Månadsarkiv: april 2023

Hocken råur om de?

Längst till vänster står Catarina Carlesons farfars far Carl Magnus Carleson, han var tidigt fotograf. Här är han på besök med sin fru Anna, och sin dotter Ethel, och besöker sin mor som blivit änka och flyttat till sin brors familj i Munkalid, utanför Lönsboda. (Bild från Brogårdhssamlingen, Osby bibliotek)

I Lönsbodatrakten används, och användes än mer förr, det vi där kallar ”ögnawn”. Detta kan översättas till öknamn, men den svenska betydelsen av detta ord stämmer inte med den göingska/”Lönsbonitiska”, helt.

”Ögnawn” är ofta i grunden ett släktnamn som till exempel Bagare-Pellen, som byggs på generation för generation. Bagare-Pellens-Augusts-Sven eller Sar-Petters-Villes-Valter, förleden i det senare ”Sar” är troligen av kvinnonamnet Sara. Kanske var hon ogift, eller hade Petter med sig innan giftermål, eller blev hon änka tidigt och därför fick grunda detta släktnamn. 

Ibland är första ordet ett gårds eller torpnamn. Ett exempel är släkt-

namnet ”Vink-” som har sina rötter i Vinkatorpet. Sedan om torpet hette så, och gav namn till de boende där, eller om han som byggde det redan var benämnd som ”Vink”, vet jag ej. Kanske lika svårt att svara på som vilket som kom först av hönan eller ägget?

Namnen kan dock ibland vara mer av öknamnskaraktär, efter någon dråplig eller hemsk historia. Men det är mer ovanligt. 

Att placera folk i rätt släkt är viktigt, en vill liksom ha lite koll. Speciellt förr i tiden. Numera är det väl ersatt, delvis, i Cv’s ”referenser”.

Med utgång från detta skrev jag följande dikt på dialekt:

Hocken råur om de?

Oin fråua krävo swar

Ja de ska redas ud

Om de såu ta menna dar

Hocken va din faffar

Å Hocken ä din far

Å inte får vi glömma

Din farsa faffars-far

Hocken råur om de

Ja du må swara väjl

Ty de duger ej å säja

Ja raur om me säl!

(me säl = mej själv) 

Catarina Carleson 

Mamma till:

Sar-Petters-Villes-Valters-Matsa-Björn, 

Sar-Petters-Villes-Valters-Matsa-Jens, 

Bagare-Pellens-Augusts-Swensa-LarsEriks-Erik

Och

Bagare-Pellens-Augusts-Swensa-LarsEriks-Andrea

2 kommentarer

Under Folktro och traditioner

Svarta skolan – Catarina Carleson fortsätter gästblogga

Vi publicerar Catarinas dikt inspirerad av alla berättelser om Svartkonstskolan i Göinge. Men först berättar hon historier och sägner om den beryktade skolan.

Svarta skolan i Björkult, Örkened socken i nordöstra skåne.

Första gången jag hörde talas om Svarta skolan, och Svartkonst-böcker vet jag inte. 

Det ingick i uppväxten i Göinge att höra talas om detta, först utan att förstå vad det var. Men så småningom förstod en att det där var knappt något man skulle prata om och än mindre något att ”rota i”. Det lät för spännande och lite farligt.

I en stor gård i Örkened som jag besökt, men har lovat att inte avslöja vilken gård, där spökar det ibland och det sägs att det är för att det har bränts en Svartkonstbok i en öppen spis där, en gång i tiden. Bokhyllor lär ha flyttat på sig, även i modern tid. Men jag vet inte vad jag ska tro, för berättelserna  i Göinge säger, också, att det varken går att bränna eller sänka en svartkonstbok. Egentligen vet jag inte hur en skulle kunna göra sig av med en sådan?

Kanske finns det en och annan Svartkonstbok i något Göingehem än i denna dag, men det är inget man pratar om och jag kan tro att en hel del inte är så ”svartkonstigt” utan mer recept på naturmedicin och liknande som de använde förr i tiden. Men vem vet, de är så hemliga de där, böckerna. 

