Kategoriarkiv: Litteratur

”Smålands vackraste granit”

Sagoberättaren Michael Jonasson Wallander gifte sig 1817 med änkan Kjerstin Jönsdotter och flyttade in i Långhults Norregård. Hädanefter kallades han kort och gott för Mickel i Långhult. Han var fjärdedelsbonde på Norregård, en av fyra arrendatorer som brukade gården. Men hans håg stod mer till ett kringvandrande och fabulerande liv, han misskötte gården och levde de sista trettio åren i en lite backstuga på gårdens ägor.

Mickel levde i en samhällelig brytningstid. Självhushållningen ersattes succesivt av marknadshushållning, människor blev lönearbetare i industrier och många flyttade från landsbygden in till städerna, folkskolan etablerades i hela landet. Mickel hade växt upp i ett samhälle präglad av muntlig kultur, men hade tillägnat sig den nya tidens uttryckssätt, skriftens. Det är det som gör honom unik. Han var en ”äkta” muntlig berättare som själv hade förmåga att skriva ner sina sagor. De filtrerades inte genom någon lärd mans öra och penna. Säkert avviker Mickels skrivna berättelser från hur han framförde dem muntligt, men även skrivna är de personliga, egensinniga, fantasifullt komponerade och självsvåldiga. 

I den här brytningstiden förändrades förutsättningarna för sagoberättandet, de längre sagorna försvann, medan de kortare sägnerna och anekdoterna var mer seglivade. När jag kom till Ljungby 1980 och snart lärde känna bybor i Långhult och Målaskog var de framförallt just några platsbundna sägner och personanekdoter jag fick höra.

I mitten av 1800-talet var Långhult en hantverksby med kvarn, sågverk, garveri, färgeri, sodavattenfabrik och handelsbod. Järnvägen som invigdes 1878 och vägen Vislanda-Ljungby 1868-69 var en förutsättning för brytning av svart granit som kom igång på 1890-talet.

Den som i dag vandrar i skogarna kring Långhult finner överallt tecken på denna industriella utveckling: överallt kasserade stora stenblock och djupa vattenfyllda stenbrott.

Den som vill ta del av den här samhällsförändringen i Långhult och omgivande byar kan nu tillfredsställa sin nyfikenhet genom boken ”Smålands vackraste granit” som Vislanda hembygdsförening givit ut. Boende i trakten har dokumenterat stenbrytningen och journalisten Sven-Inge Idofsson har sammanställt berättelser, fakta, tidningsklipp och bilder till en innehållsrik bok.

Bokens största värde ligger i det unika bildmaterialet som skildrar hur stenen bröts med förhållandevis enkla medel och stor arbetsinsats. Det är fascinerande att ta del av skildringen av hur de väldiga stenblocken forslades till någon av stationerna i trakten för vidare transport ut i världen. Ett flertal tyska entreprenörer stod bakom expansionen av gruvbrytningen. När stenbrytningen var som mest omfattande arbetade fler hundra stenarbetare i bygden. Arbetet var tungt och farligt och via tidningsreferat får vi ta del av hemska olyckor.

Brottet i Hokadal, 1920-talet.

Stenindustrin är en manlig värld, men samhällsförändringen fick också konsekvenser för kvinnorna. En var Amanda Samuelsson i Piggaboda kvarn som lagade mat och försåg arbetarna med husrum, lagade stenarbetarnas kläder och sålde ägg.

En av de berättelser jag ofta hörde var att granit från Långhult hade använts till monument i Tyskland för att hedra Bismarck. Den historien lyfts också fram i boken och också utsagor om att graniten från trakten återfinns i många kända byggnader världen över. Men det är inte lätt att konstatera vad som är sant.  

Det hade varit roligt att ha fått lyssna till stenarbetarnas berättelser vid raster och sammankomster helgkvällar, men det mesta av detta är glömt och borta. Men Mickels sägen om trollen i Kuggaberg traderades säkert vidare. Boken omslag pryds av den stenbänk som det sägs att stenarbetarna i Granhultsberget byggde för att blidka trollen, så att de kunde sitta bekvämt och inte sätta sig emot brytningen av sten i berget. Den utsagan låter visserligen som en senare tilldiktningen, kanske för att roa barn och låta trolltraditionen leva vidare.

En karta som förtecknar de olika brotten stimulerar läsaren att ge sig ut på upptäcksfärd i stenbygden. Den kan med fördel kombineras med geocaching, eftersom Sagomuseet gömt ett tjugotal cacher i Långhult, som ger en bild av både sagoberättaren Mickel, traktens historia och folktro.

Sven-Inge Idofsson: ”Smålands vackraste granit”. En unik industriepok i Piggaboda, Målaskog med omnejd. Utgiven av Vislanda hembygdsförening, (2022). ISBN: 978-91-527-1706-6.

Boken kan köpas på Sagomuseet i Ljungby, i Piggaboda kvarn och beställas från Vislanda hembygdsförening.

