Nu är det snart dags att släppa ännu en nyhet på vår hemsida. Sagovärlden – ett digitalt spel som bygger på gammal folktro.
Spelet är skapat av Anton Wiklund och tar spelaren in i en värld av drakar, spöken, troll och andra märkliga varelser. Bilden ovan ger dig en försmak av hur spelet kommer att se ut.
Jag har just uppträtt med en – för mig- ny folksaga. Det var ett hopkok av två berättelser från olika kulturer. Den som kokat till denna gryta och kryddat med eget påhitt, är förstås jag. Varför gjorde jag så? Jo, av flera skäl. Jag ville bjuda på en berättelse med starka känslor och med en sensmoral som kändes som min. Det skulle gärna vara en novellsaga, utan stora underverk och med ett vuxet innehåll. Det vore också kul att ge publiken och mig själv något annat än det jag berättat under senare tid, nämligen traditionella svenska berättelser ( om det nu finns några sådana).
När jag så började leta lämplig berättelse stötte jag- som så ofta – på flera problem.
Det första och största var att hitta något som jag tyckte om. Alla som försökt vet att man får läsa mycket ointressant innan man hittar sådant som tilltalar en. När jag så väl fann en berättelse som föll mig i smaken, så var det bara delar jag tyckte om, dessutom kändes sensmoralen gammal och förlegad.
Vad skulle jag göra? Jo, jag skar helt enkelt bort vissa stycken av berättelsen och satte till ett avsnitt från en hel annan saga. Slutligen gjorde jag om slutet så att sensmoralen blev något jag kunde skriva under på.
Igår stod jag då inför publiken och inledde med följande ord:
Detta är en berättelse som till stor del är inspirerad av en romsk folksaga. Jag har också lagt till delar från en bröderna Grimm saga. Men framförallt är det en historia som jag- Mikael Thomasson- påverkat.
Jodå, framförandet gick bra, men väl hemma igen, funderar jag på om man verkligen får gör på detta vis? Vad tycker du?
Mycket tyder på att sommarens besökssifror kommer att slå alla rekord. Dag efter dag har vårt lilla museum fyllts av nyfikna besökare i alla åldrar. Framförallt är de barnfamiljerna som upptäckt oss, men det är även äldre människor som är intresserade av folktro och historia. Vi som arbetar på museet glädjer oss förstås åt denna framgång.
Det sägs att hans far kunde stå i Ryr – i nuvarande Kungälv- och få det att brinna i Uddevalla, 7 mil bort. Olof tog över faderns svartkonstbok och blev trollkarl. Sätta sketa på folk, förtrolla väven och göra vilda hästar lugna, var exempel på saker han kunde. Han är för längesedan död, men idag tror jag att jag hittade hans hus, det som finns kvar av det.
Lördag 7 juli är det vernissage för Kjell Sundbergs utställning på Galleri Pictor i Munka Ljungby. Han visar nya bilder, bland annat inspirerade av sagan om Sigurd Fafnersbane och den danska sagan Gullfågeln, som finns med i Sven Grundtvig samling av Danska folksagor, som utkom i Sverige 1884. Läs mer om utställningen här. Nedan följer en text som jag skrev till Kjell Sundbergs förra stora utställning i Huskvarna.
En elefant med lysande röda tånaglar cyklar elegant och glatt, tillsynes viktlös, på sin enhjuling. Den förälskade mannen släpper cykelstyret och jonglerar med åtta hjärtan. Kärleksparet vägrar vinter och sitter i frostigt landskap vid vakens kant med fötter och ben i vattnet där näckrosorna blommar.
I Kjell Sundbergs bildvärld blir fantasi och drömmar till tydlig verklighet. Det är som om konstnären vill mana oss att, trots vår mänskliga bräcklighet, rädsla och tillkortakommanden, iscensätta det liv vi verkligen vill leva. Det går! Tyngdlagarna är till för att upphävas. Bojorna till för att sprängas! Kärleken till för att förverkligas! Glädjen till för att upplevas!
Kjell Sundbergs konst är en berättande konst. Det händer alltid något i hans bilder och vi kan ana oss till både tidigare skeenden och framtida händelser och bilden växer ut till en hel liten berättelse. Det är inte så konstigt att han i sitt konstnärskap inspirerats av berättare såsom Gustaf Fröding, Evert Taube, Birger Sjöberg, Dan Andersson och Torgny Lindgren. Bildsatta dikter är ett bra ord för en del av Kjells målningar och litografier. Det är folkkära dikter han målar fram. Det är igenkännandets glädje. Vi har läst dem, kanske för länge sedan i skolan, eller hört dem sjungas. Men samtidigt har de en omisskännlig prägel av Kjell Sundbergs egen bildvärld. Målarens eget möte med kända dikter och berättelser bjuder oss nya infallsvinklar och upptäckter.
Kjell Sundberg är som en traditionell muntlig sagoberättare. Sagoberättaren var inte experimentell, utstuderad originell och nerrivande. Nej, hans uppgift var att förmedla ett hundraårigt, ja tusenårigt berättarstoff som rymde människors tankar, fantasier och livserfarenheter. Men det var inte ett mekaniskt återberättande, då hade berättelserna snart förlorat sin kraft och snart dött. Varje berättare satte själv sin prägel på det traditionella stoffet, tog bort och nydiktade i samma ögonblick. En fängslande sagoberättare formade sin historia utifrån sin egen berättarförmåga och sina egna livserfarenheter, men berättelsens kändes igen av lyssnarna. Så berättades sagorna gång på gång, förändrades inom sin givna struktur och skulle ha fortsatt att förändras in i vår egen tid om inte den muntliga kulturen förlorat sin roll i samhället och sagorna blivit nedskrivna.
En muntlig berättare skapar inte en text i lyssnarnas huvud utan bilder. Den som lyssnar ser vad som händer i berättelsen. Kjell Sundberg delar med sig i sina bilder av vad just han ser när han hör dikter och berättelser.
Som sagoberättare i bild är det naturligt att Kjell Sundberg mer och mer inspirerats av den muntligt berättade sagan och sägnen, i synnerhet den småländska. Tillsammans med Mia Einarsdotter är Kjell ansvarig för den konstnärliga gestaltningen på Sagomuseet i Ljungby av den folkliga berättartraditionen. Målningar, skulpturer, textilier, färg- och ljussättning bildar en både spännande, fantasieggande och vacker helhet som väcker både lust och kärlek till folkdiktens sagor och sägner. Sagosamlingen Den förtrollade pisspottan (Rabén & Sjögren 2001) rymmer hans säregna och vackra bildtolkningar av svenska folksagor.
Kjells bilder är också en hyllning till den lekande människan. I bilderna finns en äkta barnslighet och lekfullhet som i grunden är djupt allvarlig och rent av nödvändig för att vi ska bli hela människor. Det gäller i hög grad hans skulpturer som på senare år alltmer tagit form av skåp med luckor och titthål. Så nu är det bara att öppna luckorna till Kjell Sundbergs fantasier och se vad som rent konkret döljer sig bakom skåpens stängda dörrar. Möter du sagans groda, passa då på att pussa den.
Per Gustavsson
Under Att berätta
