Jag har just uppträtt med en – för mig- ny folksaga. Det var ett hopkok av två berättelser från olika kulturer. Den som kokat till denna gryta och kryddat med eget påhitt, är förstås jag. Varför gjorde jag så? Jo, av flera skäl. Jag ville bjuda på en berättelse med starka känslor och med en sensmoral som kändes som min. Det skulle gärna vara en novellsaga, utan stora underverk och med ett vuxet innehåll. Det vore också kul att ge publiken och mig själv något annat än det jag berättat under senare tid, nämligen traditionella svenska berättelser ( om det nu finns några sådana).
När jag så började leta lämplig berättelse stötte jag- som så ofta – på flera problem.
Det första och största var att hitta något som jag tyckte om. Alla som försökt vet att man får läsa mycket ointressant innan man hittar sådant som tilltalar en. När jag så väl fann en berättelse som föll mig i smaken, så var det bara delar jag tyckte om, dessutom kändes sensmoralen gammal och förlegad.
Vad skulle jag göra? Jo, jag skar helt enkelt bort vissa stycken av berättelsen och satte till ett avsnitt från en hel annan saga. Slutligen gjorde jag om slutet så att sensmoralen blev något jag kunde skriva under på.
Igår stod jag då inför publiken och inledde med följande ord:
Detta är en berättelse som till stor del är inspirerad av en romsk folksaga. Jag har också lagt till delar från en bröderna Grimm saga. Men framförallt är det en historia som jag- Mikael Thomasson- påverkat.
Jodå, framförandet gick bra, men väl hemma igen, funderar jag på om man verkligen får gör på detta vis? Vad tycker du?
Sagobygdens Blogg 
Jag tycker att det är helt OK. Det är ju viktigt att man själv gillar historien för annars kan man inte berätta den på ett bra sätt. Du berättar ju också precis som det är,att det är en romsk folksaga tillsammans med Bröderna Grimm som du påverkat. Hoppas få höra den någon gång. Vibeke H-C
Ja! Gör! Klart du får. Det har jag lärt mej på olika kurser på ….. just det …. Ljungby berättarfestival tror jag visst det var ;-)
Ja, för sjutton. Sagor är ju muntliga framträdanden som vandrade från berättare till berättare förr i tiden. Varje ny berättare formade om den till sin personliga stil och det är nog inte helt otänkbart att någon skar bort lite tråkigt här och någon la till lite skoj där. Det finns säkert flera berättelser som har många olika delar från andra sagor instoppade i sig.
Ingen som ser några som helst problem med detta sätt att förhålla sig till berättelser? Är det okey att blanda historier från olika kulturer? Att använda berättelsen i ett helt annat syfte än vad den hade i sitt tidigare kulturella sammanhang? Får man även behandla myter på detta sätt?
Jo, jag ser problemet och har själv ställt mej frågan! Det är riktigt att sägner och sagor levt sitt eget liv, stötts och blötts, formats och formats om i alla tider. Fram tills den dag de blev nedtecknade! Och det är då problemet uppstår. Då är det en skriven text jag har att förhålla mej till. Liksom du Miakel kan jag sällan låta nånting vara. Jag lyfter ut och lägger till, så det blir en historia som berör mej. Berörs jag inte i mitt hjärta kan jag inte berätta. Jag är berättare, inte folklorist…..Att börja förklara för publiken att den sägnen kommer där-och-därifrån, jag har typ ändrat lite….nej, då tycker jag magin bryts.
Är det nåt jag snott ur litteraturen (händer allt som oftast) då är jag förstås skyldig att uppge författarens namn
Det här är något vi skulle kunna diskutera på en berättarträff och jag hoppas det blir en snart!
Att blanda myter och historier är ofta berikande. Enligt upphovsrättslagen får äldre material bli ändrat. Jag har ett par berättelser som är inspirerade eller omformade av både folksagor och folkvisor. Vandringssägner och berättelser har historiskt förts vidare mun till mun, och behövde berika människor i rådande kultur. Även om ursprung och tradition berikar över generationer. Att det finns respekt för kända eller okända upphovskvinnor och upphovsmäns ursprungliga berättelse.
Vi hadde ingen berätterekultur om inte man på gammalt berättermaner ut av eget hjärte och mening kunde väva nya berättelser av vad man har hørt och läst av gamla berättelser. Men berättaren bör hedra andra berättare genom att hedra vilka personers berättelser som har gett material och inspiration till den berättelse lyssnaren just har hört.
Är det en berättelse, som är gjort av en författere, som har levat innanför de sidsta 70 år, skal berättaren ytterligere ha’ en tillstånd från denna eller från efterkommare til den författere som gett väsenliga bidrag till berättelsens innhold och säregenskap. Detta är i kortform den jura som finns omkring upphavsrättigheter i mitt land Danmark.
Härlig blogg :)