Månadsarkiv: december 2021

Kuggaberg och trollens julafton

Vi önskar alla bloggläsare GOD JUL med denna sägen berättad av Mickel i Långhult 1843. Kuggaberg ligger två mil öster i Ljungby och är en av sägenplatserna i Sagobygden.

Detta grova och stora, ohyggliga berg är beläget på Långhult Norregårds ägor i Ryssby socken i Småland. Det ligger i den så kallade kohagen, en åttondels fjärdings väg från gården. Det är en gammal saga att trollen skall ha bott här i forna tider. Vid södra änden av berget och västra sidan ser det ut som om det vore en dörr in i berget. En stor flat sten som är sprucken mitt itu står framför dörrhålet. Det ser ut som det vore en trappa från hålet ner mot vägen, fast den är bevuxen med jord och buskar. I forna tider har folk här i hagarna sett trollens oxar, kalvar, får och getter gå omkring bland böndernas kreatur. De har också sett trollens barn som lekt och plockat bär. Folk har till och med hört småbarn gråta inne i berget.

Det hände sig att i byn var det en rik välmående man, som hade två söner. Sönerna var i skola och väntades nu hem på julafton. De dröjde och kom inte förrän ganska så sent på kvällen. Då deras far och mor frågade varför de kommit så sent, svarade sönerna med stor häpenhet:

– När vi kom till Kuggaberg i Norregårds hage, stod hela berget på sköna stolpar som var förgyllda och med så många slags färger att det är omöjligt för oss att beskriva. Ja, hela berget var såsom överdraget med skinande silke, och lika många ljus som himlens alla stjärnor var tända. Ju längre vi satt där på våra hästar ju fler ljus tändes. Inifrån berget hördes den ljuvligaste musik, som man någonsin kan få höra här i världen. Oräkneliga troll och pysslingar av alla de slag, både små och stora, hoppade, dansade och var glada och sjöng: ”Nu är vi frälsta, nu har vi fått nåd! Nu är vi frälsta och förlossade!” Ju längre vi hörde denna sång, ju finare blev den, så vi ville inte rida därifrån förrän vi fått se vad som skulle ske. Men det var detsamma: ”Nu har vi fått nåd! Nu är vi frälsta! Nu har vi fått förlossning!” Och alla hoppade, dansade och var glada. Varpå vi båda på en gång svarade dem: ”Det är lögn! Ni har varken fått nåd eller kommer att få det! Och aldrig blir ni frälsta i tid och evighet!” Strax blev det ett stort mörker för våra ögon, och vi hörde en stor gråt och kvidan inne i berget.

Faderns sa:

– Ni ska strax rida tillbaka dit, innan era hästar sadlas av och ni får någon matbit. Ni ska trösta dem och lova dem nåd, frid, glädje och förlossning!

De måste genast rätta sig efter faderns önskan. Två drängar följde med, som kan vittna om vad som sedan hände. När de kom till berget syntes varken ljus eller eld, allt var mörkt, men sorlet och klagan hörde de:

– Ack, vi små, får ingen nåd och förlossning!

– Åjo, vår fader säger att ni allihop får nåd och glädje, ropade sönerna.

Strax tändes alla ljus och ljuvlig musik hördes. Ett troll kom till dem och skänkte dem pengar och var sin högtidsdräkt till julafton, bad dem stiga in och se deras julbord. Men de vågade sig inte in i berget. När de varit där en lång stund for de hem. Först nästa morgon vågade de ta på sig sina kläder de fått i julklapp. Men allra först trädde de kläderna på en hund, för de fruktade att de skulle bli förtrollade och få någon sjukdom. Det var dock ingen fara.

Kläderna var granna och sönerna var mäkta stolta över dem. Och än i denna dag sägs det om en högfärdig människa:

– Jo, den stackaren har fått en lapp av Kuggabergs tröja att laga sin med.

Text och bild hämtad ur Mickels sagor, berättade av Per Gustavsson, trägravyrer Sven Ljungberg. Karin Almlöfs förlag, Stockholm, 1996.

