… att bjuda upp till dans i Berättarskatten?
Bild: Vildhjärta
Månadsarkiv: februari 2012
Skalden och den hjälpsamma besökaren
En månljus natt satt skalden utanför sin boning. Hans hus låg intill en sjö och han själv var försjunken i djupa tankar. De var inte muntra tankar han hyste. Han tänkte: ”Jag trodde att mina visdomsord skulle förbättra världen, men det verkar som om ingen bryr sig om mina verser. Jag känner att min lust att dikta har sinat.”. Skalden suckade och sade:” Jag trodde att min skaparkraft kom inifrån mig själv, men jag misstog mig. Vem kan återuppliva glöden i mitt hjärta?” Knappt hann mannen säga dessa ord förrän något märkligt började hända med naturen omkring honom. Sjöns vattenyta krusades, månen glänste klar på himlen, natten blev ljusare och en genomskinlig gestalt uppenbarade sig. Den steg fram mot skalden och då frågade han:
– Vem är du?
– Jag vet inte, viskade gestalten.
Då frågade skalden igen:
– Vad är ditt namn?
– Jag har inget namn. Du få kalla mig som du vill.
Skalden fortsatte fråga henne:
– Vart är du på väg?
– Jag bärs av vindens nyckfullhet, förkunnade hon. Nu är jag här, imorgon är jag hundra mil bort, i övermorgon kommer jag kanske tillbaka.
Då frågade skalden, var hon varit förut och vålnaden svarade så här:
– Jag har vistats på bergets topp, men där är snö och kallt, jag gungade på segelbåtar, bland fiskare och skeppare, där havet vimlar av vidunder, jag strövade på ändlösa stäpper, hos grymma hästridare, men stormarna gjorde mig illa, jag gömde mig i djupa skogar, där vilda djur har jagat mig. Ingen behövde mig. I ödemarken vistades jag, men jag tyckte inte om eremiternas klippgrottor.
Skalden vände bort blicken från älvan och stödde huvudet i handen. Solens spjut började jaga bort natten. Sedan ställde han en ny fråga till sin besökare:
– Varför kom du hit nu?
– Jag hörde att du behövde mig, kom svaret.
– Vad kan du göra för mig, då, ville skalden veta?
Och den namnlösa anden svarade:
– Jag kan värma ditt hjärta.
– Mitt hjärta är svårt att värma, suckade skalden. Där finns allt som du har flytt ifrån förut: kalla bergstoppar och djupa skogar, farliga vattendrag och stormpinade stäpper. Där finns mörka grottor och vidunder av alla slag.
Då talte anden så här:
– Istapparna i ditt hjärta kan jag smälta bort, avgrunden fyller jag med hopp och på de ödsliga vidderna planterar jag sällsamma blommor. Mörkret i din själ genomlyser jag med tröst. Bara om du vill. Sedan kan du vittna inför hela världen, att föreningen mellan kloka ord och kärlek kan ändra världens gång.
– Aldrig har ett diktverk ändrat världen, menade skalden.
– Tvivla inte på det, svarade anden. Dikter och berättelser förändrar inte världen, men de påverkar människorna som kan förändra världen.
– Då kände barden att han återfick sin skaparlust och kallade den nattliga besökaren för sin älskade musa.
En egentillverkad saga av Daniel Onaca
Under Att berätta
Svalans saga
För länge, länge sedan levde en vacker flicka på vår jord. Når hon blev giftasvuxen blev Solen förälskad i henne och tog henne som sin fru. En vacker dag, när Solen inte var hemma, skickade svärmodern henne till Pest-gumman för att låna en sil för att sikta mjöl med. Den unga kvinnan gav sig iväg. På färden träffade hon farbror Måndag som hon frågade var Pesten bodde. Sedan tackade hon för svaret och fortsatte gå tills hon kom fram till farbror Tisdag. Denne gav henne en slipsten som present. En bit längre bort träffade hon moster Onsdag som visade henne vägen till farbror Torsdag. Han i sin tur gav henne en spegel medan hon från moster Fredag fick en kam. Moster Lördag viste att Pesten var en elak och farlig kärring, så hon rådde den unga kvinnan, hur hon skulle bära sig åt för att få tag i mjölsilen utan att bli upptäckt. Solens gemål följde råden som hon fick och, när hon gripit tag i silen, skyndade hon sig tillbaka hem med den.
