Etikettarkiv: näcken

Utflykter i sommar 19: Vedema hall

Under vår och sommaren har vi tipsat om sägenomspunna utflyktsmål. Nu när sommaren övergått i höst avslutar vi vår lilla serie med det fina vandringsområdet Vedema hall, en mil nordväst om Hässleholm stad. I berget höll förstås trollen till och i Barsjön nedanför höjden trivdes näcken. Här är några av de många sägnerna som är knutna till platsen.

Jordvallsgärde Vedema hall

Pojken som ville rädda den bergtagna flickan från trollen

I den branta bergväggen har det funnits en port. En gång var den en person som fann stenporten öppen och gick in i gången som ledde djupt in i berget. Han kom dock inte längre än till en kraftig järndörr. Nu döljs porten av stenar som rasat ner och endast ett litet hål mellan stenblocken visar var dörren har funnits.

En gång tog trollen med sig en flicka från en gård i närheten in i berget. Hon kom aldrig tillbaka hem igen, men folk såg ibland henne sitta på en klippa och kamma sitt hår. En vallgosse ville rädda henne från trollen. Trollen lovade att släppa henne fri om pojken hängde upp en stor klocka i kyrktornet i Hörja. Men de drev bara gäck med honom. Det var ju omöjligt, för Hörja kyrka saknade torn. 

Pojken var dock beslutsam, arbetade hårt och sparade pengar. Han tänkte väl att han först skulle kunna bygga ett torn på kyrkan och när det väl var gjort låta gjuta en kyrkklocka. Han blev förmögen flera gånger sägs det, men när andra nödlidande bad honom om hjälp kunde han inte motstå deras böner. Han gav bort pengarna, blev fattig på nytt och fick börja om i sina strävanden och lyckades aldrig i sin föresats innan han dog.

Barsjön

Näcken i Barsjön

I den lilla sjön Barsjön fanns förr en jättegädda med en silverklocka bunden under huvudet. Ingen kunde fånga gäddan. Där bodde också näcken. Det fanns folk som gick hit med sin fiol på midsommarnatten för att bli skickliga i att spela. Men det var inte riskfritt, för näcken kunde få makt över den spelsugne. Så här skulle man göra. På midsommaraftonen kväll skulle man lägga sin fiol intill strandkanten. För att inte råka illa ut var det viktigt att märka fiolen med ett kors, det skyddar mot onda anslag. På natten strax innan solen gick upp skulle man hämta fiolen. Då låg det två fioler intill sjön. Den ena var näckens och tog man den fick näcken makt att dra ner en i djupet. Men tog man den rätta fiolen och dessutom lyckades hålla tyst även om man fick se underliga ting, blev man lika skicklig som näcken att traktera fiolen.

Per Gustavsson

Hitta hit: Vedema hall är skyltad vid vägen mellan Hässleholm och Örkelljunga, ca en mil från Hässleholm.

Vill du veta mer: Fler sägner om Vedema hall hittar du i min bok Göingesägner.

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Erotiska naturväsen

omslag HällÄr du intresserad av sägendiktning så ska du inte missa seminariet på Ljungby berättarfestival om erotiska naturväsen. Mikael Häll presenterar sin avhandling Skogsrået, näcken och djävulen och samtalar sedan med Bengt af Klintberg. Själv inleder jag seminariet med berättarföreställningen Firremirre brinner.

Tid: måndag 16 juni kl.10-12. Plats: Garvaren, sal Electrolux

Jag recenserade avhandlingen utförligt i Berättarnätet Kronobergs tidskrift Munvigan för ett år sedan. Här kommer recensionen i repris för er som missade den. Det blir ett längre blogginlägg än vanligt, men se det som en introduktion till seminariet.

I sin doktorsavhandling undersöker Mikael Häll människors föreställningar i Sverige under 1600- och 1700-talen om erotiska naturväsen. Det här är riktigt intressant eftersom liknande föreställningarna ofta lever kvar i folkminnesarkivens senare sägenuppteckningar från de första decennierna av 1900-talet. Skillnaden är att i det som Häll kallar det tidigmoderna Sverige togs berättelserna om människor som legat med djävulens väsen på blodigt allvar och den olycklige kunde dömas till döden.