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Läsglädje

Jag brukar vara försiktig med att skriva om vänners böcker, eftersom man då knappast kan kalla mig ojävig. Men jag kan inte låta bli att förmedla den läsglädje jag kände när jag läste Ulf Palmenfelts och Cecilia Fredrikssons nya bok Det var en gång en ö – sagor mellan istiderna.

Det märks att Ulf har varit på ett strålande gott humör när han plitat ner texten. Han blandar sagor, sägner, ordstäv och folkliga uttryck, besvärjelser och vad djuren sa när de kunde tala. Han spinner en episk tråd där han fogar historietåt till historietåt, tvinnar tråden omsorgsfullt med spott och det är sällan den brister. Råvaran är inte de finare berättelserna, utan det som likt skäktefall och blånor användes till vardagsting som säckar och kohanddukar. Här formligen jäser det, pissas, blöds, kivas, luras och jävlas. Det är varken sentimentalt eller tillkrånglat. Nej, rakt på sak. Enkelt. Inte ett onödigt ord.

Det som förefaller så enkelt kräver erfarenhet, hantverkskunskap och fingertoppskänsla. Det är den här osynliga kunskapen som är så svår att fånga som ger resultatet.

Trots att jag känner igen varenda saga och varenda sägen roas jag. Här finns en personlig röst. Den tretusenåriga egyptiska vindlande sagan De två bröderna återges på två sidor. Sagan om kvarnen som maler salt på havets botten fogas ihop med Sagan om den tappre tuppen som kräver bondens stulna kvarn tillbaka. En av mina favoritsagor om de tre läkarna som skryter om hur skickliga de är berättas i rasande fräckt tempo. 

Ja, så här kan man göra när man vill skildra Gotlands märkliga historia och dra linjerna fram till idag. Det är kanske inte så konstigt att jätteflickan som hittade en leksak, en bonde med plog, i slutet av historien tänker att hon aldrig skulle ha släppt tillbaka den bonden. Hade hon inte gjort det, hade kanske inte vi människor förökat oss och tagit över jorden och ställt till med allt elände.

Men det här är inte bara Ulfs bok. Hans professorskollega i etnologi, Cecilia Fredriksson, har vävt inslagen i varpen så att det glänser och gnistrar och strålar om boken. Hennes flödande akvareller, både mer abstrakta och föreställande, skapar helheten. Så skönt med dessa bilder i kontrast till uttjatade nationalromantiska sagobilder från 1800-talet, Bauertroll och Nyströmtomtar.

Ligger inte den här boken i tomtesäcken, så köp en nyårsgåva till dig själv.

Ulf Palmenfelt och Cecilia Fredriksson: Det var en gång en ö – sagor mellan istiderna. Gotlandica förlag. Klintehamn, 2021.

2 kommentarer

Under Berättelser, Litteratur

Vardagsskrock. Från abrakadabra till önskebrunn

Jag har läst en ny bok av folkloristen Fredrik Skott

Vardagsskrock. En fantastiskt fin bok att få i handen, mycket snyggt designad och med vackra illustrationer i färg. Den består av två delar, del två är ett uppslagsverk – från Abrakadabra till Önskebrunn – med talrika exempel på skrock genom tiderna. Och här finns att läsa. Svårt att lägga boken ifrån sig, så mycket finns och så spännande är det. Många av de här föreställningarna är av gammalt datum och återfinns i andra kulturella traditioner. Andra är helt nya. Och fler kommer ständigt till.

Skrock är annars ett rätt lustigt ord. Det fanns i fornsvenskan med innebörden ”falskt prat”. Och ljudhärmande, en höna skrockar, ett skratt kan vara skrockande. Med andra ord inte speciellt vackert. Ordet skrock har haft en nedvärderande klang.

Skrock. Som begrepp är det inte helt lätt att ringa in. Saker som vi bara gör utan att reflektera närmare. En del för att undvika olyckor. Annat för att få god tur eller för att se in i framtiden. Oftast rör det sig om vardagliga företeelser, sådant vi handskas med hela tiden. Inte lägga nycklarna på bordet. Inte kliva på ett visst gatubrunnslock, men däremot gärna på ett annat. Inte köpa barnvagnen innan barnet är fött. Kasta ris över brudparet. Hitta en fyrklöver, fästa den på sin jacka. Bära en liten lyckosten med sig överallt (det gör jag själv).

