Författararkiv: Lina Midholm

Berättarantikvarien på upptåg i Sagobygden

Så här dags på året är det hög tid att se över alla sägenplatser. Behöver skåpen målas, sly röjas runtikring, är det ordentligt skyltat, finns det broschyrer?  För mig som är relativt ny i Sagobygden, åtminstone arbetsmässigt, är denna resa oerhört värdefull. Det är nu andra året i rad som jag har haft nöjet att åka runt med museets alltiallo Majvor. Jag har lärt mig jättemycket, och oj så roligt vi har det.

Det bär av på små slingriga grusvägar, över brusande åar, genom granskog och bokskog, förbi röda stugor och stora bondgårdar. Vi ser kossor, alpackor och glada utegrisar med knorr. Tranor, rovfåglar och vid två tillfällen morkulla precis intill bilen.

Inte gör det oss något att regnet hänger i luften när vi får dricka kaffe under en grönskimrande bok vid Trollröret i Lyåsa, med en vidunderlig utsikt över skog och sjö. Här sprack trollkärringen Smickelsbergskittans förkläde av tyngden och hon tappade ett helt röse med stenar som hon skulle kasta mot kyrkklockorna.

Vid Skirs källa hälsar vi på golden retrievern, som först skäller på inkräktarna men snart förstår att vi inte vill hans husse, som är en av Sagobygdens värdefulla skåpvärdar, något illa. Efter en kortare promenad genom den vackra hagen med enebacken kommer vi fram till den porlande källan där människor druckit av vattnet och offrat pengar för att få hålla sig friska.

En annan dag intas frukosten på en sten vid kraftstationen Gustafsfors. Solen skiner, fåglarna kvittrar. Gustafsfors är en gammal bruksmiljö, men också känt för sitt fiske och sin vackra natur. Här i närheten bodde trollen och det sades att en piga som gick vilse i skogen sedan födde ett barn som liknade ett troll.

Till Galghallarna från parkeringen är det en lite längre promenad, bland annat genom en fårhage. Förra året vill jag minnas att vi fick mota bort en hel skock för att komma igenom, men den här dagen hörs inte ett bräkande. Här, mellan de båda jätteblocken, hängdes människor med armarna utsträckta och stenar på dessa så att de inte skulle ramla ner. Och här fick de sedan hänga tills de dog. Blotta tanken ger mig rysningar trots fågelkvitter och solen som värmer.

Även Ivars kyrka består av två jätteblock. Eller snarare ett som rämnade mitt itu efter att Ivar syndat och skrattat i kyrkan.

I Blädinge, vid sjön Salens strand, glittrar solens strålar i vattnet och två gåspar med gässlingar simmar runt. Men näcken visar sig inte för oss denna dag.

Vid Åsnens strand ligger Blodviken där Blända och hennes kvinnor tvättade av sig blodet efter att de tagit död på den danska hären och räddat Småland från att bli danskt. Och strax intill ligger Blodberget.

I Mjärhult bodde den kloka Ingeborg som omtalades av självaste Carl von Linné. Till henne sökte sig människor för att bli botade från allehanda krämpor, något som inte sågs med blida ögon av kyrkan. Ingeborg anklagades för bland annat signeri och vidskepelse och förhördes av självaste biskopen i Växjö. Idag är platsen uppröjd och vi kan se tydliga lämningar av gården.

I Kuggaberg bor trollen och inte långt därifrån, i byn Långhult, bodde sagoberättaren Mickel i sin backstuga. Mickel har berättat att om du går till Kuggaberg på julnatten så kan du få se trollen dansa.

Och allt som minner om Halta-Kajsa i Ryds stuga är en stengrund och fruktträd. I hennes stuga satt Gunnar Olof Hyltén-Cavallius och skrev ner det hon berättade – och många av de sagor och sägner som Mickel och Halta-Kajsa berättade är de sagor och sägner som än i dag berättas runt om i Sagobygden.

Bara ett litet stenkast från rondellen där väg 27 möter väg 25 finns Karins sten. Om du tittar riktigt noga ser du märken efter Karins naglar när hon klättrande tog sig upp på den branta stenen för att undkomma vargarnas käftar.

