Kategoriarkiv: Litteratur

Ökat intresse för muntligt berättande som pedagogiskt redskap

Sedan urminnes tider har man använt berättandet som ett verktyg i undervisning, men under de senaste femtio åren har andra pedagogiska metoder tagit över alltmer. Nu har det vänt. Berättandet får åter uppmärksamhet i skola och förskola och lyfts fram som en metod för att möta de utmaningar som dagen undervisning står inför.

Redan 2011 anade man ett nyvaknat intresse hos skolan. Då kom en ny läroplan (Lgr11 ) och i kursplanerna för svenska nämndes begreppet muntligt berättande för första gången som en del av det centrala innehållet. Samtidigt var det otydligt vad som egentligen menades med begreppet i detta sammanhang. För något år sedan förtydligade Skolverket när man publicerade nytt material om hur man kan arbeta med berättande och sagor såväl i skola som i förskola.

Nyligen har Sverige också fått två doktorer i pedagogiskt berättande. På Göteborgs Universitet har Ola Henricsson och Agneta Pihl disputerat. Olas avhandling handlar om lärarens berättande i skolan och Agneta tar upp barnens muntliga berättande i förskolan. Att pedagogisk forskning på detta sätt fördjupat sig i berättandet kommer säkerligen påverka framtidens skola och förskola

Ola Henricsson, doktor i muntligt berättande

Här kommer fler exempel på skolvärldens ökade intresse:

På lärarutbildningarna undervisas det allt oftare i berättande
På Göteborgs universitet undervisar Ola Henriksson i det muntliga berättandet som pedagogiskt redskap och på Linneuniversitetet är det Sagobygdens berättarpedagoger som utbildar studenterna. Säkert förekommer liknande undervisning på andra platser i landet.

Universitet erbjuder fristående kurser i berättande
Linneuniversitetet har under flera år haft 15 poängskursen Muntligt berättande i förskola och skola och sedan en tid har Umeås universitet Muntligt berättande för kulturell och social hållbarhet

Specialistbarnskötare med inriktning språkutveckling
 I Göteborg har man skapat fortbildningar för barnskötare i språkutveckling. En av kurserna handlar om det pedagogiska berättandet

Nya böcker och webbsidor
Under senare år har det kommit ut en rad böcker i ämnet.  Eftersom flera redan tagits upp på denna sida så nöjer jag mig med att presentera två böcker och en Pdf.

  • ”Det berättas… Katarzyna Wolanik Boström och Alf Arvidsson
     Muntligt berättande som självmeförståelse, estradkonst och kulturarv. Boken koncentrerar sig på bland annat det pedagogiska berättandet, där berättare och pedagoger i hela landet inspirerar andra till att formulera berättelser ur sina personliga erfarenheter. 
  • Samtala om berättande och högläsning i förskolan – Ann S Pihlgren
    Ann S Pihlgren är forskaren som under senare år allt oftare talat och skrivit om berättandet och samtalets vikt i förskola, skola och på fritidshem. Denna bok fokuserar på samtalet om det lästa och berättade. Den redogör på ett enkelt sätt för teorier och forskning om såväl högläsning och berättande som samtal i förskolans barngrupper.

Varför finns det då ett så stort intresse för muntlighet och berättande i skola och förskola just nu? Det finns inget entydigt svar på den frågan, men delvis beror det på att dagens skola står inför stora utmaningar. I så väl skola som förskola arbetas det intensivt för att skapa studiero, kulturmöten, språkutveckling och demokratiska värderingar med mera. I detta arbete passar muntligt berättande väl in. Ett metodiskt arbete med berättande, lyssnande och samtal löser inte skolans alla problem, men tillsammans med andra pedagogiska verktyg är det ett sätt att arbeta med de utvecklingsområden som dagens skola och förskola har.
Jag tror att utvecklingen bara börjat och att det muntliga berättandet kommer att få allt större betydelse i framtidens skola och förskola

Mikael Thomasson

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Litteratur, Pedagogik

Berättarröster från en svunnen tid präglad av hav och sjöfart

Bengt af Klintberg har gjort en sagobok för oss som älskar Bohuslän. Med hjälp av personalen på ISOF i Göteborg har han letat upp ett stort antal Bohuslänska folksagor, insamlade kring förra sekelskiftet.

Under åren 1937 – 1942 gav Kungliga Gustav Adolfs Akademien ut ”Svenska folksagor och Sägner” i tolv band. Där var Bohuslän inte representerat, detta trots att ett genuint muntligt sagoberättande levde kvar längre i Bohuslän än i många andra landskap. Nu, åttio år senare, rättar Klintberg till detta misstag genom att låta akademien ge ut ett trettonde band av ”Svenska Sagor och sägner” under namnet ”Sagor från Bohuslän”. I denna sagosamling presenterar Bengt af Klintberg 117 sagor, av ett femtiotal berättare. Den främste av dem är fiskaren och bodkarlen Agust Jakobsson från Tanum som 1919-1920 fick sin sagorepertoar dokumenterad av David Arill.

Vad är det då för sagor vi möter?
De allra flesta är berättelser som en van berättare helt eller delvis känner igen. Det är till stor del samma internationella sagotyper som i övriga landet. Det är långa undersagor om prinsar och prinsessor, jättar och troll. I urvalet ingår också djursagor, skämtsagor och ramsartade sagor. Det som sticker ut i denna samling är berättelserna om hav och sjömän.

De flesta av berättarna är män, vilket enligt Klintberg illustrerar hur det muntliga berättandet såg ut. När alla samlades var det män som berättade, kvinnorna berättade främst för andra kvinnor och barn. Detta styrde också repertoaren, bland männen dominerade skämtsagor för vuxna och hos kvinnorna var det till stor del undersagor.

