Månadsarkiv: maj 2014

Blända och annat från svunnen tid

Image

Blodberget är en av Sagobygdens sägenplatser i Alvesta kommun..

Vill du besöka Blodberget så kör gamla vägen till Växjö.

Strax efter Huseby svänger du till höger mot Kalvsvik.

Sedan är det bara att köra tills du kommer till Sagobygdsskylten.

Du åker in på smala, krokiga väger genom ett öppet landskap.

Överallt ligger det bondgårdar och andra hus.

Plötsligt får man se en vik av sjön Åsnen.

Vid en grå lada tar vägen slut och du är framme vid Blodberget.

Som vid alla Sagobygdens sägenplatser finns det ett rött sägenskåp på platsen.

Öppna skåpet och du kan läsa legenden om Blodberget.

Jag kom dit efter att ha irrat runt på småvägar men i gengäld fick jag uppleva den vackra naturen runt byn Odensjö och pratat mig fram med ett antal bybor.

Jag svängde för tidigt, långt innan skylten med Sagobygden men som sagt ingen skada skedd.

 

Legenden om Blända.

Det sägs att för länge, länge sedan kom den danske hövdingen Taxe med sin krigshär till platsen.

Han hade hört att hövdingen i Småland hade tagit sin krigshär och gett sig iväg norrut i Sverige för att kriga.

Så nu tänkte Taxe passa på att ta hela Småland och göra det danskt.

Skåne hade han tagit innan.

När Taxe kom till Blodberget stannade han där med alla sina krigare för att vila.

Sedan skulle de bränna byar och härja i bygden.

Men tack vare en ung kvinna som hette Blända så blev det aldrig så.

Blända samlade många andra kvinnor och de lurade Taxe och hans män.

De bjöd på mat och dryck och när alla blev trötta och somnade då dödade de Taxe och hans krigare.

Efter att kvinnorna dödat alla gick de ner till sjön och badade av sig allt blod.

Därför kallas viken för Blodviken.

Tack vare att Blända var så modig så är Småland svenskt ännu idag.

Och inte nog med det för efter Bländas lyckade kupp mot den danske hövdingen så ändrades arvsrätten i Småland.

Tidigare var det bara män och söner som ärvde men efter detta så var det lika arvsrätt mellan kvinnor och män och mellan syster och broder.

 

Blodberget

När du vandrat upp till bergets topp har du en fantastisk utsikt över sjön Åsnen.

Det var en underbar kväll och människor kom vandrande uppför stigarna för att vara med och lyssna till berättelser i sommarkväll.

Solen sken och det var fågelkvitter i alla träden.

Göken gol i väster.

Det sägs ju att västergök är bästergök.

En hackspett med sitt röda huvud och sin röda bakkropp satt i ett träd och hackade i stammen.

Här tog vi fram fikakorgen och bredde ut våra filtar.

Nu var det dags för fika och berättande om den duktiga Blända och hennes kvinnor som räddade Småland en gång för länge sedan. Att jag tog en version av Blända som åhörarna inte hört innan blev bara positivt.

                        

                                   Text och foto: Agneta Json Granemalm

 

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Nils-Arvid Bringéus skriver om sitt liv

rec BringeusSom berättare har jag haft stor glädje av många verk ur etnologiprofessor Nils-Arvid Bringéus rika bokproduktion. När jag arbetade fram ett berättarprogram om de folkliga bonadsmåleriet i Sydsverige utgjorde hans standardverk en förnämlig introduktion till denna säregna bildvärld. Böckerna om årsfester och livets högtider har givit mig nödvändig kunskap när mitt berättande anknutit till årets gång. Volymerna med sägner och berättelser från Örkelljunga har jag använt flitigt när jag berättat historier i den bygden. Inte minst har jag gång på gång återvänt till storverket om Gunnar Olof Hyltén-Cavallius liv och gärning, insatt i ett idéhistoriskt sammanhang. Jag är också djupt imponerad av Bringéus förmåga att spåra upp okända dokument, såsom Eva Wigströms försvunna sagomanuskript och Lasse i Lassabergs skildring av livet i Södra Unnaryd. Ja, jag skulle kunna räkna upp än fler böcker som varit kunskaps- och inspirationskällor.