Strax efteråt upptäckte Pesten stölden och sprang efter kvinnan. Denna slängde då moster Fredags kam bakom sig. Kammen förvandlades till en djup skog, men Pesten gnagde en smal gång genom den och kom ifatt kvinnan. Då slängde hon slipstenen bakom sig. Stenen blev till ett högt berg, men Pesten borrade en tunnel genom det och kom ifatt kvinnan igen. Då kastade hon sin spegel bakom sig. Spegeln förvandlades till en stor sjö, men Pesten satte igång och drack upp allt vattnet. Sedan kom hon åter kvinnan ifatt.
I sin förtvivlan bad kvinnan Gud om hjälp. Gud lyssnade till hennes bön och, i sin stora nåd, förvandlade Han henne till en liten svala. Den är så snabb att ingen annan varelse på jorden kommer ifatt henne. Och det gjorde inte Pesten heller.
Daniel Onaca
De tre aftongästerna
En man som bodde tillsammans med sin fru och sin giftasvuxna dotter i en bergsby, någonstans, hörde en söndagskväll människoröster utanför. Han reste sig från sin köksoffa och gick ut för att se vad det var. Utanför porten stod tre gamla gubbar och väntade. Det syntes att de kom långväga ifrån. Mannen bjöd in dem på en bit mat och nattlogi.
– Vi tackar för din gästfrihet, svarade en av dem, men vi kan inte komma in alla tre på en gång.
– Hur så, undrade mannen?
Då förklarade gubben:
– Mitt namn är Välstånd, medan mina reskamrater här, den ene heter Framgång och den andre, Kärlek. Var snäll nu, gå tillbaka till huset och prata med din fru. Fråga henne, vem av oss tre som ska få logi hos er inatt.
Mannen gick in och berättade för sin fru om gubbarna han pratat med utanför.
– Vad bra, gladde sig kvinnan. Bjud in Välstånd!
– Är det inte bättre att bjuda in Framgång, frågade mannen försiktigt?
– Bättre att kalla in Kärlek, blandade sig deras dotter i.
– Låt oss göra som vår jänta säger, tyckte frun till slut. Gå ut till vandrarna och släpp in Kärlek.
Mannen skyndade sig till porten igen och kungjorde att den natten tänkte de erbjuda tak över huvudet åt den som heter Kärlek. Denne steg då in, men även de andra två gubbarna visade tecken på att ville göra samma sak. Mannen i huset blev förvånad:
– Jag bjöd endast in Kärlek. Varför vill ni också följa efter honom?
Då förklarade Kärlek:
– Vår lag är sådan att, om Välstånd eller Framgång bjuds in i ett hushåll, stannar jag och den andre kvar utanför, men om jag blir insläppt då följer mina kamrater alltid med.
Under Att berätta
Skattjakt
Ute i Sagomuseets trädgård står en drake…
Tjuvar var här i natt och tog drakens skatt. Många barn kom hit idag för att hjälpa till och leta efter skatten.
Under Att berätta
BERÄTTARSKATTEN
Sagomuseet i Ljungby presenterar, inom kort, Sveriges Berättarskatt. Där finner du massor av berättelser att lyssna till. Du kan också bidra med en egen historia.