Lämna en kommentar

Under Historia, Litteratur

I tosaforornas värld – ny bok om muntligt berättande

Några dagar har jag vistats i Gustav Arklinds berättarvärld. Ja, det känns nästan som jag har lyssnat till hans röst. Men i själva verket har jag läst dotterns, etnologen Barbro Kleins, bok om faderns muntliga berättande. Barbro Klein arbetade med den här boken i 40 år. När hon avled 2018 var manuskriptet i stort sett klart. Några av hennes vänner har slutfört redigeringen och boken publiceras till glädje för oss alla, som är intresserade av analyser av muntligt berättande och inte minst en god historia.

Boken har huvudtiteln I tosaforornas värld. Tosafora är ett sydsvenskt ord för dumheter och gallimatias. Ibland använde Gustav ordet skitprat för att karakterisera sitt berättande. Men jag är övertygad om han gärna på den här punkten hade velat bli emotsagd. Gustav var väl medveten om att han målade upp en kulturhistoriskt intressant livsepok i barndomens Bergkvara under 1900-talets första decennier. Ordet tosafora hade en dubbel innebörd för Gustav och syftade också på själva berättandet.

Barbro Klein skriver att så långt tillbaka hon kan minnas var Gustav en berättare. Han dominerade släktkalasen med sina berättelser. När dottern långt senare, 1977-1984, spelade in berättelserna och transkriberade dem var berättarscenen den närmaste familjen: dottern, hustrun, systern och ibland en son. Gustavs repertoar var anekdoter, vitsar, erfarenhetsberättelser, ordstäv, citat och sånger. Han förefaller alltid kvick i talet och hade alltid en dräpande replik eller ett ordstäv i samvaron med arbetskamrater och vänner. Samtidigt som boken är en undersökning av Gustavs förhållande till den muntliga berättartraditionen och dess uttrycksmedel, blir boken en analys av berättandets funktion inom familjen och förhållandet mellan familjemedlemmarna, sett ur en dotters perspektiv.

Det är helt uppenbart att en av Gustavs främsta drivkrafter med berättandet är att framkalla skratt, att roa. Samtidigt blir det allt klarar under läsningens gång att det roliga blir riktigt roligt i ljuset av sorg, fattigdom och umbäranden. Det är något som kännetecknar muntligt berättande i stort. Och den aning som läsningen redan tidigt väcker, bekräftas längre fram i boken av att Gustavs berättande sker utifrån egna traumatiska upplevelser, överraskande för dottern själv. För Barbro Klein innebär analysen av en muntlig berättas repertoar och berättarteknik att hon kommer familjehemligheter på spåret och tvingas reflektera över sin egen roll i familjedynamiken.

Utifrån egna erfarenheter är jag också övertygad om att en analys av en berättarrepertoar kan belysa en berättares liv och tankar och komma åt smärtsamma upplevelser. Som berättare är det alltid fruktbart att reflektera över sin egen repertoar för att bli medveten om vilka värderingar, erfarenheter och känslor man förmedlar och väcker till liv. Berättelser kan både lyfta fram och dölja mörka stråk i livet.

När Barbro Klein analyser faderns repertoar framhåller hon de dramatiska kontrasterna som är kännetecknad för mycket folkligt berättande och att form och innehåll kopplas samman:

… smuts står mot renhet, jobbare mod höjdare, dialekt mot standardsvenska, nasalt och gnälligt mot normalt tonläge, avsigkomna personer mot ”riktiga” människor, bibelspråk mot grovkornig Stockholmsslang, arkaisk dialekt mot byråkratsvenska, stad mot land, ordning mot oordning, huvud mot bakdel, mat mot avföring. Formen, uttrycken ger lyssnaren ständigt associationer till motsägelsefulla minnen av lukter, ljud och synintryck.

Men Barbro Klein understryker också att människoskildringarna inte är så stereotypa som de först verkar. Genom att lyssna till berättelserna gång på gång och lyssna till Gustavs hela repertoar framträder nyanseringar och förståelse för människorna i alla anekdoter.

En förklaring till att jag upplever berättartexten så levande är att Barbro Klein i transkriberingen framhäver pauser, imitationer och dialekten. Tillsammans med Gustavs ofta drastiska bildspråk upphävs tid och rum och jag befinner mig i Gustavs barndom i den lilla byn på landet eller på ungdomstidens skepp.

Många av Gustavs berättelser lyfter fram klasskillnader eller direkta klasskonfrontationer, men ibland handlar det lika mycket om maskulin tävlan och slagfärdighet. Barbro Klein betonar också det patriarkala draget i Gustavs berättarroll.

