifrån avsaknaden av bevis avfärdat alternativa hypoteser. Ett sentida exempel författarna tar upp är när historieprofessorn Dick Harrison 2020 i Svenska Dagbladet slår fast att berättelsen om Oden som anförare för ett krigiskt följe är en 1800-talsföreteelser. Bröderna Grimms uppfattning att sägnen går tillbaka på förkristna germanska myter är bara en konstruktion.
Bokens Odens jakt är intressant läsning för den som vill orientera sig om ett fascinerande sägenkomplex. Författarna har försett boken med en utförlig notförteckning, där de redovisar sina källor, men jag saknar en ordentlig litteraturförteckning. Nu får man söka fram och tillbaka i noterna för att kunna hitta referenserna eftersom källans titel bara anges vid första referensen.
Anders Kaliff och Terje Østigård: Odens jakt. En uråldrig indoeuropeisk myt. Carlsson förlag, Stockholm, 2025.
Året är 1925. Platsen är nordvästra Island. Det är prästmöte i Ísafjörður. I bygden sägs det att om sju präster och en enögd står framför kyrkporten i Ísafjörður ska en klippa lossna från Eyrarfjall och rasa ned över staden.
Nu samlar Islands nye unge biskop sju präster och en enögd framför kyrkan, för att bevisa att folktron bara är humbug och dåraktiga föreställningar. Vad händer?
Ett ras utlöses. Sten och jordmassor krossar hus och folk begravs av rasmassorna.
Och kanske är det självaste Gud folk skådat på fjällets topp? En jättegestalt i alltför små kläder.
Sen händer nya under och mirakler och ofattbara händelser i denna omåttligt underhållande bok.
Och det är tur att boken är 690 sidor tjock, så att läsaren verkligen får hänge sig åt denna myllrande berättelse.
Eiríkur Örn Norðdah: Naturlagarna. Rámus forlag 2025. Översättning av Johan Swedenmark.
På äventyr bland oknytt och otyg i mörkaste Småland
Stora Pockers öga är skriven av sagoberättaren Per Gustavsson. Det är den senaste i en lång rad med böcker om sägner, sagor och berättande av en författare med en nästan magisk förmåga att hitta nya berättelser att trollbinda sina sina läsare med. Småland har en särskild plats i hans hjärta, det märker man inte minst i denna bok som är utformad som en litterär sägenresa genom kommunerna Alvesta, Ljungby och Älmhults – det område som kallas Sagobygden. Per Gustavsson är även en av grundarna till Sagomuseet i Ljungby, där det immateriella kulturarvet lyfts fram och gestaltas.
Vem är då denne Pocker som titeln talar om? Jo, Pocker det är, förklarar Gustavsson, ett annat namn för djävulen. För att inte riskera att kalla på djävulen ersatte man hans rätta namn med en annan benämning (noanamn), så som brukligt var när man hade att göra med något farligt. Och Stora Pockers öga, det är en skogsgöl (formad som ett öga) som ligger gömd i den småländska tallskogen. En plats att akta sig för – eller kanske en plats för den äventyrslystne att besöka, för att se om det verkligen finns så mycket oknytt där som namnet antyder?
Boken har ett pedagogiskt upplägg, där läsaren på första uppslaget möts av karta över Sagobygden, med alla sägenplatser utmärkta. Behändigt för den som vill planera sin resa men också givande för den som besöker platserna i fantasin, eftersom kartan gör det lättare att visualisera vart i Småland man befinner sig. I inledningen får läsaren en kort bakgrund till folkminnesinsamlingens historia samt vilket källmaterial Gustavsson använder sig av i boken. Den som vill söka sig vidare på egen hand får också tips om hur de ska gå till väga.
Sedan tar författaren med läsaren på en resa mellan den ena platsen mer fantastisk än den andra. Till Odens grav i Odensjö, runstenen i Trotteslöv och till Färjansö, där skogsrået håller till. Vi möter prästen som fick sig en ofrivillig ridtur på glosons rygg, trollen som firar jul i det ohyggliga Kuggaberget och den modiga Blända som samlade alla Värends kvinnor och besegrade den danska hären. Boken är på 320 sidor (illustrerad med färgfotografier), så de exempel som nämns här är bara ett axplock av innehållet.
