Kategoriarkiv: Litteratur

”Mytomspunna platser i Hälsingland” – En recension

Bokens fullständiga titel: Mytomspunna platser i Hälsingland : en guide till några av landskapets mest mystiska, hemsökta och sägenomspunna besöksmål
Författare: Robert Fors • Viktor Hansson
Utgivningsår: 2021
Förlag: Bokförlaget K&R

Robert Fors, historiker, författare och verksamhetsledare i Loos Koboltgruva, och Viktor Hansson, radiojournalist och författare har skapat ett koncept de kallar Historier från Hälsingland. I detta ingår en podd, föreläsningar, berättarkvällar och nu också en bok. Boken är minst två saker samtidigt. Det är en samling av berättelser, men också en guide till vackra platser i landskapet. Med bokens hjälp kan du få naturupplevelser och spännande historier på en och samma gång.
      Det jag slås av redan i presentation och förord är författarnas kärlek till Hälsinglands berättelser och historia. De vill ge oss läsare så mycket – berättelser, besöksmål, landskapets historia och lite bonusfakta. Allt ska rymmas i en och samma bok. Till stor del lyckas de med detta.

        För egen del fångas jag främst av berättelserna. Det är till en stor del sägner, men här finns även historiska berättelser, spökhistorier, berättelser om brott och så kallade memorat. Uråldriga sägner blandas med händelser från modernare tid. Som sägen- och sagoberättare känner jag igen flera vandringssägner och ännu fler fragment ur framför allt de gamla berättelserna. Samtidigt finns här en hel del innehåll som är nytt för mig. Det gäller inte minst de berättelser som är tydligt knutna till landskapet. Fäbodar, sjöodjur och grottor har här en central roll på ett helt annat sätt än i de sydligare landskap där jag är mer hemmastadd. Med stor entusiasm berättas det bland annat om farliga rövare som gömde sig bergets grottor. Vidare om de väldiga sjöodjuren som tycks ha funnits i snart sagt varje sjö. Och, inte minst, om hemska brott som begåtts i bland annat fäbodar. I berättelserna om brott finns några av bokens höjdpunkter. Här lyser berättarglädjen lite extra. Det är inte utan att det märks att kriminalhistoria är ett stort intresse. En av mina favoritberättelser är den om Hornbergsmorden, en bloddrypande historia om svartsjuka och ond bråd död, där sanningen sakta nystas upp likt i en TV- deckare. Men även bokens mer traditionella sägner fängslar mig, till exempel historien om Holm-Anna i Holm, en klassisk berättelse om förlorad kärlek.
         Har jag då inga invändningar? Jo, men de är främst av teknisk natur. Det kunde varit en snyggare layout, korrekturläsningen kunde varit noggrannare och källhänvisningarna kunde varit tydligare och mer specifika. Det är dock inte detta som dröjer sig kvar i mig efter att ha läst boken. I stället är jag smittad av författarnas kärlek till Hälsingland, dess berättelser, natur och historia. Flera av berättelserna har flyttat in i mig och det är inte utan att jag får lust att besöka platserna där händelserna utspelats.  
Detta är kort sagt en bok du bör läsa om du tycker om berättelser och/eller detta landskap.  /Mikael Thomasson

PS: Robert och Viktor medverkar på Ljungby berättarfestival under namnet ”Historier från Hälsingland”. Festivalen är 13-15 augusti.
Ljungby Berättarfestival och Musik i Sagobygd (ljungbyberattarfestival.se)

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner, Litteratur

Ny bok med sagor från Oceanien

Berättaren Agneta Json Granemalm har läst Thomas Malms bok Den flygande kanoten och andra legender från Oceanien. Thomas Malm är professor i humanekologi vid Lunds universitet. Han har särskilt forskat om Oceanien. För några år sen gav han ut en kommenterad nyutgåva av Gunnar Olof Hyltén-Cavallius bok om lindormen, läs inlägget här.

Att få följa med Thomas Malm i hans återberättande resa till Oceanien har varit den mest spännande resa jag gjort. Jag har suttit i min sköna fåtölj hemma, men samtidigt varit ute i världen i den flygande kanoten och kunnat följa de olika berättelserna och tack vare kartan som finns i boken har jag haft full koll på var vi landat med kanoten. Jag har fått lära Oceaniens historia och geografi och dess legender från de olika länderna.

Nu vet jag varför kängurun från Australien har så lång svans. Jag vet varför man idag räknar från ett till tio och inte som förr i Polynesien på atollen Fakaofo räknade från tio till ett eller hur myggen kom till ön Oneata. Jag har fått så mycket lärdom och upplevt så många underbara berättelser från Oceanien och önskar er alla som läser boken samma njutning.