Svarta skolan, i Björkhult, lär ha varit en skola där en kunde gå i skolan hos självaste hin håle, ja ni vet han som en inte vågar nämna vid namn, men som det finns många namn för. I en äldre skrift såg jag namnet ”Röde-Petter”, och andra namn som används är ”den lede”, fan och för att förklara vad det är för en figur kan vi säga ”mörkrets furste”. Det är så en ryser, bara en tänker på det.

Några minnesgoda berättare vid de stora stenarna vid Svarta skolan

Vid platsen för Svarta skolan fanns en ihålig bok, en lind och några stora stenar.  Det sägs att en man som gick i den skolan kallades för Trane-Mattes ( för hans gård låg vid Trane-kärret eller Tranegylet, som de säger i trakten) och att han hade lovat bort sig till Hin håle som betalning för att han skulle gå i dennes svarta skola. 

Men då betalningsdagen inföll lurade Trane-Mattes ”Hin Håle” på något sätt så han lyckades komma undan. Dock lyckades ”den onde” ta Trane- Mattes skugga och sedan den dagen gick han runt i denna världen, där i Örkened, utan skugga hur soligt det än var. Denne Trane-Mattes kunde, tro det eller ej, mana upp döda, få dem tillbaka till livet igen. Det hade han lärt vid den svarta skolan. 

För att bevisa detta lär han ha fått pröva på en, som de på den tiden kallade, självspilling ( gammalt ord för en person som tagit sitt eget liv) vid namn Hök och han lär ha lyckats mana upp honom till livet,  dock tog det en bra stund så Trane-Massen frågade varför det dröjt och då sa Hök ”jag var i närheten av Sölvesborg, så därför tog det en stund att komma hit!” men efter ett kort samtal med denne Hök, manade Trane-Mattes tillbaka honom till döden.   

Det finns också historier om Svarta skolans siste elev som lär ha kallats ”Neringen”. Samma historia som finns om Trane-Mattes, angående att Hin håle skulle ha tagit hans skugga som betalning , finns även om ”Neringen”. Kanske gick det två personer utan skugga, soliga dagar, i Örkened, förr i världen?

Sida ur Neringens svartkonstbok. Den finns idag på Nordiska museet.

En gång visade min före detta svärmor mig platsen för Svarta skolan och jag såg några stenblock och några träd, men annars kändes inget speciellt. 

Kanske är berättelserna sanna? Kanske var det en skola som lärde ut naturvetenskap i en tid då detta inte sågs med blida ögon? Eller är det hela bara en fantasi? 

Hur som helst är dessa gamla historier spännande, lite hemska och sätter igång fantasin, tycker jag.

Det bästa sättet att skydda sig mot svartkonst lär vara att kalla på ”Fader vår” och gärna läsa bönen med samma namn.  Det kan ju vara bra att veta.

I dessa dagar kanske vi inte går ut i naturen och sällar oss till Svarta skolan, tiderna förändras, men det finns andra sätt att sälja sin själ. Om vi tittar oss riktigt noga omkring kanske vi kan se någon utan skugga, eller?

Om det skrev jag en dikt en gång, för ganska många år sedan, men nu när vi åter har krig i Europa tycker jag att den känns än mer aktuell: 

Svarta skolan

Att sälja sin själ 

kan tyckas enkelt

Det görs hela tiden idag

till multinationella företag 

eller till politiska partier

av tvivelaktig karaktär

Att sälja sin själ vid Svarta skolan

för att få någon speciell gåva

som att bota folk och djur

Skrämmande 

att sälja sin själ

Det var hemska tider det

säger någon

Det hemskaste är att 

Svarta skolan  har vuxit

folk säljer sina själar 

dagligen och överallt

till företag

Till den smutsiga vapenindustrin

för pengar som luktar

blod svett och tårar

till ödeläggare av Moder Jord

Svarta skolan i storformat – fan ta mej!

Catarina Carleson

Bilden som visar några minnesgoda sagesmän vid platsen för Svarta skolan kommer från Brogårdhssamlingen, Osby bibliotek. Vill du besöka platsen har den koordinaterna latitud/longitud 56.32241, 14.33932.

