Månadsarkiv: juni 2010

Ljungby Berättarfestival är över. Som en av arrangörerna och funktionär så har jag upplevt hektiska dagar med massor av arbete, men framförallt har jag haft otroligt roligt. Visserligen har jag hunnit se alldeles för få föreställningar, men stämningen och glädjen under festivalen har jag njutit av. Bortsett från föreställningar, sägenresor och kurser så är också festivalen lite av en firmafest. Alla dessa kringflackande berättare, som ofta arbetar själva, får här chansen att träffas. Det blir många kramar, mycket skratt och sena kvällar. I år fick jag möjlighet att träffa såväl nya som gamla vänner, skoja, utbyta erfarenheter, berätta och lyssna. Trots att jag jobbade nästan dygnet runt så gjorde denna gemenskap att jag bara blev hälften så trött som jag kunde blivit. 

Jag längtar redan till nästa år.

Här är en högst personlig lista på mina största upplevelser under festivalen.

1. Att få träffa de medverkande i tonårs-workshopen på lunchen. Vi sågs bara några minuter, men det gick inte att ta miste på glädjen. Det finns stor entusiasm hos nästa generations berättare.

2. Att få dela ut Mickelpriset till en överlycklig Thomas Andersson

3. Att få berätta rockskrönor på ett fullsatt Märtas Café

4. Att få prata med alla nöjda medverkande

5. Att få vara med  på festivalens första Lajv

På bilden syns Kate Corkery i en fullsatt Eskilsgård

Thomas Andersson är en riksbekant spelman och berättare från Västerbotten.

Motivering till priset:

Thomas Andersson tilldelas Mickelpriset för att han i många år, på ett unikt sätt, utvecklat det muntliga berättandet.

Med utgångspunkt i den folkliga berättartraditionen har han förenat berättarkonsten med spelmansmusik och teaterns scenspråk.

Thomas Andersson har spelat en mycket viktig roll för den nya berättarrörelsens framväxt och inspirerat många att börja
berätta. Med föreställningar som ”1809 ? krig och kärlek”,
”Finnrövarna”, ”Lappspelsmannens sorgeliga död” samt ”Flickorna på Fagertjörn”, har han visat att det muntliga berättandet kan nå en stor publik.

Mickelpriset

Instiftades 1990 till minne av sagoberättaren Mickel i Långhult, Ryssby socken, Ljungby.

Priset delas årligen ut till den person eller förening som på ett förtjänstfullt sätt verkat för att sprida kunskap kring och intresse för den muntliga berättartraditionen och dess sagor och sägner. Priset delas ut av Berättarnätet Kronoberg. Bland tidigare pristagare finns bland annat Bengt af Klintberg och Astrid Lindgren.

Söndag

Jag vaknade av att det inte regnade. Åt frukost och träffade en berättare från västkusten. Vi kom genast in på vad man skulle kunna göra MER med berättandet hos oss – nu var vi inspirerade av festivalen.

Oj, dags att checka ut. Jag packade snabbt ihop mina pinaler och gick iväg till soldattorpet för att lyssna på berättelser för barn 7-9 år. Men vi som lyssnade var snarare mellan 27 till 59 år….. Sara Arambula tog det med ro och körde genast igång berättelsen om Oskar som fes och åt plommon och …. Ja hur han använde sina super-krafter. Vi har alla superkrafter inom oss, sa Sara och när hon berättar för barn så ber hon dom fundera över vilken superkraft just DOM har. Fast sssschh! Inte berätta om sin superkraft för då försvinner den. Sen gjorde vi en gemensam inprovisationsberättelse – en härlig historia om en pytteliten giraff som bara åt jordgubbar. Lätta om hjärtat gick vi ut i sommaren.

Nu ska jag strax gå på kurs för den irländska berättaren Kate Corkery. Tell you more later!

Gunilla from Mölndal

Jag skippade en aktivitet jag tänkt gå på – för att istället gå med kompisen och äta mat på stället som kungen och drottningen åt på när de var i Ljungby. Ja, ni ljungbybor som ev. läser detta vet PRECIS vilket ställe jag menar. Vi träffade på gamla reskamrater från färö-resan som också var hungriga och som behövde äta innan de skulle vidare till Långhult. Vi var kvällens första gäster på matstället och vi fick god och mättande mat. Det regnade. Kompisen och jag gick ut i ännu en regnskur – hon gick till sagomuséet för att lyssna en stund på någon maraton-berättare. Jag gick till hotellrummet och bytte till torra strumpor och skor. Skönt!

