Kategoriarkiv: Litteratur

Sägner från Oxie härad 1

Under arbetet med mina två senaste böcker har jag lärt känna Kjell och Barbro Wihlborg i Käglinge. De är engagerade i Oxie Härads Hembygdsförening och känner trakten väl. De har guidat mig till de platser som folkminnesupptecknaren Eva Wigström har berättat sägner om.

Kjell blev inspirerad av hennes berättelser och har illustrerat dem. Kjell föddes i Malmö på 1930-talet och växte upp nära Bulltofta och de sägenomsusade Hohögarna, där en ilsken bagge huserade.  Han har arbetat som litograf, men har hela sitt liv tecknat och målat. Han är medlem i Västra Skånes Konstnärsgille.

Men innan vi publicerar Kjells bilder och sägnerna efter Eva Wigström, följer en presentation av av AVE, som hon kallade sig som författare. Texten bygger på min bok Göingesägner, kompletterad med uppgifter om Wigströms besök i Oxie härad.

Eva Wigström, konsten att samla in berättelser och sägner från Oxie härad

När folkminnessamlaren Eva Wigström i slutet av 1800-talet tecknade upp sagor och sägner i Skåne skrattade ibland folk åt hennes lust att “höra gammalt hams”, dvs. prat och strunt, men många berättade ändå av hjärtans lust. 

Men det var inte alltid lätt att få folk att berätta. Folk var avvaktande och misstrogna eftersom det inte var riktigt fint att berätta om gammalt skrock, för det kunde sprida missaktning över berättaren. Därför fick Eva Wigström lova att varken nämna namn på berättaren eller socknen, innan hon fick höra sägnerna.

Eva Wigström var född 1832 i Asmundtorps socken utanför Landskrona och avled 1901. Många upptecknare av folkets sagor och sägner på 1800-talet kom från samhällets övre skikt, de var adelsmän, präster, lärare, läkare, godsägare. Till skillnad från dessa kom Eva Wigström från allmogemiljö, visserligen ett välbärgat bondhem, men hon var väl förtrogen med det enkla folkets liv på landsbygden. Att hon själv kunde väva och spinna, visste vad som fanns att göra på en gård eller ett torp, underlättade kontakten med folket. Hon hade också den fördelen att som kvinna kunna locka fram just bondkvinnors, torparhustrurs och pigors berättelser. När hennes man i början av hennes insamlingsarbete varit med, märkte hon genast att kvinnorna slöt sig och inte ville berätta. Därefter reste hon alltid ensam.

På sina vandringar runt om i Skåne var hon inte rädd för strapatser och hon kunde ofta vandra flera mil för att träffa en traditionsbärare som hon hade hört talas om. När hon första gången besökte Västra Göinge härad, i september 1880 och vandrade genom Västra Torup socken skriver hon, att “på denna vandring gällde det att kunna vara utan mat ifrån tidigt på morgonen till sent på aftonen och utan olägenhet kunna leva på grov kost. Nejden är fattig och den torftigare befolkningen hade en så föga sinne för renlighet, att jag inte ens hade mod att äta en bit bröd i kojorna, ännu mindre dricka kaffe. Jag föredrog att äta ett par kalla potatis med salt, när jag kände, att det började bulta allt för starkt i mina tinningar. Någon egentlig hunger känner jag sällan i dylika omgivningar.”

De som berättade var oftast fattiga män och kvinnor, ofta äldre personer, som aldrig läst annat än psalmboken, evangelierna och andaktsböcker. I Västra Torup noterade hon att “detta var den magraste, fattigaste och ödsligaste skånska bygd, jag ännu genomvandrat. Men i mången av dessa hyddor, snarare gråstenskummel än hus, mera passande till fårstall än till människoboningar, berättade dagakarlen och hans hustru mången saga och sägen.”

Genom att själv börja berätta sagor och sägner lockade Eva Wigström lyssnarna att berätta. En gång sökte hon en ryktare som hette Jöns, som skulle vara en god berättare. Hon träffade på honom nere i kostallet där han var i färd med att mura. Själv satte hon sig ner “på kanten av en kokrubba och började berätta sagor. Härunder kom husbonden och satte sig bredvid skomakaren (som visat Eva Wigström vägen) i ett annan kobås. Så kom en dräng, så en pojke, och sist tre av husets kvinnfolk. De ställde sig dock i dörren. Nu var det emellertid ryktaren som förtäljde skiftesvis med drängen och husbonden, som var full av slättbohistorier, och så satt och stod vi där, tills djup skymning rådde i stallet och Jöns för länge sedan upphört att mura på den söndriga väggen. Kanten av en krubba är just ej någon bekväm sittplats för en trött människa, och jag föreslog att byta om lokal. Husbonden anvisade då en lövsal i trädgården, hela truppen drog dit, och berättelsernas fortsatte.”