Det här är en bok som kommer att skapa otroligt många samtalsstunder både vad det gäller historien om Oceanien, men framför allt om alla legenderna från de olika länderna.

Jag kommer att använda boken när jag har läs- och berättarträffar med personer med olika funktionsvariationer och när jag träffar grupper på äldreboenden. Jag ser fram emot att ta med lyssnarna i den flygande kanoten, besöka länderna i Oceanien med alla öarna, få återge de olika legenderna, vända om hem i kanoten och samtala om de olika resmålen men framförallt samtala om alla fantastiska legender som finns i boken.

Agneta Json Granemalm

Thomas Malm: Den flygande kanoten och andra legender från Oceanien. Sivart Förlag, Tyresö, 2021.

Lämna en kommentar

Under Litteratur

Om tiden och vattnet – en ny bok

Mina barnbarn är födda omkring 2010. De får i sin tur kanske barnbarn kring 2080. 2170 kommer dessa att vara 90 år. Mina barnbarn kommer alltså att ha mött och älskat en människa som fortfarande lever 2170. Dessutom har de träffat mig som snart är 70 år. Det innebär att tiden de binder samman är omkring 250 år.

Det här sättet att betrakta tiden har jag lärt mig efter att ha läst den isländske författaren Andri Snær Magnasons bok Om tiden och vattnet (Norstedts 2021). Boken är en skildring av den pågående miljöförstöringen och klimatförändringen som koldioxidutsläppen vållar.

Att det pågår en klimatförändring med stigande genomsnittstemperatur och smältande is har vi känt till i decennier. Vi är välinformerade, ändå har väldigt lite hänt, trots alla världsomfattande miljökonferenser. Pandemin har under ett års tid förändrat vår livssituation och gett oss möjligheter att reflektera över åt vilket håll världen är på väg. Men istället för att ställa om produktionen i miljövänlig riktning, strypa överkonsumtionen och minska resandet, diskuteras det mer hur ekonomins hjul ska snurra igen och när vi ska kunna flyga utomlands för nöjes skull.

Varför händer det så lite?  

Magnasons svar är att vi fortfarande tror att klimatkatastrofen ligger långt bort. Det är många år till 2050. Det rör inte riktigt oss!

Miljöböcker om vår hotande framtid finns det många. Men det Magnason lyckas med är att få läsaren att känna och verkligen inse att 30 år eller 50 år är mycket snart. Och till och med 150. Då finns det som sagt fortfarande människor, som minns släktingar som har levt nu.

Det är just detta som motiverar att jag skriver om boken på en blog som behandlar berättandet. Visst serverar författaren alla de siffror på klimatförändringen vi känner igen. Men han målar framförallt upp en levande bild av miljöhotet genom att binda ihop dåtid, nutid och framtid. Det gör han genom att delge oss livsberättelser, berättelser om författarens släktingar. Om mormor och morfar som färdas över Islands jöklar, som nu smälter. Om morbrodern som hade som livsuppgift att rädda utrotningshotade krokodilarter. Själv möter författaren Dalai Lama, både hemma på Island och borta i Dharmsala.

Men är det så långt mellan hemma och borta? Magnason finner likheter mellan isländska och indiska myter. Han drar paralleller mellan Audhumla, som enligt Snorres Edda var upphov till världen och slickade fram människan, och hinduismens heliga ko Kamadhenu, rikedomens ko. Kamadhenu hör ihop med Himalaya. Fyra floder av mjölk rann ur Audhumlas spenar och närde jätten Ymer, vars kropp blev till världen. Och i Himalaya  har Asiens fyra heligaste floder sin upprinnelse. Floderna är en förutsättning för människorna liv i regionen. Men Himalayas jöklar smälter, precis som Islands.

Klimatförändringen är en katastrof som alltför många, inte minst ledande politiker, tror sker långsamt. I själva verket går den rasande fort. De 50 eller 150 år som vi tror är länge, är bara en kort stund. Framtiden är faktiskt idag, visar Magnason. Därför ska du läsa denna bok, om du så bara ska läsa en enda bok i år.

Lämna en kommentar

Under Litteratur

Johannes Magnus historieverk

Ibland kommer det ut böcker som man aldrig skulle tro att de skulle utges, i denna för bokutgivning bistra tid. Idag får ju författare till och med betala för att få sina böcker utgivna. Desto större anledning att glädja sig åt den praktfulla utgåvan i två band av Johannes Magnus klassiska verk Goternas och svearnas historia. Utgivare är Michaelisgillet och Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien.