Boken ger en unik insyn i en del av den muntliga berättartraditionen som av olika anledningar glömdes bort. När jag läser får jag en bredare och delvis ny bild av hur berättelserna kunde låta, det är nästan så att man hör berättarrösterna från en svunnen tid, texterna ligger mycket nära talspråket. Visserligen är den breda bohuslänskan till stor del översatt, men andra typiska muntliga drag finns kvar, som tempusbyten och enkla meningsbyggnader. Det är lite som att glänta på dörren till en Bohuslänsk fiskarstuga för drygt 100 år sedan. Det är också en påminnelse om att det skriftliga och muntliga berättandet verkligen är två helt olika medier Är du dessutom inbiten Bohuslänning är det lite som att hälsa på sina släktingar och få ta del av deras tankar. Samtidigt är boken mycket mer än bara ett historiskt dokument för inbitna nördar. Många av sagorna håller än idag. Jag vet, för flera har jag sedan länge på min repertoar. Hur björnen blev rompalös, Jätten utan hjärta, Hur Bror lustig kom in i paradiset och Havsfrua köper råglasten, är bara några exempel. Andra berättelser är nya för mig, så som Skepparen Vidrompen och Hornpär. Det är en hejdlös vuxensaga om skepparen som lurade självaste djävulen.  Jag ser verkligen fram emot att framöver få berätta den och många andra berättelser ur denna kulturskatt. Jag tackar Bengt af klintberg för att jag fått ännu en berättarskatt att ösa ur.

Mikael Thomasson

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner, Litteratur

Omläsning: Det berättande barnet

För snart tio år sen skrev jag här på bloggen om Pia Thomsens bok Det berättande barnet. När jag nu läser om boken tycker jag lika mycket om den som då, om inte mer. Därför finner jag skäl att publicera mina reflexioner om boken på nytt.

Jag vill särskilt lyfta fram hur starkt Pia Thomsen betonar den direkta språkliga inputen, det vill säga att den vuxne vänder sig direkt till barnet och pratar. ”Fördelen med direkt input är att barnet använder ditt tonfall, dina repliker och reaktioner, din blicks riktning och ditt ansiktsuttryck som avstamp för sitt lärande. Barnet använder dig som spegel för att förstå och själv producera.”

Thomsen refererar också till undersökningar som visar att ”direkt input besitter så viktiga fysiska drag och samspelskarakteristiska att språksvaga barn inte lär sig språk från ljudband eller teve även om utsändningarna innehåller en massa språk.” Det är det fysiska mötet, samspelet, som ger möjlighet till samtal och fördjupning och språkligt lärande. Det är det muntligt berättande handlar om.

Jag läser den danske forskaren Pia Thomsens bok Det berättande barnet med undertiteln Stimulera förskolebarn att uttrycka sig i ord. Efter läsningen har jag fått en fördjupad förståelse för hur viktiga språkliga förebilder vi vuxna är för de små barnen.

Thomsens utgångspunkt är att barn lär sig språk ”genom att ingå i språkliga, sociala och kognitiva gemenskaper med vuxna”. Hon argumenterar för narrativa praktikformer i förskolan. Barn lär sig inte språk av sig själva och genom fri lek. Det är avgörande att den vuxne avsätter särskild tid för arbetet med språket i förskolan. Barn ska stimuleras att bli berättare. Med hjälp av berättelser tolkar vi händelser, skapar identitet, utvecklar den sociala och kognitiva förmågan.

Thomsen betonar hur betydelsefullt det är att den vuxen är aktivt lyssnande och berättande, alltså har hela uppmärksamheten i samtalet med barnen. Och här är det lätt att se att verkligheten ser helt annorlunda ut. Häromdagen när jag berättade för förskolebarn tog en i personalen upp sin mobil och smsade. Den vanligaste synen på en lekpark idag, är en vuxen som leker med telefonen, istället för att leka med barnen helhjärtat. Thomsen använder uttrycket ”världens bästa gemensamma uppmärksamhet” och menar med detta förmågan att rikta uppmärksamhet mot ett föremål eller handling, och samtidigt dela denna uppmärksamhet med en annan person. En person som visserligen är intill barnen, men som sysslar med något annat, hjälper inte barnet att utveckla denna så viktiga förmåga.

Boken är verkligen användbar eftersom den, förutom att den tecknar bilden av barns språkutveckling, också ger en rad praktiska tips på hur en narrativ praktik kan etableras i förskolan.

Som berättare påminner mig boken om hur viktigt det är att använda ett komplext ordförråd. Thomsen understryker att barn som har ett begränsat ordförråd vid tre års ålder också har det långt upp i skolåldern. Med andra ord är det viktigt att ge de små barnen nya ord. Hon hänvisar också till att undersökningar visar att i synnerhet barn med språksvårigheter har stor glädje av att höra muntliga berättelser. Det stärker sambandet mellan den kognitiva och språkliga nivån.

Barnets egna muntliga berättelser underlättar läsförståelsen, eftersom de tränat sig på att organisera vad som händer med språkliga uttryck. Erfarenheter av narrativa praktikformer i skolan skapar också lugn och ro i vardagen. En orsak är att barn upplever att de blir sedda och respekterade.

Barn i åldern 0-3 år har också ett kontextbundet ordförråd. Med andra ord kan vi underlätta förståelse av en berättelse om vi använder konkreta föremål. Detta funkar redan så tidigt som när barnet är 8 månader.

Barn mellan 3-6 år utvecklar ett kontextoberoende ordförråd och ett abstrakt tänkande. Thomsen framhåller hur viktigt och roligt det kan vara att i den här åldern använda sig av fasta språkliga uttryck, alltså talesätt och ordspråk.

I sin språkliga utveckling gör barn en massa fel, men Tomsen betonar att det är en del av den språkliga utvecklingen och hur viktigt det är att se till vad barnet vill förmedla.

Pia Thomsen: Det berättande barnet. Studentlitteratur, Lund 2013. ISBN 978-91-44-09150-1

Översatt från danskan av Ulrika Jakobsson.