En gång när Eva Wigström anmärkte att “det var inga granna historier” fick hon svaret av den sårade berättaren: “Granna! Vill frun ha granna sagor, är det inte värt att komma till menige man. Jag och mina likar ta dem rå upp ur alekärret!” Trots att Eva Wigström ibland fann berättelserna anstötliga, var hon inte alls lika finkänslig som många andra upptecknare och många av de berättelser hon återger är jordnära. 

Eva Wigström reste och vandrade i så gott som hela Skåne för att rädda den folkdikt som ännu var levande. Hon återkom också flera gånger till bygder där hon varit tidigare för att bärga en ”efterskörd”. Men ett härad som hon aldrig verkar att ha genomkorsat mer utförligt var just Oxie härad. 

Eva Wigströms första samling med sagor, sägner, visor och folktro från Skåne, Folkdiktning, utkom 1880. I den finns några sägner från Skabersjö, en kort trollsägen från Arrie, en om byggandet av Åkarps kyrka och om trolltyg vid jättehögar mellan Grefvie och Åkarp. Dessutom finns en trollsägen  från Malmöslätten utan ortsangivelse och en som handlar om maran. De återfinns i kapitlet som heter Torparens berättelser. Torparens föräldrar har en gård på Malmöslätten och han gick och läste för prästen i Mellan-Grefvie och Åkarp. Torparen berättare: ”När jag senare i tiden kom att flytta till Skabersjö hörde jag talas om mycket, som vi ej kände till i min hembygd. Här på slätten talades mycket om trollen i ättehögarna.”  Trots dessa ortsangivelser är Torparen dock en fiktiv person. Andra liknande kapitelrubriker är Bondkvinnans berättelser, Vedhuggarens berättelser, Lantbrukarens berättelser. Det är ett berättartekniskt grepp från författarens sida. Hon har samlat berättelser från många olika sagespersoner och lagt dem i en fiktiv gestalts mun för att göra berättelsen mer levande för läsaren. Sålunda berättar Torparen även sägner från mer avlägsna trakter såsom Kjugekull i Villands härad och Lommarp i Vinslövs socken. Eva Wigström var angelägen om att inte namnge sina informanter för att det inte skulle försvara insamlingsarbetet. Därför vet vi varken vem som berättade sägnerna och ofta inte heller var Eva Wigström upptecknade dem.

Det är inte alls säkert att sägnerna från Oxie härad är upptecknade i just det häradet de tilldrar sig. Eva Wigström har berättat om sina vandringar för samlande av folkdikt i artikeln Vandringar i Skåne och Blekinge som publicerades 1887 i tidskriften De svenska landsmålen och svenskt folkliv. Hon berättar att hon påbörjade sitt insamlingsarbete påsken 1879 med att genomvandra socknar i sin hembygd. Sommartid vandrar hon i Onsjö härad, Södra och Norra Åsbo härader, Luggude härad. Hon uppger att under hösten och vintern företog en del ”smärre utflykter” och så utkom boken i början av 1880. Hon kan alltså ha gjort ett besök i Oxie härad, men i så fall har det varit mycket kort.

1880 besökte hon på nytt de tidigare häraderna samt Göingehäraderna. Hennes andra samling, som utkom 1881, innehåller särskilt ett rikt material från Göinge. Först sommaren 1882 styrde hon kosan österut till Skytts härad. Nu var hon också i Oxie härad men uppger att ”rödsotens utbrott i Malmö och i näraliggande orter avbröt min samlingsfärd… Jag fick därför nöjas med hoppet om att nästa sommar få återkomma till dessa bygder”. Men i Malmö hann hon dock uppteckna ”åtskilligt”.

