Etikettarkiv: påsk

Trosföreställningar och sedvänjor i påskveckan

påskbrev2

Stilla veckan var en dyster och allvarlig tid. Frid och lugn skulle råda. I kyrkklockan ersattes den vanliga metallkläppen med en av trä, en dymbil, för att ett dovare ljud skulle höras under den vecka då Jesus led så svårt för vår skull. Inga hjul, spinnrockar eller andra saker som gick runt fick vara igång. Till dagarna i veckan var många trosföreställningar knutna. På måndagen, svarta måndag, skulle man i Skåne äta flera sorters kål för att få god hälsa.

vite tisdag var det i Värmland sed att koka och äta grisfötter. Benen skulle sedan bäras tillbaka till svinstian ett och ett, då fick man god svinlycka.

dymmelonsdagen gick påskfriden in. Den som högg ved nu, riskerade att ”dymmeln” gick i träet så att det ruttnade eller blev hårt och ohanterligt. Yxorna man använde blev slöa. Om kor gick på spånor som huggits den dagen, fick de en sjukdom som kallades för klöv-älta. Inget granris fick tas hem från skogen, då drog man ormar till gården. Hade man inte sopat bort aska och sopor, blev huset översvämmat av loppor och löss. Allt vinterarbete skulle vara klart till påsk, slarvade man med det drabbades man av allehanda olyckor.

Skärtorsdagens namn kommer från ordet ”skära” som betyder ”göra ren”. Enligt katolsk sed var en tvagningsrit knuten till denna dag. I folkmun associerade man till skärredskap och en del trodde att det var en särskilt bra dag att skära och klippa på. Andra däremot menade att man skulle akta sig för att använda vassa redskap då.

långfredagens morgon skulle den som först kom ur sängen gå runt och skämtsamt smiska övriga i huset med ris,  det kallades ”påskskräcka” (Uppland). Detta för att påminna om Jesu plågor på korset. I senare tid har riset blivit en färgglad dekoration. Det första fjäderprydda riset är känt från Stockholm i slutet av 1800-talet och spred sig sedan över landet under 1920-och 1930-talen. På långfredagen måste man av religiösa skäl hålla sig hemma och utföra så få arbeten som möjligt.

påskafton tände ungdomar i västra delarna av Sverige påskfyrar, man eldade för att hålla häxor och troll borta.

påskdagens morgon påstod man att solen dansade av glädje över att frälsaren var uppstånden. Om man ställde sig naken på ett lagårdstak den morgonen och kikade genom ett såll skulle man se att solen dansade i glädje över detta. Då kunde man också se att häxor flög kring solen och försökte trycka ner den, för att förhindra att uppståndelsens morgon skulle gry.

Seden att äta påskägg är utbredd i nästan hela Europa. I många bygder åt man inte ägg förrän på annandag påsk, t.ex. i Skåne, där det hette att om man gjorde det så hittade man aldrig sina djur ute i markerna. Ett skrovmål ägg till påsk gav kraft i benen och skyddade mot onda krafter. Det var dessutom ett av de få färska födoämnen man kunde äta vid denna tid på året.

Långt in i det senare bondesamhället trodde man att påskkäringar och häxor for till djävulens gästabud under påsken. Bondmororna gjorde klokt i att stänga spjäll så att inte omkringflaxande häxor ställde till det med sjukdom på husets folk. På bodar och fähus målades kors av krita eller tjära för att hålla dem borta. De tog nämligen gärna något husdjur för att åka på till Blåkulla. Ville man skrämma bort dem kunde det löna sig att avlossa gevärs- eller sprängskott.

Seden att småflickor klär ut sig till påskkäringar är ganska sen. Traditionen med påskbrev är äldre, den innehåller en teckning, ofta på en häxa, och en skämtsam eller spydig vers:

Sopa, raka, smörjehorn

Ger jag dig till resedon

Far fort, min vän,

kom snart igen

men akta dina långa ben,

för stock och sten.

Fritt efter Ebbe Schöns bok Folktrons ABC, Ebbe Schöns och Carlsson Bokförlag 2004

Saga Alexanderson

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Säg var det på Blåkulla hett?

Nu är det hög tid att rita påskbrev och sända till en vän. Om den traditionen har vi tidigare skrivit om på bloggen, sök på påskbrev och du finner mer uppgifter om seden. Här några 100-åriga påskbrev från Värmland som kan inspirerar till skapande.

påskbrev-4

Wälkommen nu sköna flicka!