2 kommentarer

Under Att berätta, Litteratur

Naturlagen

Henrik Hallgren deltog i Sveriges första berättarfestival, den i Ljungby 1990. Efter det har Henrik fortsatt att berätta. Särskilt har han berättar historier ur den nordiska mytologin och ursprungsfolkens skapelsemyter och berättelser. På sin hemsida skriver han, att han har en ”förkärlek till berättelser som lyfter fram ekologiska och livsfilosofiska teman”. Han är också verksam som utbildare i ekopsykologi, naturpedagog, föreläsare och författare. Nu har han skrivit boken Naturlagen tillsammans med ekologen Pella Larsdotter Thiel.

Boken har undertiteln Om naturens rättigheter och människans möjligheter och argumenterar för att vattendrag, skogar och djur, ja allt levande, ska ha rätt att få existera på sina egna villkor och inte på människans. Författarna menar att det är hög tid att naturen ges juridiska rättigheter, som hejdar människans pågående exploateringen av naturen.

I samma ögonblick jag slår ihop boken, efter en tankeväckande och ständigt intressant läsning, rapporterar radionyheterna att världens miljöexperter konstaterar att Parisavtalets mål om en begränsning av den globala uppvärmningen till 1,5 grader inte kommer att nås. Uppvärmningen blir snarar 2,5 grader eller ännu mer, förutsatt att världens länder inte ändrar sin klimatpolitik. Jag kan inte låta bli att känna mig ganska uppgiven, samtidigt blir det så tydligt att boken jag just läst ut är viktig läsning. Tankarna om att naturen ska ges rättigheter framstår som så självklart.

Författarna ger exempel på att detta faktiskt har skett på en del håll i världen. Ecuador har skrivit in i sin konstitution att ”naturen, där liv produceras och existerar, har rätt till respekt för sin existens och att upprätthålla och regenerera sina livscykler, strukturer, funktioner och evolutionära processer”. Även om konstitutionen tolkats på ett sätt som tillåter en fortsatt exploatering av landets naturresurser, är det enligt författarna ändå ett viktig steg som tagits. På Nya Zeeland har Whanganuifloden, som är så viktig i maoriernas kultur, givits juridisk status. Överenskommelse mellan maorierna och staten bygger på urfolkets ordspråk ”Floden flyter från berget till havet. Jag är floden. Floden är jag.”

Just urfolkens seder och traditioner, förståelse av naturen som en levande helhet, deras myter och berättelser, rinner som en underström genom boken. Maorifolket, samerna och alla andra urfolk kan visa oss vägen till att leva i harmoni med naturen. Men jag saknar just myterna i berättelsen om naturens liv. Boken är en välskriven och gedigen genomgång av rörelsen om naturens rättigheter, den idéhistoriska bakgrunden och hur en lag skulle kunna konstrueras, men återberättandet av skapelsemyter, sagor och sägner, hade levandegjort urfolkens naturfilosofi och engagerat läsaren inte bara intellektuellt utan också än mer känslomässigt. I skildringen av maorifolkets kamp för sin flod återberättas en skapelsemyt och texten bränner till.

Författarna citerar också den samiske diktaren Paulus Utsi: 

Så länge vi har vatten, där fisken lever

Så länge vi har land, där renen betar och vandrar

Så länge vi har marker, där det vilda gömmer sig

har vi tröst på denna jord

Jag tycker dikten väl sammanfattar den respekt inför allt levande som författarna lyfter fram som så avgörande för vårt fortsatta liv på vår planet. Med vår menar jag då inte människans, utan allt levandes.

Det som motiverar att jag skriver om boken på Sagobygdens blogg är just att urfolkens myter och berättelser kan göra att vi ser tydligare hur vi idag lämnat ett liv i samklang med naturen. I ett kort kunskapsfilosofiskt avsnitt argumenterar författarna för vikten ”att förstå världen inifrån”. Om vi enbart betraktar världen med förnuftet och utifrån vetenskapen är det lätt att naturen blir ett objekt, något utanför människan. Att uppleva världen med alla sinnen, känna in oss i landskapet, använda oss av ett erfarenhetsbaserat lärande och olika konstformer (där jag ser berättandet som en) vidgas vår kunskap om och uppfattning av naturen.

Författarna har skrivit en angelägen bok. Och tänk om de framöver kunde bjuda på en bok med urfolkens myter och berättelser, utifrån ett ekologiskt tänkande.

Foto: Severus Tenenbaum. Från förlagets hemsida.

Henrik Hallgren och Pella Larsdotter Thiel: Naturlagen. Om naturens rättigheter och människans möjligheter. Volante. Stockholm, 2022.

Lämna en kommentar

Under Litteratur

Dröm och verklighet – från Tagel till Banke

Sagoprofessor Carl Wilhelm von Sydow är en portalgestalt i Sagobygden. Han lade grunden till folkminnesforskningen som akademisk disciplin, utvecklade terminologin kring sagor, sägner och folktro samt grundade Folklivsarkivet i Lund. 

När han var sju år gammal gjorde fadern, som bedrev en lantbruksskola på Tranhult utanför Ljungby, konkurs. Familjen stod på bar backe. Wilhelm och en av hans bröder fick ett nytt hem på Tagels gård, i norra delen av nuvarande Alvesta kommun. Wilhelms mor Göthilda var en av sju systrar på Tagel. Deras far Wilhelm uppförde den nuvarande huvudbyggnaden 1840, utvecklade jordbruket och var en ivrig förkämpe för den religiösa väckelsen och nykterhetsarbetet. 

På Tagel lekte pojken Wilhelm med sin kusin Adelheid von Schmiterlöw, som kom att residera på Tagel fram till sin död 1959. På somrarna kom Wilhelms syskon och kusiner på besök, och de skapade tillsammans ett sagoland med jättar, rövare, riddare och kungar i den trolska skogen kring gården. Wilhelms kärlek till naturen kring Tagel behöll han hela livet och familjen hade ett sommarhus i Sjuhult, vid Rymmens sydöstra strand.

