Månadsarkiv: augusti 2014

Historien om människans första plog

(rumänsk folksaga från Valakiet / Muntenien)

I tidernas begynnelse, när världsalltet blivit färdigskapat, talade vår Herre till jorden såhär:

— Du, jord, jag har skapat dig för att du skulle se till att ge näring med frukt, bär, grönsaker och sädeslag åt världens levande varelser som kommer att bo här, både åt fåglar, djur och människor.

När jorden hörde denna befallning blev hon skräckslagen. Hennes släta ansikte skrynklades till berg och dalar. Och hon genmälde:

—  Herre, jag ger gärna näring åt alla djur som kommer att födas, men jag är rädd för människan. Du satte henne som härskare över allt som finns och hon kommer inte att sköta mig och vara rädd om mina tillgångar. Hon förväntar sig att få allting serverat utan att röra ett finger. Bättre du ger ett sådant besvärligt uppdrag till den mäktiga solen, månen eller till det oändliga havet.

Gud lyssnade till jordens farhågor och tyckte att hon hade rätt i vad hon sade. Därför svarade vår Herre så här:

— Var inte rädd. Även om jag utsåg människan som härskare över allting, är hon skyldig att arbeta. Du ska förse henne med mat endast om hon sköter och odlar växligheten som du ger henne.

Jorden lugnade ner sig, när hon fick detta löfte och sedan vände sig Gud till människorna. Han skänkte dem plogen och lärde dem hur de ska använda den för att plöja jorden. När arbetet var avslutat lade Herren plogen på himlavalvet så att människorna inte skulle glömma att bruka jorden även nästa år och de följande åren. Man kan även idag se den första plogen som Gud gav till människorna. Den formar konstellationen Orion, som på rumänska heter just Plogen.

En av de följande vårarna klagade jorden till vår Herre på följande sätt:

— Herre, jag står inte ut längre med människornas sätt att uppföra sig mot mig. De river mig, de hackar på mig, de skär i mig…

— Ha tålamod bara, svarade Gud, ty nu lever människan på din bekostnad, men efter döden blir det tvärtom.

Och så blev det som Gud hade lovat jorden.

 

(hört och översatt av Daniel Onaca)

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Odensjön och Skäralid 4

Odensjön, från Runa 1844

Odensjön, från Runa 1844

Åter till Odensjön. Kanske du minns att folk har betraktat den som bottenlös.

En gång var det en bonde som bestämde sig för att undersöka saken och mäta sjöns djup. Han begagnade sig av 18 sammanfästade hövälingar. En höväling är repet som binds om ett hölass och kan vara 24 famnar långt, alltså nära 43 meter. Då kan du själv räkna ut vilket oerhört långt rep bonden begagnade. Ändå nådde inte repet bottnen. När han drog upp repet med järnstången som hade fungerat som tyngd, var järnet borta. Istället satt där ett krumt baggehorn.

Nästan afton kom till bonden en sjö-bo med hälsning från far, att få tillbaka hans nya supasked. Bonden svarade att matskeden skulle lämnas tillbaka, då järnstången återställdes. När det gått en stund kom stången farande över taket in i gården och hornet dansade genast ut genom stugdörren och försvann.

Det här återger den omtalade klockaren i Röstånga Nils Lilja, i Richard Dybecks tidskrift RUNA 1844. Han tillägger att sjön varit ett tillhåll för sjörå och att så sent som sommaren 1822 såg flera personer en vacker kvinna vid sjön, till hälften höja sig ur en våg och strax försvinna ner i djupet.

Lämna en kommentar

Under Berättelser

Odensjön och Skäralid 3

Hjortsprånget omkring 1930

Hjortsprånget omkring 1930

Vid Skäralids södra sida skjuter en smal rygg ut över dalen. Det är Hjortsprånget eller Hjortaknipet. Du får inte ha anlag för svindel om du ska våga dig ut på den smala stigen omgiven av branta stup. Det berättas att klippan har fått sitt namn av att jägarna långt tillbaka i tiden drev hjortarna ut på den smala stigen och så störtade de ner i dalen.