De senaste åren har han publicerat flera intressanta skrifter som skildrar etnologins utveckling, bland annat en biografi om Carl Wilhelm von Sydow. Nu har turen kommit till Bringéus egen gärning. Hans nyligen utgivna självbiografi bär titeln Örkelljungapåg och Lundaprofessor, och har givits ut av Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur.

Barndomsåren i Örkelljunga skildras utifrån det välbekanta oljetrycket med två barn vid ett stup, men bakom dem finns den vakande skyddsängeln. Ett liknande hängde över min systers säng några decennier senare. Pojken på fjärilsjakt och flickan som plockar blommor blir en symbol för den nära världen, hemmet där mormor och mor höll ett vakande öga på barnen. Utanför det trygga hemmet finns farorna, konkretiserad av bland annat Prästsjön. Jag tycker om de små anekdotartade skildringarna från barndomen. I sjuårsåldern hamnar han 1 maj  i arbetarnas demonstrationståg och får som straff krypa  till sängs i ett mörkt rum mitt på dagen. När han köper en Svartepetterkortlek att ge bort i födelsedagspresent, tvingas han lämna tillbaka den i affären. Det var en högst olämplig present. Med lätt hand tecknas ett samhälle där skollärarens pojke tillhör samhällets finare skikt och där klasskillnaderna är påtagliga.

Stor nog att köpa en egen cykel vidgas skolpojkens horisont. Jag vet inte om någon etnolog undersökt just vilken stor roll cykeln spelade på 1930-talet för att upptäcka världen. Jag känner igen  Bringeus skildring från mina egna föräldrars berättelser om släktresor och sommarsemester per cykel.

Så fortsätter skildringen av skolgången via studenten, präststudier fram till disputationen i etnologi och till slut professortjänsten i Lund. Jag som inte studerat etnologi själv, men väl läst de välkända folkloristerna och etnologernas skrifter, roas av inblicken i den etnologiska världen. Jaså, gick det till på det viset när man tenterade för en professor.

Ibland kan jag tycka att livsskildringen blir lite väl privat när författaren redovisar detaljer såsom skolkamraternas namn hemma i Örkelljunga, inköp av sommarstugor, barnens födelse och senare barn och barnbarns studier och arbete. Detta är mer intressant för släktingar och nära vänner.

Men plötsligt bränner det till och skildringen söker sig ett ögonblick under ytan. Den ungdom som i bokens inledningen skildras som ljus, värderas i slutet av livsskildringen som ”arbetsam och glädjelös”. Valet av prästbanan, innan studierna ledde in på folklivsforskningen, skildras också som ett mindre fritt val, dikterad av faderns önskan om att sonen skulle bli präst.

”Arbetet har varit mitt livs största glädje” skriver författaren i avslutningskapitlet. Så har ungdomens pliktuppfyllelse omvandlats till en personlig tillfredsställelse. Men mellan raderna skymtar det fram, att det inte varit helt okomplicerat att förena de krav som det offentliga arbetet innebär med familjelivet. Det hade onekligen varit intressant att få ta del av en etnologiprofessors syn på hur könsrollsstrukturen format livet.

”Sällan har jag i förväg kalkylerat över vad ett ‘projekt’ skulle kosta ifråga om tid och arbete. Hade jag gjort det skulle det mesta ha blivit ogjort.” Som läsare kan vi bara vara tacksamma över alla böcker som Bringeus arbetsflit frambringat.

Nils-Arvid Bringéus: Örkelljungapåg och Lundaprofessor. Uppsala, 2014. ISBN 978-91-87403-04-0.

Boken kan beställas från Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur.