Folktraditionen kring sjön är väl dokumenterad eftersom von Sydow skickade sina studenter på uppteckningsarbete i trakten. En lysande berättare och skildrare av folktro och dess sägner var förre gratialisten J G Sjöstedt. Hans berättelse om att sägenväsen var fallna änglar introducerar Sagomuseets besökare i sägenvärlden.

Den nordliga delen av Alvesta kommun är en okänd trakt för många, trots att dess historia, gårdar och folk är väldokumenterad. Några medlemmar i Berättarnätet Kronoberg och personal på Sagomuseet har under våren haft en bokcirkel, där vi läst skildringar av olika slag just från den här delen av Sagobygden. Vi har läst Gunnar Heléns biografi Fröken på Tagel om Adelheid von Schmiterlöw. En helt annan bok är Peter Nilssons roman Guldspiken som skildrar den fattige pojken Elias liv och strävanden i Slätthög, inte långt från Tagel, och hans drömmar om guldet på andra sidan havet. Peter Nilssons anfader var mjölnare i Banke kvarn, ett centrum för denna legendartade berättelse. Lite längre norrut, på andra sidan länsgränsen, ligger byn Möcklehult, där Peter Nilssons far köpte en bondgård i slutet av 1940-talet och där Peter växte upp.  Hans bok Den gamla byn är en grundlig och mycket levande dokumentation av byns historia och folk, och visar hur historiska dokument och folkliga berättelser kan vävas samman och levandegöra en by.

Den kunnige guiden Fredrik Roos levandegjorde livet på Tagel för oss

I måndags styrde vi kosan till Tagel och klev över tröskeln till en värld, som i stort sett är orörd sedan Adelheids död och visar livet på en herrgård under 150 år. Ett liv i skarp kontrast till pojken Elias liv i fattigdomens Småland. Men för Adelheid, var Tagel inte bara en släktgård att värna om, utan säkert också ett fängelse. Hennes liv pendlade mellan önskan om frihet, resor, konstnärsliv och tyngden och ansvaret för, men också kärleken till gården.Till Tagel kom släkt och vänner resande och de kunde stanna månadsvis. När verksamheten var som störst arbetade här ett hundratal personer: torpare, statare och tjänstefolk. Gården höll 250 kor, kanske 100 får och så hästar. 

Efter besöket på Tagel fortsätter vi vår resa till två av Sagobygdens sägenplatser, den vackra Skirs källa och Trollröret i Lyåsa. I källan har folk sedan lång tid tillbaka offrat pengar och druckit av vattnet för att bli kvitt sjukdomar och elände. En skattsägen påminner om folks drömmar om rikedom, just en sådan som Tagels gård bar vittnesbörd om. En gång hade några karlar i Hulevik bestämt sig att gräva upp de två kittlar fulla med pengar, som lär ligga nedgrävda vid källan. Bäst de höll på, såg de att husen uppe i byn brann. De kastade sina redskap och skyndade hemåt. Men väl hemma var allt som det skulle. Efter den dagen har ingen vågat gräva efter skatten.

Från Trollröret i Lyåsa har besökaren en storslagen utsikt, en av de vackraste i hela Småland, över skog och sjöar. Trollröret blev till när kyrkklockorna i trakten en gång ringde samman. Smickelbergskitta, trollkäringen som bodde på andra sidan Lyen, tappade tålamodet. Rasande tog hon sig över sjön. Hon simmade på rygg och rodde med pattarna så skummet yrde. När hon kom upp på land, plockade hon sten i sitt förkläde och skyndade uppför Lyåsa backe, för att slunga sten på Aneboda kyrka. Men förklädet brast och det blev den stenhög, som idag kallas Trollröret.

I Möcklehult vandrar vi Moagatan, bort mot den enligt folktraditionen äldsta platsen för byn. ”Att vandra en sommardag utåt Moarna är att vandra bort mot det förflutna”, skriver Peter Nilsson i sin bok.  

Lindarna längs Mogatan ser fortfarande ut som på Björn Gidstams bild från Peter Nilssons bok.

En söndagsmorgon om vintern skulle byns invånare bege sig till kyrkan. Någon hade trott sig veta att de hade en död som skulle begravas, kanske byns ålderman. För att göra mödan en smula mindre tog de en genväg över en sjö mitt i socknen. De hade hästar med sig, men de band djuren vid sjöstranden och sköt sedan sina kälkar framför sig på isen. De yngre sägs ha haft skridskor. När de kom ut på sjön brast isen så att alla drunknade.

Efter det låg byn öde. Platsen kallas sen dess för De drunknades by.

Där borta vid den lilla höjden låg De drunknades by

Nu är eftermiddagen sent liden. Vi färdas söderut till den vackra byn Bästerna i Slätthög socken. Återigen vandrar vi på en gammal väg, nu leder den till platsen för Banke kvarn. Vi har sällskap med Peter Nilsson, annars är det bara vi som vandrar fram.

Uppe i Bästerna går vi rakt in i byn, vi går norrut, förbi alla gårdarna: vi passerar Låtabacken med den ståtliga lönnallén, och Krogen, Klockemakarns och Pettras; och bortom Pettras röda stuga tar byn slut, men vi lämnar stora vägen och tar av in i skogen åt höger. Där finns ett vägskäl med tre vägar, och vi väljer den mellersta: en smal, stenig och slingrig väg som bär av neråt Yasjön. Detta är vägen till Banke. I mer än trehundra år har oräkneliga slätthögsboar haft ärenden längs den vägen. Det är nedförsbacke hela tiden och det är så otroligt stenigt att man knappt begriper hur någon kan köra där. Ändå är vägen väl använd, för där kör alla som skall till kvarn. Backigt är det också, och det brantaste stället är Tjärbackalien, den lär dessutom ha varit det värsta spökstället i Slätthögs socken. Vi går två och en halv kilometer från Bästernas, nästan exakt en fjärdings väg, och så är vi nere vid sjön. Där ligger Banke; och där har det legat sedan början av 1600-talet, kanske rent av sedan 1500-talet.