Johannes Magnus (1488-1544) var den siste katolske ärkebiskopen på svensk mark men levde de sista 20 åren av sitt liv i exil, först i Danzig och sen i Rom. Johannes Magnus historieverk trycktes först efter hans död, av den yngre brodern Olaus Magnus. Boken utgavs på latin med titeln Historia de omnibus Gothorum Sveonumque regibus. Den översattes till svenska 1620 som ett led i stormaktstidens nationella och ärofulla historieskrivning. I boken hävdar Johannes Magnus att Magog, Noas sonson, efter Syndafloden slog sig ner i Götaland och blev goternas första kung. Hans son Sven utvidgade väldet och härskade över svearna. Historieverket slutar med den 143:e kungen i hemlandet, Gustav Vasa. Det är förklaringen till att Gustav Vasas söner har så höga ordningstal bakom sina namn. Dessutom redogör Johannes Magnus för en lång rad kungar bland öst- och västgoter och deras krigiska bedrifter i Europa, eftersom han hävdar att goternas ursprung är nuvarande Sverige och därmed ger goternas strålande historia legitimitet åt Sveriges stormaktsanspråk.

En genomgående drag i Johannes Magnus´ verk är hatet, ja vi kan faktiskt kalla det så, mot danskarna. En viktig källa till Magnus´ verk är Saxos krönika över de danska riket. Men han tolkar källan på sitt eget sätt. Där Saxo förhärliga danska kungar, så svartmålar Magnus dem. Om danskarna vinner krig så beror det inte på tapperhet och mod, som karakteriserar de svenska kämparna, utan på grund av list, svek och falskhet.

Det som också karakteriserar verket är den återkommande kritiken av Gustav Vasas styre och reformationen. När Johannes Magnus till exempel skriver om Erik, den 37:e kungen i hemlandet, prisar han kungens vishet och välgärning, och skriver:

Om kungar och furstar i vår egen olyckliga tid ägde samma måttfulla sinnelag skulle marken förvisso inte uppsuga så mycket mänskligt blod, och de skulle heller inte slösa bort de skatter som samlats genom fädernas stora och hedersamma iver på fördärvade legoknektar och stråtrövare.

Och när han skriver om Gostag, den 90:e kungen i hemlandet, som är ohederlig och en grov tyrann, låter det så här:

Vilken dygd kan det finnas och vilket nidingsdåd kan det saknas i en stat där kungen själv synes vara en allmän fiende mot fäderneslandet och inte skiljer sig i något från den mest usle rövare?

Varför ska man då läsa Johannes Magnus idag? De många krigsskildringarna är ju bitvis mycket enahanda, särskilt öst- och västgoternas strider på kontinenten. Mitt intresse väcktes för många år sen av att Johannes Magnus utgår från Syndafloden (som han förlägger till 3960 år f. Kr.) och menar att Noas barnbarn var vår första kung. Fantasifullt så det förslår för en sagoberättare.

Jag skaffade den svenska utgåvan från 1620 och började läsa och fick en känsla för hur den nationalistiska och götiska historieskrivningen gavs djupa rottrådar och senare kunde användas i olika syften. I dag finns ett nytt intresse för en nationell homogen kultur och då är det onekligen intressant att en nationell historieskrivning paradoxalt nog börjar med en invandrad befolkningsgrupp.

I verket hittar vi också många gestalter, som också dyker up i sentida sägenberättelser, såsom Hagbard och Signe, Konung Hadding (som besegrades av en trollkunnig kvinna på Replösa utanför Ljungby), Starkodder, Ragnar Lodbrok, Sankt Sigfrid, Olov den helige.

Johannes Magnus berättar också om en björn som rövar bort en flicka:

Hennes sköna lemmar väckte ett nytt slags begär, så att han hellre ville ta henne i sin famn än att äta upp henne. Därmed blev bytet som han skulle slita sönder ett mål för hans skamliga begär och rövaren en älskare som ständigt hungrade efter samlag och släckte sin brinnande lusta med kärlekens fröjder. Han gav också henne riklgit med föda genom boskap som han jagade i grannskapet, så att hon som bara ätit de läckraste rätter fick vänja sig vid blodiga stycken. Så övervann fångens skönhet denne rövares vilda grymhet, och hon som hade varit rädd för hans blodtörst fick uppleva hans omättliga kärlek och fick sin mat från honom, fast hon hade fruktat att bli hans föda.

Odjuret dödades till slut och flickan födde ett ”monster”, som dock hade fått ”den mänskliga kroppens yttre drag”.