Sagomuseet arbetar just nu med att skapa en berättarskatt i form av ljudfiler. Allt är indelat i olika kategorier. När du vill lyssna på en berättelse skall du bara kunna gå in och leta upp vad du behöver. Det kan till exempel vara en ny godnattsaga eller en tänkvärd historia. Du kan nå skatten dels via vår vanliga webbadress eller så går du in på www. berattaskatten.se
På detta sätt hoppas vi att sprida det muntliga berättandet och öka intresset för berättarrörelsen. Berättelserna kan användas som inspiration i såväl hem föreningsliv och skola. Skatten kan också bli en länk mellan lyssnare och berättare. Tanken är nämligen att om besökaren hittar en favoritberättelse, skall man kunna klicka på berättarens namn och få upp hans eller hennes alla historier i berättarskatten, samt en presentation av berättaren med kontakt info. Ytteligare en viktig funktion är att dokumentera dagens muntliga berättande. Om det skall ske på ett bra sätt, är det viktigt att många olika berättare bidrar med historier. Vem som helst skall kunna berätta in nästan vad som helst; livshistorier, sägner, folksagor, skrönor m m. På sidan får du utförlig information om hur du gör för att berätta in en historia. Kom också med kommentarer och åsikter, då kan vi lättare utveckla skatten så att den blir till stor glädje för alla.
Vildhjärta
Traditioner är något som hela tiden förändras. Det paradoxala är att om gamla sedvänjor, rutiner och fester ska leva vidare, måste de hela tiden leva i växelverkan med ett samhälle där arbete, resor och utbildning förändras. På traditionens grund skapas nytt. Vi har då och då uppmärksammat livets och årets fester här på bloggen. Här ett försenat inlägg med anknytning till veckans Alla hjärtans dag.
Bengt
En vanlig berättarövning, som en introduktion i en berättarkurs, är att deltagarna berättar om sitt namn. Här bidrar vår gästbloggare Bengt Söderhäll med sin berättelse om sitt namn. Och med det tackar vi Bengt för inspirerande inlägg som vidgat synfältet och låtit berättelser, litteratur, dikter, språk och minnen mötas i ett rikt associationsflöde.
För sextio år sedan, drygt, föddes ett gossebarn på BB i Uppsala. När modern förstod att det var ett gossebarn, plockade hon fram ett minne ur barndomen om ett mycket fult lamm som stötts bort av tackan, som hon räddade livet på och vars ull kom att bli stickade vantar och sockor. I minnet fanns också ett ljud, ett bräkande ljud. Bääääh. Där var namnet: Bääääängt.
Så blev det och eftersom ytterst få om ens något gossebarn under millenniets första elva år, döpts till Bengt, vill jag ta chansen att berätta att namnet Bengt skämmer ingen. Bengt är belagt i Sverige sedan 1364, men stavades den gången Benkt och är en försvenskning av det latinska Benedictus, som kan betyda ”den välsignade”. På hebreiska heter Bengt Baroch och om vi backar till Benedictus och delar upp namnet i bene och dictus; bene betyder gott, bra, riktigt, ordentligt och dictus/dictum betyder det sagda, utsaga, yttrande, ord.
Ja, ett fult bortstött lamm som bräkte gav namnet åt en välsignad som lägger orden rätt och säger det som är bra. Kanske är det oundvikligt om nu namnet inte skämmer någon att det i det närmaste är oundvikligt att inte skämma ett sånt namn.
Bengt Söderhäll
Sagan som var nära att dö
Sagan som var nära att dö
Det var en gång en gammal saga som inte hade blivit berättad på så länge att den blivit alldeles grå. Sagan sörjde. Den hade verkligen försökt. Överallt där människor berättar historier hade den varit, skördegillena, släktkalasen, för att inte tala om de låga stugorna vid brasan om vinterkvällarna. Den hade den stått där, på sagors vis lite i skymundan och väntat på sin tur. Men det blev aldrig så. Ingen lade märke till Sagan och så förblev den oberättad.
Åren gick. Sagan miste fler av sina färger och blev alltmer modfälld. Så kom nya tider med berättarcaféer och berättarfestivaler. Sagan var där. Den lyssnade och hoppades väl fortfarande. Och vilka historier! Underbara sagor, färgstarka, hjärtslitande, underfundiga. Men det var alltid någon annan saga, någon helt annan. Tunn och sliten, blekare än någonsin smög Sagan därifrån.
