Hur lever sägner vidare? Här är ett litet enkelt exempel på hur berättartraditionen förmedlas vidare i den vardagliga samvaron mellan generationer och i barns lek. Arne Nilsson, som ger den här lilla skildringen, var i många år kulturnämndens ordförande i Ljungby. I juli publicerade vi på bloggen en dikt av honom Visst dansar väl ännu små älvor ibland.
Exakt årtal minns jag inte men låt mig säga att året var 2002. Vår Amanda var den gången en ca 6-årig liten Angelstadsflicka och vistades ofta hos oss båda, hennes mormor och morfar ute i Långhult. Där det gamla ursprungliga garverihuset (i verksamhet i mitten av 1800-talet) ju ligger tätt invid den förbirinnande Långhulta-ån. Där kunde hon bada, fiska och leka med kräftor som morfar plockat upp till henne och mycket, mycket annat fanns den gången på hennes ”semesterdagar” där ute.
Och naturligtvis hade hon mycket god kännedom om trollen med anknytning till Kuggaberg. Visserligen hade hon väl aldrig sett dessa, men väl hört dem vid flera tillfällen och oftast uppe i bergets grotta. Vid ett tillfälle då hon och jag cyklade ner till Kuggbergt och då hon ”inspekterade” en rostig och söndrig gammal kastrull hon funnit bortslängd vid bergets fot, fick hon syn på att inuti denna fanns och rörde sig såväl skalbaggar, sniglar som myror, otyg som jag bad henne låta bli, för ”det var säkert trollens mat”, läckerheter som de inte orkat med att äta, men som skulle serveras hela familjen vid senare tillfälle.
– Nej Amanda. Sätt undan den där kastrullen, för annars blir de nog arga och tror att du tänker ta maten ifrån familjen…
I smyg hade jag under samtalet plockar upp en handfull småsten, grenar o s v och medan hon var fullt sysselsatt med att inventera innehållet i kastullen så passade jag på att slunga upp mina hopsamlade stenar, kottar etc upp mot grottöppningen, kast som omgående kom nedrullande tillbaka till oss. Studsande och vältrande, ja hoppande mot oss båda.
– Där ser du Amanda. Nu har trollen blivit arga på oss, arga på riktigt. Nu slänger de ju sten ock bråte på allvar. Det är bäst vi cyklar hem igen. Mormor blir ju annars orolig och vi kan ju få sådant där otyg i huvudet.
Och vårt lilla barnbarn höll tyst med sin morfar. Via Långhults Norragård och därefter Mellangården, kom vi en stund senare åter till vårt röda lilla hus vid stenvalvsbron, varpå mormor omedelbart fick del av vår upplevelse vid Kuggaberg. Man ska inte bråka med trollen och definitivt inte stjäla mat från dem.
Arne Nilsson
Sagobygdens Blogg 