Varför berättar Johannes Magnus det här? Jo, för att lång rad danska kungar härstammade från detta ”vilddjur”, vilket säger mycket om deras karaktär. Den här berättelsen påminner om en sentida jämtländsk sägen, där en flicka rövas bort av en björn och blir med barn.

Sägner är ett återkommande drag i svensk nationalistisk historieskrivning. När man på 1800-talet upptecknade sägner använde göticisten Arv. Aug Afzelius dem för att skriva Svenska folkets Sago-häfder eller Fäderneslandets historia, i elva delar.

Johannes Magnus ingår i en europeisk tradition av historieskrivare och bygger också på antika källor. Även i andra länder började historiker med syndafloden och ättlingar till Noa.

Det sägs att kunskap är lätt att bära. Men den här historieskrivningen väger sina modiga 4 kilo. Och kilopriset 144,75 måste betecknas som mycket facilt för ett så vackert utstyrt verk.

Det här får man reda på i kommentardelen av utgåvan, 370 sidor lärda kommentarer av professorerna Kurt Johannesson och Hans Helander. De båda tecknar också en bild av Johannes Magnus och hans tid. Själva historieboken är på 700 sidor och är översatt av  Kurt Johannesson.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Historia, Litteratur

Jag satt alltid på kökspallen

Idag publicerar vid en tredje berättelse ur Börje Lindströms bok På kyrkogården i södra Lappland.

 

 

Jag satt alltid på kökspallen

vid diskbänken, en meter från spisen.

 

Åt han frukost lagade jag den

åt han lunch lagade jag den

åt han middag lagade jag den.

 

Han satt ensam

och åt vid bordet, tog en tugga

och kikade ut över vägen.

 

Jag satt på min pall

med tallriken i knäet och åt maten.

 

Varje år cyklade jag ut på landsvägen

och ner på grusvägen

mot Daniel-Petters och hjortronen.

 

Jag gick ut på myren

under de höga elledningarna

som de byggde

året jag trodde på kärleken.

 

Jag gick med min hink

och plockade myrbären

och kände hur mina hårnålar

för varje steg jag tog

tog upp kraften

där uppifrån ledningarna

som snälltåget jag en gång såg i Vännäs,

det gnistrade om det!

 

Och när hinken

var full cyklade jag hem

och ställde den i skafferiet

 

och satte mig på pallen

bredvid spisen

fylld av kraft

att leva ännu ett år.

 

[Elisabet Moritz]

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Litteratur

Tänk att mitt mjölkningsdiplom kastades

I förra blogginlägget skrev jag om Börje Lindströms bok På kyrkogården i södra Lappland. Här publicerar vi ännu en berättelse ur boken.

 

 

 

Tänk att mitt mjölkningsdiplom kastades

i containern inne i byn.

 

Det var släktingar söderifrån

som kom hem

och sålde allt jag hade

till Skrot-Nisse.

 

Men diplomet ville han inte ha.

 

Dom kastade det

i containern och glaset sprack

och ramen bröts.

 

Tänk så stolt jag var

den dagen jag gick från posten

med diplomet i handen!

 

Rosa, min bästa mjölkko.

speglade sig i diplomets glas

och råmade för full hals!

Ja, jag var drottning då,

en drottning kan ni tro!

 

Men i dag ligger jag här

och man passerar min gravsten

utan att stanna och ingen förstår

vilken människa jag var.

 

Tänk om jag ändå

fått med mig det i graven

som bevis på mitt liv!

 

Det ligger i containern,

den övre containern,

den som vätter mot Hällstens hus.

 

[Mary Lindberg ]

 

1 kommentar

Under Berättelser, Litteratur

På kyrkogården i södra Lappland

Ibland läser man en bok och känner intensivt, att den här boken måste jag berätta om för alla jag träffar.

Nu har jag läst just en sådan bok. Missa inte På kyrkogården i södra Lappland. Den är skriven av Börje Lindström, som är född i den lilla byn Latikberg öster om Vilhelmina.

Börje Lindström ger röst åt 119 döda på kyrkogården. Han ger röst åt människor som levt ett strävsamt och obemärkt liv, i det som offentlighet och storstadens människor definierar som periferi. Men än en gång besannas det att alla människor har något viktigt och värdefullt att berätta. Kören av de dödas röster tecknar en bygds liv och förändring.

Varje berättelse är inte lång, bara en eller två sidor. Det kan vara en minnesvärd händelse i den dödes liv eller en mer filosofisk betraktelse. Stort och smått blandas. Det är både drastiskt, sorgligt, vemodigt och inte sällan roligt. 

Varför ska vi då minnas de människor som levt före oss? De som ingen har rest äreminnen eller statyer över?