Midsommar 1883 återupptog hon sitt insamlingsarbete, nu med Skurup som första anhalt. Hon åkte tåg dit och konstaterar att ”järnbanan till Ystad kallas, ej utan skäl, ’den grevliga banan’. Här har vi ju hela vägen det ena ståtliga herresätet bredvid det andra. Där gamla adelsborgar finnas, där finnas också gamla sägner av alla slag…¨ Men hon konstaterar också att många av borgsägnerna är ”hopgjorda”, alltså ej äkta folkliga utan mer litterära skapelser som folk har läst i tidningars följetonger. Från Vemmenhögs härad fortsatte hon till Järrestad och Albo. Men önskan att återkomma till trakten kring Malmö verkar inte ha förverkligats.

Hösten 1887 var den tredje samlingen klar, men den kom inte att publiceras förrän under åren 1898-1914 i tidskriften De svenska landsmålen och svenskt folkliv. Eva Wigström avled 1901. I den här tredje samlingen finns en liten skörd av sägner från Oxie härad, bland annat om troll i Arrie backar, Hanehög och Borrebackar, en skräckinjagande väre i Eskilstorp, märkvärdigheter vid Månstorps gavlar och en skatt i Hököpinge. Dessutom om ett bärgat sjörå i Limhamn och en havsfru i Limhamn som försökte kyssa en sovande dräng.

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner, Litteratur

Getarpojken som blev hedersdoktor

Getarpojken Levi, som föddes 1880, blev folkskollärare, upptecknare, författare och hedersdoktor vid Uppsala universitet. Redan tidigt var läsning det roligaste han visste och den vetgirige och nyfikne pojken frigjorde sig från de begränsningar som uppväxten hade stakat ut. I sin självbiografi skildrar han det ögonblicket då det gick upp för honom att det fanns ett annat liv än slitet i getarskogen och det tunga kroppsarbetet. Några pojkar hade varit borta på timmerhuggning och när de återvände till byn sjöng de: ”Det skulle djävulen gå och tjäna bönder, nöta träskor och byxor utan skinn! Nej, hellre så köper jag mig ett handklaver och spelar för lilla vännen min.” Som i blixtbelysning framstod det för pojken Levi att han själv kunde välja sin framtid, ge sig av och studera.

En annan avgörande impuls var under studierna på folkskoleseminariet i Härnösand, när han fick i uppgift att skriva en uppsats om ”Min sockenkyrka”. Levi bad att få skriva om Vikens kyrka  vid Kvarnbergsvattnet norr om Gäddede, som han hade besökt under sommaren och där han hade fängslats av den gamla sägnen om varför kyrkan uppförts just där. Levis lärare upptäckte att hans elev bar på en berättarbegåvning och engagerade honom att berätta gamla historier på en skytteförening. Levi gjorde stor lycka och läraren sa att han skulle till Skansen och berätta landsmålshistorier. Läraren skrev ett rekommendationsbrev till Bernhard Sahlin, som var Nordiska museets styresman.

Sahlin ville att Levi skulle börja berätta på en gång, men Levi menade att han behövde skaffa en större repertoar av berättelser. Så gav Sahlin Levi i uppdrag att mot betalning teckna upp folkminnen ”där uppe i Frostviken” sommaren 1905. 

Levi började med uppteckningar i sin födelsebygd Stornäset vid Kultsjön i Vilhelmina. De två följande somrarna uppträdde han på Skansen under namnet Stornäs-Jonke och berättade på vilhelminamål. 

Så började Levi JOhanssons upptecknargärning, som så småningom bland annat resulterade i mer än 3000 uppteckningar på 1910-talet för nuvarande Länsmuseet i Västernorrland och en ordsamling på 16000 ord som finns på Institutet för språk- och folkminnen i Uppsala. Hans författarskap är  omfattande och han skrev regelbundet för Östersund-Posten och årsboken Jämten.

1921 blev Levi Johansson lärare i Fränsta i Medelpad och där bodde han till sin död 1955.

När han som vuxen tänkte tillbaka på sitt liv var han tacksam över den hårda uppfostran han hade fått, vilken lärde honom att klara sig själv och att arbete inte alltid behövde vara roligt. Han motsatte sig avskaffandet av agan i skolan och framhöll gamla talesätt som förebildliga: ”Det som krokigt ska bli, måste i tid böjas.”; ”Böj träden, medan de äro kvistar och pojkarna, innan de fått fjun på hakan.”.