Språket är lättillgängligt och målande. Efter varje sägen som återges finns källhänvisningar och gps-koordinater samt en faktatext som placerar berättelsen i en kulturhistorisk kontext, vilket ger boken en folkbildande tyngd vid sidan av den smittande berättarglädjen,
Jag rekommenderar varmt denna bok till alla som vill ge sig av på äventyr (i verkligheten eller i fantasin), till trollfantaster och drakälskare, till den kulturhistoriskt intresserade och inte minst till den som är på julklappsjakt!
Tora Wall
Boken säljs på Sagomuseet i Ljungby och där böcker säljs
Häromveckan invigdes Sagobygdens senaste geocaching-runda. Sagobygden har sedan flera år tillbaka arbetat med geocaching som ett av flera sätt att levandegöra och nå ut med sägner, myter och berättelser.
Den nu nyinvigda rundan är helt baserad på en av våra äldsta svenska etnologiska böcker; Wärend och Wirdarne – ett försök i svensk etnologi (1863-68), skriven av den för oss i Sagobygden så betydelsefulle Gunnar Olof Hyltén-Cavallius (1818-1889).
Gunnar Olof Hyltén-Cavallius var en svensk diplomat, folklivsforskare och etnolog. För vår del här i Sagobygden är det de sistnämnda rollerna som spelat störst roll. Hyltén-Cavallius var nämligen en av våra allra tidigaste sagosamlare, i samma anda som de så välkända Bröderna Grimm. De samlade folksagor runt om i de tyskspråkiga delarna av Centraleuropa, Hyltén-Cavallius gjorde det i Sverige, och främst i Småland med omnejd. Detta sagosamlande resulterade bland annat i boken Svenska folksagor och äfventyr (1844-49).
Hyltén-Cavallius samlade dock mer än sagor. Han samlade även in traditioner, dialektala uttryck, ordspråk, sångtexter, ortsnamnsursprung och förstås sägner. Sägner liknar ibland sagor, men de är berättade mer för att tros på. De bygger på folktro och lokala berättelser som förts vidare via muntlig tradering. Ofta innehåller de, utöver de mer fantastiska inslagen som väsen och trolldom, även kopplingar till särskilda platser eller mer eller mindre historiska händelser.
Detta insamlande är det som ligger till grund för Hyltén-Cavallius kanske allra mest framstående verk Wärend och Wirdarne – ett försök i svensk etnologi. Det är alltså en bok som berättar om folkliv, folktro och folkliga traditioner i området Värend.
För den etnologiskt och kulturhistoriskt intresserade är det en alldeles underbar bok. Så innehållsrik och så mångsidig! Trots, eller kanske på grund av, dess karakteristiska 1800-tals svenska är den fortfarande väldigt läsvärd.
Titelns ”Wärend” syftar på ett område som omfattar större delen av Kronoberg. Det var ett att av de ”små länder” som kom att utgöra det som senare blev Småland. Det allra äldsta belägget för namnet Värend finns på en runsten i Alvesta där det framgår att det var en ”värendsk bonde” som runorna ristades för.
De som levde här före virdarna lämnade förstås också spår efter sig. Därför kan vi hitta spår efter dem i form av de fornlämningar som vi idag skulle koppla till stenåldern, bronsåldern och järnåldern. Hyltén-Cavallius kopplar samman, precis som flera i hans samtid, dessa spår med de i sägnerna omtalade trollen och jättarna. Folket som bodde här i urtid, urbyggarna som han kallar dem, var alltså samma folkslag som de troll som återkommer i muntligt traderade berättelser.
Virdar såväl som deras påstådda föregångare hade förstås utöver de materiella spåren även religiösa ritualer och trossystem långt före att kristendomen kom till Småland. Blotplatser, ritualer, offerritualer, tron på hedniska gudar, diverse högtider…. Dessa gås igenom i boken.
Dessutom förekommer det berättelser om sådant som mer hör bondesamhällets folktro till. Väsen som näckar, skogsrån, bergsrån, vättar, gloson, tomtegubbar, älvor, kyrkogrimmen, nattramnen, gengångare… och diverse sägner om dessa olika figurer och de platser de sagts och sägs vistas på. En hel del av det har vi plockat med i vår cacherunda.
