Sagan som var nära att dö

Sagan som var nära att dö

Det var en gång en gammal saga som inte hade blivit berättad på så länge att den blivit alldeles grå. Sagan sörjde. Den hade verkligen försökt. Överallt där människor berättar historier hade den varit, skördegillena, släktkalasen, för att inte tala om de låga stugorna vid brasan om vinterkvällarna. Den hade den stått där, på sagors vis lite i skymundan och väntat på sin tur. Men det blev aldrig så. Ingen lade märke till Sagan och så förblev den oberättad.

Åren gick. Sagan miste fler av sina färger och blev alltmer modfälld. Så kom nya tider med berättarcaféer och berättarfestivaler. Sagan var där. Den lyssnade och hoppades väl fortfarande. Och vilka historier! Underbara sagor, färgstarka, hjärtslitande, underfundiga. Men det var alltid någon annan saga, någon helt annan. Tunn och sliten, blekare än någonsin smög Sagan därifrån.

Nu var Sagan bara en tom, grå liten rök. Den hade börjat gå längs vägarna. En kväll kom den in i ett villasamhälle. Där låg ståtliga hus i långa rader, blanka fasader med stora upplysta fönster. Innanför rörde sig människor. De styrde och ställde och såg ut att ha otroligt brått. I några rum syntes ett egendomligt blått sken. Ingen tycktes ha minsta tanke eller tid för en saga.

Raderna av villor tog slut och där var stora skogen. Nu var Sagan mycket trött. Det är slut, tänkte den. Ingen minns mig mer. Skogen får ta emot mig, jag kryper in här, domnar bort…. Men då var det något som spratt till, som skrek och fräste, något litet och ludet, ett djur, en katt! 

”Vem är du?” sa katten. Märkligt, tänkte Sagan, människorna ser mig inte, men den här lilla katten ser mig. ”Var inte rädd lilla katt. Jag är bara en gammal saga som snart ska dö. Det är ingen som vill ha mig längre”. ”Ingen vill ha mig heller”, sa kattungen.

Katten var en eländigt mager och tovig liten varelse. Den hade tassat runt bland de pampiga villorna. Gått från dörr till dörr, krafsat, bett att få bli insläppt. Men folk hade skrikit ”försvinn” och på ett ställe hade någon slängt kallt vatten över den. Nu satt den och frös så den skakade. Den kröp intill Sagan för att få lite värme. Sagan hade egentligen ingen, men det lilla som fanns, det gav den åt katten.

”Hör nu” sa kattungen, ”Ingen vill ha oss. Då måste vi hålla ihop. Lite längre in i skogen finns ett annat hus. Där har jag inte varit och provat. Ska vi inte gå dit tillsammans? Det går nog lättare om vi är två.”

Katten var ivrig, Sagan motsträvig, men så gick de i alla fall. Och vid foten av ett träd där låg en skranglig liten stuga. Där bodde en ensam kvinna. Folk sa att hon var speciell, och nog var hon lite egen, men hennes hjärta var stort. Och när hon fick se den magra lilla katten gav hon till ett rop. Dörren slogs upp, katten sprang in och Sagan slank efter obemärkt. Kvinnan skyndade sig att sätta mjölk på spisen och när kattungen druckit och hämtat sig lite sa den: ”Jag har inte kommit ensam. Jag har en saga med mig!” Kvinnan såg sig omkring. Spejade i varje vrå och skakade huvudet. Hon kunde rakt inte se någon saga. ”Släck ner lite” sa katten, ”stäng av TVn. Då ser du nog.”

Och nu såg kvinnan, eller snarare förnam. I ett av rummets bortre hörn var luften lite tätare. En närvaro knappt märkbar, lätta, lätta andetag, ett hjärta som slog…..men en saga? En alldeles riktig saga i hennes hus? Kunde det vara möjligt? Och katten bedyrade: ”Visst, det finns en saga härinne!”

”Jag har inte fått höra en saga sedan jag var liten flicka”, utbrast kvinnan. ”Snälla saga. Berätta för mig.” Sagan tittade ner. Den var bara en grå liten rök. Den hade inte sig själv. Det var så länge sen, så förfärligt länge. Den mindes inte ens riktigt hur historien gick.

Jag måste ändå försöka, sa Sagan till sig själv, jag måste.

Så började den, svagt och darrigt: ”Det var så här…”…..”Jo, det var en liten pojke som…” Det lät inte alls bra. Det lät bedrövligt. Det blev tyst i rummet. Sagan sökte efter orden.  Kvinnan väntade. Katten väntade. Efter en hel evighet lyfte Sagan blicken och såg rakt in i kvinnans ögon. Och då hände något egendomligt. Sagans färger började framträda. Först kom det lite blått, så lite grönt och sen kom det orange! Långsamt, långsamt blev sagan synlig, det lyste om den och skimrade.

Sagan drog ett djupt andetag. Den rätade på ryggen och med en stämma som var aningen spröd men alldeles klar och stadig kom orden:

”Det var en gång”

                                   Anna Lilljequist