I sitt insamlande av folkminnen var han vidsynt och fri, och tecknade även upp sådant som var fult, fräckt och upproriskt. Han var inte en student som kom utifrån, utan hade rötter i folkkulturen och trakten och fick sagesmännen och öppna sig och berätta.

Här följer några korta berättelser som visar detta.

Vad säger David?

En prästfru skickade drängen till slaktaren för att köpa kött, och därigenom blev drängen försenad till kyrkan. Just som han kom in genom kyrkporten sa prästen i sin predikan:

– Vad säger David i dag? 

Nu hette slaktaren David. Drängen trodde, att prästren frågade honom och svarade:

– Han säger, att du inte får något mera kött, förrän du betalt det du är skyldig. 

Häggdånger, 1915

Prästen och skjutspojken

En pojke skjutsade en präst över en sjö en vinterdag. Vägen var på vanligt vis utmärkt med stickningsbuskar. Prästen ville veta, vad dessa kallades på traktens språk. 

– Vi kallar dem präster, svarade pojken. 

– Varför det, då? undrade prästen. 

– De visar vägen,  men står själva på sidan om den, svarade pojken.

Gideå, 1917 (Samma historia hörde jag på Färöarna för några år sen)

Prästens innanfönster

Det var en präst, som gjorde framställning till kyrkostämman, att han skulle få innanfönster i prästgården, men sockenborna ville inte bestå honom några, för det var väl mindre vanligt att ha sådana.

– Då betalar jag dem själv, sa prästen. Men då jag flyttar, tar jag med mig dem.

Då var det en bonde som svarade: 

– Dit du flyttar, är det så varmt, att du inte behöver några innanfönster.

Häggdånger, 1915.

Berättelserna är ur Länsmuseet Västernorrlands arkiv.

För dig som vill veta mer:

Levi Johansson: Bebyggelse och folkliv i det gamla Frostviken. Uppsala, 1947.

Levi Johansson: En byskollärares minnen. Årsböcker i svensk undervisningshistoria 70. Stockholm, 1944.

Carl-Henrik Berg: ”En morsk fan till getarpojken.” Levi Johanssons liv och gärning. Svenska landsmål och svenskt folkliv 1973. Förutom en levnadsbeskrivning rymmer den en utförlig bibliografi över Levi Johanssons skrifter. Här hittar du den.

Per Gustavsson och Ulf Palmenfelt: Insamlarna. Folksagan i Sverige 1. Stockholm, 2017. Innehåller en kortfattad levnadsbeskrivning och återger sex sagor.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner, Litteratur

Kulturella aktiviteter skyddar mot demens

Under flera år har Sagobygdens pedagoger på Sagomuseet under rubriken Möten med minnen arrangerat specialanpassade visningar, som vänder sig till personer med demenssjukdom och deras anhöriga. Det har varit visningar med en liten grupp och i lugnt tempo. Visningarna har väckt minnen av sagor, visor, gåtor och vardagliga upplevelser. De har blivit mycket uppskattade. 

Nu läser jag i Pedagogiska magasinet nr 3 2019, som utges av Lärarförbundet, om en svensk studie som visar att kulturella aktiviteter skyddar mot demens. Det är en forskningsstudie som pågått i hela 44 år. Doktoranden Jenna Najar och professor Ingemar Skoog, som leder Centrum för åldrande och hälsa vid Göteborgs universitet, har nyligen publicerat en rapport som lyfter fram intressanta resultat.

Kvinnor som redan i medelåldern ägnade sig åt kulturella aktiviteter hade 30 % mindre risk att drabbas av demens jämfört med de som inte gjorde detta. Kulturella aktiviteter kunde vara läsa böcker, skriva, gå på teater och konserter, sjunga och måla.

Kulturella aktiviteter skyddade bättre mot demens än att lösa korsord och sy och sticka, även om detta också var bra.

Det som är speciellt med den här studien är att den pågått i så många år och att forskarna har kartlagt kvinnornas vanor lång innan att risken för demens ökade.

Studien visar också att utbildning i ungdomen minskar risken för demens som gammal.

En slutsats av undersökningen är att det är samhällsekonomiskt lönsamt att satsa på kulturaktiviteter.

Den här forskningen borde utgöra ett bra argument mot de kulturella nedskärningar som nu genomförs i många kommuner. Samtidigt visar verkligheten att alltför många politiker inte lyssnar på forskningsresultat, hur tydliga de än är.