Vägen mot Banke

Det är i det sjuttonde året som pojken Elias skickas till Banke för att bli arbetskarl åt mjölnaren. När Elias går dit och tänker han att ”världen var ju omätlig och människan var ett kryp. Hon var gjord till att leva en kort liten tid och kräla sig fram ett kort litet stycke och ingenting fatta medan hon krälade.” Det hade han lärt sig. ”Men dä sulle en ännra på.”

I Elias huvud finns alltid minnet av den gången han som liten mötte mjölnaren i Banke, som berättade att man spikade järnvägsrälsen i Amerika med guldspik. Och en dag skall de två åka dit, sa mjölnaren, och skrapa litet på spikarna och bli rika. Men livet blir inte riktigt som Elias drömmer om. För helveteselden brinner på många ställen. Och är himmelriket ett kvarnställe och är Gud en kraftigt mjölnare?

Här låg Banke kvarn

När vi sett oss omkring i Banke; letat rätt på en gammal jordkällare; en murken båt vid sjökanten; en stensatt vattenränna, lämnar vid Elias värld och möter både traktor och ridhästar på vägen tillbaka.

Yasjön vid Banke

Berättelsen om Elias skildrar vardagslivet och drömmarna, folktron och den religiösa väckelsen, och inte minst det småländska landskapet. Elias står på Lyåsa krön, där vi tidigare varit under dagen. Han ser stråket av sjöar ”som en solblank flod från norr till söder, ända bort mot Tagels herreställe i Mistelås”.

Så är vi tillbaka där vi började. Och tänker att trots att vi upplevt så mycket, har vi bara skrapat på ytan i denna del av Sagobygden.

foto: Eva Cesar, Camilla Ek, Per Gustavsson

Lästips: 

Nils-Arvid Bringéus: Carl Wilhelm von Sydow som folkklorist. Uppsala, 2006.

Gunnar Helén: Fröken på Tagel: en gård, en släkt, ett levnadsöde. Stockholm, 1977.

J G Sjöstedt berättar. Uppteckningar 1929-20. Utgiven av Rydaholms hembygdsförening, 2000.

Lars Kardell: Tagel. Bondgård – herrgård – försöksgård. Moheda, 2009.

Peter Nilsson: Den gamla byn. Stockholm, 1997.

Peter Nilsson: Guldspiken. Stockholm, 1985.

Peter Nilsson: Vägen till Banke. Ingår i Värendsbygder 2019.

Torbjörn Stålmarck: Vägen från Stickefälle. Kristianstad, 2001. (Roman förlagd till Slätthög)

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Litteratur, Sagomuseets verksamhet

”Smålands vackraste granit”

Sagoberättaren Michael Jonasson Wallander gifte sig 1817 med änkan Kjerstin Jönsdotter och flyttade in i Långhults Norregård. Hädanefter kallades han kort och gott för Mickel i Långhult. Han var fjärdedelsbonde på Norregård, en av fyra arrendatorer som brukade gården. Men hans håg stod mer till ett kringvandrande och fabulerande liv, han misskötte gården och levde de sista trettio åren i en lite backstuga på gårdens ägor.

Mickel levde i en samhällelig brytningstid. Självhushållningen ersattes succesivt av marknadshushållning, människor blev lönearbetare i industrier och många flyttade från landsbygden in till städerna, folkskolan etablerades i hela landet. Mickel hade växt upp i ett samhälle präglad av muntlig kultur, men hade tillägnat sig den nya tidens uttryckssätt, skriftens. Det är det som gör honom unik. Han var en ”äkta” muntlig berättare som själv hade förmåga att skriva ner sina sagor. De filtrerades inte genom någon lärd mans öra och penna. Säkert avviker Mickels skrivna berättelser från hur han framförde dem muntligt, men även skrivna är de personliga, egensinniga, fantasifullt komponerade och självsvåldiga. 

I den här brytningstiden förändrades förutsättningarna för sagoberättandet, de längre sagorna försvann, medan de kortare sägnerna och anekdoterna var mer seglivade. När jag kom till Ljungby 1980 och snart lärde känna bybor i Långhult och Målaskog var de framförallt just några platsbundna sägner och personanekdoter jag fick höra.

I mitten av 1800-talet var Långhult en hantverksby med kvarn, sågverk, garveri, färgeri, sodavattenfabrik och handelsbod. Järnvägen som invigdes 1878 och vägen Vislanda-Ljungby 1868-69 var en förutsättning för brytning av svart granit som kom igång på 1890-talet.

Den som i dag vandrar i skogarna kring Långhult finner överallt tecken på denna industriella utveckling: överallt kasserade stora stenblock och djupa vattenfyllda stenbrott.

Den som vill ta del av den här samhällsförändringen i Långhult och omgivande byar kan nu tillfredsställa sin nyfikenhet genom boken ”Smålands vackraste granit” som Vislanda hembygdsförening givit ut. Boende i trakten har dokumenterat stenbrytningen och journalisten Sven-Inge Idofsson har sammanställt berättelser, fakta, tidningsklipp och bilder till en innehållsrik bok.

Bokens största värde ligger i det unika bildmaterialet som skildrar hur stenen bröts med förhållandevis enkla medel och stor arbetsinsats. Det är fascinerande att ta del av skildringen av hur de väldiga stenblocken forslades till någon av stationerna i trakten för vidare transport ut i världen. Ett flertal tyska entreprenörer stod bakom expansionen av gruvbrytningen. När stenbrytningen var som mest omfattande arbetade fler hundra stenarbetare i bygden. Arbetet var tungt och farligt och via tidningsreferat får vi ta del av hemska olyckor.

