Henrik Hallgren deltog i Sveriges första berättarfestival, den i Ljungby 1990. Efter det har Henrik fortsatt att berätta. Särskilt har han berättar historier ur den nordiska mytologin och ursprungsfolkens skapelsemyter och berättelser. På sin hemsida skriver han, att han har en ”förkärlek till berättelser som lyfter fram ekologiska och livsfilosofiska teman”. Han är också verksam som utbildare i ekopsykologi, naturpedagog, föreläsare och författare. Nu har han skrivit boken Naturlagen tillsammans med ekologen Pella Larsdotter Thiel.
Boken har undertiteln Om naturens rättigheter och människans möjligheter och argumenterar för att vattendrag, skogar och djur, ja allt levande, ska ha rätt att få existera på sina egna villkor och inte på människans. Författarna menar att det är hög tid att naturen ges juridiska rättigheter, som hejdar människans pågående exploateringen av naturen.
I samma ögonblick jag slår ihop boken, efter en tankeväckande och ständigt intressant läsning, rapporterar radionyheterna att världens miljöexperter konstaterar att Parisavtalets mål om en begränsning av den globala uppvärmningen till 1,5 grader inte kommer att nås. Uppvärmningen blir snarar 2,5 grader eller ännu mer, förutsatt att världens länder inte ändrar sin klimatpolitik. Jag kan inte låta bli att känna mig ganska uppgiven, samtidigt blir det så tydligt att boken jag just läst ut är viktig läsning. Tankarna om att naturen ska ges rättigheter framstår som så självklart.
Författarna ger exempel på att detta faktiskt har skett på en del håll i världen. Ecuador har skrivit in i sin konstitution att ”naturen, där liv produceras och existerar, har rätt till respekt för sin existens och att upprätthålla och regenerera sina livscykler, strukturer, funktioner och evolutionära processer”. Även om konstitutionen tolkats på ett sätt som tillåter en fortsatt exploatering av landets naturresurser, är det enligt författarna ändå ett viktig steg som tagits. På Nya Zeeland har Whanganuifloden, som är så viktig i maoriernas kultur, givits juridisk status. Överenskommelse mellan maorierna och staten bygger på urfolkets ordspråk ”Floden flyter från berget till havet. Jag är floden. Floden är jag.”
Just urfolkens seder och traditioner, förståelse av naturen som en levande helhet, deras myter och berättelser, rinner som en underström genom boken. Maorifolket, samerna och alla andra urfolk kan visa oss vägen till att leva i harmoni med naturen. Men jag saknar just myterna i berättelsen om naturens liv. Boken är en välskriven och gedigen genomgång av rörelsen om naturens rättigheter, den idéhistoriska bakgrunden och hur en lag skulle kunna konstrueras, men återberättandet av skapelsemyter, sagor och sägner, hade levandegjort urfolkens naturfilosofi och engagerat läsaren inte bara intellektuellt utan också än mer känslomässigt. I skildringen av maorifolkets kamp för sin flod återberättas en skapelsemyt och texten bränner till.
Författarna citerar också den samiske diktaren Paulus Utsi:
Så länge vi har vatten, där fisken lever
Så länge vi har land, där renen betar och vandrar
Så länge vi har marker, där det vilda gömmer sig
har vi tröst på denna jord
Jag tycker dikten väl sammanfattar den respekt inför allt levande som författarna lyfter fram som så avgörande för vårt fortsatta liv på vår planet. Med vår menar jag då inte människans, utan allt levandes.
Det som motiverar att jag skriver om boken på Sagobygdens blogg är just att urfolkens myter och berättelser kan göra att vi ser tydligare hur vi idag lämnat ett liv i samklang med naturen. I ett kort kunskapsfilosofiskt avsnitt argumenterar författarna för vikten ”att förstå världen inifrån”. Om vi enbart betraktar världen med förnuftet och utifrån vetenskapen är det lätt att naturen blir ett objekt, något utanför människan. Att uppleva världen med alla sinnen, känna in oss i landskapet, använda oss av ett erfarenhetsbaserat lärande och olika konstformer (där jag ser berättandet som en) vidgas vår kunskap om och uppfattning av naturen.
Författarna har skrivit en angelägen bok. Och tänk om de framöver kunde bjuda på en bok med urfolkens myter och berättelser, utifrån ett ekologiskt tänkande.
Henrik Hallgren och Pella Larsdotter Thiel: Naturlagen. Om naturens rättigheter och människans möjligheter. Volante. Stockholm, 2022.
Sagobygdens Blogg 