Hälls källmaterial är tredelat. Det utgörs av berättelser i form av sägner och ballader, teologiska och naturfilosofiska skrifter och slutligen rättsprotokoll. Det är alltså en bred bild som Häll målar upp av den magiskt-religiösa föreställningsvärlden med erotiska naturväsen och djävulen i centrum. Han letar efter föreställningarnas mening för olika individer och grupper och om den förändras över tiden. Hälls utgångspunkt är att föreställningar som vi idag uppfattar som egendomliga ger oss möjlighet att förstå det förgångna.

Efter en sedvanlig inledning om teoretiska utgångspunkter, metod, källmaterial och forskningsläge följer en nästan 100-sidig redogörelsen för erotiska naturväsen i sägner, ballader och sagor. Fokuseringen på det tidiga berättarmaterialet är givande för en berättare, eftersom det är mer okänt än senare sägenuppteckningar. Häll behandlar både lärda skrifter och det folkliga sägenberättandet, Bland de förstnämnda tar han till exempel upp vår förste riksantikvarie Johannes Bureus tankar om troll från tidigt 1600-tal och fornnordiska sagor såsom Hervararsagan. Källmaterialet för bondesamhällets berättelser är lite mer problematisk eftersom också det bygger på lärda mäns skildringar, till exempel prästernas antikvitetsrannsakningar från 1600-talet, kyrkoherde Olof Bromans breda skildring i Glysisvallur av folktron i Hälsingland och Petter Rudebecks Småländska antiqviteter. I de här sägnerna gifter sig män med trollkvinnor och maran, har sex med skogsrået. Sägnerna skapar ett samband mellan den vilda naturen och den kvinnliga sexualiteten, som båda utgjorde ett hot mot den rådande ordningen. Inte minst kommer det fram i häxprocesserna, som Häll egentligen inte har med i sin framställning, men som oundvikligt bildar en referenspunkt.

Motsvarande väsen som frestar kvinnorna är näcken och älven. Kvinnor kunde också bli bergtagna av trollen, och om de återvände till byn igen var de ofta från vettet. Många sägner berättar också om barn som föds efter samlag mellan en människa och ett naturväsen. Den kände sägengestalten Kettil Runske var son till sjörået och Håvålen som tillhörde havsfolket betraktades som stamfar till många släkter i Bohuslän. Bondesamhällets berättelser gestaltade hot och fara i naturen och varnade för det främmande, samtidigt som det kunde verka lockande. Sägner förklarade märkligheter och var också sedelärande. Hälls ser också en genusskillnad i sägnerna. De kvinnliga erotiska naturväsena är mer hotfulla, förföriska, liderliga och måste kuvas. Manliga väsen var visserligen en lika stor fara för kvinnorna, som dock har en mer passiv roll i berättelserna och ofta framställs som hjälplösa.

Hur såg då teologerna på berättelserna om sexuella förbindelser med naturväsen? Kyrkan betraktade naturväsen som demoner och som djävulens redskap. En utgångspunkt var att de fallit ner från himlen som onda andar tillsammans med djävulen. Så menade redan kyrkofadern Augustinus som levde 354-430. Han menade också att människor kunde ha sex med dessa demoner, men han var osäker på hur det låg till med demonernas kroppar. Den frågan diskuterades livligt och det fanns olika synpunkter bland teologerna. En del menade att demonerna hade egna fysiska kroppar. Andra att de tillfälligt gjorde sig kroppar av förtätad luft. En annan synpunkt var att de kunde använda sig av mänskliga lik som de levandegjorde. De kunde också ta levande människor i besittning och använda sig av deras kroppar. Slutligen menade en del teologer att demonerna inte hade någon kroppsskepnad alls, men de kunde påverka människors sinne så att dessa trodde detta. Genom samlag drev de människor till stor synd. Prästerna använde berättelserna till att visa på vad sexuellt begär kunde leda till. Ytterst handlade det om ett brott mot Guds ordning. Men det var viktigt att komma ihåg att djävulen verkade med Guds tillstånd. Det var ett sätt för Herren att pröva människan.

Hur långt teologernas funderingar kunde gå visar diskussionen om hur kvinnor kunde bli med barn med demoner. De onda andarna kunde komma åt sädesvätska som utlösts efter ofullbordat samlag eller genom ejakulation i sömnen. En del uttolkare menade till och med att det gällde att begrava döda män utan dröjsmål, så att inte demonerna kom över deras sädesvätska. Sädesvätskan som demonerna samlat sprutades sedan in i kvinnan så hon blev havande och födde till exempel en byting eller någon form av halvmänniska.