I Hässleholm där jag bor dras nu bokbussen in, studieförbunden förlorar sina kommunala bidrag, bibliotekarietjänster försvinner, kulturskolan bantar. I Sölvesborg föreslår politikerna att skolbiblioteken inte längre ska köpa in böcker på flerspråkiga elevers modersmål. Detta trots att forskningen visar att elever som behärskar sitt modersmål lär sig svenska lättare och bättre.

Pedagogiska magasinet är väl värt att läsa i sin helhet. Kultur är temat för numret och här finns också intressanta artiklar om den kommunala kulturskolan i Malmö, kulturens samhällsekonomiska värde och sambandet hjärna-kultur. Anbefalles!

Per Gustavsson

PS I höst arrangeras nya visningar under rubriken Möten med minnen. Läs mer här!

Lämna en kommentar

Under Litteratur, Pedagogik, Sagomuseets verksamhet

Från abbas till lifköp – en småländsk ordlista

I bloggen har vi tidigare publicerat en hel del inlägg om sagosamlaren Gunnar Olof Hyltén-Cavallius, särskilt under 2018, då det hade gått 200 år sen han föddes. Hans första vetenskapliga arbete har vi dock inte uppmärksammat tidigare. Det är en ordlista, Vocabularium værendicum, vars första del utkom 1837 och den andra delen 1839. Den förtecknar dialektord från Värend från abbas till lifköp. Våren 1840 hade han omarbetat det småländska lexikonet och fullbordat det, men det förblev opublicerat.

Det är roande att bläddra i ordlistan.En del ord tycker jag inte är speciellt småländska utan återfinns överlag i svenskan. 

Sen hittar jag en hel del vanlig småländska ord som fortfarande används såsom here, grebba, hosa, huckle, batting, förveten, hult och lase. Vid lase noterar GOHC att det också kan syfta på usling och man kan kalla en person för ”stackars lase”.

En hel del ord känner jag igen från läsning av gamla småländska texter, i synnerhet sagor och sägner: frat (ohyra), bråna (antänd fälla, vilket också kommer igen i ortnamn), bonda ut (upphöra att vara bonde), horsagök (beckasin), lifköp (köpskål efter avslutad affär).

Här finns också en hel del ord som framförallt förknippas med sägner och den småländska folktron, såsom bortbyting, gloso, Goffar (asaguden Tor), horsaskärra (skramla som vallpojken kunde ha för att skrämma bort vilda djur), hedenhår (håret på ett odöpt barn), häckenfjäll (blåkulla, helvete), kusla (trolla), gråtass (omskrivning, noanamn för varg), råka ut för fulskap (någonting skadligt, vidriga sjukdomar, utslag).

En hel del ord känner jag inte igen och de är i hög grad bortglömda i dag, i alla fall i daglig användning: ballra (pladdra), battig (trög, svår, t ex battigt vägalag), bragde (fiskkrok), dorfving (örfil), fjatta (gå med små steg), kjåk (käke), klak (bördig), bete (tiden mellan två mål, stund), kyndig (stolt). Men jag är ju inte smålänning, så kanske flera som läser det här känner igen orden.

en sida ur boken

En hel del ord är väldigt uttrycksfulla och skulle gott kunna användas i dag: bukabit (liten åker), kakför (stor nog att kunna äta själv), kisögd (kärögd, ”han blir kisgöd var gång hon visar sig.”), kyrkogrann (går ofta i kyrkan), kytta fram ( hastigt skjuta fram ”Fåglen kyttar fram ur hålet.”).

Till slut några ord som ni själva får komma med förslag om vad de betyder. Skriv i kommentarsfältet. Svar kommer om någon vecka.

Vad är en etterpåse? Det går nog att gissa.

Vad är en klirpa? Det är ett föremål som inte används nuförtiden.

Vad är hula? Man kan säga om en människa att hon hular.

Per Gustavsson

3 kommentarer

Under Folktro och traditioner, Litteratur

RIG 100 år

Den kulturhistoriska tidskriften RIG fyllde 2018 hundra år. Jubileumsårets sista nummer, nr 4, som nyligen utkommit, innehåller en artikel om RIG:s historia skriven av den tidigare redaktören professor emeritus Mats Hellspong. Det är roande läsning för alla som är intresserad av folklivsforskningens historia i Sverige under 1900-talet.