Lämna en kommentar

Under Litteratur

Erotiska naturväsen

omslag HällÄr du intresserad av sägendiktning så ska du inte missa seminariet på Ljungby berättarfestival om erotiska naturväsen. Mikael Häll presenterar sin avhandling Skogsrået, näcken och djävulen och samtalar sedan med Bengt af Klintberg. Själv inleder jag seminariet med berättarföreställningen Firremirre brinner.

Tid: måndag 16 juni kl.10-12. Plats: Garvaren, sal Electrolux

Jag recenserade avhandlingen utförligt i Berättarnätet Kronobergs tidskrift Munvigan för ett år sedan. Här kommer recensionen i repris för er som missade den. Det blir ett längre blogginlägg än vanligt, men se det som en introduktion till seminariet.

I sin doktorsavhandling undersöker Mikael Häll människors föreställningar i Sverige under 1600- och 1700-talen om erotiska naturväsen. Det här är riktigt intressant eftersom liknande föreställningarna ofta lever kvar i folkminnesarkivens senare sägenuppteckningar från de första decennierna av 1900-talet. Skillnaden är att i det som Häll kallar det tidigmoderna Sverige togs berättelserna om människor som legat med djävulens väsen på blodigt allvar och den olycklige kunde dömas till döden.

Hälls källmaterial är tredelat. Det utgörs av berättelser i form av sägner och ballader, teologiska och naturfilosofiska skrifter och slutligen rättsprotokoll. Det är alltså en bred bild som Häll målar upp av den magiskt-religiösa föreställningsvärlden med erotiska naturväsen och djävulen i centrum. Han letar efter föreställningarnas mening för olika individer och grupper och om den förändras över tiden. Hälls utgångspunkt är att föreställningar som vi idag uppfattar som egendomliga ger oss möjlighet att förstå det förgångna.

Efter en sedvanlig inledning om teoretiska utgångspunkter, metod, källmaterial och forskningsläge följer en nästan 100-sidig redogörelsen för erotiska naturväsen i sägner, ballader och sagor. Fokuseringen på det tidiga berättarmaterialet är givande för en berättare, eftersom det är mer okänt än senare sägenuppteckningar. Häll behandlar både lärda skrifter och det folkliga sägenberättandet, Bland de förstnämnda tar han till exempel upp vår förste riksantikvarie Johannes Bureus tankar om troll från tidigt 1600-tal och fornnordiska sagor såsom Hervararsagan. Källmaterialet för bondesamhällets berättelser är lite mer problematisk eftersom också det bygger på lärda mäns skildringar, till exempel prästernas antikvitetsrannsakningar från 1600-talet, kyrkoherde Olof Bromans breda skildring i Glysisvallur av folktron i Hälsingland och Petter Rudebecks Småländska antiqviteter. I de här sägnerna gifter sig män med trollkvinnor och maran, har sex med skogsrået. Sägnerna skapar ett samband mellan den vilda naturen och den kvinnliga sexualiteten, som båda utgjorde ett hot mot den rådande ordningen. Inte minst kommer det fram i häxprocesserna, som Häll egentligen inte har med i sin framställning, men som oundvikligt bildar en referenspunkt.

Motsvarande väsen som frestar kvinnorna är näcken och älven. Kvinnor kunde också bli bergtagna av trollen, och om de återvände till byn igen var de ofta från vettet. Många sägner berättar också om barn som föds efter samlag mellan en människa och ett naturväsen. Den kände sägengestalten Kettil Runske var son till sjörået och Håvålen som tillhörde havsfolket betraktades som stamfar till många släkter i Bohuslän. Bondesamhällets berättelser gestaltade hot och fara i naturen och varnade för det främmande, samtidigt som det kunde verka lockande. Sägner förklarade märkligheter och var också sedelärande. Hälls ser också en genusskillnad i sägnerna. De kvinnliga erotiska naturväsena är mer hotfulla, förföriska, liderliga och måste kuvas. Manliga väsen var visserligen en lika stor fara för kvinnorna, som dock har en mer passiv roll i berättelserna och ofta framställs som hjälplösa.