Även naturfilosofer och vetenskapsmän diskuterade livligt under 1600- och 1700-talen erotiska naturväsen och reste bland annat frågan om det fanns mindre kända och gåtfulla varelser. Sigfrid Aronus Forsius, som i början av 1600-talet skrev den första svenska naturläran, svarade ja och skrev om elementarandar som rådde över de olika elementen. De var av Gud skapade varelser, som kunde ingå i sexuella relationer med människor, även om de hade en annan substans. Fabelväsen som sirener och sjöfruar vad djur som liknade människor. Fosius berättar om kvinnan som fick barn med en björn. Sådant var helt möjligt för naturen var kraftfull och underlig. Andra människor kunde ha svansar, såsom alla kvinnor i en släkt i Närke. Fosius såg inte avkomman som monster, men det gjorde andra.  Kring 1600 tolkades monster gärna som Guds varningar och straff. Monster kunde bland annat vara ett resultat av tidelag.

1700-talets vetenskapsmän var mer kritiska till övernaturliga väsen. Linné överförde en rad fabeldjur till apsläktet och han förundrades över att folk kunde anse en för tidigt född kalv som folk hittat i havet utanför Åhus som en sjökalv. Men ändå var han präglad av förhärskande föreställningar och menade att det fanns vildmänniskor som var fyrfota, stumma och håriga. På sin Lapplandsresa mötte han en samekvinna, som han beskriver nästan som skogsrået som vi möter i domboksberättelser. Sent på 1700-talet och också hos Hyltén-Cavalius på 1800-talet betraktade många vetenskapsmän troll som berättelser om ett primitivt urfolk som trängts undan ut i ödemarken.

Så här långt har vi kommit till mitten av Hälls avhandling. Den andra avhandlingen refererar och diskuterar ingående olika rättegångsfall där män och kvinnor anklagades för könsumgänge med naturväsen. Häll konstaterar att det inte fanns någon lag som uttryckligen reglerade denna överträdelse. Brotten kunde istället betraktas som majestätsbrott mot Gud och djävulspakt. Andra mosebokens text om att ”en trollkona skall du icke låta lefwa” användes också. Sexuella förbindelse med naturväsen betraktades också som en handling mot naturen och sorterades in under sodomi. Handlingen klassificerades också som bestialitas. Andeväsen var skilda från människan, var ett ting av annan art och därmed också onaturligt att idka könsumgänge med. Frånvaron av en specifik lagstifning menar Häll dikterades av en förtigningspolicy från överhetens sida. En livlig diskussion om djävulssamlag kunde uppmuntra till detta.

Genomgången av de 20-tal brottmålen är fascinerande läsning. Här blir sägnernas berättelser till verklighet. Men hur ska man se på det här berättelserna? Vad har egentligen hänt? Häll visar hur naturväsen ibland bland de anklagade kan upplevas som bundsförvanter, som det gällde för människan att hålla sig väl med för att lyckas med jakt, fiske och bergsbruk. Den kloke kunde förvärva kunskaper att bota sjukdomar och skaffa fiskelycka. Samlaget kan ses som en besegling av avtalet. Många människor levde under knappa och hårda villkor och magiska bruk som hörde samman med näringslycka låg därför nära till hands. Naturväsen som rådde över den vilda naturen kunde ge lycka och framgång. En del kvinnor använde samlaget med näcken för att fria sig från utomäktenskapliga och därmed förbjudna förbindelser. I ett fall från 1656 erkänner den ogifta pigan Karin Svensdotter inför tingsrätten i Sävsjö att hon fått hela sju barn med älvakungen. Några barnverkar dock aldrig ha funnit och hennes berättelse överensstämmer nästan helt med en välkänd nordisk ballad. Häll konstaterar att visan här blev verklighet. Häll menar också att kvinnor betraktades som svagare och uppfattades ofta som mindre ansvariga för sina gärningar.

Andra rättsfall aktualiserar i själva verket äktenskapliga problem, utstötta mäns villkor ryktesspridning och självangivelserna samvetsångest och rädslan inför livet efter detta.