En gång i krigstid dömdes en tillfångatagen fiende, en hövding, att med förbundna ögon rida ut på Hjortsprånget. Han sporrade sin häst och red på den smala stigen ut på klippan. Men här stegrade sig hästen framför bråddjupet, snurrade runt på bakhasorna och tog några väldiga språng tillbaka in i skogen och försvann och räddade därmed sin herre från en säker död.

 

Utsikt från Hjortsprånget i dag

Utsikt från Hjortsprånget i dag

2 kommentarer

Under Berättelser

Odensjön och Skäralid 2

Utsikt från Kopparhatten

Den högsta och vackraste utsiktspunkten i Skäralid är Kopparhatten. Enligt en släkttradition blev min mormors far, torparen Andreas Bengtsson, faktiskt erbjuden att köpa hela Kopparhatten för runt 100 riksdaler. Det var mycket pengar under 1800-talets andra hälft för en fattig torpare.  Andreas rådgjorde med sin bror, som var slöjdlärare i Klippan, om han skulle våga skuldsätta sig. Tydligen kom de fram till att det var bäst att inte ingå ett sådant stort och osäkert köp, för Kopparhatten kom aldrig i min släkts ägor.

Så här berättas det att Kopparhatten fick sitt namn.

En gång var det en rövare som fångade en ung jungfru och förde henne upp på bergets krön. Om hon inte gav sig åt honom, skulle han störta henne nerför stupet. Kvinnan bad mannen vända sig om ett ögonblick, medan hon tog av sig kläderna. Men knappt att han gjort detta, förrän den orädda unga kvinnan fattade honom i axlarna och knuffade honom ut över stupet. Hans kopparhjälm föll av och blev liggande på klippan. Det är därför klippan kallas för Kopparhatten.

Växtligheten i ravinen nedanför Kopparhatten är frodig.En växt sägs vara mycket sällsam.

I Skäralid växer en ört vars frön faller till jorden på midsommarnatten klockan 12. Hinner du fånga fröna innan de när marken blir du osynlig när du bär dem på dig. Då kan du också öppna alla läs och reglar.

Skärån i dalens botten

Skärån i dalens botten

Lämna en kommentar

Under Berättelser

Historien om maskrosen

(en rumänsk folksaga från Valakiet / Muntenien)

För länge sedan, på den tiden då mössen läppjade mjölk ur samma fat som katterna, levde, någonstans i en bergsby, en gammal man ensam. Inga barn hade han och alla hans nära var döda dessutom. Gubben brukade hjälpa en och annan i byn och som ersättning för sitt dagsverke fick han antingen en skål mat, ett klädesplagg eller en penning. Pengarna som han fick slösade han inte bort, utan sparade dem i ett bestämt syfte. Under hösten, när byborna höll minnesstunder över sina bortgångna släktingar, blev han alltid inbjuden till måltiden som man brukar hålla vid sådana tillfällen. ”Praznic” är rumänska för en sådan ceremoni när hela familjen går till kyrkogården, samlas bredvid en av förfädernas gravar och bjuder varandra på mat och dryck ur sina matkorgar. Gubben var, som sagt, en välkommen gäst till sådana stunder.

De kom dock en tid då åldringen kände att hans egen vandring på jorden led mot sitt slut. Gubben funderade allt oftare på, hur han skulle återgälda allt det goda som byborna har skänkt honom. Han var hos många, när de firade praznic, men, vem skulle bjuda på ett sådant kalas när han själv var död, undrade han. Därför bestämde han sig för att bjuda på en sådan minnesstund medan han fortfarande var i livet.

Med detta mål för ögonen, använde gubben alla pengarna som han sparat under årens lopp och köpte en massa livsmedel som han använde för att laga utsökta maträtter. Sedan lade han allt som han lyckats trolla fram i skålar och på fat: ångande kåldolmar, pilaff, flätade vetebrödlängder, honungsfyllda munkar, sirapsdoppande kringlor, rulltårtor fyllda med finmalda valnötter eller med vallmofrö och runda gräddade vetekransar med mjölkvita vaxljus instuckna i mitten, så som seden var. När han var färdig med alla förberedelserna, bjöd han hem människorna i byn. Men… byborna kom inte! Det var inte på grund av att de förkastade honom, utan tvärtom: De tänkte ”stackars gubbe, han har knapert med mat och så bjuder han andra på kalas. Det är vi som bör skänka mat till honom och inte ta ifrån honom det lilla han har.”  Så uteblev de från kalaset.