Och aldrig jämföra händer, inte spilla ut salt. Undvika att möta kvinnfolk eller präster när du är på väg ut att fiska. Inte säga ”lycka till” när en skådespelare (eller berättare) ska upp på scenen. Aldrig någonsin döda en spindel. Värre ändå; att ha sönder en spegel. Allt detta kan innebära otur, olycka och i värsta fall död.

Skrock kan också vara att förutse framtiden, ta tydor. Ett bestick som ramlar i golvet – då är besökare att vänta. Kliar det i din vänstra hand ska pengar komma, kliar det i den högra betyder det utgifter. Om göken gal från ett visst väderstreck så har det den-eller-den innebörden. Gröngölingens skrik betyder regn. Så sa gammalt folk när jag var liten. De kallade den ”regnfågeln”.

Annars fick jag inte höra så mycket skrock som barn. I vårt hem var man utpräglat sekulär. Om vi barn berättade om någon övertro vi hört förvreds pappas ansikte och han stötte ur sej: ”Idiotier!” Men hos farmor var det annorlunda. Hon berättade gärna om allt som var olycksbringande, vad man skulle undvika. En dag satt jag på hennes golv och iakttog paraplystället. Ett av paraplyerna hade så vacker blå färg. Det såg ut som blommor. Jag ville titta närmare, jag spände upp paraplyet. Det tog bara en sekund så var farmor där. Hon måste ha släppt vad hon hade för händer. ”Aldrig, aldrig spänna upp ett paraply inomhus”, väste hon. Jag var ett enda frågetecken, och då sa hon: ”Det flyger så mycket ont omkring här i luften…”

Och bland kompisarna i skolan förstås. Vi flickor gjorde ”hur-många-barn-får-jag-när jag-blir-stor”. Vi kastade en näve småsten i luften, lät dem landa på ovansidan av händerna, räknade. Vi nöp tag om varandras hakspetsar. Blev det ett veck skulle du föda en flicka. Var hakan slät så blev det pojke. Trodde vi på det här? Nej, det var lek. Och ändå….

Skrock rör sig i ett gränsland mellan lek och allvar. Samtidigt är det en magisk ritual.  Ett sätt att försöka få kontroll över det som inte låter sig kontrolleras. Hantera det ohanterliga. Med vårt förnuft avfärdar vi vidskepelsen. Ändå finns den där och påverkar våra handlingar och vanor. Man kan kalla det för ett slags halvtro. Något som ger sammanhang och mening – även socialt – åt våra liv. Något som binder oss samman.

Man skulle tro att i vår moderna, sekulariserade tillvaro skulle vidskepelse och övertro få allt mindre betydelse. Men Skott visar att så förhåller det sig inte alls. En ganska stor –ökande! – andel av befolkningen spottar om en svart katt går över vägen, undviker att gå under stegar, undviker talet 13.

Med den nya tekniken har övertron fått andra uttryck. Om ett stearinljus slocknade av sig själv innebar det dödsfall. Idag sägs samma sak om en glödlampa som plötsligt slocknar. Skott visar också hur den unga generationen undviker att trampa på vissa gatubrunnslock och hur de tar tydor med hjälp av läskburkar. Hur de förutsäger framtiden med siffrorna på sina digitala klockor.

Vidskepelsens uttryck är föränderliga. Generation efter generation drar ifrån och lägger till. Men vårt behov av magi i vardagen består. Liksom skrockens formspråk, vissa element tycks orubbliga och återkommer ständigt. Det gäller sådant som avviker från det vanliga. Eller som rör viktiga förändringar. Företeelser som på det ena eller andra sättet är riskfyllda. Det första på året och det sista på året. Liksom talet tre. Och tystnad, framför allt tystnad.

I vår familj har vi traditionen att fira vintersolståndet. Vi tänder upp en brasa på gårdsplanen, står runt den, dricker glögg, lägger fler pinnar på elden. Sjunger lite. Och vår tro är bergfast: nu hjälper vi solen att komma tillbaka!

Anna Lilljequist

1 kommentar

Under Att berätta