Nu var Sagan bara en tom, grå liten rök. Den hade börjat gå längs vägarna. En kväll kom den in i ett villasamhälle. Där låg ståtliga hus i långa rader, blanka fasader med stora upplysta fönster. Innanför rörde sig människor. De styrde och ställde och såg ut att ha otroligt brått. I några rum syntes ett egendomligt blått sken. Ingen tycktes ha minsta tanke eller tid för en saga.
Raderna av villor tog slut och där var stora skogen. Nu var Sagan mycket trött. Det är slut, tänkte den. Ingen minns mig mer. Skogen får ta emot mig, jag kryper in här, domnar bort…. Men då var det något som spratt till, som skrek och fräste, något litet och ludet, ett djur, en katt!
”Vem är du?” sa katten. Märkligt, tänkte Sagan, människorna ser mig inte, men den här lilla katten ser mig. ”Var inte rädd lilla katt. Jag är bara en gammal saga som snart ska dö. Det är ingen som vill ha mig längre”. ”Ingen vill ha mig heller”, sa kattungen.
Katten var en eländigt mager och tovig liten varelse. Den hade tassat runt bland de pampiga villorna. Gått från dörr till dörr, krafsat, bett att få bli insläppt. Men folk hade skrikit ”försvinn” och på ett ställe hade någon slängt kallt vatten över den. Nu satt den och frös så den skakade. Den kröp intill Sagan för att få lite värme. Sagan hade egentligen ingen, men det lilla som fanns, det gav den åt katten.
”Hör nu” sa kattungen, ”Ingen vill ha oss. Då måste vi hålla ihop. Lite längre in i skogen finns ett annat hus. Där har jag inte varit och provat. Ska vi inte gå dit tillsammans? Det går nog lättare om vi är två.”
Katten var ivrig, Sagan motsträvig, men så gick de i alla fall. Och vid foten av ett träd där låg en skranglig liten stuga. Där bodde en ensam kvinna. Folk sa att hon var speciell, och nog var hon lite egen, men hennes hjärta var stort. Och när hon fick se den magra lilla katten gav hon till ett rop. Dörren slogs upp, katten sprang in och Sagan slank efter obemärkt. Kvinnan skyndade sig att sätta mjölk på spisen och när kattungen druckit och hämtat sig lite sa den: ”Jag har inte kommit ensam. Jag har en saga med mig!” Kvinnan såg sig omkring. Spejade i varje vrå och skakade huvudet. Hon kunde rakt inte se någon saga. ”Släck ner lite” sa katten, ”stäng av TVn. Då ser du nog.”
Och nu såg kvinnan, eller snarare förnam. I ett av rummets bortre hörn var luften lite tätare. En närvaro knappt märkbar, lätta, lätta andetag, ett hjärta som slog…..men en saga? En alldeles riktig saga i hennes hus? Kunde det vara möjligt? Och katten bedyrade: ”Visst, det finns en saga härinne!”
”Jag har inte fått höra en saga sedan jag var liten flicka”, utbrast kvinnan. ”Snälla saga. Berätta för mig.” Sagan tittade ner. Den var bara en grå liten rök. Den hade inte sig själv. Det var så länge sen, så förfärligt länge. Den mindes inte ens riktigt hur historien gick.
Jag måste ändå försöka, sa Sagan till sig själv, jag måste.
Så började den, svagt och darrigt: ”Det var så här…”…..”Jo, det var en liten pojke som…” Det lät inte alls bra. Det lät bedrövligt. Det blev tyst i rummet. Sagan sökte efter orden. Kvinnan väntade. Katten väntade. Efter en hel evighet lyfte Sagan blicken och såg rakt in i kvinnans ögon. Och då hände något egendomligt. Sagans färger började framträda. Först kom det lite blått, så lite grönt och sen kom det orange! Långsamt, långsamt blev sagan synlig, det lyste om den och skimrade.
Sagan drog ett djupt andetag. Den rätade på ryggen och med en stämma som var aningen spröd men alldeles klar och stadig kom orden:
”Det var en gång”
Anna Lilljequist
Under Att berätta
Sagobygdens Blogg 