Hur såg då teologerna på berättelserna om sexuella förbindelser med naturväsen? Kyrkan betraktade naturväsen som demoner och som djävulens redskap. En utgångspunkt var att de fallit ner från himlen som onda andar tillsammans med djävulen. Så menade redan kyrkofadern Augustinus som levde 354-430. Han menade också att människor kunde ha sex med dessa demoner, men han var osäker på hur det låg till med demonernas kroppar. Den frågan diskuterades livligt och det fanns olika synpunkter bland teologerna. En del menade att demonerna hade egna fysiska kroppar. Andra att de tillfälligt gjorde sig kroppar av förtätad luft. En annan synpunkt var att de kunde använda sig av mänskliga lik som de levandegjorde. De kunde också ta levande människor i besittning och använda sig av deras kroppar. Slutligen menade en del teologer att demonerna inte hade någon kroppsskepnad alls, men de kunde påverka människors sinne så att dessa trodde detta. Genom samlag drev de människor till stor synd. Prästerna använde berättelserna till att visa på vad sexuellt begär kunde leda till. Ytterst handlade det om ett brott mot Guds ordning. Men det var viktigt att komma ihåg att djävulen verkade med Guds tillstånd. Det var ett sätt för Herren att pröva människan.

Hur långt teologernas funderingar kunde gå visar diskussionen om hur kvinnor kunde bli med barn med demoner. De onda andarna kunde komma åt sädesvätska som utlösts efter ofullbordat samlag eller genom ejakulation i sömnen. En del uttolkare menade till och med att det gällde att begrava döda män utan dröjsmål, så att inte demonerna kom över deras sädesvätska. Sädesvätskan som demonerna samlat sprutades sedan in i kvinnan så hon blev havande och födde till exempel en byting eller någon form av halvmänniska.

Även naturfilosofer och vetenskapsmän diskuterade livligt under 1600- och 1700-talen erotiska naturväsen och reste bland annat frågan om det fanns mindre kända och gåtfulla varelser. Sigfrid Aronus Forsius, som i början av 1600-talet skrev den första svenska naturläran, svarade ja och skrev om elementarandar som rådde över de olika elementen. De var av Gud skapade varelser, som kunde ingå i sexuella relationer med människor, även om de hade en annan substans. Fabelväsen som sirener och sjöfruar vad djur som liknade människor. Fosius berättar om kvinnan som fick barn med en björn. Sådant var helt möjligt för naturen var kraftfull och underlig. Andra människor kunde ha svansar, såsom alla kvinnor i en släkt i Närke. Fosius såg inte avkomman som monster, men det gjorde andra.  Kring 1600 tolkades monster gärna som Guds varningar och straff. Monster kunde bland annat vara ett resultat av tidelag.

1700-talets vetenskapsmän var mer kritiska till övernaturliga väsen. Linné överförde en rad fabeldjur till apsläktet och han förundrades över att folk kunde anse en för tidigt född kalv som folk hittat i havet utanför Åhus som en sjökalv. Men ändå var han präglad av förhärskande föreställningar och menade att det fanns vildmänniskor som var fyrfota, stumma och håriga. På sin Lapplandsresa mötte han en samekvinna, som han beskriver nästan som skogsrået som vi möter i domboksberättelser. Sent på 1700-talet och också hos Hyltén-Cavalius på 1800-talet betraktade många vetenskapsmän troll som berättelser om ett primitivt urfolk som trängts undan ut i ödemarken.