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Catarina Carleson – ny gästbloggare

Catarina Carleson kommer från Hökön i Osby kommun. Hon är en traditionsbärare som håller den göingska dialekten levande, genom att berätta och skriva dikter på sin dialekt. En kvinna som läst en dikt av henne berömde henne med orden: ”De ä artit att du som prada såu grannt du konna skriva precis som en annan prada!” Catarina inspireras till dikter av människor hon möter och har mött i jobbet och av deras berättelser.

2005 fick hon Kommunals Kämpestipendium för sina göingedikter.

Så här presenterar Catarina sig själv:

Jag är socialarbetare, som främst arbetat inom LSS och socialpsykiatrin i många år. Litteratur, berättande och dikter har alltid intresserat mig. Egna dikter började jag tidigt att skriva och jag har gett ut en diktsamling, Bräckt vatten. Länge var jag nyfiken på att gå en kurs i Muntligt berättande och gjorde det våren -22. Ibland berättar jag och läser egna dikter, på svenska och göingska (dialekt från min hemtrakt). Då jag är rätt ny som berättare söker jag mej fram och gräver i sägner, sagoskatter och i berättelser som kommer till mej via andra personer, litteratur och från min egen fantasi. 

Nu lämnar vi ordet till Catarina:

I slutet av 1990-talet jobbade jag som vikarie inom äldreomsorgen i Lönsboda, i nordöstra hörnet av Skåne. Dialekten där brukar kallas göingska, men eftersom Göinge är stort finns det lite olika former av denna dialekt. Förr kunde de höra skillnad ifrån vilken by inom samma socken folk kom ifrån, bara på dialekten. Lite coolt att tänka sig idag! 

Då, när jag jobbade inom äldreomsorgen, lärde jag mig mycket och inte bara om vård och omsorgsarbete utan också om människorna jag mötte och deras liv. Om deras tankar och om tider som flytt. 

En man som vi brukade gå till på kvällarna, och hjälpa med lite kvällsmat, hade ett foto i hallen. Jag hade ofta kastat blickar på det där fotot och funderat på historien bakom det,  och en kväll då jag hade lite bättre om tid, frågade jag. Till svar fick jag en historielektion, en del av en livsberättelse och lokalhistoria.

Han berättade:

”Jo det där är Gylsboda blåsorkester, förstår du, jag spelade kornett i den orkestern. Gylsboda var stort på den tiden, större än Lönsboda. Det bodde massor med folk där. Många kom från när och fjärran för att arbeta med att bryta den svarta stenen, som vi kallar svart granit i daglig tal, men den heter Diabas. Det blev ett riktigt levande samhälle som blomstrade. Det fanns affärer, skola, dansbana, missionshus, nykterhetsloge och fackförening. Ja och så fanns Gylsboda blåsorkester som jag spelade i, berättade han. Ja och säkert en hel del andra föreningar, också. ”

Jag tittade på bilden, och han pekade ut vem som var vm och vad kamraterna i blåsorkestern hette och vilka instrument de spelade. Och jag minns att han ville att jag skulle gissa vem som var han, på fotot, och att jag prickade rätt. Fotot och personerna fick liv, när vi tittade på bilden och han berättade.

”Vi brukade spela vid högtider, och  på första maj, då var det demonstrationståg och musik, såklart!”

När jag kom hem från jobbet, den kvällen skrev jag en kort, liten dikt, på den lokala dialekten, som ett minne över Gylsboda blåsorkester och vad mannen berättat. 

Fösste maj!

Gylsboa blåusorkesta

dåu spelte fösste maj

å fanan den va röa

å fläktade mä svaj

o våurens glaá fula (fåglar)

Då flöjtade i takt 

te orkesterns blåusmusik

onnras just om fula mä

begriber se påu politik?