Sen gick vi båda iväg – i ännu en regnskur – till Ljunggården och ”ung scen”. Där blev det en härlig blandning av musik och berättande. Nog blev vi imponerade. Somliga av musiken och somliga av berättarna. Vilket allvar och vilken kraft det finns hos dessa unga berättare, tänkte jag när vi gick iväg – visst i ännu en regnskur – från Ljunggården till puben.  Vi orkade inte stanna och lyssna på alla unga berättare. Huvudet var fullt fullt av berättelser och plötsligt fick jag bara lust att gå iväg. Det finns inte plats för fler berättelser just nu, tänkte jag och gick ut. Man orkar inte ta in mer.

En god öl och lite småprat var lagom att avsluta kvällen med.

När jag skriver detta har det blivit söndag. Måste sova lite och förbereda mej mentalt på morgondagens kurs. Ska bli härligt.

Gunilla Brodin

*er gästbloggare från västkusten*

Strax före klockan 6 lyckades jag pallra mej upp ur den sköna hotellsängen och ge mej iväg ut i gryningen. I berättarrummet på sagomuséet var det lugnt och mysigt. En berättare och en lyssnare. Undrar hur många som lyssnade hemma på sin radio? Jag tog mej en kopp kaffe och slog mej ner – lyssnade en stund på berättelsen om mannen som somnade, blev använd som en stol, blev pissad på av en hund eller hur det nu var. Kul berättelse att vakna till. Så var det min tur att berätta – det blev två berättelser om kärlek och kanske något mer. Kändes på något sätt spännande att berätta i radio och att försöka föreställa sig vem som kanske lyssnade ute i etern … någon?

Klockan 7 var det dags för nästa berättare och jag stannade kvar en liten stund och lyssnade. Fascinerande historia om kilskrift och föregångaren till Noaks ark …. Tyvärr var jag för trött för att lyssna färdigt. Gick tillbaka till sköna sängen och sov en go’ timme till. Jo frukosten stod kvar när jag kom upp – mums. Träffade flera personer på frukosten som jag fick en liten pratstund med. Tänk när man är på festival såhär så är det så lätt så lätt att prata med …. nästan vemsomhelst som också besöker festivalen! Och ofta hittar jag någon som känner någon som jag känner och vet ni – igår träffade jag en kvinna som hade jobbat med min mamma. Otroligt och otippat. Men så är det hela tiden här, tycker jag efter alla dessa år. Så många möten.

Kanske är det speciellt för Ljungby? Eller för festivalen månne? Att folk här pratar så lätt med en ”utböling” som kommer hit. Igår natt när jag gick hem så gick där en kvinna i duggregnet med sin hund och tror ni inte att hon började prata vänligt med mej! Om vädret imorgon och sisådär. Mitt i natten och nästan ingen annan ute. En fullkomlig främling.

Idag på förmiddagen lyssnade jag på Marie Bergman när hon berättade en lååång myt från Egypten. Och vi fick delta – genom att vara ”kör” och andas och sjunga aaaaaaa eller ååååååå eller yyyyy.  Kändes skönt på något sätt och visst är det roligt att delta lite mer aktivt i en berättelse.

Sen vandrade jag iväg i regnet till Eskilsgården och lyssnade på Kate Corkery. Där var fullt av folk och trångt i stugan men snart var vi iväg till Irland och hennes dramatiska berättelser därifrån. Rysliga, härliga, medryckande. Och imorgon ska jag gå en kurs för henne – yippee!

Efter en snabb lunch på trevliga värdshuset – och en liten pratstund med två kvinnor från Kalmar – traskade jag iväg med min tunga datorväska (jaja liiite får jag klaga) till nästa programpunkt: berättelser från Färöarna. Jag kom för sent såklart. Men jag smög in när jag hörde applåder. Åh, så var jag på dessa färiga öar igen …. genom berättelser, kvad-dans och skrönor från öarna. Pratade lite med några av mina färdkamrater från i somras – en hade varit tillbaka en gång till i år och tagit med sig bilen denna gång. Hmmmm kanske skulle även jag åka tillbaka..

Men efter alla dessa berättelser blev jag …. Trött. Trött. Därför sitter jag här och bloggar lite för er.

Om en stund ska jag träffa kompisen och äta något innan vi ska lyssna på ung scen ikväll klockan 8.