Så här långt har vi kommit till mitten av Hälls avhandling. Den andra avhandlingen refererar och diskuterar ingående olika rättegångsfall där män och kvinnor anklagades för könsumgänge med naturväsen. Häll konstaterar att det inte fanns någon lag som uttryckligen reglerade denna överträdelse. Brotten kunde istället betraktas som majestätsbrott mot Gud och djävulspakt. Andra mosebokens text om att ”en trollkona skall du icke låta lefwa” användes också. Sexuella förbindelse med naturväsen betraktades också som en handling mot naturen och sorterades in under sodomi. Handlingen klassificerades också som bestialitas. Andeväsen var skilda från människan, var ett ting av annan art och därmed också onaturligt att idka könsumgänge med. Frånvaron av en specifik lagstifning menar Häll dikterades av en förtigningspolicy från överhetens sida. En livlig diskussion om djävulssamlag kunde uppmuntra till detta.

Genomgången av de 20-tal brottmålen är fascinerande läsning. Här blir sägnernas berättelser till verklighet. Men hur ska man se på det här berättelserna? Vad har egentligen hänt? Häll visar hur naturväsen ibland bland de anklagade kan upplevas som bundsförvanter, som det gällde för människan att hålla sig väl med för att lyckas med jakt, fiske och bergsbruk. Den kloke kunde förvärva kunskaper att bota sjukdomar och skaffa fiskelycka. Samlaget kan ses som en besegling av avtalet. Många människor levde under knappa och hårda villkor och magiska bruk som hörde samman med näringslycka låg därför nära till hands. Naturväsen som rådde över den vilda naturen kunde ge lycka och framgång. En del kvinnor använde samlaget med näcken för att fria sig från utomäktenskapliga och därmed förbjudna förbindelser. I ett fall från 1656 erkänner den ogifta pigan Karin Svensdotter inför tingsrätten i Sävsjö att hon fått hela sju barn med älvakungen. Några barnverkar dock aldrig ha funnit och hennes berättelse överensstämmer nästan helt med en välkänd nordisk ballad. Häll konstaterar att visan här blev verklighet. Häll menar också att kvinnor betraktades som svagare och uppfattades ofta som mindre ansvariga för sina gärningar.

Andra rättsfall aktualiserar i själva verket äktenskapliga problem, utstötta mäns villkor ryktesspridning och självangivelserna samvetsångest och rädslan inför livet efter detta.

En del av de anklagade dömdes till döden. Utfallet berodde ofta på omständigheterna kring brottet. Hade den anklagade haft uppsåt eller hade hon lurats av den onde? Hade individen förstått att det var den onde och inte en riktig människa? Var den anklagade sinnessvag? Utifrån svaret på frågorna växlar domslutet. Häll ser också en förändring under den undersökta tidsperioden. Under 1700-talet blir de högre rättsinstanserna allt mer skeptiska mot berättelserna om umgänge med naturväsen och ställde sig skeptiska till att djävulen i gestalt av naturväsen bedrev otukt med folk. 1779 avskaffade Gustav III trolldomskapitlet ur lagen.  Dödsstraffet för tidelag gällde till 1864 men den sista kända avrättningen för detta brott skedde 1778.

Genom att studera de erotiska förbindelserna mellan människor och naturväsen i ljuset av berättelser och lärda diskussioner synliggörs enligt Häll gränsdragningen mellan naturligt och onaturligt, kroppsligt och okroppsligt, natur och kultur, dröm och verklighet. 1600- och 1700-talen präglades av kyrkans och därmed också statens kamp mot vidskepliga hedniska föreställningar, djävulens makt, utomäktenskapliga förbindelser och ett allmänt fördärvligt levnadssätt. Det är i det skenet dessa rättegångar ska ses. Men sägner och verkliga berättelser om könsumgänge med naturväsen är också en iscensättning av begär, önskningar, konflikter och drömmar.

Smmantaget är det en fascinerande bild Häll målar upp av några inte alltför avlägsna århundraden. Jag kommer att återvända många gånger till boken. Därför hade jag önskat mig ett riktigt utförligt sakregister längst bak.