En av de döda på kyrkogården, Bo Johansson, svarar: 

Vem tänker längre på att vi ingår i en kedja

där hand sträcks ut mot hand

och håller allting samman?

Vem minns alla dessa människor

som vandrade hit upp och odlade äng efter äng

för att en youtubare

skulle födas i vår tid och bli till?

Han tillägger att om vi glömmer vardagens bruksföremål och händelser som bildar vår historia blir ”tillvaron ett ödehus, utplundrat och med sönderslagna fönster”.

Men nu ska jag inte orda mer om boken utan låta de döda komma tills tals. Börje Lindström har generöst givit oss tillstånd att publicera några dikter ur boken. Här kommer den första. Det är Roland Eriksson som berättar.

Jag var med om att bygga 

de stora dammarna.

 

Vi dränkte hela bygder

och när vi var klara

tog vi roddbåten och rodde ut

och kikade ner i djupet.

 

Vi såg en förstukvist

med en kvarglömd gummistövel

runt vilken den första gäddan cirkulerade.

 

Vi såg landsvägen

där vi ännu skönjde spåren av cykeldäck

och betäckningstjurar.

 

Under oss fanns en hel by

som hade dött

och en hässjestör fastkilad mot en lagårdsvägg

var visaren i klockan

som stängts av.

 

Vi sa att vi gjorde det

för utvecklingens skull,

för elprisets skull,

för industrins skull.

 

Men vi rodde tysta hem

över vattnet.

 

Och nu ligger jag här på kyrkogården

och på Allhelgonaafton

lyser ett ljus på min grav

och lågan är liten

och lågan är svag

men mer ljus drar inte jag.

[Roland Eriksson]

Börje Lindström: På kyrkogården i södra Lappland. Heidruns förlag. Torsby, 2020.

4 kommentarer

Under Berättelser, Litteratur

Då Vår Herre skapade kvinnan

En liten uppfriskande berättelse i mörka tider!

Då Vår Herre hade skapat kvinnan, hade han begått det felet, att han satt blygden i ryggslutet.

Han insåg snart sitt misstag, men hur skulle han få till en ändring?

En klok man, Sankt Ola, kom Vår Herre till hjälp. 

Över den steniga älven i trakten ledde en bro, byggd av längsgående brädor. Vid denna bro samlade Vår Herre alla kvinnor och bad dem, en och en , att gå över bron. Under bron, på en av de större stenarna, gömde sig Sankt Ola.  I handen hade han en vass yxa. 

Mot varje kvinna som gick över bron måttade Sankt Ola underifrån med sin yxa, och genom springan mellan brädorna högg han ett snitt på var och en, strax under magen. 

Praktiskt kan man tycka, och alla kvinnorna fick sin spricka där den sitter idag. 

Det var förstås så, som vi alla vet, att kvinnor är olika långa och Sankt Ola  nådde inte riktigt upp som han tänkt till de långa. 

Alltså har vi förklaringen till att långbenta kvinnor har liten blygd och kortbenta, stor. 

Denna berättelse går att läsa under Egentliga folksagor i Rolf Kjellströms senaste bok Nybyggarnas liv, Carlssons förlag 2020. Rolf Kjellström är etnograf och etnolog och författare till ett tjugotal böcker om Lappland och Arktis. 

I Nybyggarnas liv finns intressanta kapitel att läsa om tankevärlden i nybyggare/samekulturen i trakterna kring Marsfjället.  Här finns klassiska folksagor och skämtsagor, ibland kan man ana ursprung i bröderna Grimms sagor, men berättelsen ovan liknar ingenting jag har hört eller läst tidigare. Rysligt  –  men lite roligt!

God jul och Gott Nytt BerättarÅr!

Helena Heyman 

berättare, Lund och Tunby på Österlen

3 kommentarer

Under Berättelser, Litteratur

Ännu ett fabelfynd

Jupiter och fåret

Fåret, alltid misshandladt af de öfrige Djuren, trädde ändteligen inför Jupiter, och bad honom mildra dess olyckor.

Jupiter förklarade sig därtil nöjd, och sade till Fåret:

– Jag ser at jag skapat dig altför wärnlöst; wälj därföre sjelf någon utwäg att bäst afhjelpa denna brist. Skall jag förse dina käftar med fruktanswärda tänder, eller dina fötter med klor?

– Ach! nej sade Fåret, jag will aldeles icke likna de glupska Rofdjuren.

– Ellet, fortfor Jupiter, skall jag wäpna din mun med et dödande gift?

– Nei, swarade Fåret, de giftiga Ormarne äro ju så hatade af alla!