Tidskriftens allra första nummer utgörs av en uppsats av den nyblivne professorn i folklivsforskning Nils Lithberg. Den har titeln Till allmogekulturens geografi och handlar om linfästen. Inom parentes en artikel jag läst många gånger och lärt mig mycket av, kunskap jag använt när jag spunnit lin och berättat om sagor, sägner och folktro kring spånadsarbetet och hantverkets föremål. Lithberg redogör grundligt för olika typer av linfästen och resonerar utifrån kartläggningen om redskapets ursprung och vandringsvägar. Hellspong anför att uppsatsen utgör ett bra exempel  på folklivsforskningens uppgifter och ställning för 100 år sen.

En annan artikel i tidskriftens första årgång, också skriven av Nils Lithberg, handlar om folklivsforskningens historia. Den mynnar ut i en hård kritik av Carl Wilhelm von Sydows syn på ämnet. Denne ville se en mer renodlad folkminnesforskning, medan Lithberg förespråkade ett ämne som förenade materiell, social och andlig kultur under beteckningen folklivsforskning eller etnologi. Ämnets innehåll vållar återkommande strider under 1900-talet.

När jag läst in mig på folklivsforskningens historia i Sverige har jag förvånats över hur hård, ja ofta oförsonlig, debatten varit mellan ämnets olika företrädare. Det här fräna åsiktsutbytet har också förekommit i RIG. Men de senaste decennierna har det gått betydligt lugnare till. En förklaring menar Hellspong är att doktorsavhandlingar inte längre är lika livsavgörande projekt som tidigare, avhandlingsämnena är fler och forskare klampar mer sällan in på vandras områden.

En tydlig förändring i tidskriftens profil är att RIG efter andra världskriget utvecklades till en recensionstidskrift. I det här numret upptäcker jag flera böcker jag blir nyfiken på. Ingvar Svanberg uppmärksammar Ivar Erikssons utgåva av Edvin Brännströms uppteckningar från Arvidsjaur och Arjeplog. Själv har jag använt mig av hans sagouppteckningar och vet vilken guldgruva de utgör. En bok som gått mig helt förbi är Barbara Sjoholms biografi över Emilie Demant Hatt, som samlade samisk folklore. Nyligen har det kommit ut en bok på danska om Demant Hatts intressanta, men tidigare föga uppmärksammad livsgärning.

Till tidskriftsnumret fogas också ett register över tidskriftens innehåll de senaste 25 åren. Det är riktigt roligt att botanisera i detta register och även i de tidigare, som tillsammans täcker de hundra åren. Några fynd som jag gärna läser: Knutsgubbar; Ljus och kulturell förändring; Sex sätt att berätta om Valdemar Atterdags härjningar på Gotland; Om Rödluvan och vargen och den svenska vargdebatten; Historisk tid blir kulturelle lekeplasser.

Samtliga äldre årgångar av RIG är tillgängliga på: https://journals.lub.lu.se/rig/issue/archive. Så det är bara för den intresserade att börja läsa och upptäcka en givande tidskrift.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Litteratur

Kärlingberga klint – en ättestupa

I skogen söder om Ballingslöv ligger Kärlingberga klint. Jag stötte på namnet första gången när jag letade efter sägner från Göingebygden. Sägnerna berättade att Klinten var en gammal ättestupa, där fanns en dold skatt och mjölkharar sprang omkring i skogen. Jag nämnde Kärlingberga klint i min bok Göingesägner, men mest i förbigående.

Nu ger jag mig dit och häpnar. Förundras över vad jag finner. Trots att Klinten inte ligger så värst långt hemifrån har jag aldrig tidigare varit där, trots att platsen är både vacker och magnifik. Höjden reser sig imponerande i den vackra bokskogen. Inte undra på att den lockat till diktning och att folktron utsett den branta höjden till en ättestupa.

Utsikt från Kärlingberga klint

Väl uppe på Klinten ser jag resterna efter det lilla torpet som följdriktigt kallades Klintatorpet och där den trollkunniga Klintagumman höll till. Det var hon som enligt folktraditionen hade mjölkharar.

De gamla påskliljorna blommar vid torpruinen

Det finns ingen upptrampad stig till Klinten. Ingen pil som visar att denna fantasieggande plats ligger i skogen blott några hundra meter från landsvägen. Den nämns inte i någon turistbroschyr.