Barbro Klein diskuterar ngående hur hembygden blir till bra historier, varför Gustavs repertoar har en tyngdpunkt på tidiga upplevelser i livet och hur den speglar samhällsutvecklingen. Här finner hon en överensstämmelse med hur proletärförfattarna  förhåller sig till sitt stoff. Gustav föddes 1907, samma år som Astrid Lindgren. Det är välkänt att det muntliga berättandet hade stor betydelse för Astrid Lindgrens författarskap och Barbro Klein ser hur Gustav och Astrid färgades av av samma berättarkultur, även om de kom att framträda på olika arenor.

Barbro Kleins bok är rik och mångfacetterad och det finns mycket mer intressant i den att lyfta fram. Den som vill fördjupa sig i bokens frågeställningar får rikligt med tips i inledningen om berättelseforskningens framväxt och utveckling.

Babro Klein: I tosaforornas värld. Gustav berättar. Redaktion: Georg Drakos och Marie-Christine Skuncke, med bistånd av Jonas Engman och Lotten Gustafsson Reinius. Carlsson bokförlag. Stockholm, 2021.

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Litteratur

Läsglädje

Jag brukar vara försiktig med att skriva om vänners böcker, eftersom man då knappast kan kalla mig ojävig. Men jag kan inte låta bli att förmedla den läsglädje jag kände när jag läste Ulf Palmenfelts och Cecilia Fredrikssons nya bok Det var en gång en ö – sagor mellan istiderna.

Det märks att Ulf har varit på ett strålande gott humör när han plitat ner texten. Han blandar sagor, sägner, ordstäv och folkliga uttryck, besvärjelser och vad djuren sa när de kunde tala. Han spinner en episk tråd där han fogar historietåt till historietåt, tvinnar tråden omsorgsfullt med spott och det är sällan den brister. Råvaran är inte de finare berättelserna, utan det som likt skäktefall och blånor användes till vardagsting som säckar och kohanddukar. Här formligen jäser det, pissas, blöds, kivas, luras och jävlas. Det är varken sentimentalt eller tillkrånglat. Nej, rakt på sak. Enkelt. Inte ett onödigt ord.

Det som förefaller så enkelt kräver erfarenhet, hantverkskunskap och fingertoppskänsla. Det är den här osynliga kunskapen som är så svår att fånga som ger resultatet.

Trots att jag känner igen varenda saga och varenda sägen roas jag. Här finns en personlig röst. Den tretusenåriga egyptiska vindlande sagan De två bröderna återges på två sidor. Sagan om kvarnen som maler salt på havets botten fogas ihop med Sagan om den tappre tuppen som kräver bondens stulna kvarn tillbaka. En av mina favoritsagor om de tre läkarna som skryter om hur skickliga de är berättas i rasande fräckt tempo. 

Ja, så här kan man göra när man vill skildra Gotlands märkliga historia och dra linjerna fram till idag. Det är kanske inte så konstigt att jätteflickan som hittade en leksak, en bonde med plog, i slutet av historien tänker att hon aldrig skulle ha släppt tillbaka den bonden. Hade hon inte gjort det, hade kanske inte vi människor förökat oss och tagit över jorden och ställt till med allt elände.

Men det här är inte bara Ulfs bok. Hans professorskollega i etnologi, Cecilia Fredriksson, har vävt inslagen i varpen så att det glänser och gnistrar och strålar om boken. Hennes flödande akvareller, både mer abstrakta och föreställande, skapar helheten. Så skönt med dessa bilder i kontrast till uttjatade nationalromantiska sagobilder från 1800-talet, Bauertroll och Nyströmtomtar.

Ligger inte den här boken i tomtesäcken, så köp en nyårsgåva till dig själv.

Ulf Palmenfelt och Cecilia Fredriksson: Det var en gång en ö – sagor mellan istiderna. Gotlandica förlag. Klintehamn, 2021.

2 kommentarer

Under Litteratur

Eldsmärken och födelsemärken

I sin självbiografiska roman Fosterbarn skildrar Tora Dahl flickan Gunborgs uppväxt hos fostermamman Sofia. På söndagarna kommer hennes mamma Rut på besök. En sådan söndag pratar Rut och fostermodern om den ”farliga tid”, då en kvinna gick med barn. De talar om ”eldsmärken och födelsemärken, båda delarna kommer av att modern blivit skrämd”. 

– Har Sofia sett vad det där födelsemärket som Gunborg har på ryggen, vad det liknar? undrar Rut.

– Ja, det ser ut som en vägglus, tycker jag.

– Nej, det var alldeles fel, det. Ett hallon var det. Vi åkte båt, det var strax i början, och Albert (Gunborgs far) kastade ett hallon på mig, det fastnade just därpå ryggen. Jag vart skrämd och skrek till. Jag visste ju inte vad det var. Men just på samma fläck fick flickan sitt födelsemärke,

– Ett hallon, ja, säger Sofia. Att jag inte har kommit att tänka på det! Men nu närfröken säger det så … ja, mycke riktigt, just ett hallon liknar det. Ja, det går väl an, när det inte är värre saker. Men jag har hört om en fru som blev skrämd av en råtta, och så tog hon sig i förskräckelsen åt kinden. Och just där fick det arma barnet ett stort födelsemärke; över hela kinden gick det och precis som en stor råtta såg det ut.