– Hwad återstår då för mig? jag måste kanske befästa din panna med horn, och gifwa din nacka en fördubblad styrka?

– Icke heller så, milde Jupiter! kanske blefwe jag då så förförisk, som den sjelfswåldiga Bocken!

– Likwäl, sa Guden, måste du själf äga förmåga at göra skada, om andra skola afhålla sig ifrån att förfördela dig!

– Är det så! swarade Fåret suckande, Ach så lämna mig, gode Skapare! sådan jag är. Förmåga at skada, torde wäcka hos mig begäret at skada; och det är likwisst bättre, at lida orätt, än göra orätt.

Jupiter wälsignade det fromma Fåret; som aldrig sedan klagat öfwer sitt öde.

Det här är ännu ett fabelfynd, med aktualitet i vår egen tid, ur Erik Zilléns Fabelbruk. Fabeln är diktad av den tyske dramatikern Gotthold Ephraim Lessing, ännu en av de fabelförfattare som introducerades i Sverige under 1700-talet. Lessing kritiserade La Fontaines estetisering av fabeln och förespråkade i Aisopos anda en återgång till den korta moralinstruerande prosafabeln. Fabeln skulle verka i upplysningens tjänst och präglas av förnuftet.

Gotthold Lessing (1729-1781). Bild från Wikipedia

Lessing skrev inte bara fabler utan diskuterade också flitigt bruket av fabeln. I en fabelavhandling skrev han:

Jag har dessvärre inte haft den upphöjda avsikten att roa världen med mina fabler. Min uppmärksamhet riktade jag enbart mot en eller annan moralisk lärdom, som jag, för det mesta till min egen uppbyggelse, gärna vill granska i enskilda fall. Och för detta bruk trodde jag mig inte kunna nedteckna mina diktverk nog kort, nog torrt. (Erik Zilléns översättning)

Fabeln Jupiter och fåret har likheter med Aisopos fabel om ormen som klagar hos Zeus över att människorna brukat trampa på den. Jupiter svarar att om ormen hade bitit den som först trampat på honom, hade alla de följande hållit sig undan. Lessing har fördjupat fabeln och skärper läsarens uppmärksamhet och tvingar läsaren till reflektioner i förnuftets anda, helt i enlighet med upplysningstidens krav.

Fabeln Jupiter och fåret översattes av Jacob Tengström och publicerades i Åbo tidning. På 1790-talet publicerade Tengström två böcker med fabler för barn, vilket kan ses som ett tecken på de senaste århundradenas fabelbruk.

Nu önskar jag dig ett givande umgänge med Erik Zilléns Fabelbruk i svensk tidigmodernitet.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Litteratur

Ny bok om fabler – ett imponerande verk

Ett bokverk på nära 700 sidor med titeln Fabelbruk i svensk tidigmodernitet med undertiteln En genrehistorisk studie. En 50-sidig litteraturförteckning. Utförliga register över fabeltitlar och fabeltyper med ATU-nummer, utöver sak- och personregister. Hundratals fabler återges både på originalspråk och med svensk översättning. En sådan ambitiös bok kan jag bara inte motstå. Och som läsare blir jag rikligt belönad. Vid avslutad läsning har jag verkligen fått ny kunskap. Jag är imponerad av hur författaren Erik Zillén noggrant, stringent och med stor kunskap tecknar en bild av hur fabeln har använts under den aktuella perioden. Jag sänder en tacksamhetens tanke till förlaget Makadam, som har modet att publicera en sådan här bok. Vad skulle vi göra utan de små nischade förlagen?

Erik Zillén är docent i litteraturvetenskap vid Lunds universitet. Han har tidigare publicerat en lång rad artiklar om fabler i tidskrifter och böcker. Föreliggande bok kan ses som en sammanfattning av hans mångåriga forskning rörande fabler. 

Alla minns vi säkert en del fabler och inte minst den avslutande reflektionen som blivit till ordspråk och talesätt, såsom ”Den som gapar över mycket, mister ofta hela stycket” och ”Surt, sa räven om rönnbären”. Berättelserna tillskrivs ofta den grekiske fabeldiktaren Aisopos, och har alltså berättats långt mer än 2000 år. Enligt Zillén upplevde den aisopiska fabeln sin storhetstid 1500-1800. Det är just den perioden som är föremål för författarens granskning. Fabelns uppgift var både att underhålla och fostra, där nöjet underordnades nyttan. 

En vanlig definitionen på en fabel är att det är en enepisodisk allegorisk berättelse, där ofta förmänskligade djur agerar. Den avslutas med en lärosats, en moralregler, som med ett grekiskt namn kallas för epimythion. Zillén avstår från att utgå från en fast fabeldefinition, utan hans poäng är att låta skildringen av 300 års fabelbruk visa hur fabeln har betraktats under olika tider.