Från Blåkulla dit som ni for hän,

Så roligt att åter få blicka

In uti ditt öga min vän!

Men tälj mig, hvad rysligt dig hände

Och säg mig, hvad som Ni har sett

När som från oss ryggen Ni vände?

Säg var det på Blåkulla hett?

Du frågar mig, vill du väl höra.

Hvad flickorna taga sig till

När som vi rådplägningar föra

Så vet, att vi stiftat en bill,

Att karlarna ska vi regera,

Men för att dig lugna min vän

En kyss du skall få men ej flera.

Ty resten du taga får sen.

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

När tomten firar påsk och andra påskbrev

Varje påsk har vi skrivit om påskbrev på bloggen. Skriv in ”påskbrev” i sökfältet så hittar du bilder och fakta om påskbrevstraditionen. Här följer nu några påskbrev från omkring 1910.

påskbrev 1

Julen varar ända till påska sjungs det. Här i detta ovanliga påskbrev, daterat påskafton 1913, stämmer det. Brevet har texten ”Du får följa med så gärna. Du lilla vackra tärna.”

påskbrev 4

Det här är adresserat till avsändarens make som får titeln ”Trollkonstnären Herr och Kamrer”.

påskbrev2

En betydlig bistrare kvinna från1911. Men så är det inte heller den älskade maken som får brevet.

påskbrev 3

”Det ofärd lätt kan välla, om donen icke hålla.”

2 kommentarer

Under Bilder, Folktro och traditioner

Varför dvärgbjörken är liten

Här berättar Per Gustavsson om en tradition på långfredagens morgon och hur det kommer sig att dvärgbjörken är så liten.

Bild: Boel Werner. Ur: Per Gustavsson: Påskkärringar. LL-förlaget, 1995

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Varför aspens löv darrar

Här kan du lyssna till legendsagan om aspens darrande löv. Per Gustavsson berättar.

Bild: Boel Werner. Ur: Per Gustavsson: Påskkärringar. LL-förlaget 1995.

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Påskbrev

Påskbrev från 1900-talets början, Värmland

Påskbrevstraditionen är idag framför allt en västsvensk företeelse. I delar av Dalsland kastas breven fortfarande, även om det vanligaste numera är att de delas ut av utklädda påskkäringar. Numera tillhör påskbreven framför allt barnens påskfirande även om de ofta assisteras av sina föräldrar. Men under 1800-talet var traditionen att kasta påskbrev framför allt en ungdomstradition.

Påskbreven bestod vanligen av en färglagd teckning. Ett vanligt motiv var en häxa eller i varje fall hennes främsta attribut: sopan och rakan som hon troddes flyga på och smörjehornet med ”flygsalva” som hon fått av Djävulen. Men även andra motiv som till exempel kärlekspar, ägg och fantasimonster förekom. På breven fanns oftast en vers och inte sällan adresserades det till ”påsktrollet” eller dylikt. Verserna varierade men inte sällan var utformade som en inbjudan till att delta i den kommande festen i Blåkulla. Den vanligaste versen tycks vara ”Sopa, raka, smörjehorn, sänder jag dig till resedon. Far fort min vän, kom snart igen. Det önskas av en trogen vän.” Men påskbrevsverserna kunde även bestå av kärleksförklaringar. Från dalslänska Ör finns till exempel följande vers bevarad:

Möt mig kl. sju i afton
ned vid stamparns gråa grind,
där skall jag av kärlek giva
femton kyssar på din kind,
sedan skall vi åter rida
öster ut till Stränge ek,
där skola vi tillreda
denna kväll en lustig lek.

Breven viktes så att de blev tre eller fyrkantiga. Allra helst skulle de sedan överlämnas anonymt. Att klä ut sig till påskkäringar var ett sätt att minska risken att bli igenkänd men det var långt ifrån alla påskbrevskastare som var utklädda. I en uppteckning vid Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Göteborg berättar en värmländsk kvinna född 1849 om hur kastandet kunde gå till:

Så hade de påskbrev med sig, som de kastade i farstun. Med detsamma de hade kastat från sig påskbrevet slog de ett kraftigt slag i dörren eller i väggen. Ju större ”rammel” de kunde åstadkomma, ju bättre var det. När de hade väsnats ett slag, sprang de så mycket de orkade därifrån. Det var inte meningen att någon skulle få fatt dem. Men man sökte få fatt dem och förföljde dem långa stycken. Lyckades de, så blev det ju skämt och roligt.