Men ännu värre saker har man hört. Om såna som blivit skrämda av ormar. Och Rut berättar att hon med egna ögon sett ett sådant där barn. Det var hemma i Värmland. Och modern till barnet gick själv om kring och drog barnet på en kärra, och tiggde. Det hade inga ben i kroppen, det var som en orm. När hon gick med barnet, hade hon kommit på en orm och skrikit till och tagit sig åt hjärtat.

Romanen om Gunborg utspelar sig i slutet av 1800-talet och samtalet speglar en seglivad folktroföreställning. 

Carl von Linné, som var kritisk mot allmogens vidskeplighet, menade själv att en gravid kvinnas upplevelse kunde påverka fostret hon bar. Under sin lappländska resa 1732 träffade Linné en liten flicka som vände ögonen så att enbart det vita syntes och därför inte kunde se. Linné frågade därför modern om hon sett någon så vända eller spöka med ögonen då hon var havandes. Modern berättade att hon hade suttit vid svärmoderns dödsbädd och sett henne “spöka ögonen”.  På Öland 1741 mötte Linné en gosse som folk sa var en bortbyting. Men Linné förklarade att han led av engelska sjukan och frågade därefter modern om hon blivit skrämd under graviditeten. Modern berättar att hon “blivit hjärteligen förfärad över flera karlar, som kommo att slåss med dragna knivar och så när tagit livet av varandra; varpå hon märkte, att fostret sedermera låg på ena sidan såsom dörr och orörligt, att ingen flyttning med det såsom med andra barn kändes”.

Den kritiske Linné godtog alltså detta som ett naturligt samband, och då var det ju inte så underligt att föreställningen levde kvar bland allmogen under hela 1800-talet.

Här är några liknande historier från Osby socken i norra Skåne:

På gården Olatorp i Loshult bodde en gång en familj med åtta barn. Sju av barnen hade hästfötter. Det var näcken skuld till. Ofta kom han upp ur ån i skepnaden av en häst och sprang omkring i närheten av gården. Då hade han gång på gång skrämt barnens mor när hon varit havande och därför fick alltså alla barn utom ett hästfötter.

En lantbrukare i Marklunda kom hem med en stor gädda och la den på bordet. Gäddan högg mannen i fingret och den havande hustrun blev rädd. Pojken som sedan föddes fick en tandsjukdom och ingen doktor kunde bota honom. Först efter besök hos den kloke Anders Hansson i Hallaryd blev pojken kvitt tandvärken. Lantbrukarens yngsta flicka hade ett rött märke på kinden när hon föddes, beroende på att hustrun kort innan flickans födelse blivit skrämd av en stor hallonmask när hon plockade hallon. 

I en annan gård i Marklunda fanns en flicka som föddes med ett äppelformat utskott på näsan. Modern hade träffats av ett äpple i huvudet när hon var havande. En gammal piga på ett annat ställe i byn hade “hönsslag”. Hon hoppade och flaxade med armarna som en slaktad höna och kunde inte låta bli detta. Hennes mor ska ha sett på hönsslakt när hon gick med flickan.

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Litteratur

Golem på Island

När den isländske författaren Sjón sätter punkt för sin sexhundrasidiga roman Codex 1962 är han tvungen att skriva en epilog, där han konstaterar att en författare inte kan sätta punkt för en berättelse. Den lever vidare i läsaren som kanske återberättar den, nystar vidare på en lös tråd och knyter ihop den med en annan tråd. Sådant som bara omnämnts i förbigående kan leva vidare i nya berättelser, skriftliga eller muntliga. Det mest som finns i nydanande verk ”är så fornt att det har gått tusentals år sedan det först formades i en berätterskas tankar och hon fortsatte mäla fram det muntligt ända tills det skrevs ned på en lertavla, pergament, papper ….”. Och han fortsätter:

Alla berättelser har sitt ursprung långt innan människan uppfann metoder för att bevara dem någon annanstans än i sitt minne, och därför spelar det ingen roll ifall böcker förstörs vid läsning, upplagor försvinner under sjötransport, makuleras så att de kan tryckas nya, eller bränns upp till sista exemplar. Den livskraft som bor i de lösa trådar och halvkvädna visor som böcker innehåller (ja, och dessa är grundval både för mästerverk och deckare) är sådan att om den far in i huvudet på en enda läsare har den kommit i svang likt en förbannelse eller en välsignelse som följer samma släkt generation efter generation. Och för varje återberättande och förvanskning, alla missförstånd och kontaminationer, växer människans värld av sånger och berättelser.

