I skogarna norr om Duvberg och Överberg i Härjedalen ligger Skrattabbortjärnen. Jag gissar att man kan fånga en skrattabborre just där.
Du kanske inte har hört talas om denna fisk?
”Det är en slags ödla som man får på metkrok och som springer och skrattar, när de kommer på land” har en karl i Sveg berättat.
Men det var bäst att vara försiktig, för det sades att skrattabborren var den onde själv och i hans klor ville man ju inte råka.
Men det finns ett knep att inte råka illa ut, utan tvärtom få tur. Fångar du en abborre med rött huvud, guld- och silverstrimlade fenor och alldeles klar grön stjärtfena måste du vara snabb och stryka fisken med kniv eller annat stål. Är du inte nog snabb kan en hand sticka upp ur vattnet, gripa tag i fisken och dra ner den i vattnet igen och samtidigt hörs ett hemskt hånskratt från djupet. Det sägs att en del som fiskat upp en skrattabborre ur djupet blivit sjuka under en lång tid och att andra fått fiskelyckan förstörd för all framtid.
Men hinner du stryka fisken med stål kan den tala och berätta var det finns en skatt att gräva upp. Om någon förr i tiden plötsligt blev rik menade en del att denne fångat en skrattabborre.
Här är en länk så att du hittar till Skrattabborrtjärnen.
Mer om denna fisk kan du läsa i min bok Läskiga vidunder och sällsamma djur, som kan köpas billigt på Sagomuseet, samt i Ingvar Svanbergs artikel Vattenödlorna i svensk folklig tradition som återfinns i Svenska Landsmål och svenskt folkliv 2001, s 81-90.
Längs den gamla landsvägen mellan Överberg och Duvberg, en halvmil norr om Sveg, ligger denna jättesten.
Vid landsvägen från Bjärnum till Markaryd restes 1766 en sten som markerar gränsen mellan Kristianstads och Kronobergs län och därmed också mellan Skåne och Småland. Stenen kallas för Tattra sten eller Tattartavlan efter en gammal sten som tidigare stod här och förbjöd tattare “och annat löst sammangaddat folk infart i länen”.
Redan Gustav Vasa beslöt att tattarna skulle utvisas ur landet och under de följande århundradena utfärdades en rad förordningar att tattare och zigenare skulle hängas eller gripas och utvisas ur riket. 1748 utfärdade Kungl. Majt ytterligare en förordning om åtgärder mot “ främmande af the så kallade tartarers och zigeuners samt annat löst folks och lättingars strykande omkring landet”. Om dessa kommit in i landet nyligen skulle de jagas ut ur riket och ifall de återkom skulle de straffas med spö. Hade de tidigare uppehållit sig i en stad skulle de förbli där och inte “stryka omkring landet eller med bedräglige hästbyten och deras utprånglande eller ock på hwajehanda egenvilligt och skadeligt sätt allmogen förolämpa”. Den som inte följde förordningen straffades med spö eller ris, straffarbete eller fängelse på vatten och bröd. Till löst folk räknades också judar, tråddragare, lindansare och andra gycklare. Det innebar också att det var förbjudet att bevilja löst folk pass och för allmogen att hysa dem.
Saga och sägen är dikt. Det är påhitt och fantasi. Den kärna av sanning, som det ibland sägs att sägnen innehåller, är oftast frånvarande. Ändå har folkdikten fascinerat mig som källa till kunskap, både i mitt författarskap och i mitt berättande. Sägnen utspelar sig i en namngiven trakt, som stimulerar till upptäcksfärd både i hembygden och i främmande landskap. Händelserna tilldrar sig i en historisk vardaglighet, där människor kärnar smör, höstar gräset, vallar kreatur i skogen och sliter för brödfödan och där samhällets sociala struktur är tydlig. Folkdikten speglar också människors drömmar och förhoppningar och vi kommer dem mentalt nära. Jag har åkt på sägenresor med barn och vuxna och berättat sägnerna där det sägs ha utspelat sig. Jag har skrivit böcker om sägenomspunna platser och skapat appar för smartphone som guidar den intresserade i ett magiskt landskap. Allt i akt och mening för att inspirera människor att lära känna sin hembygd, skapa ett intresse för historia och naturligtvis också för att roa och underhålla. Berättelser är också ett sätt att lära känna främmande kulturer och länder. Jag glömmer aldrig när jag besökte Kalsoy, en av Färöarnas öar, och jag kom till Mikladalur och skolbarnen visade mig stranden där sälkvinnan gick i land. Denna sägen, den kanske mest kända Färösägnen, berättar inte bara en sällsam historia utan speglar också de hårda livsvillkoren på öarna.
Sagobygdens Blogg 