Så om du är ute och kör i trakterna kring Alvesta, Ljungby och Älmhult och du ser en skylt där det står Sagobygden. Sväng av! Eller om du ser ett rött skåp. Öppna det och läs! Låt resan ta lite extra tid. Låt berättandet och fantasin flöda. Det blir så mycket roligare då. Trevlig sommar!

Lina Midholm

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Skånesägner – i arbetsstolen eller i solstolen?

Jakob Löfgren har läst Per Gustavssons Skånesägner.

Ibland dimper det ner en bok i brevlådan vid rätt tidpunkt. Skånesägner av Per Gustavsson (utgiven på Carlssons förlag)  är en sådan bok. För att förstå hur den här boken är utgiven vid rätt tidpunkt, måste man dels veta att dagen innan den landade i min brevlåda i Oxie utanför Malmö, så höll jag en föreläsning om sägner vid Lunds universitet och skickade ut mina studenter med en uppgift att söka rätt på sägenmaterial från deras hemorter; dels måste man komma ihåg de omständigheter som vi alla lever under detta andra pandemiska år.

Skånesägner är en populärt hållen samling av återberättade sägner från Skåne. Jag läser den från två olika stolar. (1) Som doktor i folkloristik verksam vid Lunds Universitet och lärare i kursen ”Folklore och berättande”, men också som (2), nyinflyttad Oxiebo som ska planera nästa hemester. Så min läsning kan sägas vara från arbetsstolen och från solstolen. På det sättet kan jag sägas representera den där svårdefinierade personen som kallas för ”den intresserade läsaren”.

När jag läser boken från arbetsstolen så slår det mig att det är alltför sällan vi får en ny materialpresentation publicerad, överhuvudtaget. Det finns ett behov av böcker som exemplifierar och visar på det som finns i de svenska arkiven; som tillgängliggör sägenmaterialet i arkiven, med exempel från den skånska sägenfloran för den intresserade studenten. Bokens kapitelkonstruktion lämpar sig (nästan läskigt bra) för den uppgift jag dagen innan den hamnade hos mig, skickade ut mina studenter på (i alla fall om studenten råkade vara skåning). Kapitlen är indelade geografiskt, med spännande sägner från hela Skåne, illustrerad med vackra foton tagna av Sven Persson. Efter varje sägen finns koordinater angivna för var berättelsen utspelar sig, boken kommer också med en karta så att man snabbt kan ta reda på trollkoncentrationen i Skånes backar eller var fröet till Skånes första hästkastanj, enligt sägnen petats ner. Det är klart att man som folklorist ibland önskar att sägnernas funktion, form och plats diskuterats i större grad, men det är snarare ett uppdrag för mina studenter (eller mig själv) att fundera på. Om jag lutar mig tillbaka i arbetsstolen kan jag ändå se nyttan i att snabbt kunna ge exempel från den skånska sägenfloran, med angivna koordinater. Det kan ge uppslag till nya former för undervisning och tankeverksamhet här i Lund, att kunna promenera med studenterna till en plats och fundera över platsens betydelse och sägnens funktion. Den kan även ge uppslag för diskussioner om populariseringen av våra sägner och fungera som inspiration för fortsatt grävande i arkiv; en bok jag sticker i näven på den student som har ett intresse för sägner.

Det är ändå inte, först och främst, från arbetsstolen jag läser Skånesägner, utan från solstolen, i min egenskap av hemestrande Oxiebo. Det är ganska avslöjande att jag, så fort jag insåg att boken kom med en karta, sökte på kartan efter närliggande troll och skatter. För den som är intresserad kan jag meddela att sägnen lär oss att Hanehög i Oxie varit bostad åt Nicke Ping, ett törstigt troll som varit nere i Kvarnby och snattat öl. Bonden som utsattes för detta törstiga troll lyckades, med hjälp av omnämnandet av Gud, förhindra trollets åtkomst till öltunnan. Något att komma ihåg inför grillsäsongen. Gustavsson har försett en intresserad läsare med litteraturtips och en uppmaning för den verkligt intresserade läsaren att själv gå att gräva i Folklivsarkivet vid Lunds Universitet (om man saknar sägner från sin egen ort). Boken gör inte anspråk på att vara en heltäckande katalog över de skånska sägnerna, utan snarare ett samspel av spännande berättelser med lokalanknytning, som är trevligt återberättade för en större publik.