Sjons roman, som kan uppfattas fragmentiserad och splittrad, hämtar kraft från myter och legender, från deckare, sf-romaner och isländska sagor. Den judiska legenden om hur Rabbi Loew på 1500 i Prag skapade en varelse av lera, en golem, genomsyrar hela boken. Efter en dramatisk flykt undan döden i andra världskrigets Europa kommer Leo Löwe till Island och med sig i en hattask har ett barn som efter många år på Island får liv och föds 1962 som Josef Löewe. Det är samma år och dag som författaren Sjon är född. 

Det är inte alltid helt lätt att greppa romanen och vem berättarrösten är, men så småningom knyts allt samman och det jag inte fullt ut förstod i början, förstår jag mer av vid läsningens slut. Och då får jag lust att läsa om boken, men först får den vila lite. Men för den berättarintresserade är den mycket givande. Så här kan ett människoöde också berättas.

Per Gustavsson

Sjón: Codex 1962. Översättning: Anna Gunnarsdotter Grönberg och John Swedenmark. Rámus förlag, Malmö. 2021.

Lämna en kommentar

Under Litteratur

Fågelröster

Vi har bett naturberättaren och fågelguiden Tomas Carlsson läsa och skriva om en ny bok med folkdiktning kring fåglar.

En tidig sommarmorgon spelar duvorna utanför fönstret – ”du du tog mina tu tu, själv hade du sju sju” en ljudhärmande ramsa som min far lärde mig för att lättare känna igen ringduvan. Det är en variant av ett antal folkliga ramsor som beskrivs i boken Fågelröster. Om folkliga härmramsor och tolkningar av etnobiologen Ingvar Svanberg. Nya böcker om fågelfolklore är ovanliga. Denna vill jag verkligen rekommendera. 

Boken ger flertalet exempel. Duvorna är rikligt förekommande i den folkliga traditionen. I Göinge sa ringduvan till skatan: Du tjuv, du tjuv! Tog sju för tu, du, du! Tjuv, du, du tog sju för tu du.

En annan art som vars läten var föremål för tolkning var taltrasten. Dess sång med ständiga upprepningar tolkades tex: Fick du napp? Fick du napp! Nähä, nähä! Som en retfull kommentar till metarens morgonförsök att få abborre till lunch. Svanberg nämner ett flertal andra tolkningar: Se bonden den token, se bonden den token. Han säljer bort oxen och kör med stuten eller Se tjuven, se tjuven? Kommer han hit? Kommer han hit? En annan är Brita, Brita! Gädda går i vika, i vika. Krok’ hit’a, krok’ hit’a. 

I Svanbergs utmärkta bok finns exempel på drygt ett fyrtiotal olika fågelarter vars sång var föremål för mänskliga funderingar och nöjen, många gånger hjälpte tolkningarna minnet att känna igen olika arter. Själv använder jag ofta dessa knep under guidningar och till berättelser när jag hoppas att deltagarna lättare ska minnas olika arter. Den folkliga poesin är både lärande och roande, dessutom hålls en tradition vid liv, även om många tydor knyter an till det gamla bondesamhället och en del använder begrepp som är okända idag. Men det skapas också nya som speglar sin tid. I boken nämns att Erik Rosenberg, den stora fågel auktoriteten skrev om bofinkens sång: Si, si, si, si, si, ja, ja, ja ja, ja är bolsjevik, det var 1920-tal och alla visste vad en bolsjevik var. Ett senare exempel är rosenfinkens vissling Please to meet you! som blev Se på video. Ett tecken i tiden på 1980-talet.

Detta och mycket mer får vi lära oss i den lilla, ca 100 sidor långa boken. Rolig och matnyttig för berättare och alla andra som är intresserade av folklore och natur. Min enda synpunkt är att som berättare kunde man önska sig fler små historier. Men Svanberg är som oftast i sina böcker lite kortfattad med detta. Vill man ha fler berättelser om fåglar kan man fördjupa sig i Fåglar i folktron  av C.H. Tillhagen. Den boken finns inte sällan på antikvariat. 

Nu ropar en duva igen utanför mitt fönster, men denna gång ett Oost, oost och av arten skogsduva. I boken beskrivet som Olyck, olyck. Svanberg har hämtat denna småländska tyda från Hyltén-Cavalius, i Wärend och wirdarne. Men just detta är med säkerhet en hopblandning mellan skogsduva och ringduva. Ringduvan kallades tidigare skogsduva av allmogen. I fågelboken hette skogsduva tidigare blåduva. Att ge fåglarna rätt namn är inte alltid så lätt varken nu eller då.