Brottet i Hokadal, 1920-talet.

Stenindustrin är en manlig värld, men samhällsförändringen fick också konsekvenser för kvinnorna. En var Amanda Samuelsson i Piggaboda kvarn som lagade mat och försåg arbetarna med husrum, lagade stenarbetarnas kläder och sålde ägg.

En av de berättelser jag ofta hörde var att granit från Långhult hade använts till monument i Tyskland för att hedra Bismarck. Den historien lyfts också fram i boken och också utsagor om att graniten från trakten återfinns i många kända byggnader världen över. Men det är inte lätt att konstatera vad som är sant.  

Det hade varit roligt att ha fått lyssna till stenarbetarnas berättelser vid raster och sammankomster helgkvällar, men det mesta av detta är glömt och borta. Men Mickels sägen om trollen i Kuggaberg traderades säkert vidare. Boken omslag pryds av den stenbänk som det sägs att stenarbetarna i Granhultsberget byggde för att blidka trollen, så att de kunde sitta bekvämt och inte sätta sig emot brytningen av sten i berget. Den utsagan låter visserligen som en senare tilldiktningen, kanske för att roa barn och låta trolltraditionen leva vidare.

En karta som förtecknar de olika brotten stimulerar läsaren att ge sig ut på upptäcksfärd i stenbygden. Den kan med fördel kombineras med geocaching, eftersom Sagomuseet gömt ett tjugotal cacher i Långhult, som ger en bild av både sagoberättaren Mickel, traktens historia och folktro.

Sven-Inge Idofsson: ”Smålands vackraste granit”. En unik industriepok i Piggaboda, Målaskog med omnejd. Utgiven av Vislanda hembygdsförening, (2022). ISBN: 978-91-527-1706-6.

Boken kan köpas på Sagomuseet i Ljungby, i Piggaboda kvarn och beställas från Vislanda hembygdsförening.

Lämna en kommentar

Under Historia, Litteratur

I tosaforornas värld – ny bok om muntligt berättande

Några dagar har jag vistats i Gustav Arklinds berättarvärld. Ja, det känns nästan som jag har lyssnat till hans röst. Men i själva verket har jag läst dotterns, etnologen Barbro Kleins, bok om faderns muntliga berättande. Barbro Klein arbetade med den här boken i 40 år. När hon avled 2018 var manuskriptet i stort sett klart. Några av hennes vänner har slutfört redigeringen och boken publiceras till glädje för oss alla, som är intresserade av analyser av muntligt berättande och inte minst en god historia.

Boken har huvudtiteln I tosaforornas värld. Tosafora är ett sydsvenskt ord för dumheter och gallimatias. Ibland använde Gustav ordet skitprat för att karakterisera sitt berättande. Men jag är övertygad om han gärna på den här punkten hade velat bli emotsagd. Gustav var väl medveten om att han målade upp en kulturhistoriskt intressant livsepok i barndomens Bergkvara under 1900-talets första decennier. Ordet tosafora hade en dubbel innebörd för Gustav och syftade också på själva berättandet.

Barbro Klein skriver att så långt tillbaka hon kan minnas var Gustav en berättare. Han dominerade släktkalasen med sina berättelser. När dottern långt senare, 1977-1984, spelade in berättelserna och transkriberade dem var berättarscenen den närmaste familjen: dottern, hustrun, systern och ibland en son. Gustavs repertoar var anekdoter, vitsar, erfarenhetsberättelser, ordstäv, citat och sånger. Han förefaller alltid kvick i talet och hade alltid en dräpande replik eller ett ordstäv i samvaron med arbetskamrater och vänner. Samtidigt som boken är en undersökning av Gustavs förhållande till den muntliga berättartraditionen och dess uttrycksmedel, blir boken en analys av berättandets funktion inom familjen och förhållandet mellan familjemedlemmarna, sett ur en dotters perspektiv.

Det är helt uppenbart att en av Gustavs främsta drivkrafter med berättandet är att framkalla skratt, att roa. Samtidigt blir det allt klarar under läsningens gång att det roliga blir riktigt roligt i ljuset av sorg, fattigdom och umbäranden. Det är något som kännetecknar muntligt berättande i stort. Och den aning som läsningen redan tidigt väcker, bekräftas längre fram i boken av att Gustavs berättande sker utifrån egna traumatiska upplevelser, överraskande för dottern själv. För Barbro Klein innebär analysen av en muntlig berättas repertoar och berättarteknik att hon kommer familjehemligheter på spåret och tvingas reflektera över sin egen roll i familjedynamiken.

Utifrån egna erfarenheter är jag också övertygad om att en analys av en berättarrepertoar kan belysa en berättares liv och tankar och komma åt smärtsamma upplevelser. Som berättare är det alltid fruktbart att reflektera över sin egen repertoar för att bli medveten om vilka värderingar, erfarenheter och känslor man förmedlar och väcker till liv. Berättelser kan både lyfta fram och dölja mörka stråk i livet.

När Barbro Klein analyser faderns repertoar framhåller hon de dramatiska kontrasterna som är kännetecknad för mycket folkligt berättande och att form och innehåll kopplas samman:

… smuts står mot renhet, jobbare mod höjdare, dialekt mot standardsvenska, nasalt och gnälligt mot normalt tonläge, avsigkomna personer mot ”riktiga” människor, bibelspråk mot grovkornig Stockholmsslang, arkaisk dialekt mot byråkratsvenska, stad mot land, ordning mot oordning, huvud mot bakdel, mat mot avföring. Formen, uttrycken ger lyssnaren ständigt associationer till motsägelsefulla minnen av lukter, ljud och synintryck.