Fabelbrukets tre viktiga arenor var skolornas språkundervisning, den moralpedagogiska och den exemplumretoriska. 

Språkdidaktiska bruksarenan

Redan i vårt lands första skolordning, som ingår i 1571 års Then Swenska Kyrkeordningen, fastslås att ”Fabulæ Esopi” ska läsas. Läsningen av fablerna var en del av latinundervisningen. Under hela perioden var det Joachim Camerarius utgåva från 1545, som hade utarbetas för reformationens skolor i Tyskland, som studerades. Med hjälp av fablerna skulle eleverna lära sig ord och uttryck, grammatik, översättning och vältalighet. Fablernas roll i undervisningen betonades i samtliga fem skolordningar under undersökningsperioden. 1611 års skolordning fastslog också att ”Aispos fabler bör behållas såväl för ordens och ämnenas skull som i synnerhet därför att de med sin gemytlighet lockar barnens sinnen till studierna”. Fablernas centrala roll i undervisningen, där de nöttes in, gav genren en central ställning, inte bara i Sveriges litteratur och kultur, utan skapade också en gemensam europeisk referensram under den tidigmoderna epoken.

Moralpedagogiska bruksarenan

Att många människor från tidiga barndom mindes fablerna, var också enligt Zillén en förutsättning för bruket av fabler i moralpedagogiskt syfte. En viktig gestalt på den moralpedagogiska bruksarenan var Luther, vars företal till en planerad tysk fabelsamling översattes och publicerade i den första svenska fabelutgåvan 1603, Hundrade Esopi fabler. Det viktiga för Luther var fablernas moral, som skulle skapa dygdiga och lojala samhällsmedborgare. Fablernas förtjänst var att de lärde ut moralen med hjälp av bilder, som lättare påverkade läsaren och lyssnaren.  

Titelbladet Hundrade Esopi Fabler

I fablerna hyllas dygden, medan lasten fördöms. Dygder som hyllas är tålamod, lydnad, flit. Men genomgående i fablernas epimythion uppmärksammas lasterna än mer. Oförstånd, hat, otro, girighet, högmod, olydnad, otacksamhet och andra laster fördöms, helt i enlighet med Luthers tankar att fablerna skulle användas för att varna för missförhållanden i människors liv. I epimythierna binds också själva berättelsen ofta samman med Gud, som tillvarons självklara grund. Människan ska vara nöjd med Guds gåvor, förlita sig på Guds dom och beskydd. Ett annat genomgående lutherskt drag i fablerna är den patriarkala ordningen. 

En utgivning av fabelsamlingar på svenska var en förutsättning för att fablerna skulle få större spridning. Den största svenskspråkiga samlingen av fabler under den undersökta perioden är Allehanda Sedolärande Fabler, som utkom 1767 och var en översättning från engelskan. Samlingen innehåller 491 fabler och ansluter till det lutherska fabelbruket.

Exemplumretoriska bruksarenan

Människors förtrogenhet med fabler innebar att berättelsernas kunde användas i retoriska sammanhang. De kunde förtydliga en framställning och användas i argumenterade syfte som bevis för en åsikt. En fabel kunde också vara ett roande inslag i en längre framställning och fungera som utsmyckning i ett festtal. De kunde också åberopas som auktoritativa berättelser med ett budskap som låg i linje med den retoriska framställningen. Bruket av exempel har en lång tradition och användes till exempel av präster i predikningarna. Ett berömt antikt exempel är när Horatius använder fabeln om Stadsmusen och lantmusen, i sin satir om lantlivets fördelar. Fabelns fördel som exempel var att den var lätt att infoga i en framställning eftersom den var kort, den fångade snabbt åhörarens intresse och det fanns i stort sett fabler för varje ändamål. Den drastiska intrigen gjorde den lätt att minnas. Exemplumbrukets omfattning visar sig i att det fanns tryckta protestantiska exemplumsamlingar på över 2000 sidor. Fabler användes i alla möjliga sammanhang, i predikningar, diplomatbrev, göticistiska historieverk, uppbyggelselitteratur, rådgivningsböcker, avhandlingar, utrikesrapporter i tidningar. Zillén kartlägger med stor noggrannhet och med mängder av exempel hur fabler dyker upp i olika sammanhang, och verkningsfullt fastslår ett dygdetiskt tänkande.