MaskrosorGubben väntade hela dagen på att någon människa skulle stiga över tröskeln till hans enkla boning, men ingen kom. Han blev ledsen förstås, därför att han inte anade orsaken till detta. Nästa dag undrade han, vad han skulle göra med all maten. Att äta den själv gick inte för sig eftersom den var tillägnad han själ. Så han samlade alla läckerheterna och lade de på alla ställen i byn där det kunde misstänkas att någon skulle upptäcka dem: på gräsmattan bakom kyrkan, bredvid alléerna i kyrkogården, invid vattenbrunnen. Gubben hoppades att, om inte någon människa i byn, åtminstone någon främmande vandrare skulle se faten och smaka på de runda bullarna med vaxljus i mitten.

Gud i sin himmel såg allt detta och ville föreviga en sådan from handling. I sin stora vishet, omvandlade Han alla maträtterna till gröna växter med stora blad och runda gyllengula blommor. Sedan lät Han, precis som de raka vaxljusen i kyrkan, resa sig långa, men sköra stjälkar i mitten. På toppen bar de runda vitfärgade bollar. De var maskrosblommor! Från den stunden växer de varje vår på alla öppna ställen där det växer gräs.

Översatt från rumänska av kåldolmarälskaren Daniel Onaca

 

1 kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Odensjön och Skäralid 1

Varje år sedan 1993 arrangerar Röstånga turist- och hembygdsföreningen Kultur och natur på Odensjön nära Röstånga. Den musikaliska föreställningen ges på en flotte i sjön. Årets huvudartist var Marlena Ernman. Vi njöt av föreställningen medan skymningen föll och hundratals ljuspunkter lyste upp slänterna kring sjön. När vi ändå var på Söderåsen passade vi på att vandra två dagar i denna mycket mäktiga natur.

Inför kvällens konsert

Inför kvällens konsert

För mig är det alltid lite speciellt att komma till Odensjön i Nackarpsdalen och den mäktiga dalen Skäralid, som skär in i Söderåsen, där Nationalparkens hjärta i dag ligger. Min mormors far och mor Andreas och Elna Bengtsson var torpare på Söderåsens sluttning och här föddes min mormor för 125 år sedan.

Andreas och Elna för snart 100 år sedan. Trädet planterades våren 1876.

Andreas och Elna för snart 100 år sedan. Trädet planterades våren 1876.

I en liten skrift om Skäralid sägs att Andreas diktade : ”Ack om jag kunde gråta, gråta bara guld. Så att jag kunde betala hela min skuld, med dessa dyra droppar. Men om jag detta ej kan få, jag vore nöjd ändå, om jag kunde skita koppar.” Jag känner igen dessa rader som ett folkligt rim, men det uttrycker ändå torparnas beroendeställning och drömmar.

Odensjön är en märklig sjö. Den är nästan alldeles rund och omges av branta stränder. Man får intrycket av att marken sjunkit och en sjö bildats. Som en magisk vattenspegel omgiven av mäktig bokskog ruvar den på sina hemligheter. Inte undra på att den är sägenomnspunnen.

För mycket mycket länge sen låg en vacker herrgård där sjön finns idag. Ägaren levde ett syndfullt liv och jagade dag som natt, vardag som söndag. Denne var ingen mindre än Oden själv, den outtröttlige jägaren. Han var dömd att för evigt jaga på grund av sin synd. En gång hade han vid nattvardsgången i kyrkan tagit oblaten och sparat den till hemkomsten. Ha la den i sin bössa och sköt för att få jaktlycka. En annan gång jagade han på själva långfredagen och vanhelgade den dag då Kristus led på korset.

Som straff för Odens syndfulla liv sjönk hans gård i jordens innandöme och Odensjön bildades.

Men själv är han tvingad att fara på jakt genom luften med sina hundar. Ibland kommer han också ridande som en vanlig människa. En gång lät han en man hålla hästen. När han som tack gav mannen drickspengar, var denne klok nog att hålla fram hatten. Det var tur att han inte sträckte fram handen. Mynten brände hål i hatten, för de var glödheta.

Folk säger att Odensjön är mycket djup, en del till och med att den är bottenlös. En gång var det en man som plöjde på kanten av stupet ner mot sjön. Han var snål om jorden och körde för nära kanten. Den brast och både oxar och plog föll över kanten och ned i sjön. Efter en tid flöt oxarnas ok upp i Bonarpssjön, som ligger en mil från Odensjön.

När jag tar del av sägnerna förstår jag min mors ovilja mot att bada i insjöar. Hennes barndoms sjö var just den trolska bottenlösa Odensjön. Hon berättade också att unga olyckliga kvinnor dränkt sig av kärlekssorg i sjön. Ogärna såg hon att vi barnen badade i Sidsjön som låg några kilometer från vårt hus.  Men när vi både var ordentligt simkunniga och stora nog att cykla dit själva, tog vi oss dit ändå. Men för henne var bad alltid havsbad.

Här är ännu en ruskig sägen från Odensjön.

 

På Nackarpsgården inte långt från sjön bodde en karl som hette Mats, han kallades kort och gott för Mats i Nackarp. En gång när han var vid Odensjön och fiskade fick han en stor vacker gädda och belåten gick han hemåt med sin fångst. Men under vandringen hem växte gäddan och blev bara större och större, så till slut orkade Mats knappt bära den. Då han kom hem släppte han alldeles utmattad ner fisken på golvet. När fisken blev fri, blev hon så vild och slog så våldsamt med stjärten, så att hon höll på att välta hela huset.

Mats i Nackarp förstod att det var något trolltyg med fisken. Han öppnade dörren och släppte ut henne. Då for fisken själv tillbaka till Odensjön och försvann ner i det mörka vattnet.

 

Odensjön med ett av sina badhus. Bilden tagen på 1930-talet.

Odensjön med ett av sina badhus. Bilden tagen på 1930-talet.

Om någon dag berättar jag mer om Skäralid.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

En känslostark guidning på Teleborgs slott

untitled

För en vecka sedan var jag med om en guidning på Teleborgs slott i Växjö. Två dagar efter bar jag fortfarande grevinnans sorg i mig och nu en vecka senare är sorgen ett ljuvt vemod som får mig att försjunka i drömmar mitt i vardagen. Hur kan en vanlig guidning beröra mig så djupt? Kan det vara så att de här, för länge sedan döda, människorna öppnat dörren och lotsat guiden , Vibeke Hyltén-Cavallius,  rakt in i deras liv. Det måste vara så för berättelserna lät så sanna t.o.m. den om grevinnans tårar som kristalliserats. Flera skrattade men varför skulle det vara ett påhitt? Jag ser ofta människor vars hjärtan förvandlats till sten. Förvandla en kärlekstår till kristall verkar mycket enklare.

Jag är uppvuxen i Växjö och har som barn hört många historier om Teleborg under guidningen fick de liv, färg, doft och värme och befolkade på nytt slottet. Mulle-Pelles trappa fogades in under entrédörren medan vi såg på, tiden gav vika för berättelserna.

Som avslutning såg vi foton av några rum med de möbler som fanns på greveparets tid. Jag hade på tungan att fråga om det fanns foton på ”Grevinnans minnesrum”, men jag hejdade mig. Det rummet ska jag bygga upp själv i mitt eget minnesrum.

