Häromdagen skrev jag om boken Sagor från Södermanland. Gustaf Ericsson skrev i många fall ner samma saga flera gånger. Över 100 sagor finns i tre olika versioner. I sin inledning till boken frågar sig Bengt af Klintberg vilken version som är lämplig att välja för publicering, den äldsta, den som kanske trognast följer sagespersonens återgivning eller den där Gustaf Ericsson framträder som berättare själv. Bengt har stannat vid det tredje alternativet. Ett argument är att när sagorna ”har framförts av en duktig sagoberättare har dramatiken och komiken förstärkts av berättaren med olika stilmedel.”
I bokens sagourval försöker Gustaf Ericsson ”återge hur det kan ha låtit när en saga berättades efter alla konstens regler”.
Det här gillar jag, att perspektivet flyttas från sagan som skriven text till sagan som en ursprungligt muntlig berättad historia, där berättaren sätter sin prägel på historien.
Gustaf Ericsson är inte bara en upptecknare, han är också en traditionsbärare. Så här kan det låta i en kort skämtsaga.
Kärringen som älskar värmen
En kärring låg en gång sjuk, och man nödgades skicka bud till en präst att han skulle gifva henne den tröst på sjuksängen, som bäst kan passa emellan präster och kärringar som hafva samvete.Ja, prästen efterfrågade huru hon hade sina räkningar ställda emellan sig och världen. Han afmålade för henne den himmelska glädjen såsom bestående af musik och all möjlig glädje.
– Ja, musik och dans, sade kärringen, har jag aldrig älskat i all min dar, huru rart det än låter.
– Men, tillägger prästen. helvitet består af idel brinnande eld och svavel.
– Just dit vill jag komma, menade kärringen, ty jag har varit frusen och mån om värmen i all min dar.
Per Gustavsson
Sagobygdens Blogg 