Det är alltså främst för att väcka intresset för sägner och som en introduktion till sägenfloran man ska läsa boken; som inspiration. Den lämpar sig alldeles utmärkt för hemestrande skåningar (och utsocknes hemestrande från andra delar av landet), som behöver inspiration till utflyktsmål. Varför inte ta en tur till Kärlingberga för att beskåda ättestupan Kärlingbergaklint och lyssna efter mjölkhararnas tjut. (Om det mot all förmodan finns någon som inte har klart för sig vad en mjölkhare är, kan man slå upp det i förteckningen över väsen som författaren försett boken med). Eller om man är ute i naturreservatet i Falsterbo och skådar fågel, leta rätt på päronträdet i Falsterbo, där det enligt sägnen bor skomakande pysslingar. De presenterade sägnerna kan ge ett mervärde till skogspromenaden eller ge inspiration till att bege sig ut på sägenpromenad i Skåne. Om man ändå ska hemestra, så har Gustavsson med sin bok försett läsaren med lite över hundra potentiella utflyktsmål.

Skånesägner är kort sagt en bok som lättillgängligt presenterar och ger översikt över sägner ur den skånska myllan. En bok som kom i rätt tid, är en populariserad materialpresentation över vad vi kan hitta i våra arkiv och som fungerar bra för oss som behöver idéer för hemestern. En bok jag sätter i näven på studenter och har med i bilen på utflykter i sommar, och varmt rekommenderar till en läsare som (likt jag) bor i Skåne och har en viss förkärlek för berättelser.     

Jakob Löfgren, folklorist och projektforskare vid Etnologi, Lunds universitet.      

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Här sluts cirkeln…

När jag skulle praktisera mot slutet av utbildningen på Kulturvetarprogrammet sökte jag till olika arkiv i Göteborg, men även till svenska ambassaden i London. Min studievägledare skrattade gott och påpekade att jag var en ambivalent figur, som ena stunden ville hänga på cocktailpartyn i London och nästa i ett dammigt arkiv. Den terminen ville svenska ambassaden ha en samhällsvetare – och tur var väl det för jag hamnade på ett dammigt arkiv där jag blev kvar i tjugo år.

Traditionsarkiven runt om i landet är fulla av immateriella kulturarv. Det som vi inte direkt kan ta på fysiskt, men som förmedlar kunskaper och kan föra oss samman; ritualer vid olika högtider, hantverks-, mat- och yrkestraditioner, sånger och lekar, sagor och sägner. Vanliga människors tankar och erfarenheter, den lilla historien som ger liv åt den stora. Men för att förstå de äldre arkivsamlingarna bör vi också förstå hur materialet har tillkommit, av vem och i vilket syfte.

Vid förra sekelskiftet reste forskare och studenter landet runt för att samla in och rädda minnen från det gamla bondesamhället; det som troddes vara på utdöende i och med industrialisering, urbanisering och emigration. Det var det svenska kulturarvet som skulle räddas. Resultatet färgades av tidens vetenskapliga ideal, av samhälleliga idéströmningar och har ibland formats av nedtecknarens ord och intressen, vilket gör att det bör sättas in i ett sammanhang för att förstås på rätt sätt. Vid den här tiden var det dessutom omöjligt att ens tänka sig framtidens möjligheter att sprida materialet, något som idag väcker många etiska frågor bl.a. kring det digitala tillgängliggörandet. Samtidigt, sett med de rätta ögonen, är det ett stycke mycket värdefull samtidsdokumentation – och användbart på så många och bra sätt.

Sagor och sägner kan användas i skolornas arbete med källkritik och värdegrunder. Sägnerna från förr, om tomtar och troll, handlade ofta om att förklara det oförklarliga, om rädslan för det som var annorlunda, något att lägga skulden på. Idag kan vi likna det vid ”fake news” som sprids med blixtens hastighet via internet och förvandlas till sanningar och skuldbeläggande. De gamla sagorna, som vid förra sekelskiftet samlades in som ett svenskt kulturarv, är spridda över många av världens länder. De kan ha olika former, men själva kärnan är densamma och känns igen. Idag kan sagorna användas i integrationen med nyanlända, här finner vi likheterna snarare än skillnaderna. De inspirerar, utvecklar och stärker det egna berättandet, språket och kommunikationen.

