Etnologen Susanne Nylund Skog har skrivit boken Samlare, jägare och andra fågelskådare (Carlssons bokförlag i samarbete med Institutet för språk och folkminnen, 2018). Susanne Nylund Skog är verksam som forskare vid Institutet för språk och folkminnen. Hon är docent i etnologi vid Uppsala universitet och i nordisk folkloristik vid Åbo Akademi. Hon disputerade 2002 på en doktorsavhandling om förlossningsberättelser. Hon har även forskat om judiskt liv i Sverige och utgav 2012 Livets vägar. Svenska judinnors berättelser om förskingring, förintelse, förtryck och frihet.
Vi gav den nya boken till berättaren Helena Heyman, som också är en hängiven fågelskådare. Så här tyckte Helena:
I boken Samlare, jägare och andra fågelskådare analyserar författaren fågelskådares berättelser. Susanne Nylund Skog är inte själv fågelskådare och boken är alltså inte någon fågelbok.
För att studera och närmare beskriva vad fågelskådning står för och vad fågelskådaren är för person har författaren valt metoden att analysera människors berättelser. Berättelserna utgörs av rapporter, erfarenhetsberättelser, reseskildringar, dagböcker, samtalsintervjuer och svar på frågelistor om fågelskådning.
Inledningen redogör för metoden att använda berättelser för analys av material. Här redogörs även för en allmän orientering om fågelskådning, olika kategorier av fågelintresserade, fågelföreningar och fågelskådningshistorik. I sju kapitel tolkar författaren genom fågelskådares berättelser hur de gestaltar, förstår och värderar sig själva, andra fågelskådare och fågelskådning. Avsikten är att beskriva centrala aspekter i nutida svensk fågelskådning.
Som bokens titel anger lyfter författaren främst fram fågelskådning som samlande av och jakt på olika fågelarter. Kapitlens namn anger vad de handlar om. ”Dra och kryssa” ”Kunna och lära” ”Samla och ordna” ”Jaga och tävla”. Här beskrivs olika fågelskådares egenskaper som framförts i intervjuerna.
De vill verka obegripliga och coola när de använder sin terminologi/jargong. De vill bli beundrade för sina många ”kryss” (antal sedda fåglar). De vill bli hjältar för sitt kunnande. Samlandet på fågellister fungerar som förlängning av jaget. Att anstränga sig för att få se en ovanlig art ger prestige och status. Krysslistor ses som troféer över erövringar av ovanliga fåglar. Fågelskådare betraktas som töntar och nördar.
I ”Resa och skriva” ställs resandet i fokus och behandlar olika typer av reserapporter. I reseberättelserna som alla både har journalistiska och äventyrliga drag finns alltid ett spår av esteten som berättarroll. Denna estet, i boktitelns ”andra fågelskådare”, blir alltmer framträdande i naturskildringarna i ”Värna och uppleva”. En djupare aspekt på fågelskådning lyfts fram som genomsyras av den naturlyriska traditionen.
I det avslutande kapitlet ”Leka och njuta” ges plats för olika fågelskådartyper, framförallt esteten naturnjutaren, en kategori som författaren menar dominerar i alla berättelserna om fågelskådning. En förmågan att använda romantiska naturlyriska termer och samtidigt leverera naturvetenskapliga fakta. Här citeras journalisten Eva Stenvång som menar att skåda är att njuta. Och kanske är det inte egentligen fåglarna det handlar om, utan människan som en oupplöslig del av naturen och skapelsen.
Här nämns även Erik Rosenberg, ornitologen och naturskildraren som räknas som den svenska fältornitologins fader. Han beskrevs som en blygsam enstöring som vandrade och cyklade till fågellokaler i hemtrakten. På 1950-talet skrev Rosenberg fälthandboken ”Fåglar i Sverige” där han med sin språkkänsla och drivna stilistik frammanade ”bilden av fåglarna som våra resenärer på evolutionens stora resa genom tiden”.(Nordin 2016)
Boken kan knappast ses som intressant för en fågelskådare att läsa. Ur en professionell synvinkel (tex. etnolog, berättare) däremot är metoden intressant att ta del av. Att med hjälp av berättelser försöka beskriva ett intresse och de personer som ägnar sig åt detta. Boken är en populärvetenskaplig redovisning av en studie och som sådan intressant men helt enkelt lite tråkig. Bokens omslag är inte heller lyckat med sina dystra nyanser av blått och grönt med små kolsvarta fågelskådarsiluetter som alla vänder ryggen till.
Jag saknar en redovisning av vilka frågor som ställdes i frågelistorna och till vilka kategorier fågelskådare frågorna ställdes. Även hur många som deltog i studien, deras ålder och i vilka delar av landet dessa var bosatta. Det hade varit lättare att förstå och bedöma resultaten av analyserna om detta redovisats.
Själv fågelskådare känner jag inte riktigt igen mig.
Varför ges inte naturnjutaren, esteten större plats i boken undrar jag. Det är ju enligt författaren den kategorin som dominerar berättelserna. Jag menar att ett intresse för och kunskap om ett ämne bäst kan beskrivas och förmedlas av någon som själv är kunnig i och fascinerad av ämnet. För mig som fågelskådat i fyrtio år säger bokens avslutande citat från frågelistan allt om fågelskådning och skådare. Det handlar om att uppleva!
Jag har upplevt några nätter vid fågelsjöar som blivit till minnen för livet för mig, och jag unnar alla som är intresserade av fåglar en ”tropisk natt” vid en fågelsjö i midsommartid. Hela omgivningen sjuder av fågelsång, man ser fågelsiluetter avspegla sig i månljuset och vingslag hörs i natten. I sådana stunder känner man en intensiv närvaro i ett tidlöst tillstånd, det kunde lika gärna vara år 1012 som 2012, och man kunde lika gärna vara i Afrika som i Närke.
Helena Heyman
Sagobygdens Blogg 