Men Barbro Klein understryker också att människoskildringarna inte är så stereotypa som de först verkar. Genom att lyssna till berättelserna gång på gång och lyssna till Gustavs hela repertoar framträder nyanseringar och förståelse för människorna i alla anekdoter.

En förklaring till att jag upplever berättartexten så levande är att Barbro Klein i transkriberingen framhäver pauser, imitationer och dialekten. Tillsammans med Gustavs ofta drastiska bildspråk upphävs tid och rum och jag befinner mig i Gustavs barndom i den lilla byn på landet eller på ungdomstidens skepp.

Många av Gustavs berättelser lyfter fram klasskillnader eller direkta klasskonfrontationer, men ibland handlar det lika mycket om maskulin tävlan och slagfärdighet. Barbro Klein betonar också det patriarkala draget i Gustavs berättarroll.

Barbro Klein diskuterar ngående hur hembygden blir till bra historier, varför Gustavs repertoar har en tyngdpunkt på tidiga upplevelser i livet och hur den speglar samhällsutvecklingen. Här finner hon en överensstämmelse med hur proletärförfattarna  förhåller sig till sitt stoff. Gustav föddes 1907, samma år som Astrid Lindgren. Det är välkänt att det muntliga berättandet hade stor betydelse för Astrid Lindgrens författarskap och Barbro Klein ser hur Gustav och Astrid färgades av av samma berättarkultur, även om de kom att framträda på olika arenor.

Barbro Kleins bok är rik och mångfacetterad och det finns mycket mer intressant i den att lyfta fram. Den som vill fördjupa sig i bokens frågeställningar får rikligt med tips i inledningen om berättelseforskningens framväxt och utveckling.

Babro Klein: I tosaforornas värld. Gustav berättar. Redaktion: Georg Drakos och Marie-Christine Skuncke, med bistånd av Jonas Engman och Lotten Gustafsson Reinius. Carlsson bokförlag. Stockholm, 2021.

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Litteratur

Läsglädje

Jag brukar vara försiktig med att skriva om vänners böcker, eftersom man då knappast kan kalla mig ojävig. Men jag kan inte låta bli att förmedla den läsglädje jag kände när jag läste Ulf Palmenfelts och Cecilia Fredrikssons nya bok Det var en gång en ö – sagor mellan istiderna.

Det märks att Ulf har varit på ett strålande gott humör när han plitat ner texten. Han blandar sagor, sägner, ordstäv och folkliga uttryck, besvärjelser och vad djuren sa när de kunde tala. Han spinner en episk tråd där han fogar historietåt till historietåt, tvinnar tråden omsorgsfullt med spott och det är sällan den brister. Råvaran är inte de finare berättelserna, utan det som likt skäktefall och blånor användes till vardagsting som säckar och kohanddukar. Här formligen jäser det, pissas, blöds, kivas, luras och jävlas. Det är varken sentimentalt eller tillkrånglat. Nej, rakt på sak. Enkelt. Inte ett onödigt ord.

Det som förefaller så enkelt kräver erfarenhet, hantverkskunskap och fingertoppskänsla. Det är den här osynliga kunskapen som är så svår att fånga som ger resultatet.

Trots att jag känner igen varenda saga och varenda sägen roas jag. Här finns en personlig röst. Den tretusenåriga egyptiska vindlande sagan De två bröderna återges på två sidor. Sagan om kvarnen som maler salt på havets botten fogas ihop med Sagan om den tappre tuppen som kräver bondens stulna kvarn tillbaka. En av mina favoritsagor om de tre läkarna som skryter om hur skickliga de är berättas i rasande fräckt tempo. 

Ja, så här kan man göra när man vill skildra Gotlands märkliga historia och dra linjerna fram till idag. Det är kanske inte så konstigt att jätteflickan som hittade en leksak, en bonde med plog, i slutet av historien tänker att hon aldrig skulle ha släppt tillbaka den bonden. Hade hon inte gjort det, hade kanske inte vi människor förökat oss och tagit över jorden och ställt till med allt elände.

Men det här är inte bara Ulfs bok. Hans professorskollega i etnologi, Cecilia Fredriksson, har vävt inslagen i varpen så att det glänser och gnistrar och strålar om boken. Hennes flödande akvareller, både mer abstrakta och föreställande, skapar helheten. Så skönt med dessa bilder i kontrast till uttjatade nationalromantiska sagobilder från 1800-talet, Bauertroll och Nyströmtomtar.

Ligger inte den här boken i tomtesäcken, så köp en nyårsgåva till dig själv.

Ulf Palmenfelt och Cecilia Fredriksson: Det var en gång en ö – sagor mellan istiderna. Gotlandica förlag. Klintehamn, 2021.

2 kommentarer

Under Litteratur

Eldsmärken och födelsemärken

I sin självbiografiska roman Fosterbarn skildrar Tora Dahl flickan Gunborgs uppväxt hos fostermamman Sofia. På söndagarna kommer hennes mamma Rut på besök. En sådan söndag pratar Rut och fostermodern om den ”farliga tid”, då en kvinna gick med barn. De talar om ”eldsmärken och födelsemärken, båda delarna kommer av att modern blivit skrämd”. 

– Har Sofia sett vad det där födelsemärket som Gunborg har på ryggen, vad det liknar? undrar Rut.

– Ja, det ser ut som en vägglus, tycker jag.

– Nej, det var alldeles fel, det. Ett hallon var det. Vi åkte båt, det var strax i början, och Albert (Gunborgs far) kastade ett hallon på mig, det fastnade just därpå ryggen. Jag vart skrämd och skrek till. Jag visste ju inte vad det var. Men just på samma fläck fick flickan sitt födelsemärke,

– Ett hallon, ja, säger Sofia. Att jag inte har kommit att tänka på det! Men nu närfröken säger det så … ja, mycke riktigt, just ett hallon liknar det. Ja, det går väl an, när det inte är värre saker. Men jag har hört om en fru som blev skrämd av en råtta, och så tog hon sig i förskräckelsen åt kinden. Och just där fick det arma barnet ett stort födelsemärke; över hela kinden gick det och precis som en stor råtta såg det ut.