Wärend och Wirdarne ger också en hel del väldigt konkret och mer jordnära information. Som hur olika bostäder, fordon, arbetsredskap och föremål var utformade och namn och ord som mer eller mindre fallit i glömska redan vid mitten av 1800-talet. Boken innehåller många fina illustrationer där föremål och platser avbildas. Exempelvis finns en avbildning av ett skämtdryckeskärl, en så kallad ”Koppa lustig”. Det ”lustiga” med den är att bara en av sidorna fungerar att dricka ur. Alla andra leder till att den som försöker dricka spiller ner sig med drycken.
Ett annat föremål som avbildas är ätteklubban, varav det fanns en förvarad bakom Skatelövs gamla kyrkas altare. Hyltén-Cavallius menar att enligt en allmänt utbredd folksägen ”hafva detta slags klubbor i hedendomen varit af våra förfäder brukade, för att dermed dräpa deras sjuka och åldersstigna.” Då samma sorts berättelse även finns hos Procopius om folkgruppen heruler menar Hyltén-Cavallius att vi ”hafva desto mer anledning att tro på tillförlitiligheten af denna sägen”. Senare tiders forskning har dock inte lika stor tilltro till sanningshalten kring detta makabra bruk, på samma sätt som att berättelser om de s.k. ättestuporna numera inte ses som fullt ut historiskt korrekta. Men visst är det en fascinerande tanke?
En av mina personliga favoritkategorier i Wärend och Wirdarne är djurtydor. Alltså hur olika djurs närvaro eller beteende kunde förutspå eller till och med orsaka diverse händelser. Exempelvis får vi veta om korpen att ”han flyger bort och hemtar en sten, hvarmed han göra sitt bo osynligt. Kan någon menniska skaffa sig en sådan Korpasten, så kan han dermed göra sig osynlig.”
Om en gosse när han fångat sitt livs första gädda tar dess hjärta och ”förtär det medan fisken ännu lefver, så får han god lycka till fiske, och äfven god håg dertill.” Om detta gäller även för flickor framgår dock ej…
Och så min favorit bland djurtydor: ”Höljer man icke upp sängen, när man stiger upp, och flyger så en fogel öfver sängen, så får man gul-soten.” Så se till att bädda sängen, varje dag!
Hyltén-Cavallius och hans verk har alltså, som ni förstår, en alldeles särskild betydelse för oss på Sagobygden.
Och en särskild betydelse har han även för Skatelöv och dess hembygdsförening då det är i den socknen hans släktgård ligger och också där han bodde sina sista 20 år i livet. Det är på Skatelövs gamla kyrkogård som den bautasten med runliknande inskrift som rests över honom tronar vänd emot den intilliggande Åsnen. Det är på Skatelövs hembygdsgård man hittar Hyltén-Cavallius egen sägenplats och det är där det snidade drakhuvudet som en gång prydde hans kyrkbåt finns upphängt.
Det var också där vi valde att hålla invigningen av vår nya geocache-runda.
Invigningen skedde på kulturarvsdagen den 13 september. Kulturarvsdagen är Riksantikvarieämbetets årliga temadag som är till för att ”bidra till att skapa förståelse, intresse och engagemang för kulturarv och kulturmiljöer”. Runt om i Sverige anordnar organisationer och privatpersoner olika aktiviteter utifrån kulturarvsdagens syfte, som en del i Europarådets och Europeiska kommissionens gemensamma program ”European Heritage Days”.
Höll i invigningen gjorde Jakob Elofsson, berättarpedagog på Sagomuseet, och Maria Svartberg, styrelseledamot i Berättarnätet Kronoberg. Besökarna bjöds på kaffe och kringla samtidigt som de fick lyssna på Jakobs sägenberättande och Marias föredrag om Hyltén-Cavallius och hans Wärend och Wirdarne.
Därefter var det dags för geocaching! Vi värmde först upp med att besöka den geocache som sedan tidigare redan fanns på hembygdsgårdens område. De som inte hade testat på geocaching förut guidades genom processen. Klockan kvart över tolv var det dags för premiär av våra nya geocacher. En av dessa finns i närheten av hembygdsgården och det var förstås den vi valde att hitta tillsammans. Snabbast av alla med att hitta cacherundans första cache var dagens mest entusiastiske skattletare, Wille. En liten groda fick han med sig från sitt fynd.