Hösten 2018, efter 25 år i Göteborg, blev familjen hemvändande Värnamobor. För ganska exakt ett år sedan fick mitt tågpendlande och övernattningar på diverse bäddsoffor ett abrupt slut, ersattes av hemmakontoret och i september bytte jag titeln forskningsarkivarie mot berättarantikvarie. Jag saknar mitt dammiga arkiv och önskar såklart att samlingarna fanns ett knapptryck bort. Ändå känner jag mig närmare materialet nu. På Sagomuseet i Ljungby och i Sagobygdens sägenskåp sluts cirkeln. Det muntliga berättandet – de vanliga människornas sagor och sägner som berättades ute i de små stugorna, som fascinerade och räddades undan tidens tand, blev till arkivsamlingar – väcks återigen till liv här.

Lina Midholm

(Även publicerad som krönika i Wernamo-Posten. Medlemstidning för Historiska Sällskapets Gamla Wernamo, nr 1 2021)

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Lucia, lussebrud och lussegubbar

Luciafirandet har en lång och vindlande väg bakom sig. I det här inlägget görs några nedslag i äldre tiders folktro och upptåg där lucia kan kopplas till kristendomen, men även till något mörkt och ondskefullt. Luciadagen var dessutom starten för alla de viktiga julförberedelserna.

Lussenatten, lusse långnatt, långa lussenatt. Länge ansågs natten mellan den 12–13 december vara den allra längsta natten på hela året. Med kalenderreformen 1753 och bytet från den Julianska kalendern till den Gregorianska, flyttades vintersolståndet till den 21–22 december, men föreställningen om den långa lucianatten fortlevde.

Lucianatten var natten då allt vände och gick mot det ljusa igen. En brytpunkt. Det var en magisk natt då djuren pratade med varandra och korna firade bröllop i ladugården. Men en kniv i stallväggen skyddade gården, för stålet motade bort allt det onda. Eller så tjärades kors över alla dörrar.

Särskilda magiska nätter ansågs vara bra för årsgång och lucianatten var en sådan. Det skulle ske tigande och på fastande mage vid en korsväg där man skulle få se hur det kommande året skulle bli: Ett bra eller dåligt år? Om någon skulle födas eller om någon skulle dö? Det var även en bra natt för att ta reda på vem man skulle gifta sig med; att äta en salt sill innan man gick och la sig på kvällen skulle göra en törstig och på natten skulle den tilltänkta uppenbara sig i drömmen med en bägare vatten.

På lucianatten skulle man hålla ett ljus i vardera handen och ställa sig framför en spegel, eller en mörk fönsterruta, så skulle man bredvid sin egen bild, i spegeln eller rutan, få se sin tillkommande make eller maka. Detta måste dock ske just på slaget tolv. (Arkivuppteckning VFF 692:66)

Något man däremot inte skulle göra den här natten var att ägna sig åt kringgärningar; arbeten där någonting roterade och gick runt. Kvarnar och sågar skulle stå stilla, spinnrockar fick inte spinna och garn fick inte nystas. Om något sådant utfördes kom med all säkerhet det övernaturliga och ställde till det.

Lucianatten troddes vara en av de farligaste nätterna för då var lussepär, lusse, lussegubben ute och ställde till med otyg. Ordet lucia förknippas ofta med lux vilket är latin för ljus, men även med Lucifer, den onde. Människor talade om lussefärden, lussefärdsföljet eller lussefärssläkten som var ett skräckinjagande följe som for genom luften och leddes av den elaka lussekäringen, som sades äta små barn. Alla sorters väsen var ute den här natten – troll, skogsrån, vittror – och hemska läten kunde höras från skogen då lussegubben bestraffade dem som inte varit tillräckligt elaka under året.