Monika

Läs mer  om slottet och berättandet där

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Sagan om den blinde gubben

(rumänsk folksaga från Valakiet/ Muntenien)

På de tiden då himmelen låg så nära jorden att de som gick på styltor kunde nå den med handen, levde människorna i god sämja med varandra och Gud Fader gladde sig över att se på allt det Han skapat. Fast djävulen — han som ingenting har att göra, men som, fördenskull inte sitter overksam, han som varken bygger broar eller vattenbrunn, utan bara lägger ut snaror och hinder i vägen för människorna — han började uppmana en och annan att strunta i att gå till kyrkan, att de skulle hänge sig åt tjuveri i stället, att bege mened eller att sätta eld på godset till sin närmaste granne. På det sättet blev det många som inte längre brydde sig om sin familj och sitt hushåll, utan slösade sin tid på krogen. Där var de upptagna med att förgifta sitt förnuft och ruinera sin kropp med sprit. När Gud såg denna styggelse, började Han sakteligen höja himlavalvet för att lägga det utom räckhåll för människorna.

Fast, i sin oändliga barmhärtighet, såg Herren till att ta med sig upp tre gamlingar som utmärkte sig i livet genom goda gärningar och osviklig tro. Det var heliga män som hade undvikit att smutsa ner sitt sinne genom att begå någon synd. Till var och en av dessa tre tilldelade Gud ett uppdrag. En av dem fick stå vid himlens port för att lyssna på jordbornas klagomål. Han fick hjälpa dem att slutföra sina ärenden, med Guds goda vilja och på villkor att dessa var rättfärdiga. Den andra gamlingen fick som uppgift att bära budskap mellan portvakten och himlens Härskare, medan den tredje fick dela ut gåvor till människor alltefter deras ödes bestämmelse eller enligt deras egen förtjänst.

Tidens gång, som gör att allt det gröna vissnar, vittrar sönder klipporna och grånar de åldrandes hårväxt, satte sin prägel även på det tre gubbarna. Efter ett antal år, blev porvakten så lomhörd att man kunde avlossa en kanonkula bredvid honom utan att han blinkade. Budbäraren blev så orkeslös att han behövde en hel månad för att gå en sträcka som förut brukade avverkas på tre dagar. Gubben som delade ut gåvor — låt oss kalla dem lycka eller tur –, blev blind som en mullvad. En vacker dag infann sig denne framför Härskaren och bad om tillåtelser att stiga ner på jorden för att träffa sin ende son, som blev övergiven en gång i tiden därnere. Gud tyckte synd om gamlingen. Han gav honom lov att göra resan och, dessutom, skänkte Han honom ett öga som hjälpreda. För att skydda ögat mot vägarnas damm, sattes ögat uppe på gubbens hjässa.

Den enögde gubben började sin vandring på jorden. När han stötte på en mänsklig varelse, oavsett om den var man eller kvinna, ung eller gammal, klok eller dum, omfamnade han dem i tron att han hade hittat sin egen son. Gubben överöser fortfarande dessa människor med en massa gåvor och därför händer det ofta att en lättjefull person ärver en stor rikedom, en oduglig människa når längst upp på den sociala hierarkin, eller en skurk uppnår en dignitet som han aldrig (eller alltid) har drömt om. Därav det rumänska uttrycket: ”Det är bra att vara dum om man er tursam” och visdomsordet som säger att den mest otursamme som vandrar på vår jord är turen själv.

Hört och berättat av lyckosten Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Ett sommarberättande i Sagobygden: Stenfors herrgårdsruin

DSC_0847

Det är den 3 augusti. En av programpunkterna i årets utbud av berättartillfällen runtom i sagobygden infaller idag. Jag ska åka till Tingsryd och träffa Tingsås hembygdsförening i Stenfors. Det ser ut att bli en av årets varmaste dagar. Trots att vi välsignats med en rejäl och välkommen regnskur ihop med åskknallar under efternatten, stiger nu temperaturen snabbt till 26-27 grader. Jag bor långt ifrån Tingsryd, en koll på Eniro berättar att det är 13,1 mil enkel resa och att restiden är 2 timmar och 7 minuter från mitt hem utanför Värnamo. Redan när jag står och steker nypotatis kl 11 till en rekordtidig lunch börjar jag undra vad det är jag har gett mig in på, om det egentligen var så himla klokt av mig att boka in mig på just det berättandet. Men det är så dags att tänka på det nu.