Den nya geocacherundan består av nio cacher som finns utspridda kring ett större område och den som vill följa den i dess helhet bör med fördel ha tillgång till bil. Vi har nämligen placerat cacherna vid olika platser som på olika sätt nämns i Wärend och Wirdarne. Således sträcker sig rundan från Odensjö i nordost till Fanhult i sydväst. Till varje cache finns en liten introduktionstext i appen. När man nått fram till cachen följs introduktionstexten upp med en berättelse baserat på, och ett citat ur, Wärend och Wirdarne.
Kanske hittar du berättelser som är helt nya för dig? Kanske får den dig nyfiken på att ta dig an hela boken? Om inte annat garanterar geocaching en eller flera utflykter ut i naturen, och det är ju aldrig fel!
Vi hoppas att ni kommer uppskatta den nya cacherundan lika mycket som vi tyckt om att arbeta med den!
Nu när jag åter blivit smålänningen handlar, passande nog, min nya bok just om småländskt sägenberättande. I 40 år har jag grävt djupt i berättartraditionen i Sagobygden, alltså i de tre kommunerna Alvesta, Ljungby och Älmhult. I boken sammanfattar jag mina kunskaper och tankar.
Boken har fått titeln Stora Pockers öga. En sägenresa i Sagobygden. Stora Pockers öga är en liten rund skogsgöl mellan byarna Össjö och Fiskeryd i Södra Ljunga socken. Den ligger glömd och gömd mitt inne i tallskogen och ingen stig leder dit. Pocker är en omskrivning av djävulen. Det kunde vara farligt och utmanande att nämna djävulen vid hans rätta namn. Namnet pekar på att här höll oknytt, djävulens anhang till. För dem och sjön var det bästa att akta sig. Kanske var det här som ett brudfölje en gång försvann ner i det mörka vattnet. Vi vet inte riktigt säkert, men något hemlighetsfullt ruvar gölen på.
Kanske vittnar namnet om tron på att djävulen såg allt som människor företog sig. Inget kunde döljas, varken för Gud eller den onde. Och här i skogen mellan två små byar finns hans öga som skådar världen. Det är den världen, där det enligt kyrkans lära pågår en dragkamp mellan Gud och djävulen, mellan gott och ont, som de gamla folksägnerna berättar om.
Det är det här som jag tycker är så intressant med folksägner. De är spännande, roliga, tänkvärda och sorgliga berättelser, samtidigt som de handlar om människors syn på världen, deras drömmar och förhoppningar. Och inte minst lär vi känna ett strävsamt vardagslivet. Med hjälp av detta immateriella kulturarv lär vi känna de människor som levde för inte alltför länge sen.
Boken vill också inspirera både gamla och unga, gärna tillsammans, att ge sig ut i skog och mark och leta upp de sägenomspunna platserna. En del platser är välkända, men många ligger bortom allfarvägarna och bjuder på nya upplevelser. En resa i sägnernas spår är ett sätt att upptäcka kulturlandskapet och känna sig hemma i det. För att du ska hitta rätt finns en karta i boken och gps-koordinater till alla platser.
I boken återberättar jag långt mer än 150 sägner och dessutom många varianter till dessa. Jag redogör för den historiska bakgrunden och fyller på med kulturhistoriska kommentarer. Ibland kan en sägen vara kort, men kommentaren blir flerfaldigt längre. Bokens 320 sidor innehåller också utförliga register och rikligt med lästips för dig som vill veta mer.
Färjansö är en av de platser jag berättar om. Här höll skogssnuvan till.
Onsdag 8 oktober blir det släppfest på Eskilsgården, mittemot Sagomuseet. Då medverkar också Björn Gullander som tagit många av bokens bilder. Vi bjuder på småländsk ostkaka från Piggaboda och jag har plockat lingon i smålandsskogen, så det blir rårörda lingon och även hemkokt jordgubbssylt. Lite fest ska det vara när nu Sagobygdens sägner presenteras i bokform.
Boken ges ut av Sagobygden. Omslagsfoto och fotot från Färjansö: Rikard Arvidsson.