Påskbrev finns fortfarande att köpa i många mataffärer. Numera delas de i regel ut av utklädda påskkäringar, ibland i skolan eller i samband med de påskparader som anordnas i många städer.  Medan påskkäringarna, som från början också var en västsvensk tradition, har spridit sig över hela Sverige förekommer påskbreven fortfarande framför allt i Västsverige. I andra delar av landet delar istället utklädda påskkäringar ut handgjorda påskkort.

Fredrik Skott

Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Göteborg
Institutet för språk och folkminnen
Vallgatan 22
411 16 Göteborg

Hemsida: www.sofi.se/folkminnen
Besök oss gärna på Facebook http://www.facebook.com/folkminnen

Fler påskbrev med bilder finner du om du söker på ”påskbrev” i vår blogg.

1 kommentar

Under Folktro och traditioner

Ryggpåhängning

Vårt sätt att fira högtider omformas kontinuerligt – vi lägger till, tar bort och omformar dem ständigt utifrån våra värderingar och föreställningar. En påsktradition som idag, tror jag, knappast längre förekommer är seden att fästa utklippta pappershäxor eller häxattribut av typ, papper eller trä på varandras ryggar. Under 1800-talet var däremot seden vanligt förekommande i stora delar av Sverige. ”Påskatyg”, ”respass”, ”dymmelstrutar” eller ”blåkullapass” kunde föremålen kallas – oftast var det frågan om de klassiska häxattributen sopa, raka och smörjehorn. Hur det kunde gå till berättas i en bohuslänsk folkminnesuppteckning:

På påskafton brukade man roa sig med att fästa föremål på ryggen på varandra. Det var mest då ungdomarna voro samlade ”för att se på påskel’”, som detta skämt förekom. Man gjorde en liten strut, ett par cm lång, som man fyllde med ”feda”, gammal talg o.dyl.; denna strut skulle föreställa ”smörjehornet”. Från en kvast tog man även två små pinnar; dessa skulle föreställa ”kvasten” och ”rakan”. Dessa föremål, smörjehornet, kvasten och rakan, band man sedan ihop och därpå satte man en knappnål, böjd som en krok, i smörjehornet. Oftast fäste man även en liten papperslapp vid det hela, på vilken stod:

”Smörjan är liten, men smörjan är god,
smörjer du duktigt, så rider du fort,
så möter dig sällskap i Blåkulla port. ”

Flera olika parallella traditioner har förekommit, både i Sverige men också internationellt. Att hänga påsar aska på varandra finns till exempel belagt från bland annat Västmanland, Dalarna och Uppland. Från småländska Vimmerby berättas istället att köpmän på dymmelonsdagen brukade hänga pappersremsor, pappersstrutar eller till och med en fisk på ryggen på kunder – här går tankarna till Frankrike där det som aprilskämt förekommer att man fäster just utklippta pappersfiskar på varandras ryggar.  I Mera om oss barn i Bullerbyn skildrar Astrid Lindgren upptåget i senare tid:

På dymmelonsdagen kom Britta och Anna till mej tidigt på morgonen, för vi skulle göra dymmelonsdagspass, såna där som man sätter fast på ryggen på folk med en knappnål utan att dom vet om det. Vi klippte en hel massa av vitt papper som vi målade roliga gubbar på. På en del skrev vi ”Arg orangutang” och ”Varning för hunden” och sånt där.

Vilken funktion har då seden haft? I sin bok Gammaldags seder och bruk, först utgiven 1888, skriver Johannes Sundblad om traditionen att fästa häxattribut på varandras ryggar. Han skriver att det numera, alltså i slutet av 1800-talet, var en barnlek men att det tidigare också varit sätt ”att utmärka illa kända kvinnor vilka misstänktes kunna förgöra kreaturen, dra mjölken till sig med mera”. Men att helt lita på Sundblads uppgift är riskabelt och om det någonsin funnits mer allvarliga tankar bakom seden är de i vilket fall idag höljda i dunkel. Först och främst har det sannolikt alltid varit ett av påskens alla skämtsamma upptåg.

I folkminnesarkiven finns endast några få berättelser om traditionen på 1940-, 1950- och 1960-talen. Även om senare belägg saknas är det inte uteslutet att upptåget fortfarande förekommer. Kanske har du egna erfarenheter av seden?

Fredrik Skott
Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Göteborg
Institutet för språk och folkminnen
Vallgatan 22
411 16 Göteborg

Hemsida: www.sofi.se/folkminnen
Besök oss gärna på Facebookhttp://www.facebook.com/folkminnen

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner