Månadsarkiv: januari 2012

Sverige berättar

Detta bildspel kräver JavaScript.

Sverige berättar är Sveriges radios berättarprogram i P4. Det produceras av Sveriges Radio Kronoberg och sänds lite då och då under de stora helgerna. I lördags, när det var Kulturnatt i Växjö, arrangerade radion tillsammans med Sagomuseet en offentlig berättarkväll med sagomuseets berättare och med Lisa Syrén, som både presentatör och berättare. Berättelserna väckte både dånande skrattsalvor som aldrig ville ta slut, mer eftertänksamma leenden och djupare begrundan. Berättelserna spelades in och ett ni har alla möjlighet att lyssna till berättelserna under påskhelgen då Sverige berättar sänds långfredag och annandag påsk. I P4 på förmiddagen. I väntan på de här historierna kan alla gå in i radioarkivet och lyssna på gamla program. Klicka här.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Sagomuseets verksamhet

Sagan om de tre dockorna

Det var en gång en kung som ansåg sig vara en stor kung och även klok konung. Han strök gärna stolt sitt långa skägg och sa:

– Just det. Jag är en klok konung! För att visa hur klok jag är, bjuder jag in vemhelst att utmana mig med en gåta eller ett pussel att lösa.

En dag mottog kungen ett paket innehållande tre dockor, och en utmaning som löd:

– Kära konung, om det är så att du är en så stor och klok kung som du påstår, var då så god och berätta hur dessa tre dockor skiljer sig åt.

Kungen deklarerade:

– Just. Jag är en betydande kung och en klok kung och jag ska med enkelhet lösa denna lilla gåta.

Kungen strök sig över skägget och hummade tyst för sig själv under det att han studerade de tre dockorna.

– Hum, hum, hum. Hum, hum, hum. Hum, hum, äh!

I beråd drog han sig i skägget, för han kunde inte skönja någon skillnad mellan dockorna. De tre dockorna var exakt lika, till form och storlek, intill allra minsta detalj.

– Nå, tänkte kungen. Jag är en stor kung och en klok kung och det sägs att en stor kung ska ha en vis man i sin närhet för att hjälpa till att lösa problem. Jag har en sådan vis man. Så kallade han på den vise mannen.

Den vissnande gamle vise mannen linkade in på borggården. Stödd på vandringsstaven bugade han inför kungen.

– Ers majestät. På vilket vis kan jag stå till tjänst?

– Vise man, sa kungen, här har jag tre dockor som är exakt lika. Vad är det för skillnad på dem?

Den vise mannen böjde sig fram för att skärskåda dockorna. Efter nog så mycken eftertanke, tänkte den vise mannen säga till kungen att en sån här sak inte var värd att slösa tid på. Han tänkte säga många andra saker till kungen också, men till sist sa han vist nog ingenting. Det är vist att behålla sina tankar för sig själv, särskilt i en mäktig kungs närvaro. Kungen sände iväg den vise mannen.

– Den här vise mannen har jag ingen nytta av, tänkte kungen. Han är för slug. Men jag är en stor kung och en klok kung och det sägs att en stor kung emellanåt ska lyssna till en dåres råd. En dåre drar sig inte för att ta plats där visa män inte törs vara.

Kungen kallade på dåren, som verkligen rusade in, dunkade kungen i ryggen och sa:

– Hallå, kungen. Hur står det till?

– Dåre, sa kungen. Jag har tre exakt likadana dockor. Vad är det som skiljer dem åt?

Dåren lyssnade inte. Han fick syn på de tre dockorna och ville genast börja leka med dem.

– Titta! Dockor! Låt oss leka låtsasleken! Låt oss låtsas att vi ska gå på pick-nick!

Innan dåren kom igång med leken, skickade kungen iväg honom.

– Den här dåren har jag ingen nytta av, tänkte kungen, och den här dåren är verkligen en dåre. Men jag är en stor kung och en klok kung och det sägs att en stor kung ska ha en berättare vid sin sida. Berättare har många visa ord i sina berättelser.

Han kallade på berättaren. In på borggården kom berättaren och bugade sig djupt och mycket elegant. Berättaren började omedelbart tala.

– Ers majestät, hur kan jag bistå er? Kanske en fabel? Eller en recitation på vers och med sång om er storhets ärorika hjältedåd? Eller kanske..?

– Det räcker, kommenderade kungen. Berättare, börja inte berätta alls. I dag har jag en gåta…

– Jaha! En sån som Sfinxens gåta? hasplade berättaren ur sig. Eller den där lille mannens gåta, han som spann halmen…

– Just det! Kungen höll upp handen för att få berättaren tyst. Lyssna nu. Jag har tre exakt likadana dockor. Du som är berättare, kan du berätta för mig vad det är som skiljer dem åt?

Berättaren kastade en blick på dockorna och sa:

– Ers majestät, det finns inget som skiljer de där tre dockornas åt!

– Det har jag redan sett själv, grymtade kungen.

– Ers majestät, sa berättaren, om vi inte kan se vad det är som skiljer de här dockorna åt, måste svaret stå att finna som i berättelsen om de tre skrinen: utsidan skiljer sig storligen från det som finns inuti dem. På samma sätt som med skrinen, måste skillnaden mellan de tre dockorna stå att finna på insidan av dem.

– Mycket bra, sa kungen. Men hur ska du kunna visa vad det är för skillnad mellan dem?

– Ers majestät, det måste finnas många sätt att nå en persons inre. För egen del känner jag bäst till vägen via öronen. Om ni tillåter.

Berättaren sträckte sig upp och ryckte ett skäggstrå ur kungens skägg.

– Aj! skrek kungen. Hur vågar du?

– Förlåt, bad berättaren, men som ni snart kommer att förstå, var det högst nödvändigt.

Han lyfte upp den första av de tre dockorna och stack in kungens skäggstrå i ena dockörat. Strået fortsatte längre och längre in, ända tills det helt och hållet försvunnit in i dockan.

– Ers majestät, sa berättaren, den här dockan måste föreställa en vis man: det den hör behåller den för sig själv.

– Mycket bra, sa kungen. Och de andra två?

– Om ni tillåter, sa berättaren och för andra gången ryckte han ett strå ur kungens skägg.

– Aj! skrek kungen och ryggade tillbaka.

Berättaren lyfte upp den andra dockan och började sticka in skäggstrået i ena dockörat. Strået fortsatte längre och längre in, ända tills det började synas i det andra.

– Ers majestät, dockan är helt visst en dåre: det som kommer in i ena örat försvinner ut genom det andra.

– Mycket bra, sa kungen. Och hur är det med den tredje och sista dockan?

– Om ni tillåter.

– Aj!

Än en gång hade berättaren ryckt ett strå ur kungens skägg. Han lyfte upp den tredje dockan och började sticka in det i ena dockörat. Strået fortsatte längre och längre in. Det kom inte ut genom det andra örat, men det blev inte heller kvar inne i dockan. När berättaren stuckit in skäggstrået i ena dockörat, kom det långsamt ut genom dockmunnen.

– Ers majestät, den här dockan är en berättare: vad den hör, berättar den vad det lider.

Kungen tittade på de tre dockorna.

– Berättare, du har löst gåtan, men jag ser att du givit mig en ny att fundera över. När du stack in skäggstrået i dockörat, var det rakt. Men när det kommer ut ur dockmunnen är det lockigt. Hur förklarar du det?

– Ers majestät, sa berättaren, ingen berättare värd namnet kommer nånsin att berätta något likadant som han hört det. Vi måste alltid hitta på något eget att lägga till när vi ska återberätta en historia.

– Och så har jag gjort när jag återberättat sagan om de tre dockorna för dig.

Bengt Söderhäll


Återberättad av Bengt efter The Three Dolls, återgiven av David Novak i David Holt & Bill Mooney (ed) (1994) Ready-To-Tell Tales, Arkansas, USA: August House. David Novak berättar i nämnda bok att han fått berättelsen under en resa av Mr Dasgupta, musiker från norra Indien.

8 kommentarer

Under Att berätta

Spelkväll med Story Cubes

Bild

Vi samlades en kväll runt ett bord. Framför oss låg nio bild-tärningar. Det är allt som behövs för att spela Story Cubes.
Du slår ut alla nio  och utifrån de  symboler du får upp, hittar du på en historia. Vi delade in tärningarna i tre grupper, en för person, en för problem och en för lösning.
Berättelserna blev många och fantasifulla.  Det var om katten som tappade sitt nionde liv, telefonen som var blyg  och mycket mer. Tiden rann iväg, vi ville aldrig sluta och det bästa av allt; alla vann!

Spelet finns att köpa på Sagomuseet,  köp i vår butik eller beställ här

6 kommentarer

Under Att berätta

Gustaf Ericsson – en berättare

Häromdagen skrev jag om boken Sagor från Södermanland. Gustaf Ericsson skrev i många fall ner samma saga flera gånger. Över 100 sagor finns i tre olika versioner. I sin inledning till boken frågar sig Bengt af Klintberg vilken version som är lämplig att välja för publicering, den äldsta, den som kanske trognast följer sagespersonens återgivning eller den där Gustaf Ericsson framträder som berättare själv. Bengt har stannat vid det tredje alternativet. Ett argument är att när sagorna ”har framförts av en duktig sagoberättare har dramatiken och komiken förstärkts av berättaren med olika stilmedel.”
I bokens sagourval försöker Gustaf Ericsson ”återge hur det kan ha låtit när en saga berättades efter alla konstens regler”.

Det här gillar jag, att perspektivet flyttas från sagan som skriven text till sagan som en ursprungligt muntlig berättad historia, där berättaren sätter sin prägel på historien.

Gustaf Ericsson är inte bara en upptecknare, han är också en traditionsbärare. Så här kan det låta i en kort skämtsaga.

Kärringen som älskar värmen
En kärring låg en gång sjuk, och man nödgades skicka bud till en präst att han skulle gifva henne den tröst på sjuksängen, som bäst kan passa emellan präster och kärringar som hafva samvete.

Ja, prästen efterfrågade huru hon hade sina räkningar ställda emellan sig och världen. Han afmålade för henne den himmelska glädjen såsom bestående af musik och all möjlig glädje.

– Ja, musik och dans, sade kärringen, har jag aldrig älskat i all min dar, huru rart det än låter.

– Men, tillägger prästen. helvitet består af idel brinnande eld och svavel.

– Just dit vill jag komma, menade kärringen, ty jag har varit frusen och mån om värmen i all min dar.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Sagor från Södermanland – ett läsäventyr

En av mina absoluta favoritsagor berättar om När Vår Herre och Sankte Per söker nattlogi. De nekas detta av en rik kvinna och vänder sig därför till en fattig gumma i samma bo som inte bara ger dem sängplats utan också bjuder dem att äta. När gästerna nästa morgon vandrar vidare säger de att som tack ska det som hon börjar med denna morgon räcka ända till kvällen.

Kvinnan förstår väl inte rätt vad det betyder, men den väv hon denna morgon börjar klippa till plagg av, tar aldrig slut och hon klipper det ena plagget efter det andra. När den rika grannkvinnan erfar detta, ångrar hon sin njugghet och hoppas att främlingarna åter ska komma till byn och då ska hon minsann bjuda på det bästa huset förmår. Efter lång till inträffar detta verkligen. På morgonen ger Vår Herre och Sankte Per samma tack till kvinnan.

Hon har en väv liggande framme men tänker att hon först måste gå på ett visst ställe för att sedan kunna klippa i fred. Men det blir det första hon gör den dagen och det tar till hennes fasa aldrig slut och hon drunknar i kärret hon skapar.

Som så ofta förenas tydlig moral och drastisk folklig humor i folksagan. Den här sagan tecknades upp av metallarbetaren Gustaf Ericsson under 1800-talet andra hälft och publicerades, utan att upptecknarens namn angavs, i Bidrag till Södermanlands äldre kulturhistoria band VIII 1895. Det här verket utgavs av Södermanlands fornminnesförening, som Gustaf Ericsson var medlem i. Men han deltog inte i fornminnesföreningens möten, han ansåg att hans rock var för trasig.
Gustaf Ericsson var unik, han var den förste av de stora upptecknarna under 1800-talet som själv var sprungen ur småbrukarnas och arbetarnas led.,

Mycket länge har jag tänkt tränga djupare in i hans sagor, men tiden har aldrig riktigt räckt till. Större delen av hans omfattande uppteckningar finns i dag på Institutet för språk och folkminne i Uppsala, över 7000 sidor. En del av detta har publicerats i de fem banden Folklivet i Åkers och Rekarne härader.

Men först nu kommer hans sagor ut. Det är Bengt af Klintberg som sammanställt ännu en mycket förnämlig dokumentsamling, Sagor från Södermanland, utgiven av Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur. Utgåvan rymmer en innehållsrik inledning där Klintberg tecknar Gustaf Ericssons gärning och en avslutande kommentardel. Boken utgör nr 7 i serien Svenska sagor och sägner, som började utges 1937 med Mickels i Långhult sagor och där de avslutande delarna 11 och 12 utgörs av Eva Wigströms och P.A. Säves uppteckningar. Och det är just i det sällskapet Gustaf Ericson förtjänar sin plats, bland de absolut främsta samlarna av folkdiktning. Och Bengt af Klintberg reser frågan ”om inte Gustaf Ericsson är  den mångsidigast av dem alla.”

Det är bara att tillägga: Köp boken, läs den och framförallt berätta sagorna. Det är inte alla dagar det kommer ut en samling med härliga, fräscha och mindre kända sagor på nära 400 sidor.

Per Gustavsson

PS Boken finns till försäljning på Sagomuseet för 250:-. Beställa här.

3 kommentarer

Under Litteratur

Spillkråkan

När jag rustar ett rum i huset vid Dalälvens strand i norduppländska Älvkarleby, faller ett rispapper ur en bok. På rispapperet ett träsnitt, nu tio år gammalt, föreställande en spillkråka, en tillkråka, en stönkråka: regndrypan, veknarrn, hjertnidsfogeln, tyrkråkan, svarthackspetten, spjunkrakan, regnspätten, regenkricken, vattfågeln, hultskrytan, tillan, regnripan, häxfågeln, tykråkan, tåiten, störnkråkan, regnpjukan.

Ja, kärt barn har många namn.

Här nära Dalälven utlopp har vi gått om hackspättar, gröngölingen är ganska rar, men den större hackspetten och spillkråkan vågflyger mellan torrfurorna allt som oftast. De där hackspettarna hörs rätt väl och såväl deras hackande som spillkråkans karaktäristiska klyande, det utdragna tylängtande ljudet och de linjer deras flygande ritar i skogsluften, hjälper oss att se avstånd och rum i naturen.

Boken träsnittet  tjänat som bokmärke i är del ett av ”Gyllene äpplen – Svensk idéhistorisk läsebok” (Atlantis 1991) och det har legat mellan sidan 584 och 585, ett avsnitt i tvåbandsboken som bär rubriken ”Jämlikhetsyra” och handlar om Thomas Thorild och de influenser Baroch Spinoza hade på Thorilds filosofi och om utgångspunkten i Newtons mekanistiska världsbild, men med egen där Thorild menade att partiklarna i världen och den gudomliga rörelsekraften bildade materien – som var i ständig förvandling. Ja, där har den avbildade spillkråkan varit instängd i nio år.

Ur anteckningarna november 2002:

I torsdags besökte jag SOFI i Uppsala. Det var en alldeles fantastisk dag då förste arkivarien Bodil Nildin-Wall tog emot och generöst öste ur sitt kunnande, med finess hjälpte mig in i katalogkortens labyrintiska värld och bjöd in till lystet sökande i biblioteket.

Syftet med besöket, förutom att studera en kär fågels många namn, var att bekanta mig med miljön. Syftet uppfylldes med råge och jag hann till och med med att sitta i forskarsalen och studera sägner från Bergs socken i Jämtland och Älvkarleby socken i Uppland.

Gunilla som plockade fram de dokument jag ville läsa, levererade med inspirerande fart och kopieringsmästaren gjorde sitt nästan innan jag bett om det.

För att försöka säga det en tredje gång: i SOFI i Uppsala finns en sådan mängd intressant material om ord, namn, sägner, sagor, skrönor – insamlat under 18- och 1900-talen – att det skulle räcka till många läsvärda böcker och det vore gott om denna väsentliga del av vårt kollektiva minne offentliggjordes i större omfattning än vad som nu är fallet.

Hur var det med den kära fågeln, spillkråkan? Jo, vi har haft en sån hackare luftdoppande och trillande till och från här på Mon och när första snön föll, skars en bild av spillkråkan, eller rödmössan som den heter på sina håll i Uppland, skars ut i päronträ. Färg rullades på och här intill ser du resultatet. Från jämtsk barndom hade i minnet sparts namnet svartspett och nog har denna fågel många namn: tillkråkan, stönkråkan, regndrypan, veknarrn, hjertnidsfogeln, tyrkråkan, svarthackspetten, spjunkrakan, regnspätten, regenkricken, vattfågeln, hultskrytan, tillan, regnripan, häxfågeln, tykråkan, tåiten, störnkråkan, regnpjukan.

SOFI heter nu Institutet för språk och folkminnen och har i vidavärldenväven adressen: http://www.sofi.se/

Bengt Söderhäll

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Finns det pump, å?

Berättelsen om Gretas fråga har jag berättat många gånger, men inte förrän nu, snart åtta år senare, börjat jag förstå att en annan tid och därmed ett mycket annorlunda leverne, ryms i den lilla pumpberättelsen. Vet du vad du varit med om innan du berättat om det? Vet du vad du vet innan du berättat om det? Frågor som dessa har följt mig under många år och i kursverksamhet och vardagsliv och just nu kommer det för mig att Gretas fråga tjänar som farstu om vi vill stiga in i förflutenhetens verklighet, ommålad via minnen, föreställningar, kunskap och fördomar.

Det finns i allas våra liv händelser, episoder, som dröjer kvar och blir viloplatser och dungar för eftertanke, ja, de blir tankens redskap för att få reda i en ofta omtumlande och svårgripbar tillvaro. En sådan händelse var jag med om på min namnsdag 2004, det vill säga den 21 mars.

Det var fredag och vårdagjämning och snart nog åtta år sedan. Greta, snart 96, satt på passagerarplatsen i den ljusgröna nya Peugeot 307 Combi och riktigt mös. Färdräknaren visade 6. En enda röd siffra. Jag, bakom ratten, funderade vad den betydde och förstod efter en stund att siffran betydde sex kilometer.

Greta sa flera gånger under den 22 kilometer långa färden från Gävle till Mon vid Dalälvens strand, att bilen går fint och att det var då märkligt så många bilar han hade, han som satt och åt. Ja, det var bilförsäljaren Tomas hon talade om, som när vi kom för att hämta bilen kastade i sig en hamburgare.

– Han säljer bilar, försökte jag.

– Den går ju fint den här, sa Greta för tredje gången och jag höll med.

– Men, kom det sen.

– Ja, undrade jag.

– Men,…

– Ja…?

– Finns det pump, å?

Detta med pump återkom och vid Bomans backe mellan Gävle och Furuvik, ställde Greta frågan för tredje gången och då förstod jag. Greta föddes vid Pingsttid 1907, sju år före första världskrigets utbrott och när hon växte upp var inte vägarna asfalterade och de bilar som började bli någorlunda vanliga när hon var tonåring på 20-talet hade däck som på lättviktare och mopeder och punktering var ingen ovanlighet. Vev för att starta, lagningsgrejer till däck och en pump var då en självklar bilutrustning.

Vad jag svarade? Inte förrän nu, snart åtta år senare, börjar jag förstå omfattningen av de förändringar Greta erfarit under åren från 1910-talet, innan allmän och lika rösträtt införts, innan arbetstiden blivit dräglig, innan alla moderniteter blivit nästan var mänskas egendom – till den där vårdagjämningen för snart åtta år sedan. Gretas oro över att vi skulle bli stående med punktering lång hemifrån förflyttade oss båda till en tid som hon fortfarande hade in på huden och jag försökte föreställa mig och:

– Jo, Greta, det finns pump, å.

Bengt Söderhäll

2 kommentarer

Under Att berätta

Vildhjärta

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Blå Fogel

Den här svenska folkboken är en översättning av Madame d´Aulnoys kända fesaga Fågel Blå från 1696. Den har kommit ut i många upplagor i Sverige, den äldst kända är från 1794. Sagan har den långa undertiteln: Huruledes en ung konung blef af ett Troll, genom dess list uti Blå Fogel (till en Papegoja) förwänd, i hvilket tillstånd han uti 7 år uthärda måste; men emedlertid fägnade síg af sin Kärastes Samtal intill dess afunden honom sådant nöje afskar, hwaröfwer han så när kommit om lifwet, dock ändteligen befriad, och kom till sin förra gestalt igen.

Sagans slut återfinns också i en Grimmsaga.

Mitt exemplar är tryckt 1824. Observera bildens likhet med den som prydde sagan om Guldgåsen 14 år senare.

Per Gustavsson

1 kommentar

Under Att berätta

Strimlusen

Alla har skrivit berättelser i skolsammanhang. En och annan har gått skrivarkurser, inte sant? De flesta av oss som skriver har fått höra att det är viktigt att döda sina älsklingar. Ja, det brukar heta ”kill your darlings”. Jag har aldrig tyckt om det där dödandet och det inte enbart för att metaforen är lånad från en rå sida av det mänskliga. Nej, jag tycker inte om uttrycket eftersom jag vill fortsätta att ha mina älsklingar kvar. De är nämligen inte så många. I lönndom har jag bevarat en av mina älsklingar i mer än fyrtio år. Om jag riktigt räknar efter så är det fyrtiofyra år sedan jag ritade mer än skrev ned en rad om en liten rödsvart lus som jag varken visste vad man vi givit den eller vad den skulle vara bra för. ”Snyggt kryp”, så skrev jag och sedan den sommardagen för så många år sedan har den varit mig kär, en älskling jag inte släppt, trots att jag i gymnasiets första år fick höra att den lilla dikt om min nyvunna älskling jag totat ihop inte dög:

Du kryper från strå till strå.

Längtar efter att ni ska bli två

och skaffa en hel rad rödsvarta ungar,

som kan leka i era gräsdungar.

Jag minns att jag blev en smula sårad av lärarens negativa syn på mitt diktverk, men jag kastade inte bort lusen – som var en strimlus. Strimlusen har varit snäll mot mig under åren. Den har funnits vid min sida hela tiden, inte synlig alltid, men när jag behövt den och när jag för drygt ett år sedan började skriva ett slags berättande treradingar, ja, då sjöng den och sången handlade om att den ville vara med. Jag satte mig före att skriva 367 treradingar. Att det blev just 367 har med året och knäppkoftan att göra: en trerading per dag året runt och en extra att knäppa ihop året med – eller knäppa upp – och som jag tänkte mig som en hemstickad kofta i ull färgad av naturens blader och strån.

Under åren hade jag lärt mig att strimlusen är en graphosom och att graphosomerna tillhör skinnbaggarna. Det där graphosom är grekiska och översatt blir det skriftkropp. Se där! En älskling som aldrig dödats kom till hjälp och följde mig genom hela arbetet med treradingarna och när slutet var nära blev det även två treradingar om den där lusen som pockat på uppmärksamhet för fyrtiofyra år sedan.

Kanske blir koltrasten ledsen om jag inte berättar att också hon varit med under detta utforskande av kort poetiskt berättande. Så är det, strimlusen och koltrasten, två skrivbiträden som, levande älsklingar och vänner, starkt bidragit till att berättandet kom igång igen.

 332

en mycket liten gran står där

intill den växer en mycket liten kantarell

på den gula hatten läser vi graphosomens meddelande

342

den kryper omkring med tecken på ryggsköldarna

skinnbaggen strimlus

ovetande om tungomålens mångfald bär den allas skrift

350

koltrasten sätter näbben mot de blottade årsringarna

öppnar gyllene flöjten

sjunger gammelfurans berättelse över kalhygget

(De tre treradingarna är tagna ur diktsamlingen  SpegelskärvorPoetiska återspeglingar saltando i C-dur, Beijbom Books, 2011)

Bengt Söderhäll

Lämna en kommentar

Under Att berätta