Från Yorubafolket i Nigeria kommer den här sagan. Jag berättar med egna ord.
Tvillingprinsarna
Långt nere i södern fanns det en mäktig kung som hette Ajako. Hans palats var utan like. Hans tron var snidad av elfenben och guld. Han hade en ung och underskön gemål som han verkligen älskade, men de fick inga barn. Tiden gick. Så en dag kom hon ändå till honom med glädjebud. Hon hade blivit havande. Och när tiden var inne föddes en pojke och efter ett tag ännu en! Det var ingen lycka med detta. I det här landet ansågs allmänt att tvillingar bar på en förbannelse. Att de egentligen skulle dödas direkt efter födseln. Men det kunde kungen inte förmå sig. I hemlighet lät han föra mor och barn till en liten by långt ute på landet.
Åren gick. Tvillingbröderna växte och blev till män. De hade ingen aning om sin kungliga börd. Men en dag blev modern hastigt sjuk och på sin dödsbädd berättade hon sanningen. Bröderna blev som fallna från skyarna. Deras mor hade burit ved och vatten som vilken kvinna som helst – skulle hon vara drottning? Och själva hade de gått i slitna skynken och vallat getter som andra pojkar.
Bara en kort tid därefter nåddes de av budet att också deras far kungen avlidit. Han hade dött barnlös. Så nu var det fritt fram att bege sig hem och kräva rätten till tronen. Men bara en av dem, förstås. Hur skulle de lösa detta?
De två unga männen var oskiljaktiga. De sov tillsammans, gjorde allting tillsammans. De visste varandras tankar. Nu beslöt de i största sämja att låta slumpen avgöra. De skulle kasta varsin sten och se vem som kom längst. Den som vann skulle bege sig till staden och kräva sin rätt.
Den blev den yngre. Han gav sig raskt iväg till det kungliga palatset. Där mottogs han först med undran. Kung Ajako hade ändå en son? Men så snart de lärde förvissat sig att han var äkta, bröt glädjen loss och han besteg tronen med stor pompa och ståt. Så snart det var möjligt lät han sända bud till sin tvillingbror. Han var välkommen att bo i palatset han med, trots att han inte var kung.
Nej, han var inte kung. Där satt hans yngre bror i all prakt och härlighet. Det sved i den äldres hjärta. Allt efter som tiden gick blev det värre och värre. Avundsjukan åt honom, den grävde hål i hans själ. ”Det var jag som föddes först”, sade han till sig själv. ”Jag är den som skulle suttit vid tronen.”
Alldeles intill palatset rann en flod. Där brukade tvillingbröderna gå och strosa. Och en dag rann sinnet på den äldre. Plötsligt – han visste inte hur det gick till – låg den andre ute i vattnet. Han sjönk nästan direkt. Den äldre brodern vände på klacken och gick tillbaka till palatset. Där drog han en historia. Hans bror hade hastigt gett sig av på en lång resa, han skulle nog inte komma tillbaka. Vid hovet anade man ingenting, utan utropade honom som kung i stället.
Nu hade han fått det han drömt om. Makt, rikedom, sköna kvinnor. Lydiga tjänare, tassande runt på flinka fötter. Men han fick inte ro. Gång efter annan måste han tillbaka till platsen där hans bror hade drunknat. Så en dag som han stod där och såg ner i vattnet hördes en tunn röst:
”Här ligger din bror! Här ligger din bror!”
Det var en liten fisk som stack upp nosen och sjöng. Ursinnig tog han en stor sten, med all kraft slungade han den i vattnet så fisken krossades.
Men bara kort därefter var han åter vid floden och nu kom han i sällskap med hela sitt följe, rådsherrar, tjänare. Och just som han tänkte ”vilken tur att jag fick död på den där fisken”, så satte vattnet igång att koka. Hela floden hävde sig, höga vågor steg upp, det brusade och dånade och sjöng:
”HÄR LIGGER DIN BROR! HÄR LIGGER DIN BROR!”
Hovfolket förfärades när de hörde detta. Och de lät dragga i floden och så fann man liket efter kungen. Den äldre brodern blev avsatt och körd på porten. Dömd att leva som fredlös och jagad som en hund. Men skammen var för stor. Han kunde inte fortsätta sitt liv. Han gick ut i vildmarken och där hittade han de örter han behövde. Så fick han somna in.
Anna Lilljequist