Att Klinten aldrig varit någon ättestupa spelar mindre roll. Men den speglar en föreställning, som formades under kristen tid, att de gamla under hednatiden kastade sig utför stup, eller blev knuffade, när de inte längre kunde göra någon nytta. Det enda ställe i litteraturen som ättestupa eller ättestapel nämns är i den isländska berättelsen Götriks och Rolfs saga. Det var den första isländska saga som översattes till svenska. Året var 1664. Sagan är omtalad eftersom den berättar om ättestupan och att det var sed att de gamla kastade sig utför klippbranten. Men läser man sagan noga framgår det tydligt, att den inte är någon pålitlig historisk skildring, utan mer en skämtsam berättelse. Men i vilket fall som helst spreds den här föreställning om hur svenskarna en gång i tiden skulle ha behandlat de gamla, med hjälp av denna isländska saga.

Sidorna i Götriks och Rolfs saga som berättar om ättestupan

Vill du besöka Kärlingberga klint så ska du leta rätt på vägen mot Vankiva från södra Ballingslöv. Från vägskälet är det cirka 900 meter till den plats där det är lämpligt att leta sig upp tillklinten. Strax efter huset på höger hand går en liten brukningsvis upp i skogen till matningsställen för vildsvin. Följ den och snart ser du Klinten.

I min bok Skånesägner som kommer i höst berättar jag mer om Kärlingberga klint.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner, Litteratur

Inspirerande om sagoverkstad

Med glädje läser jag berättaren Anette Wilhjelm Jahns bok Eventyrværksted. Lær at fortælle kreativt for børn. Utgivningen av böcker om muntligt berättande i Sverige är sparsam och därför är det i högsta grad givande att ta del av utgivningen i våra grannländer Danmark och Norge.

Anette Jahn är en erfaren berättare och boken utgår från hennes egna praktiska erfarenheter och mötet med förskollärare och barn.

Jag tycker mycket om hennes utgångspunkt, och delar den, att man ska helt utgå från lust och glädje när man börjar berätta för barn. Inte fundera på varför man berättar, hur förskolans läroplan uppfylls och berättarteknik. Hon kallar det ”lyst-metoden”. 

Boken riktar sig framförallt till förskolepersonal och skildrar hur man skapar en sagoverkstad under en treveckorsperiod på förskolan. Författaren visar hur man kan börja berätta, även om man saknar erfarenhet eller tror att man inte kan berätta, och hur berättande kan växa fram på en förskola. Det handlar mer om att våga än att göra en perfekt pedagogisk planering. Och framförallt att ta till vara alla de möjligheter som öppnar sig i mötet med lyssnande och fantasifulla barn. De första kapitlen innehåller rikligt med berättelser och citat från förskollärare som deltagit i författarens berättarkurser och som vittnar om hur deltagarna själva blivit förvånade över hur bra det gått att berätta för barn och hur roligt det varit.

Många berättartips känns igen från andra berättarböcker, men de framförs på ett personligt sätt. Några kapitelrubriker är ”Skab en magisk ramme omkring fortællerstunden” och ”Fortæl med eventyrkufferter og konkreter”. Mest fascinerad var jag av kapitlet om hur en pedagog på en förskola med riktigt små barn berättar små vardagliga historier med hjälp av en vanlig docka och kapitlet om hur barn är medskapare i sagorna. Här lyckas författaren tydliggöra på ett enkelt sätt hur barn utifrån sin förförståelse tillsammans med berättaren, faktiskt skapar sagan och diktar vidare och iscensätter sagans handling i sin lek.

De avslutande kapitlen visar hur personalen tillsammans på en förskola kan skapa en sagoverkstad. Här hittar även en berättare som gör föreställningar på förskolor och i skolor många användbara tips, inte minst hur man kan följa upp själva berättarstunden.

Först bokens sista kapitel handlar om hur man kan reflektera över varför man berättar och hur förskolans mål uppfylls.

Eventyrværkstaed är en personlig bok, författarens röst hörs. Men inte bara hennes, utan också alla de pedagogers, som i boken delar med sig av sina värdefulla erfarenheter.

Per Gustavsson

Anette Wilhjelm Jahn: Eventyrværksted. Lær att fortælle kreativt for børn. Dansk Pædagogisk Forum. Århus, 2018. ISBN 978-88-79011-45-10

1 kommentar

Under Att berätta, Litteratur, Pedagogik