En del av de anklagade dömdes till döden. Utfallet berodde ofta på omständigheterna kring brottet. Hade den anklagade haft uppsåt eller hade hon lurats av den onde? Hade individen förstått att det var den onde och inte en riktig människa? Var den anklagade sinnessvag? Utifrån svaret på frågorna växlar domslutet. Häll ser också en förändring under den undersökta tidsperioden. Under 1700-talet blir de högre rättsinstanserna allt mer skeptiska mot berättelserna om umgänge med naturväsen och ställde sig skeptiska till att djävulen i gestalt av naturväsen bedrev otukt med folk. 1779 avskaffade Gustav III trolldomskapitlet ur lagen.  Dödsstraffet för tidelag gällde till 1864 men den sista kända avrättningen för detta brott skedde 1778.

Genom att studera de erotiska förbindelserna mellan människor och naturväsen i ljuset av berättelser och lärda diskussioner synliggörs enligt Häll gränsdragningen mellan naturligt och onaturligt, kroppsligt och okroppsligt, natur och kultur, dröm och verklighet. 1600- och 1700-talen präglades av kyrkans och därmed också statens kamp mot vidskepliga hedniska föreställningar, djävulens makt, utomäktenskapliga förbindelser och ett allmänt fördärvligt levnadssätt. Det är i det skenet dessa rättegångar ska ses. Men sägner och verkliga berättelser om könsumgänge med naturväsen är också en iscensättning av begär, önskningar, konflikter och drömmar.

Smmantaget är det en fascinerande bild Häll målar upp av några inte alltför avlägsna århundraden. Jag kommer att återvända många gånger till boken. Därför hade jag önskat mig ett riktigt utförligt sakregister längst bak.

Mikael Häll
Skogsrået, näcken och djävulen. Erotiska naturväsen och demonisk sexualitet i 1600- och 1700-talens Sverige
Malört förlag, Stockholm, 2013

Lämna en kommentar

Under Litteratur

Erotiska naturväsen

Jag har läst Mikael Hälls avhandling Skogsrået, näcken och djävulen. Erotiska naturväsen och demonisk sexualitet i 1600- och 1700-talens Sverige. Det är en riktigt intressant läsning, eftersom liknande föreställningarna ofta lever kvar i folkminnesarkivens senare sägenuppteckningar från de första decennierna av 1900-talet. Skillnaden är att under tidigare sekler togs berättelserna om människor som legat med djävulens väsen på blodigt allvar och den olycklige kunde dömas till döden.

Utifrån berättelser i form av sägner och ballader, teologiska och naturfilosofiska skrifter och slutligen rättsprotokoll målar Häll en fascinerande och detaljerad bild  av den magiskt-religiösa föreställningsvärlden med erotiska naturväsen och djävulen i centrum. Hälls utgångspunkt är att föreställningar som vi idag uppfattar som egendomliga ger oss möjlighet att förstå det förgångna.

omslag HällEnbart den inledande genomgången av berättelser från 1600- och 1700-talen och de viktiga källskrifterna är en värdefull läsning för en berättare som är nyfiken på det här materialet. I rättegångsprotokollen träder de enskilda individerna fram, sjöråets dödsdömde älskare och pigan som fick sju barn med älvkungen. Vi möter även Ragnill i Hjärtanäs som bolade med näcken och vars öde berättade vid en av Sagobygdens skyltade sägenplatser.

Och vad sägs om att teologer ansåg att  demoniska naturväsen kunde lägga beslag på döda mäns sädesvätska och befrukta kvinnor så att de födde bytingar.

Mikael Häll är uppvuxen i Uppvidinge och nu verksam vid  Historiska institutionen vid Lunds universitet. Det är glädjande att det lilla förlaget Malört vågat ge ut boken.

I vårnumret av Munvigan kommer en lång recension av boken.

1 kommentar

Under Folktro och traditioner, Litteratur

Näcken i Leitisvatn

DSC00711

Leitisvatn är den största insjön på Färöarna. Den ligger på ön Vágar.

En kväll hade barnen i Sørvág gått ner till sjön för att leka. Då kom en stor häst som var mycket snäll. Barnen blev glada och tog sig upp på hans rygg. Men då sprang hästen ner mot vattnet. Den minsta gossen hade inte lyckats komma upp på hästryggen. Han blev rädd och ropade ”nika baggi”. Han kunde inte prata rent utan hade tänkt säga ”Nika beiggi” vilket betyder ”Niklas, bror”.