När jag kommit en bit på väg har klockan passerat 13 och dagens sommarprogram i radions P1 börjar. Det blir en glad överraskning, Bea Uusma är dagens sommarvärd. Det var hon som fick fjolårets Augustpris i kategorin fackböcker för boken Expeditionen, min kärlekshistoria, den handlar om ingenjör Andrées expedition för att upptäcka Nordpolen 1897. Jag tyckte mycket om boken och rattar förväntansfullt in bästa mottagningsstationen. Den moderna luftkonditioneringen i bilen till trots är det väldigt varmt i bilen och utetemperaturen visar på respektingivande 30 grader. Innan radioprogrammet startade, hade jag försökt föreställa mig hur det skulle bli i Stenfors. Monica Eriksson hade berättat för mig att vi skulle vara i det fria, invid en herrgårdsruin. Det lät idylliskt nog för någon vecka sedan, men hur skulle det bli idag, i hettan? Skulle någon enda vettig människa komma? Med risk för att få värmeslag? Nåja, Monika hade lovat dyka upp och dessutom ha kaffe med till mig, i värsta fall fick vi väl uppsöka något ställe i skuggan och få oss en kopp och en pratstund.
Bea Uusmas program började. Det kunde inte haft ett mera lämpligt innehåll. Hon berättade om hur hon, för att sätta sig in i polarfararnas situation, hade rest till Vitön och ställt sig i strumplästen på isen i 15 graders kyla och sedan hoppat ner i en upphackad vak. Vattentemperaturen låg på minus 3 grader, vattnets fryspunkt är lägre där eftersom det är så saltmättat. Inlevelsefullt berättade hon om snösörja och isande storm. Jag märkte att dessa skildringar gjorde att bilens hetta inte besvärade mig längre och när jag nådde Stenfors kände jag mig riktigt fräsch.
Här väntade mig en skön överraskning. Berättarplatsen låg på en vacker plats, skuggad av väldiga lövträd alldeles vid kanten av en liten sjö utanför den forna herrgården. Vinden förde ljuvlig svalka från vattnet in över platsen, där bänkar satts ut i en inbjudande cirkel. Några hade redan kommit fastän det var gott om tid kvar till utsatt tid, och sedan droppade det in fler i en jämn ström. Hembygdsföreningars medlemmar är min favoritpublik, de är rätt ofta pensionärer, och även de som kanske besväras av diverse kroppsliga skröpligheter har glimten i ögat och ett glatt humör.
Jag började berätta. Rubriken var Furstar och vanligt folk, vilket hade fått mig att bland annat välja berättelser om hur kungar och betydelsefulla män kommer till korta i mötet med kluriga enkla pojkar som genom att visa hjälpsamhet och medmänsklighet får redskap att överlista överheten. Publikens uppmuntrande gensvar i form av leenden och bekräftande nickar, detta som vi berättare är så beroende av, gjorde det lätt att finna orden och få flyt.
Och så var det kaffepaus, då var det roligt att få komma till tals med en och annan. Och som avslutning för dagen en kort berättelse till innan jag tackade för mig och för det fina gensvar jag mött.
Tack Monika och ni andra i Tingsås hembygdsförening! Och till er andra som bor i sagobygden och dess grannskap – det finns ett antal programpunkter kvar som är värda att besöka, ta en titt på hemsidans kalendarium och välj!

Saga Alexanderson

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Om konsten av hitta på en skröna

Hur skapar man en skröna utifrån vardagliga triviala upplevelser och iaktagelser. Hur blir en vingskadad kråka en väldig havsörn.

Det ger Johan Theorin ett lysande exempel på i berättelsen Örnen och kråkan. Och avslutningen är riktigt finurlig. Missa inte detta lilla guldkorn!

Du hittar berättelsen i novellsamlingen På stort alvar, som kom ut 2012. Nu finns den i pocket och säkert också på ett bibliotek nära dig. Många av berättelserna i boken är inspirerade av den folkliga sägentradition.

Theorin

Lämna en kommentar

Under Att berätta