Hur gammal blev Ane den gamle? Drunknade verkligen kung Fjolner i ett mjödkar? Vem var Ingjald Illråde? Vad hände med kärlekssagan mellan Ingeborg och Hjalmar och hur gick det egentligen till vid slaget på Bråvallarna?
Och kanske den största frågan av alla, fanns dessa människor och inträffade dessa händelser i verkligheten?
Daniel Sävborg är i sin bok Händelser ur Sveriges ohistoria: en försvunnen tid från början tydlig med att ingen av bokens berättelser egentligen har skett. Det handlar inte om historiska händelser. Men. Behöver de vara irrelevanta för det? Hur ska man förhålla sig till dem? Det är här det blir intressant.
Händelser ur Sveriges ohistoria: En försvunnen tid. Författare Daniel Sävborg. Förlag: Dialogos.
Berättelserna om de gamla ”sagokungarna” har ofta sitt ursprung i en tidig muntlig tradition som sedan länge glömts bort om den inte förts vidare via någon form av nedskrivning. De äldsta källor som idag finns bevarade är som bäst fragmentariska berättelser eller enstaka strofer ur exempelvis Ynglingatal från 900-talet. Dessa har sedan plockats upp genom historiens gång av olika tolkare, översättare, författare och historiker vilka ömsom broderat ut, ömsom förenklat, ömsom förändrat och ömsom förvanskat dem.
Samtliga förändringar får man följa i boken. Varje enskild kung eller berättelse följs nogsamt från de tidigaste uppteckningarna och vad dessa kan ha för muntligt ursprung för att sedan steg för steg diskuteras genom de senare omskrivningarna och översättningarna. Därefter kommenteras och redogörs för historikernas, arkeologernas och religionsvetarnas tolkningar samt de kulturella och historiska betydelser de fått och har än idag. De omfattande redogörelserna kan stundvis göra läsningen ganska tung men det intressanta innehållet väger dock upp för det.
Kung Ane den gamle ligger till sängs med sitt dihorn och tittar på när hans yngste son släpas iväg för att bli offrad. Konstnär: Erik Werenskiold.
I och med det tidiga 1900-talshistorikernas fokus på källkritik avskrevs stora delar av den tidigare svenska historieskrivningen som icke-historisk. Detta fanns det förstås en viktig poäng med, men i samma veva menar Sävborg att vi har berövats något viktigt. Från att dessa berättelser varit allmängods som ingick i allas skolgång och allmänbildning har de idag glömts bort av de allra flesta.
Sävborg menar att vi har missat en stor och färgglad del av vår historia genom att bortse från allt som inte följer källkritikens krav. Han jämför med berättelserna om Robin Hood, en person som i allra högsta grad är en levande del i det brittiska kulturhistoriska arvet utan att troligtvis ha levt alls. Att en karaktär inte existerat av kött och blod behöver inte betyda att den inte spelat och ännu spelar en stor roll för vår gemensamma kulturhistoria. Berättelser, sanna eller ej, skapar en betydelsebärande väv som ger historien liv på ett sätt som annars inte vore möjligt.
Kung Ingjald Illråde bränner ihjäl tolv småkungar. Konstnär: Hugo Hamilton, 1830.
Ta exempelvis Bolmsö, mitt inne i Sagobygden. Här finns många fornminnen, bland annat ett gravröse som kallas för Kungshögen eller Hergrims borg (RAÄ Bolmsö 17:1). Vem som ska vara gravlagd där råder det skilda meningar om, men på en skylt intill gravfältet står det om bärsärken Hergrim som sägs ha haft sitt högsäte vid denna plats. Denne bärsärk finns omnämnd i Hervararsagan, en fantastisk isländsk fornaldrarsaga där bland annat det förtrollade svärdet Tyrfing spelar en framträdande roll. Hergrim ska ha varit farfar till Angantyr, som i sagan dräper Hjalmar den hugstore. Hjalmar dör därmed en ärorik men tragisk död och när hans fästmö Ingeborg får ta emot budet om hans död ska hon omedelbart ha fallit död tillbaka i stolen. Hon dog alltså av ett brustet hjärta. Så sorgligt. Så romantiskt. Och helt plötsligt har utflykten till Bolmsö givits ytterligare dimensioner genom kopplingen till de forna sagorna.
Berättelsen om Ingeborg och Hjalmar var länge oerhört populär. Från 1868 och långt in på 1900-talet fanns den med i Läsebok för folkskolan vilket innebar att snart sagt alla svenskar kände till den. Det gjorde i sin tur att konstmotiv som inspirerats av sagan, som exempelvis August Malmströms målning av Ingeborg som tar emot dödsbudet, för den samtida publiken inte behövde förklaras närmare. Idag är berättelsen inte på långa vägar allmängods och en nutida publik hade sannolikt inte lika självklart förstått den fulla innebörden av motivet.
Orvar Odd informerar Ingeborg om att Hjalmar är död. Konstnär: August Malmström, 1859.Läsebok för Folkskolan. Tryckår 1918.
Jag håller med Sävborg om att vi missar mycket när vi glömmer berättelsernas karaktärer och deras öden. Det är viktigt att skilja på historia och saga i historieskrivningen, men när sagorna spelat stor roll för vårt sätt att tänka, berätta och förstå historien och kulturen i flera århundraden så blir även de historiskt relevanta i sig. De blir en del av en immateriell kulturhistoria som är minst lika relevant som konkreta historiska händelseförlopp.
Händelser ur Sveriges ohistoria: en försvunnen tid är givande läsning för den som är intresserad av Sveriges och Nordens forntid såväl som den som är intresserad av hur det går till när berättelser förändras över tid. Boken ger läsaren en större förståelse och fördjupad känsla för historiska, eller förment historiska, platser runt om i landet. För att inte tala om den ökade kunskapen kring de konstverk och skönlitterära verk som Sävborg analyserar i relation till berättelserna de inspirerats av.
Hjalmars avsked av Orvar Odd efter striden på Samsö. Konstnär Mårten Eskil Winge.
För skojs skull ville jag kolla om mina egna morföräldrar kände till sagan. Nu är de båda döda sedan många år men jag har deras skolböcker sparade. I en utgåva av Läsebok för folkskolan med tryckår 1918 står min mormors namn prydligt skrivet på insidan av pärmen. Bläddrar man så hittar man mycket riktigt sagan om Ingeborg och Hjalmar. Även hon var alltså ett av de tusentals skolbarn som fick ta del av Hjalmars tragiska död och Ingeborgs krossade hjärta.
Under de senaste åren har det kommit ut en rad böcker om historiska personer, där författaren skildrar huvudpersonens tankar och känslor med närmast dokumentära anspråk. Går det att ha en folkminnessamlare som huvudperson i en sådan bok? Ja, åtminstone om han heter Evald Tang Kristensen och var världens flitigaste insamlare av folkminnen.
Den danska författaren Charlotte Weitze har nyligen utkommit med boken Ulvemælk och den kretsar kring Tang Kristensens gärning. En annan huvudperson är författaren Inga, som bor på en gammal gård i Tværmose, just där Tang Kristensen en gång i tiden samlade in folkminnen bland fattigfolket som bebodde det vidsträckta hedområdet på västra Jylland. Ett stort område söder om Holsterbro, norr om Esbjerg och väster om Silkeborg och Vejle.
När jag läser boken tar jag fram etnologen Palle Ove Christiansens bok De forsvundne, som just dokumenterar de sista berättarna på Heden. På kartor i boken kan jag följa Tang Kristensens vandringar på Heden, se fotografier av berättarna och inte minst miljöbilder både från idag och äldre tider. Läs mer om den här boken här.
Ulvemælk utspelar sig på tre tidsplan. Författaren Anna lever på gården i Tværmose 2040. Hon har utgivit några böcker, men nu är det stopp. Samhället har förändrats och det finns inte längre utrymme för skrivna böcker. De flesta historier skapas av OS, ett digitalt avancerad system som bygger på AI. OS har också kontroll på människors rörelser, deras tankar och känslor.
Heden på 1900-talet. Ur: Christiansen: De forsvundne.
Människan i 2040-talets Danmark är ständigt uppkopplad och alla har ett ”device”, som har blivit en förlängning av människans kropp. Människor har på sig OS-glasögon och en ny vanlig sjukdom är skärmfeber.
Anne söker bland Tang Kristensens folkminnesuppteckningar i hopp om att finna berättelse som ännu inte är inscannade i OS. Kanske kan dessa inspirera henne att skriva något, som ett förlag trots allt vill ge ut.
170 år tidigare bor Tang Kristensen i Lund Skole nära Gjellerup och så ofta han har tillfälle ger han sig ut på Heden för att rädda den skatt som sagor, sägner och visor utgör. I Tværmose möter han Ane Povlsdatter, som bodde i det hus där Anne senare bor. Ane delger honom en märklig saga om Jomfruen och ulvehunden. Men hon orkar inte berätta slutet på historien, eftersom hon är sjuk. Tang Kristensen ger sig en kväll iväg på en mycket strapatsrik och dramatisk färd till Ane, och med på vandring är hans skolelev Marie, som långt senare kommer att bli hans tredje hustru.
Det tredje tidsplanet är 1906 då Tang Kristensen sitter i sitt sovrum i sin bostad nära Vejle. På bottenvåning ska Marie föda deras barn och Tang Kristensens är inte välkommen ner. Han tänker tillbaka på sitt liv och skriver ner sina minnen av vandringen till Tværmose för länge sen och i de här avsnitten finns det utdrag ur Tang Kristensens levnadsskildring Minder og Oplevelser, som utkom i fyra band 1918-1928.
Evald Tang Kristensen (1843-1929), här knapp 30 år gammal. Ur: Christiansen: De försvunne.
2040 har Heden förändrats sen 1872 då Tang Kristensen vandrade fram på den. Klimatet är varmare. Skog har planterats på heden och även på jordbruksmark för att försöka hindra den hotade miljökatastrofen. Lantbruket har i hög grad avvecklats och bönderna har fått ersättning för att upphöra med odlingen. Vargen är tillbaka och den har en central betydelse i skildringen.
Romanens tre tidsplanen glider stundom ihop i drömmar och fantasier. Titeln Ulvemælk syftar på örten daggtörel, som använts inom folkmedicinen. Som liten bor Marie hos sin farmor och farfar och längtar efter sin mor. Farmodern baddar flickans panna med ulvemælk, för att hon ska glömma saknaden. Men ordet kan också tolkas bokstavligt som vargmjölk, och både Marie och flickan i Anes saga överlever genom att dricka ulvemælk.
Vargens kringströvande på Heden på 1870-talet är en grogrund för sägner om människor i ulvehamn och Weitze återger en rad varulvssägner ur Tang Kristensens samlingar. Och vad är det Anne hör utanför huset när månen skiner i mörkret? Är det varg eller rent av en varulv som ylar. Eller är det Tang Kristensen som går igen på ständig jakt efter slutet på historien om Jomfruen och ulvehunden, ett slut som han aldrig fick. I drömscener förvandlas folkminnessamlaren till en varulv med gula tänder och tassar med klor.
I ett centralt avsnitt funderar Tang Kristensen över varulvsskepnaden:
”Bliver man till varulv, når man mister kæligheden fra sin mor? Når hun ikke ser ens smerta? Bliver man til halvt menneske, halvt dyr? Den, der går hjemmefra i fuldmånenætter og kommer tilbage med historiernes kød och stoftrævler mellem tænderne, fordi man trængte ind på folk. Prøvede at finde deres røde hjerter, derinde hvor minderne og lyset kommer fra. Hvor barnet og den tidlige barndom findes, måske sammen med kærlighetslyset?”
Just tankarna kring vad som händer när folkdikten skiljs från sitt sammanhang och samhället förändras är för mig en stor behållning av boken. Likaså skildringen av berättarmiljöer, berättare och berättarögonblick.
Det finns en stor likhet mellan 1870-talet då den muntligt berättade historien blev mer sällsynt och 2040-talets västvärld där AI-genererade berättelser tar över. Som Anna reflekterar: den tiden håller på att ta slut då en berättelse är en gåva från en människas hjärta och fantasi till en annan människa, en kärleksgåva.
Jag tycker det är en rik roman, som manar till eftertanke, samtidigt som dent hela tiden är spännande läsning. Tang Kristensen framträder inte som en sympatisk person, han är präglad av sin tid och sin barndom. Han offrar barn och familj i den ständiga jakten på alla de varianter som finns av folkets muntliga berättelser.
Charlotte Weitze: Ulvemælk. Gutkind Forlag, 2025.
PS På titelbladets baksida står det: ”Denne roman er skrevet af en meneske.”