När näcken, för det var han, hörde sitt namn ”nika” förlorade han trolldomskraften och skakade av sig barnen, innan han försvann ner i sjöns djup.

Folk berättar också att det hände ofta att människor som gick längs Leitisvattn bara försvann. Men deras lungor flöt på vattnet. Näcken hade tagit dem.

Lämna en kommentar

Under Berättelser

Näcken – en förskjuten präst

I vår strävan att förmedla sägner och folktro till dagens lyssnare är det väldigt lätt att vi förenklar och medverkar till att göra folkdikten mindre mångfacetterad.

Ta trollen som exempel. Den förhärskande bilden hos de flesta är att trollen är ena små fula varelser. Men de kan också vara väldigt stora. Och de kan  ofta se precis ut som människor, men med den skillnaden att de är finare klädda. Svansen är högst ovanlig.

Jag tänkte den närmaste tiden förmedla lite mer ovanliga sägner som fördjupar bilden av sägendiktandet. Vi börjar med en berättelse om näcken. Att näcken är en fallen ängel återkommer i många sägner. Men här är en annan förklaring till näckens uppkomst. Den har berättats i Gingri socken nära Borås.

Under den första kristna tiden var det en präst, som föll tillbaka i avgudadyrkan. Sedan gjorde han, allt vad han kunde för att vilseleda människorna. För att då varda oskadlig på jorden dömdes han att bo i vattnet. Där sitter han nu. Men fortsätter i alla fall att förvilla; ty folk, som är ute och går om nätterna, då de få höra necken, råka de in på vilsna vägar.

Sägnen har jag hämtat från Klas Olofssons synnerligen innehållsrika verk Folkliv och folkminne i Ås, Vedens och Gäsene härader i Västergötland. Det kom ut i två delar 1928-1931.

Per Gustavsson

1 kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

När Ida-Maria hittade ett strumpeband

Gården jag bor på, Brattefors, ligger som jag tidigare berättat intill en dundrande och dånande fors. Bron som går över forsen har tre vackra massiva brovalv av sten som förr ledde vattnet i tre kanaler till kvarnen. Vi som bor här vet hur man skall bete sig när man går över rinnande vatten, det finns flera sägner om det och och en har jag omarbetat och förlagt till vår gård:

Ida-Maria var mjölkpiga borta på Anfasteröd. Hon hade gått och blivit fästefolk med mjölnarns Jonas. Han var bredaxlad, snäll och hjälpsam. Hon visste att hon skulle få det bra med honom.

En majdag skulle hon iväg och göra visit hos hans mamma och mormor här på Brattefors. På vägen plockade hon en stor bukett vitsippor och vårlök. Jonas hade berättat att den gamla var förtjust i vildblommorna.

En bit bort på vägen hittade hon ett strumpeband som såg alldeles nytt ut. Helt och rent var det. Vem kunde ha mistat det? Ida-Maria stoppade bandet innanför bluslivet och fortsatte smågnolande sin vandring. Fåglarna sjöng och ån flöt stilla fram, det var en vidunderligt vacker dag. Så där som det bara kan vara i Bohuslän i maj månad.

Så kom hon till bron över forsen, nu var hon nästan framme. Plötsligt kände hon hur det rörde sig där innanför bluslivet. Upp ur barmen hennes ringlade en orm som dök ner i forsen! Den ringlade vidare upp på en sten och förvandlades till en man! Aldrig hade hon sett en så fager och grann karl. Han började spela för henne på en fiol. Ida-Marias öron fylldes av den ljuvligaste musik. Inte hade hon hört något så vackert tidigare, det var helt något annat än Fredriks fiolspel vid lördagsdansen.

Men så mindes hon plötsligt vad farmor hade berättat! Det var Näcken som satt där vid forsen och spelade. Hon knep ihop ögonen, svalde, drog ett djupt andetag och sprang sedan så fort bena bar henne uppför trappan och in i huset. När hon lugnat sig berättade hon för Jonas mamma och mormor vad som hänt. Den gamla skakade på huvudet och gav Ida-Maria en kaffesked.

– Denna skall du bära med dig när du skall hit och gå över bron, annars får Näcken makt över dig och drar ner dig i forsen så du drunknar.