Ingvar Svanberg: Fågelröster. Om folkliga härmsagor och tolkningar. Dialogos förlag. Stockholm, 2021. ISBN 978-91-7504-378-4

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Litteratur

”Mytomspunna platser i Hälsingland” – En recension

Bokens fullständiga titel: Mytomspunna platser i Hälsingland : en guide till några av landskapets mest mystiska, hemsökta och sägenomspunna besöksmål
Författare: Robert Fors • Viktor Hansson
Utgivningsår: 2021
Förlag: Bokförlaget K&R

Robert Fors, historiker, författare och verksamhetsledare i Loos Koboltgruva, och Viktor Hansson, radiojournalist och författare har skapat ett koncept de kallar Historier från Hälsingland. I detta ingår en podd, föreläsningar, berättarkvällar och nu också en bok. Boken är minst två saker samtidigt. Det är en samling av berättelser, men också en guide till vackra platser i landskapet. Med bokens hjälp kan du få naturupplevelser och spännande historier på en och samma gång.
      Det jag slås av redan i presentation och förord är författarnas kärlek till Hälsinglands berättelser och historia. De vill ge oss läsare så mycket – berättelser, besöksmål, landskapets historia och lite bonusfakta. Allt ska rymmas i en och samma bok. Till stor del lyckas de med detta.

        För egen del fångas jag främst av berättelserna. Det är till en stor del sägner, men här finns även historiska berättelser, spökhistorier, berättelser om brott och så kallade memorat. Uråldriga sägner blandas med händelser från modernare tid. Som sägen- och sagoberättare känner jag igen flera vandringssägner och ännu fler fragment ur framför allt de gamla berättelserna. Samtidigt finns här en hel del innehåll som är nytt för mig. Det gäller inte minst de berättelser som är tydligt knutna till landskapet. Fäbodar, sjöodjur och grottor har här en central roll på ett helt annat sätt än i de sydligare landskap där jag är mer hemmastadd. Med stor entusiasm berättas det bland annat om farliga rövare som gömde sig bergets grottor. Vidare om de väldiga sjöodjuren som tycks ha funnits i snart sagt varje sjö. Och, inte minst, om hemska brott som begåtts i bland annat fäbodar. I berättelserna om brott finns några av bokens höjdpunkter. Här lyser berättarglädjen lite extra. Det är inte utan att det märks att kriminalhistoria är ett stort intresse. En av mina favoritberättelser är den om Hornbergsmorden, en bloddrypande historia om svartsjuka och ond bråd död, där sanningen sakta nystas upp likt i en TV- deckare. Men även bokens mer traditionella sägner fängslar mig, till exempel historien om Holm-Anna i Holm, en klassisk berättelse om förlorad kärlek.
         Har jag då inga invändningar? Jo, men de är främst av teknisk natur. Det kunde varit en snyggare layout, korrekturläsningen kunde varit noggrannare och källhänvisningarna kunde varit tydligare och mer specifika. Det är dock inte detta som dröjer sig kvar i mig efter att ha läst boken. I stället är jag smittad av författarnas kärlek till Hälsingland, dess berättelser, natur och historia. Flera av berättelserna har flyttat in i mig och det är inte utan att jag får lust att besöka platserna där händelserna utspelats.  
Detta är kort sagt en bok du bör läsa om du tycker om berättelser och/eller detta landskap.  /Mikael Thomasson

PS: Robert och Viktor medverkar på Ljungby berättarfestival under namnet ”Historier från Hälsingland”. Festivalen är 13-15 augusti.
Ljungby Berättarfestival och Musik i Sagobygd (ljungbyberattarfestival.se)

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Litteratur

Ny bok med sagor från Oceanien

Berättaren Agneta Json Granemalm har läst Thomas Malms bok Den flygande kanoten och andra legender från Oceanien. Thomas Malm är professor i humanekologi vid Lunds universitet. Han har särskilt forskat om Oceanien. För några år sen gav han ut en kommenterad nyutgåva av Gunnar Olof Hyltén-Cavallius bok om lindormen, läs inlägget här.

Att få följa med Thomas Malm i hans återberättande resa till Oceanien har varit den mest spännande resa jag gjort. Jag har suttit i min sköna fåtölj hemma, men samtidigt varit ute i världen i den flygande kanoten och kunnat följa de olika berättelserna och tack vare kartan som finns i boken har jag haft full koll på var vi landat med kanoten. Jag har fått lära Oceaniens historia och geografi och dess legender från de olika länderna.

Nu vet jag varför kängurun från Australien har så lång svans. Jag vet varför man idag räknar från ett till tio och inte som förr i Polynesien på atollen Fakaofo räknade från tio till ett eller hur myggen kom till ön Oneata. Jag har fått så mycket lärdom och upplevt så många underbara berättelser från Oceanien och önskar er alla som läser boken samma njutning.

Det här är en bok som kommer att skapa otroligt många samtalsstunder både vad det gäller historien om Oceanien, men framför allt om alla legenderna från de olika länderna.

Jag kommer att använda boken när jag har läs- och berättarträffar med personer med olika funktionsvariationer och när jag träffar grupper på äldreboenden. Jag ser fram emot att ta med lyssnarna i den flygande kanoten, besöka länderna i Oceanien med alla öarna, få återge de olika legenderna, vända om hem i kanoten och samtala om de olika resmålen men framförallt samtala om alla fantastiska legender som finns i boken.