Mikael Häll
Skogsrået, näcken och djävulen. Erotiska naturväsen och demonisk sexualitet i 1600- och 1700-talens Sverige
Malört förlag, Stockholm, 2013

Lämna en kommentar

Under Litteratur

”Stängt mellan hägg och syren”

DSC_0089

Ja, denna fantastiska tid på året, perioden mellan blomningstiden för hägg och syren, när allt i naturen vaknar upp, när fåglar försöker överträffa varandra i skönsång och vi vänder våra vintertrötta ansikten upp emot solen närhelst den visar sig, då borde vi entledigas från våra värv för att bara kunna vara ute och njuta av undret som sker framför våra ögon varje år.

Själv följer jag ivrigt flyttfåglarnas ankomst. Min far lyfte på (den tänkta) hatten när den förste staren visade sig och den traditionen upprätthåller jag nogsamt.

En vårfågel med ett märkligt läte är enkelbeckasinen. När den faller i luften, åstadkoms ett ljud när luften pressas genom de yttersta  stjärtfjädrarna, det låter som den ropar hehehe-rarna. (here = småländska för pojke). Enligt folktro i Västbo var det en vallpojke som fått till uppgift att valla getter. Men han var både lat och elak, han byggde en liten inhägnad till getterna och i den fick de tillbringa dagarna medan han själv latade sig. Varje kväll drev han hem getterna med en grov käpp och hindrade dem från att stanna och beta. Men en dag när han kom och skulle föra hem getterna var de döda allihop. Han förstod inte det utan trodde att de sov. Med hårda slag försökte han väcka  dem. Då ingrep Vår Herre.  Som straff för att han plågat getterna dömdes han till  att flyga utan att någonsin få sätta sig på marken. När vi ser fågeln störtdyka i luften och hör det karaktäristiska ljudet, betyder det att han hoppas på att han avtjänat sitt straff, men inte förrän han har flugit i etthundra år för varje get som han slog ihjäl har han sonat sitt brott.  Så han måste återta sitt eviga flygande.

Denna sägen och många andra kan läsas i Ingvar Svanbergs bok Fåglar i svensk folklig tradition (Dialogos förlag, 2013).

Uttrycket ”Stängt mellan hägg och syren” hänförs till den årliga period då skomakargesäller enligt skråbestämmelser skulle friställas för att ge sig ut på vandring. Vissa skomakerier stängde verksamheten under gesällens frånvaro och det kunde då tydas som att skomakaren stängt för att njuta av den bästa tiden på året (källa Wikipedia)

/Saga Alexandersson

 

 

 

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Nappträdet i Malmö

IMG_1339

När det är dags att sluta med nappen går många barn i Malmö till Rönneholmsparken och hänger sina nappar i nappträdet. Finns det något nappträd där du bor? Eller har du sett något sådant träd? Berätta gärna här på bloggen och skicka gärna in bilder till kontakt@sagobygden.se, så publicerar vi dem efter hand.

Men när mitt barnbarn i Malmö slutade med napp, så la hon dem i ett kuvert som hon postade i en gul brevlåda till tomten. Det funkade bra. Finns det andra sätt att markera att nu behöver jag inte nappen längre.

 

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Ungas verioner av gamla berättelser

 

8113726239_d34b37b52d_b

 

Sagomuseet besöker regelbundet klasser i stora delar av södra Sverige. Ett vanligt uppdrag som elever får av oss är att återberätta traditionella folksagor och sägner. Vi poängterar alltid vikten av att de gör berättelsen till sin egen.  Ofta får vi de mest häpnadsveckande, moderna versioner av gamla historier. Här är två exempel:

Varulven i Runkarp   är en sägen jag oftar berättar. Orginalet är så här:
En kvinna och en man som var ute och stackade hö. Plötsligt sa mannen att han var tvungen att gå ut i skogen en stund. Kvinnan blev ensam . Snart såg hon någon komma mot henne, det var en vargliknande varelse. Odjuret kastade sig över kvinnan, hon backade och djuret bet sig fast i hennes kjoltyg. Då fick varelsen en spark på nosen och försvann in i skogen. Kvinnan fortsatte sitt arbete. Efter en stund kom hennes man springande tillbaka. De omfamnade varandra. Det var då hon såg att han hade en tygbit mellan tänderna. Det var en bit ur hennes kjoltyg. Nu utbrast hon:
– Fy, jag tror du är en varulv. Han svarade:
– Ja, jag har varit en varulv men tack vare dina ord bröts nu förbannelsen och jag är fri Sedan den dagen var han inte varulv mer.
När en pojke på 11 år skulle återberätta den blev det så här:

”Messi spelade VM final , Argentina mot Sverige. . Han började skaka och sprang av plan. Snart kom han tillbaka. Nu var han en varulv och ville äta upp de andra spelarna. Zlatan sparkade varulven på näsan och Messi försvann. Sverige vann matchen! Slut.”

Bockarna Bruse gjorde en 8 årig flicka om på följande vis:
”Det var tre cornefakes som skulle gå till tallriken och bli uppätna. . Först gick det minsta cornflakset. Då träffade den en disktrasa.
– Jag torkar upp dig, sa trasan
– Nä, ta stora cornflakset, sa lilla. Han är mycket större och godare än jag
– Okey, sa trasan
När stora cornflaket kom skrämde han bort trasan och alla cornflaksen kunde gå till tallriken för att bli uppätna. Snipp snapp snut.”

Den här typen av berättelser inger verkligen hopp. Jag är nämligen övertygad om att det är först när vi låter folksagan möte nutiden som den blir riktigt intressant för kommande generationer.

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Pedagogik

Renovering på museet pågår

5782713695_f10fa095d8_z

Så sitter han äntligen här på Sagomuseet i Ljungby.

–      Vem då, undrar ni förstås…

Jan Pol (Jerzy Przybyl), konstnären. Han kom med fru och en dotter från Polen 1981. Slog ner sin bopåle i Sverige, närmare bestämt i Västervik. Utställningar med Jans alster har synts på många ställen i världen. Han är ett verkligt snille på träsnideri och ger sig även i kast med att forma betong till olika häftiga troll.

När Sagomuseet var klart behövdes en port som gästerna kunde gå igenom. Mästaren Jan Pol fick uppdraget.

För tretton år sedan dekorerade Jan vår port med två stycken tavlor i träsnideri. Han formade även två skator som hälsar besökarna välkomna. Inne i museets trädgård formade han i betong tre troll.

Nu behöver porten verkligen restaureras och vi har plockat in de två skatorna samt de två fint utmejslade träskulpturtavlorna med troll, vättar, jättar, lindorm och annat otyg. Tidens tand har gjort att all färg nästan har försvunnit.

Jan har nu suttit på en pinnstol i ett av rummen på museet, tittat in i tavlorna funderat, skrapat och målat. Vilken skillnad!  Nästa gång du besöker Sagomuseet går då in genom porten och tänk på mannen Jan Pol som skapat dessa  många  milda, goa, ömsinta, elaka, stridiga varelser med sin hand.

Var ska du åka på din semester? Jag ska i alla fall åka till Gamleby. Där finns ett berg som heter Garpendansberget.

Jan har varit här på berget och skulpterat 80 varelser, troll, vättar, skogsrå, prinsessor.  Jag är helt säker på att detta kommer bli en fin semesterdag för mig och min familj.

Siw Svensson

2 kommentarer

Under Att berätta

Program för Berättarfestivalen

Programmet har funnits på festivalens hemsida i flera veckor, men nu kommer även pappersprogrammet. Det är på tryckeriet och vi hoppas få det i vår hand inom några dagar. Vill du inte vänta så länge kan du ladda ner pappersprogrammet som pdf- fil. Klicka på länken nedan.

 

program berattarfestival musik sagobygd webb-1

Lämna en kommentar

Under Att berätta