Vi som bor här idag vet förstås också det.
Vet ni?

Kerstin Thuresson

2 kommentarer

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Kvarngubben i Brattefors kvarn

Brattefors med den nu rivna kvarnen, årtalet okänt

Jag bor på ett ställe som heter Brattefors, det är en gammal gård som aldrig varit självständig utan alltid lytt under någon av de tre stora gårdar som funnits här i trakten, längst tid har den sorterat under Anfasteröd Gård som varit i bruk ända sedan 1100-talet och idag är en privatbostad. Anfasteröd betyder på vikingaspråk Vindarnas boning.

Brattefors Gård har inte bara bytt ägare utan även namn ett antal gånger och det är därför svårt att hitta gamla fakta om gården. Nuvarande namn betyder ”den branta forsen” och just en mycket brant fors dundrar, dånar och mullrar precis utanför vårt hus, det sägs vara bygdens kraftigaste vattenfall.

Ån, som byter namn ett par gånger, heter Ljungsån när den flyter förbi vår gård, har sitt ursprung i sjön Hällungen i Stenungsunds kommun och mynnar ut i havet vid Ljungskiles kyrka.

Bratteforsen har nyttjas till både kvarn och såg och det finns ruinrester kvar av båda. Kvarnen nämns i jordebok redan 1574 men sågen kom till först på 1800-talets mitt, båda var i bruk till en bit in på 1900-talet. Idag är hela området runt forsen ett naturreservat.

I våras hade hembygdsföreningen en vandring på vår gård och då berättade jag en del sägner, bl.a denna som jag tagit mig friheten att modifiera något:

Sommaren 1679 rådde det svår torka, det hade inte regnat på många veckor. Kvarnen på Brattefors stod stilla och bönderna hade inte fått mala sin säd. Men en fredagsmorgon brakade det loss, regnet vräkte ner och sedan ösregnade det hela den helgen.  Tidigt på måndag morgon kom de första bönderna och det dröjde inte länge förrän kvarnhuset var fullt av folk.

Mjölnarn arbetade hela dagen och när kvällen kom var det fortfarande folk i huset. Nu kom kortlekar och brännvinsankare fram och munlädret lossnade. Det skröts och skrävlades, sanning och lögn for om varandra som ungdomarna borta i vägkorsningen på lördagsdansen. Och det berättades spökhistorier. Plötsligt stannade stenarna. Det blev dödstyst, orden fastnade i halsen på gubbarna.

– Han därnere, mumlade mjölnarn  som inte vågade nämna Näckens eller Kvarngubbens namn.

Men mjölnarn visste att Näcken inte ville att det skulle malas sent om kvällarna. Han reste sig tungt, tog en lykta och gick ner i hjulhuset.

– Gav du han bröd? frågade gubbarna när han kom tillbaka.

– Nej, det nöjer han sig inte med, han fick en tolvskilling silver. Men nu får ni packa er hem, här blir inget mer malet i kväll.

Bönderna gav sig iväg, men en, jag tror han var från Bakeröd, kom tillbaka och med sig hade han en kittel kokande tjära. Mjölnarn ville inte veta av att det skulle malas, men bonden envisades och sa till honom att gå och lägga sig. Så satte han igång att mala. När tredje säcken gick hördes började stenarna att gå fortare och fortare, plötsligt hördes en fruktansvärd smäll som ekade i hela Brattefors-dalen och stenarna stannade.

Uppe hos mjölnarn vaknade hela familjen och alla fem ungarna och hunden kom sättande och kröp darrande ihop mellan mjölnarn och hans hustru. 

Nere i kvarnen fick Bakerödsbonden se en knappt halvmeterhög svart gubbe komma upp ur golvet. Ögonen lyste röda och näsan var så lång att den hängde och skramlade mellan hans beniga knäskålar.

– Ser du så lång näsa jag har?

Bonden lät sig inte skrämmas.

– Ser du hur het tjära jag har? 

Snabbt som ögat tömde han kitteln med den skållheta tjäran över kvarngubben. Det rök, väste och osade. Gubben försvann och kvar fanns bara en stickande stank.

Än idag kan man se tjärfläckar på en av kvarnstenarna här.

Om man vet var man skall titta vill säga………

Kerstin Thuresson

2 kommentarer

Under Berättelser, Folktro och traditioner