Agneta Json Granemalm

Thomas Malm: Den flygande kanoten och andra legender från Oceanien. Sivart Förlag, Tyresö, 2021.

Lämna en kommentar

Under Litteratur

Om tiden och vattnet – en ny bok

Mina barnbarn är födda omkring 2010. De får i sin tur kanske barnbarn kring 2080. 2170 kommer dessa att vara 90 år. Mina barnbarn kommer alltså att ha mött och älskat en människa som fortfarande lever 2170. Dessutom har de träffat mig som snart är 70 år. Det innebär att tiden de binder samman är omkring 250 år.

Det här sättet att betrakta tiden har jag lärt mig efter att ha läst den isländske författaren Andri Snær Magnasons bok Om tiden och vattnet (Norstedts 2021). Boken är en skildring av den pågående miljöförstöringen och klimatförändringen som koldioxidutsläppen vållar.

Att det pågår en klimatförändring med stigande genomsnittstemperatur och smältande is har vi känt till i decennier. Vi är välinformerade, ändå har väldigt lite hänt, trots alla världsomfattande miljökonferenser. Pandemin har under ett års tid förändrat vår livssituation och gett oss möjligheter att reflektera över åt vilket håll världen är på väg. Men istället för att ställa om produktionen i miljövänlig riktning, strypa överkonsumtionen och minska resandet, diskuteras det mer hur ekonomins hjul ska snurra igen och när vi ska kunna flyga utomlands för nöjes skull.

Varför händer det så lite?  

Magnasons svar är att vi fortfarande tror att klimatkatastrofen ligger långt bort. Det är många år till 2050. Det rör inte riktigt oss!

Miljöböcker om vår hotande framtid finns det många. Men det Magnason lyckas med är att få läsaren att känna och verkligen inse att 30 år eller 50 år är mycket snart. Och till och med 150. Då finns det som sagt fortfarande människor, som minns släktingar som har levt nu.

Det är just detta som motiverar att jag skriver om boken på en blog som behandlar berättandet. Visst serverar författaren alla de siffror på klimatförändringen vi känner igen. Men han målar framförallt upp en levande bild av miljöhotet genom att binda ihop dåtid, nutid och framtid. Det gör han genom att delge oss livsberättelser, berättelser om författarens släktingar. Om mormor och morfar som färdas över Islands jöklar, som nu smälter. Om morbrodern som hade som livsuppgift att rädda utrotningshotade krokodilarter. Själv möter författaren Dalai Lama, både hemma på Island och borta i Dharmsala.

Men är det så långt mellan hemma och borta? Magnason finner likheter mellan isländska och indiska myter. Han drar paralleller mellan Audhumla, som enligt Snorres Edda var upphov till världen och slickade fram människan, och hinduismens heliga ko Kamadhenu, rikedomens ko. Kamadhenu hör ihop med Himalaya. Fyra floder av mjölk rann ur Audhumlas spenar och närde jätten Ymer, vars kropp blev till världen. Och i Himalaya  har Asiens fyra heligaste floder sin upprinnelse. Floderna är en förutsättning för människorna liv i regionen. Men Himalayas jöklar smälter, precis som Islands.

Klimatförändringen är en katastrof som alltför många, inte minst ledande politiker, tror sker långsamt. I själva verket går den rasande fort. De 50 eller 150 år som vi tror är länge, är bara en kort stund. Framtiden är faktiskt idag, visar Magnason. Därför ska du läsa denna bok, om du så bara ska läsa en enda bok i år.

Lämna en kommentar

Under Litteratur

Johannes Magnus historieverk

Ibland kommer det ut böcker som man aldrig skulle tro att de skulle utges, i denna för bokutgivning bistra tid. Idag får ju författare till och med betala för att få sina böcker utgivna. Desto större anledning att glädja sig åt den praktfulla utgåvan i två band av Johannes Magnus klassiska verk Goternas och svearnas historia. Utgivare är Michaelisgillet och Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien.

Johannes Magnus (1488-1544) var den siste katolske ärkebiskopen på svensk mark men levde de sista 20 åren av sitt liv i exil, först i Danzig och sen i Rom. Johannes Magnus historieverk trycktes först efter hans död, av den yngre brodern Olaus Magnus. Boken utgavs på latin med titeln Historia de omnibus Gothorum Sveonumque regibus. Den översattes till svenska 1620 som ett led i stormaktstidens nationella och ärofulla historieskrivning. I boken hävdar Johannes Magnus att Magog, Noas sonson, efter Syndafloden slog sig ner i Götaland och blev goternas första kung. Hans son Sven utvidgade väldet och härskade över svearna. Historieverket slutar med den 143:e kungen i hemlandet, Gustav Vasa. Det är förklaringen till att Gustav Vasas söner har så höga ordningstal bakom sina namn. Dessutom redogör Johannes Magnus för en lång rad kungar bland öst- och västgoter och deras krigiska bedrifter i Europa, eftersom han hävdar att goternas ursprung är nuvarande Sverige och därmed ger goternas strålande historia legitimitet åt Sveriges stormaktsanspråk.