Julereia av Nils Bergslien 1922.
Bild från Wikimedia Commons

En norrländsk sägen berättar att Lucia var Adams första hustru. Sägnen liknar den judiska berättelsen om Lilith som vägrade att underkasta sig mannen och därför lämnade Adam. I de här berättelserna uppfattas Lucia/Lilith vara skapta utav jord precis som Adam, och inte som Eva från Adams revben. När Gud skapade Lucia gav han henne driften att vilja fortplanta sig precis som djuren vilket gjorde att Lucia fick många barn, något hon skämdes för och därför gömde dem. För detta dömde Gud henne till att hålla sig gömd ända tills domedagen och Lucia blev på så vis mamma till alla underjordiska väsen; till vittrorna, vättarna, de osynliga. Det sägs också att hon är mamma till alla rödhåriga.

”Alenajit” kallar vi dem. Jag har sitt dem med egna ögon. Dom ser ut som vi, och dom har renar. Jag har sitt dem. Då man kommer dit är det alldeles borta. Det är Luciabergsfolk. Det var en som hade mycke barn. Då kom Jesus till henne, och hon ville inte att han skulle se att hon hade så mycke barn, så somliga gömde hon i källarn, så inte Jesus skulle se dem. Och dom blev osynlig och blev Luciabergsfolk. Hon som rådde om barnen hette Lucia. (Arkivuppteckning 20227)

Den sicilianska jungfrun Lucia dog martyrdöden för att hon var kristen och avrättades med ett svärd genom halsen den 13 december år 304. Hon helgonförklarades och kom till Sverige som ett helgon i kalendern i och med att landet kristnades. Hon blev däremot aldrig speciellt viktig här; hon fick inga kyrkor uppkallade efter sig och det finns få bilder av henne. När Gustav Vasa reformerade Sverige till den lutherska läran på 1500-talet förbjöds katolska seder och helgondyrkan, men kalendern förblev orörd och så även helgonnamnen. Den 13 december, Lucias dödsdag och himmelska födelsedag, fortsatte helt enkelt att vara Sankta Lucias dag. Och i det katolska Sverige inleddes julfastan den 13 december.

Lucia var början på själva julen när alla julförberedelserna skulle sättas igång och det talades om en extra julafton och luciadagen kallades även lilla jul, förjul, julens syster. Det var då det skulle börja stöpas ljus, julbakas, julstädas. Och julgrisen skulle slaktas tidigt på luciamorgonen. Var det dessutom nymåne skulle köttet från grisen, precis som månen, växa och bli rikligt. Tröska kunde man också göra, men aldrig mala eftersom kvarnen gick runt. Då blev julbaket inte bra.

Det var viktigt att ladda ordentligt inför den kommande julfastan och därför äta många frukostar under de tidiga morgontimmarna. Det kunde handla om tre, sju, nio… ja ända upp till så många som elva frukostar. Det här frosseriet kopplat till lucia levde kvar även långt efter reformationen. Det sades också att om man åt väldigt mycket under den tid på året då det var som allra mörkast och solen stod som lägst, så skulle det bli överflöd av mat det kommande året. Det man åt kallades för lussebeten eller lussebiten och bestod av fläsk, korv, bröd, en sup, juldryck eller öl.

Maten sköljdes ner med öl och brännvin och det talades om att supa lusen av sig. På luciamorgonen tävlades det om vem som kom upp först ur sängen, för den skulle få ge de andra luseris, men den som kom upp sist blev luse och fick finna sig i att vara till åtlöje hela dagen.

Luciafirande 1918 i Broddetorps socken, Västergötland
Foto: Olof Johansson/Västergötlands museum (CC BY-NC-ND)

Ungdomarna klädde ut sig på lucianatten och gick runt i stugorna för att tigga mat och dryck till sina lussebeten. Dessa lussegubbar, lussiner, lussebockar var ordenligt utklädda för det var viktigt att inte bli igenkänd. Ofta hade de sotade ansikten eller masker och var klädda i ut-och invända pälsar. Manliga studenter, djäknar, tog med sig sina utklädningsseder till studentstäderna, och därifrån spred det sig över landet. Vid dessa utklädningsupptåg rådde ett slags undantagstillstånd, och könsöverskridande klädsel var vanlig då män klädde ut sig till kvinnor och kvinnor till män. Från 1820-talet finns den här skriftliga dokumentation av en manlig lucia:

…då sex rätter voro förtärde och endast den sjunde, kakan, återstod, öfverraskades gästerna af en egendomlig syn. Dubbeldörrarna till förstugan uppslogos och in trädde en dräng klädd i hvitt lakan, med en krans af ljus på hufvudet och bärande en väldig bål med glöggus. (Celander 1936)

Studerande Brag som lucia, Lund 1875
Foto: B.A. Lindgren/Kulturen i Lund (KM 94783)

Lucia var ett elakt spöke. Det skulle vara spöket efter en elak kärring, som levde för länge sen i världen. När det blev ”lussemöran” då var hon ute och sprang i stugorna och skrämde folk. Men det var inte denna kärring en firade för den en firade var vit å grann å hade ljus i håret. På herrgårdarna var det vanligt med ”lussebrur” och på prästgården. Det var de som började med det här … Det var den vackraste pigan som fick klä sig till ”lussebrur”. (Arkivuppteckning IFGH 3752:23)

Citatet, berättat av en man född 1872 i Värmland, visar på skarven mellan det äldre luciafirandet i folkets stugor och det nyare firandet i herrskapets salonger. Men att bli vald till lussebrud kunde ses som skamligt och risken fanns att bli stämplad som lösaktig och lättfärdig. Ofta valdes en flicka som hade ett oäkta barn, och det sades att den som varit lussebrud aldrig skulle få bära brudeskrud. Ibland kläddes en halmdocka till lussebrud istället, som sedan bars runt i gårdarna och dansades och skojades med – alla skulle få dansa med lussebruden.

Luciafirande på Koberg i Västergötland 1848 av Fritz von Dardel är möjligen en av de äldsta bilderna av en lucia som liknar dagens. Bild från Wikimedia Commons

En förebild till den vitklädda ljusbärande lucian skulle kunna vara Christkindlein; en flicka utklädd till Jesusbarnet med ljuskrans i håret, som efter reformationen i Tyskland ersatte Sankt Nikolaus, och som har hittats i uppgifter från 1600-talets Sverige under namnet Kinken Jes. En annan tanke är att lucia inspirerats av den sångängel, klädd i vit vingprydd dräkt och krona på huvudet, som ingick i de medeltida katolska kyrkospelen stjärnspel eller trettondagsspel, som dramatiserade Jesu födelse, och som förekom på landsbygden under trettonhelgen och annandag jul. Andra inblandade kunde vara de tre vise männen, timmermannen, Judas, julbocken samt stjärnbäraren. Stjärnspelen, eller gå med stjärnan, blandades ihop med staffansridarna som på annandagen red runt för att tigga mat och dryck. Enligt en nordisk legend var Sankt Stefanus stalldräng hos Herodes och det var han som framförde budskapet om Jesu födelse, vilket han stenades till döds för och därmed blev den första kristna martyren. Staffansvisan, som ofta ingår i dagens luciarepertoar, är en medeltida ballad som handlar om den här legenden.

—————————————————————–

I ljuset av den långa, vindlande vägen kan dagens luciafirande ses som en mix av ett italienskt helgon, ett elakt spöke, en jesusfigur, en nordisk skönhetsdrottning, medeltida karnevaler och lustiga upptåg, av brudtärnor, katolska korgossar, studenter, tomtar och pepparkakor. De stökiga lussegubbarna har blivit något allvarsamt och högtidligt, lucia har flyttats från landsbygden till det offentliga rummet – och blivit en nationell symbol som spridits över världen.

——————————————————————-

Arkivuppteckningar från Institutet för språk och folkminnen, Avdelningarna för arkiv och forskning i Göteborg och Uppsala.

Celander, Hilding (1936): ”Lucia och lussebrud i Värmland och angränsande landskap” i Svenska kulturbilder, Bd 3, ny följd. Red. Sigurd Erixson och Sigurd Wallin. Stockholm: Skoglund.

Knuts, Eva (2006): ”Lucia var ett elakt spöke” i Nu gör vi jul igen. Red. Charlotte Hagström, Marlene Hugoson och Annika Nordström. Göteborg: Institutet för språk och folkminnen.

Kättström Höök, Lena (2016): Lucia i nytt ljus. Stockholm: Nordiska museets förlag.

Swahn, Jan-Öjvind (1993): Den svenska julboken. Höganäs: Bra Böcker.

Lämna en kommentar

Under Att berätta