Fabelbrukets modernisering

Hur förändras då fabeln under den tidigmoderna epoken? Zillén anför att de aisopiska fablerna i början av perioden betraktades som fabeltyper, alltså hade en grundstomme som möjliggjorde en friare återberättande. Vid periodens slut var istället fixerade fabelvarianter, med en känd upphovsman, i centrum. Ett stort antal av dessa var nyskapade. Den här förändringen av synen på fabler, som innebar en estetisering, tog sin början när La Fontaine publicerade sina versfabler 1668. Fablerna gjorde succé, blev förebildliga och placerade fabelgenren i centrum av den litterära kulturen. La Fontaine utgick från Aisopos fabler, men hans efterföljare nyskapade fabler i moralfilosofiskt syfte. För att hävda sig på fabelarenan gällde det att vara originell och nu var det inte bara djur som agerade i fablerna, även abstrakta begrepp kunde förekomma.

En stor del av dessa fabler översattes till svenska, samtidigt som svenska fabelförfattare intog scenen. Den framväxande tidningspressen i svenska städer publicerade mängder av fabler och många av dessa var nyskrivna och anspelade på aktuella händelser.  Under rubriken ”fabelbrukets modernisering” redogör Zillén med mängder av exempel på den här utvecklingen.

Fabelgenrens stora spridning och popularitet bidrog paradoxalt nog också till genrens kris och minskade betydelse under 1800-talet. Fabelförfattarnas strävan efter förnyelse och att vara originella ledde till en överproduktion, upplösning av genregränser, kvalitetsförsämring och till och med löjeväckande alster. I Sverige karakteriserade Atterbom fabeln som ”i poetiskt hänseende en nullitet”.

Samtidigt förändrades samhället och äldre värderingar ifrågasattes. Dygd sågs inte längre som förutsättning för lycka. Filosofer ifrågasatte gamla värderingar. Moralen skulle ha sin grund i förnuftet, inte i en för alltid fastslagen sanning. Utilitaristerna menade att den rätta handlingen är den som maximerar nyttan och minimerar lidandet.  Det dög inte att vanemässigt hänvisa till tidigare epokers uppfattningar och tolkningar av skeenden, vilket innebar att exemplumtänkandet försvagades. Den skriftliga kulturens allt starkare ställning innebar också att den retoriska scenen försvagades.  

Fabelns fortlevnad

I ett skissartat avslutande avsnitt diskutera Zilléns fabelns fortlevnad i vårt land. Den fortsätter att brukas i språkundervisningen. I litteraturen har den blivit  ett kulturarv som då och då manifesteras i en nyöversättning av de klassiska fablerna eller tas i bruk av en skönlitterär författare med en egen agenda. Slutligen, och framförallt, har den blivit till barnlitteratur.

Även om min beskrivning av Zilléns bok har blivit mångordig har jag ändå hoppas över hela avsnitt. Ett intressant kapitel handlar om Aisopos och hur genren har blivit identisk med hans namn.

Bokens stora värde är att författaren generöst presentera rikligt med konkreta fabelexempel, visar hur de har brukats, samtidigt som han lyckas teckna fabelbrukets övergripande utveckling under den studerade perioden.

Saknar jag något? Jag hade gärna önskat mig en diskussion om fablernas spridning bland den stora allmänheten. I boken handlar det om fabelbruket inom de högre klasserna och den borgerliga offentligheten. När upptecknare från folklivsarkiven under 1900-talets första decennier upptecknade sagor fick de höra en hel del djurfabler eller enkla djursagor. Det innebär att det fanns en muntlig tradering av djurfabler bland bönder, torpare, hantverkare under 1800-talet. I hur grad berodde de på att en hel del fabler återfanns i Läsebok för folkskolan. I min utgåva av läseboken från 1878 finns både aisopiska fabler och nydiktade fabler. Vi kan säkert förutsätta att skriftliga fabler blev till muntliga sagor bland allmogen. Men vilket inflytande har fabelgenrens starka ställning i den borgerliga offentligheten under tidigare århundraden haft på det muntliga berättande bland folk i allmänhet. Zillén begränsar sig till den aisopiska fabeltraditionen. Men det hade varit intressant att få veta mer om hur de indiska fablerna i de ålderdomliga Jatakaberättelserna och Panchatantra påverkat det västerländska fabelbruket. Men det år så här det ska vara. En bra bok väcker nya frågeställningar.

I kommande bloggavsnitt ska jag presentera, inspirerad av Zilléns bok, en del konkreta fabler.

Per Gustavsson

Erik Zillén: Fabelbruk i svensk tidigmodernitet. En genrehistorisk studie. Makadam förlag. Göteborg, Stockholm, 2020. ISBN 978-91-7061-298-5

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Litteratur