En genomgående drag i Johannes Magnus´ verk är hatet, ja vi kan faktiskt kalla det så, mot danskarna. En viktig källa till Magnus´ verk är Saxos krönika över de danska riket. Men han tolkar källan på sitt eget sätt. Där Saxo förhärliga danska kungar, så svartmålar Magnus dem. Om danskarna vinner krig så beror det inte på tapperhet och mod, som karakteriserar de svenska kämparna, utan på grund av list, svek och falskhet.

Det som också karakteriserar verket är den återkommande kritiken av Gustav Vasas styre och reformationen. När Johannes Magnus till exempel skriver om Erik, den 37:e kungen i hemlandet, prisar han kungens vishet och välgärning, och skriver:

Om kungar och furstar i vår egen olyckliga tid ägde samma måttfulla sinnelag skulle marken förvisso inte uppsuga så mycket mänskligt blod, och de skulle heller inte slösa bort de skatter som samlats genom fädernas stora och hedersamma iver på fördärvade legoknektar och stråtrövare.

Och när han skriver om Gostag, den 90:e kungen i hemlandet, som är ohederlig och en grov tyrann, låter det så här:

Vilken dygd kan det finnas och vilket nidingsdåd kan det saknas i en stat där kungen själv synes vara en allmän fiende mot fäderneslandet och inte skiljer sig i något från den mest usle rövare?

Varför ska man då läsa Johannes Magnus idag? De många krigsskildringarna är ju bitvis mycket enahanda, särskilt öst- och västgoternas strider på kontinenten. Mitt intresse väcktes för många år sen av att Johannes Magnus utgår från Syndafloden (som han förlägger till 3960 år f. Kr.) och menar att Noas barnbarn var vår första kung. Fantasifullt så det förslår för en sagoberättare.

Jag skaffade den svenska utgåvan från 1620 och började läsa och fick en känsla för hur den nationalistiska och götiska historieskrivningen gavs djupa rottrådar och senare kunde användas i olika syften. I dag finns ett nytt intresse för en nationell homogen kultur och då är det onekligen intressant att en nationell historieskrivning paradoxalt nog börjar med en invandrad befolkningsgrupp.

I verket hittar vi också många gestalter, som också dyker up i sentida sägenberättelser, såsom Hagbard och Signe, Konung Hadding (som besegrades av en trollkunnig kvinna på Replösa utanför Ljungby), Starkodder, Ragnar Lodbrok, Sankt Sigfrid, Olov den helige.

Johannes Magnus berättar också om en björn som rövar bort en flicka:

Hennes sköna lemmar väckte ett nytt slags begär, så att han hellre ville ta henne i sin famn än att äta upp henne. Därmed blev bytet som han skulle slita sönder ett mål för hans skamliga begär och rövaren en älskare som ständigt hungrade efter samlag och släckte sin brinnande lusta med kärlekens fröjder. Han gav också henne riklgit med föda genom boskap som han jagade i grannskapet, så att hon som bara ätit de läckraste rätter fick vänja sig vid blodiga stycken. Så övervann fångens skönhet denne rövares vilda grymhet, och hon som hade varit rädd för hans blodtörst fick uppleva hans omättliga kärlek och fick sin mat från honom, fast hon hade fruktat att bli hans föda.

Odjuret dödades till slut och flickan födde ett ”monster”, som dock hade fått ”den mänskliga kroppens yttre drag”.

Varför berättar Johannes Magnus det här? Jo, för att lång rad danska kungar härstammade från detta ”vilddjur”, vilket säger mycket om deras karaktär. Den här berättelsen påminner om en sentida jämtländsk sägen, där en flicka rövas bort av en björn och blir med barn.

Sägner är ett återkommande drag i svensk nationalistisk historieskrivning. När man på 1800-talet upptecknade sägner använde göticisten Arv. Aug Afzelius dem för att skriva Svenska folkets Sago-häfder eller Fäderneslandets historia, i elva delar.

Johannes Magnus ingår i en europeisk tradition av historieskrivare och bygger också på antika källor. Även i andra länder började historiker med syndafloden och ättlingar till Noa.

Det sägs att kunskap är lätt att bära. Men den här historieskrivningen väger sina modiga 4 kilo. Och kilopriset 144,75 måste betecknas som mycket facilt för ett så vackert utstyrt verk.

Det här får man reda på i kommentardelen av utgåvan, 370 sidor lärda kommentarer av professorerna Kurt Johannesson och Hans Helander. De båda tecknar också en bild av Johannes Magnus och hans tid. Själva historieboken är på 700 sidor och är översatt av  Kurt Johannesson.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Historia, Litteratur