Lämna en kommentar

Under Berättelser

Lite kort om skärtorsdag, påskkäringar och upptåg

Namnet skärtorsdag kommer från verbet skära = rena och syftar på hur Jesus tvättade lärjungarna fötter. Förr var det på skärtorsdagen som botgörare renades i kyrkan och dagen högtidlighåller minnet av den första nattvarden; Jesus sista måltid tillsammans med lärjungarna.

Enligt folktron var skärtorsdagsnatten häxornas natt då man trodde att alla onda makter släpptes fria i samma stund som frälsaren blev dömd, vilket skedde då Judas förrådde Jesus. Dörrar och spjäll skulle stängas och alla redskap som häxorna kunde tänkas använda till att flyga på skulle plockas undan inför denna natt. För att skydda djuren från att bli ridna av häxor på deras färd till Blåkulla målade man kors på ladugårdsdörren eller lade stål i tröskeln.

När jag var barn klädde vi ut oss och drog runt i byn med små korgar med egengjorda kort som delades ut i utbyte mot godis och pengar. Jag tror dessutom att vi aldrig tjänat så mycket som det här året då vi hade med oss ett par minipåskkäringar.

Idag är påskkäringar oftast små flickor utklädda i förkläde och huckle. De är söta och harmlösa, har målade fräknar i ansiktet och rosiga kinder. Det är ofta på förskolan som barnen klär ut sig och seden har allt mer blivit något som iscensätts av vuxna. Men för 150 år sedan såg det helt annorlunda ut.

Tron på trolldom är mycket gammal och i Norden har den troligtvis funnits i årtusenden. Redan på 1400-talet knöts platsen Blåkulla – dit häxorna troddes flyga för att möta djävulen – till ön Blå Jungfrun i Kalmar sund, men samtidigt var det vanligt att man trodde att Blåkulla låg någonstans i närheten, kanske i grannsocknen

Ordet påskkäring finns belagt i domstolsprotokoll från 1700-talet, men är säkert äldre än så, och troligtvis ett noanamn för häxa (precis som att man t.ex. sa gråben istället för varg, eller den onde istället för djävulen för att inte locka fram dessa). Tron på häxor och deras möten med djävulen levde kvar långt efter 1600-talets häxprocesser, men med tiden övergick de till mer lättsamma utklädningsupptåg som på 1800-talet startade som en västsvensk sed – och som då handlade mer om bus och upptåg än om godis.

Man vet inte exakt när själva utklädningstraditionen började men sannolikt i slutet av 1700-talet eller i början av 1800-talet. Då var påskkäringarna oftast tonåringar eller unga vuxna. Så kallad crossdressing var vanligt där flickorna klädde ut sig till gubbar och pojkarna klädde ut sig till gummor. De smorde ansiktet med aska eller så hade de så kallade skråpukar på sig, masker gjorda av tyg eller skinn och med hår, skägg och ögonbryn av mossa. Det handlade om att likna häxorna som det berättades om i sägnerna, och det var viktigt att inte bli igenkänd.

Påskkäringarna ställde till med en hel del hyss. De välte vagnar och skrämdes genom att lägga en skiva över skorstenen för att röka ut folk i huset. Eller så kastade de ner sten i skorstenen. De kunde också tigga mat och dryck, ofta alkohol. Men samtidigt var det okej att göra sådant som i vanliga fall inte var tillåtet. Seden spred sig snabbt över hela Sverige och även till Finland. Så kallade ryggpåhängning, det vill säga att man i smyg hängde saker på varandras ryggar, var ett annat upptåg. En sopa, en raka och ett smörjehorn (som med tiden ersattes av en kaffepanna) tillhörde påskkäringarnas utrustning, och dessa föremål kunde vara utklippta i papper eller tillverkade av små träbitar och kallades för påskatyg, dymmelknyppen eller blåkullapass. Seden med ryggpåhängning är gammal och har förekommit åtminstone sedan mitten av 1700-talet.

Häxorna troddes återvända hem från Blåkulla på påskaftons kväll vilket har lett till att det på olika håll i Sverige skiljer sig mellan om det är skärtorsdagen eller påskafton som är den rätta dagen för att ”gå påskkäring”.

Lämna en kommentar

Under Att berätta