Men ännu värre saker har man hört. Om såna som blivit skrämda av ormar. Och Rut berättar att hon med egna ögon sett ett sådant där barn. Det var hemma i Värmland. Och modern till barnet gick själv om kring och drog barnet på en kärra, och tiggde. Det hade inga ben i kroppen, det var som en orm. När hon gick med barnet, hade hon kommit på en orm och skrikit till och tagit sig åt hjärtat.

Romanen om Gunborg utspelar sig i slutet av 1800-talet och samtalet speglar en seglivad folktroföreställning. 

Carl von Linné, som var kritisk mot allmogens vidskeplighet, menade själv att en gravid kvinnas upplevelse kunde påverka fostret hon bar. Under sin lappländska resa 1732 träffade Linné en liten flicka som vände ögonen så att enbart det vita syntes och därför inte kunde se. Linné frågade därför modern om hon sett någon så vända eller spöka med ögonen då hon var havandes. Modern berättade att hon hade suttit vid svärmoderns dödsbädd och sett henne “spöka ögonen”.  På Öland 1741 mötte Linné en gosse som folk sa var en bortbyting. Men Linné förklarade att han led av engelska sjukan och frågade därefter modern om hon blivit skrämd under graviditeten. Modern berättar att hon “blivit hjärteligen förfärad över flera karlar, som kommo att slåss med dragna knivar och så när tagit livet av varandra; varpå hon märkte, att fostret sedermera låg på ena sidan såsom dörr och orörligt, att ingen flyttning med det såsom med andra barn kändes”.

Den kritiske Linné godtog alltså detta som ett naturligt samband, och då var det ju inte så underligt att föreställningen levde kvar bland allmogen under hela 1800-talet.

Här är några liknande historier från Osby socken i norra Skåne:

På gården Olatorp i Loshult bodde en gång en familj med åtta barn. Sju av barnen hade hästfötter. Det var näcken skuld till. Ofta kom han upp ur ån i skepnaden av en häst och sprang omkring i närheten av gården. Då hade han gång på gång skrämt barnens mor när hon varit havande och därför fick alltså alla barn utom ett hästfötter.

En lantbrukare i Marklunda kom hem med en stor gädda och la den på bordet. Gäddan högg mannen i fingret och den havande hustrun blev rädd. Pojken som sedan föddes fick en tandsjukdom och ingen doktor kunde bota honom. Först efter besök hos den kloke Anders Hansson i Hallaryd blev pojken kvitt tandvärken. Lantbrukarens yngsta flicka hade ett rött märke på kinden när hon föddes, beroende på att hustrun kort innan flickans födelse blivit skrämd av en stor hallonmask när hon plockade hallon. 

I en annan gård i Marklunda fanns en flicka som föddes med ett äppelformat utskott på näsan. Modern hade träffats av ett äpple i huvudet när hon var havande. En gammal piga på ett annat ställe i byn hade “hönsslag”. Hon hoppade och flaxade med armarna som en slaktad höna och kunde inte låta bli detta. Hennes mor ska ha sett på hönsslakt när hon gick med flickan.

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Litteratur

Golem på Island

När den isländske författaren Sjón sätter punkt för sin sexhundrasidiga roman Codex 1962 är han tvungen att skriva en epilog, där han konstaterar att en författare inte kan sätta punkt för en berättelse. Den lever vidare i läsaren som kanske återberättar den, nystar vidare på en lös tråd och knyter ihop den med en annan tråd. Sådant som bara omnämnts i förbigående kan leva vidare i nya berättelser, skriftliga eller muntliga. Det mest som finns i nydanande verk ”är så fornt att det har gått tusentals år sedan det först formades i en berätterskas tankar och hon fortsatte mäla fram det muntligt ända tills det skrevs ned på en lertavla, pergament, papper ….”. Och han fortsätter:

Alla berättelser har sitt ursprung långt innan människan uppfann metoder för att bevara dem någon annanstans än i sitt minne, och därför spelar det ingen roll ifall böcker förstörs vid läsning, upplagor försvinner under sjötransport, makuleras så att de kan tryckas nya, eller bränns upp till sista exemplar. Den livskraft som bor i de lösa trådar och halvkvädna visor som böcker innehåller (ja, och dessa är grundval både för mästerverk och deckare) är sådan att om den far in i huvudet på en enda läsare har den kommit i svang likt en förbannelse eller en välsignelse som följer samma släkt generation efter generation. Och för varje återberättande och förvanskning, alla missförstånd och kontaminationer, växer människans värld av sånger och berättelser.

Sjons roman, som kan uppfattas fragmentiserad och splittrad, hämtar kraft från myter och legender, från deckare, sf-romaner och isländska sagor. Den judiska legenden om hur Rabbi Loew på 1500 i Prag skapade en varelse av lera, en golem, genomsyrar hela boken. Efter en dramatisk flykt undan döden i andra världskrigets Europa kommer Leo Löwe till Island och med sig i en hattask har ett barn som efter många år på Island får liv och föds 1962 som Josef Löewe. Det är samma år och dag som författaren Sjon är född. 

Det är inte alltid helt lätt att greppa romanen och vem berättarrösten är, men så småningom knyts allt samman och det jag inte fullt ut förstod i början, förstår jag mer av vid läsningens slut. Och då får jag lust att läsa om boken, men först får den vila lite. Men för den berättarintresserade är den mycket givande. Så här kan ett människoöde också berättas.

Per Gustavsson

Sjón: Codex 1962. Översättning: Anna Gunnarsdotter Grönberg och John Swedenmark. Rámus förlag, Malmö. 2021.

Lämna en kommentar

Under Litteratur