Undrar vem som får Mickel-priset i år? Det delas ju ut ikväll. Kanske någon annan bloggar om det?

Gunilla Brodin
Vodpod-video är inte längre tillgängliga.

Jag ljög för er! Detta är bara min femtonde festival. Jaja, alla berättare ljuger lite ibland…. eller mycket.

Vilken invigning ikväll! Jag kom till församlingshemmet med en begynnande huvudvärk….  Men så fort som gruppen Yggdrasil spelade sitt första ackord, försvann huvudvärken. Poff – borta. Vilka härliga musiker – visst hade jag hört att de skulle vara bra men att de var SÅ bra. Musikerna följdes av västerbottniska berättare där vi bl.a. fick höra om mannen i bilen som överrumplades av snöstormen …. och en liftare mitt i skogen. Vem var hon som fick honom att berätta om sitt liv? Det var knäpptyst i församlingshemmet när vi fick höra om lappen som hon lämnat kvar i bilen.

Så fick vi en försmak av färöisk berättarkonst – en liten sorglig historia om hunden som … dog. Suck. Och sen kom Marie Bergman med sin otroliga röst och scennärvaro – åh vi rös och njöt. Och så till slut tre makalösa Stockholmsflickor som fick oss att jubla i sin performanceföreställning om städning. Jo, det är sant!

Öppet forum idag på eftermiddagen var klart intressant. Kompisen klarade sin uppgift som sammanhållare alldeles utmärkt. Vi diskuterade om berättande i ”pausrum”/mellanrum, om hur man skulle kunna få in det muntliga berättandet mer i skolan, på biblioteken och i kulturskolorna. Oj vad vi blev engagerade och lyssnade på varandra. Ni skulle varit med! Annars kan ni nog så småningom gå in på berättarnät Sveriges hemsida och kolla om där ligger någon info.

Jag sitter här på sagomuséet och skriver i natten och hör hur de minglar i rummen intill. Trött är jag. Nöjd. Men nu måste jag gå och lägga mej så jag orkar berätta imorgon bitti klockan halv sju! Då är det min tur att vara berättare på maratonberättande. Det börjar vid midnatt. Och det sänds på radion hela dygnet. Attans!

Skriv gärna någon kommentar nedan!

God natt och god sömn jag önskar er.

Gunilla Brodin

I strilande duggregn kom jag och kompisen till Ljungby igår kväll. Aaaah ännu en festival att se fram emot! Detta blir min sjuttonde festival… tror jag, eller kanske artonde? Jaja, min arbetsgivare – Mölndals stadsbibliotek – ger mej denna förmån varje år. Jag arbetar som barnbibliotekarie och håller bl.a. sagostunder för barn. Men jag berättar också för RIKTIGT små barn, de som inte hunnit fylla något helt år ännu. Ja, jag talar om bebisar och ni skulle se hur de lyssnar på en liten saga och deras minspel när den lilla lego-hunden kommer fram och skäller lite! Jag berättar även för vuxna och är medlem i Berättarnät väst; där jag även är kassör.

Men nu är jag i Ljungby  och bor på det lilla mysiga hotellet där jag alltid känner mej lika välkomnad av den trevliga personalen. Redan igår kväll träffade jag och kompisen några av berättarna från Färöarna. Vi gick till puben och tog en öl, pratade om språk, askmoln, priser på öl (!) och annat intressant. Jätteroligt för mej att träffa färingarna igen – i augusti förra året var jag nämligen med på den resa som Sagomuséet anordnade till Färöarna. Vi hade en underbar vecka på dessa vackra, gröna – och regniga – öar. Nu är några av berättarna här på festivalen. Jag säger bara: gå och lyssna på dem! Varför inte redan på invigningen ikväll i församlingshemmet. Det tänker jag göra.

Idag tänkte jag vara med på ”öppet forum” i eftermiddag på Garvaren. Ska bli spännade.  Men innan dess blir det lunch på stället på hörnet med kompisen och en annan berättare.

Härligt att vara här igen.  Vilken berättelse kommer det att vara i år som jag ”fastnar” för? Från tidigare år minns jag t.ex Guldskålen som en ung skotsk berättare delade med sig av. Och den fantastiska ”Becoming virgin” med en engelsk berättare. Och de danska killarna som gestaltade Beowulf så jag blev alldeles tagen.

Gunilla Brodin