Etikettarkiv: Rölakansvävnad

Bäckahästen 2: Spelmannen som lärde sig spela under Vallåkra bro

När min far fick en av sina första avlöningar efter att ha fått arbete på 1930-talet köpte han den här rölakansvävnaden. Den hängde i hans ungkarlslya och senare i mitt barndomshem. Den vittnar om att motivet med en bäckahäst inom en åttakantsram med bård av fåglar och träd var traditionsfast. Det återfinns i allmogevävnaderna från 1700- och 1800-talen och blev omtyckt när hemslöjdsrörelsen i början av 1900-talet inventerade och stimulerade vävkunniga att väva gamla folkliga mönster.

Min far växte upp i Bjuv och min mor i Landskrona. Däremellan ligger Vallåkra. En gammal bro leder över Råån eller Vallåkra bäck som den också kallas.

Det var en spelman som hette Brandt, som hade lärt sig att spela vid Vallåkra bro. Redan som mycket liten hade han haft stor lust till att spela. När han gick och vaktade kreatur hade han gjort sig en fiol av en gammal träsko. 

En dag då det var vackert väder och solen sken, satt han vid Vallåkra bro. Då fick han höra att någon satt nere vid ån och spelade. Först såg han endast huvudet på den som spelade. När han kom ner till vattnet satt där en främmande karl och spelade så ljuvliga toner. Pojken frågade om karln kunde lära honom att spela.

Främlingen sa till honom att gå ner under bron en dag då det regnade. Då skulle det ligga två fioler där. En skulle han ta. En av fiolerna skulle göra honom till en duktig spelman, den andra skulle föra olycka med sig och ta honom ner i ån.

Pojken anade nog att den där karln inte var vem som helst. Han hade hört talas om bäckamannen, som spelade så vidunderligt. Men lusten att spela var större än rädslan. Så en regnig dag kröp han ner under bron. Mycket riktigt, där låg två fioler. Han visste inte vilken han skulle ta. Men han tvekade inte länge, utan grep en av fiolerna. Som tur var bar det inte ner i vattnet. Han hade tagit den rätta. Och snart fanns det ingen spelman i trakten runt Vallåkra som var lika god som han.

En dag, när han satt på Vallåkra gästgivargård, kom en fin herre dit.

– Är ni spelman? frågade han Brandt.

– Jo.

– Kan ni spela elvaleken?

Jo, han skulle försöka. Det var ju den vackraste melodin som bäckamannen spelade, men också den farligaste. Brandt till att spela. Han spelade allt värre och värre och snart började glasen dansa på bordet. Då sprang herrn bort och skar av strängarna på fiolen, för annars hade spelmannen och alla andra gäster och döda ting dansat ner i ån. Sån makt har elvaleken.

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Kors, en sån långer hors

I utkanten av Hässleholm rinner Almaån.

Några pojkar lekte längs med Almaån och fick se en vit häst. De tyckte den såg så vacker ut och tänkte att de skulle rida på den. En efter en hoppade pojkarna upp på hästen. Hästen blev allt längre för att alla skulle få plats, utan att pojkarna märkte det. Men den siste pojken som skulle upp tyckte att det var en märklig häst och ropade:

– Kors i Jesu namn, en sån långer hors!

Då, när Jesu namn nämndes bröts förtrollningen och bäckahästen förlorade sin makt över barnen.

De föll av. Hästen försvann ner i ån och vattnet forsade kring honom.

Den här sägnen är allmän i sydligaste Sverige. I Skåne kallas näcken i regel för bäckahästen. Näcken lever i sjöar och vattendrag och spelar vackert på sin fiol, för att locka människor till sig. Särskilt bedårar han kvinnor. Han kan anta olika skepnader. Ibland förvandlar han sig till en häst, ibland till en elegant herre. 

Bäckahästen har varit ett omtyckt motiv på de gamla rölakansvävnaderna, som varit så vanliga i Skåne. Framförallt på vävnader från Skytts härad, trakten kring Trelleborg. Bäckahästen förekom på agedynor (åkdynor), jynnen (kuddar) och på täcken. Precis som bäckahästen antar olika skepnader, kan hästen vara vävd i olika färger. Än är den röd, än grå eller svart.

Den här vävnaden är vävd av Lilly Ekström 1993 efter ett brudtäcke från Nosaby eller Fjälkestad 1789. Lilly Ekström vävde några exemplar av det här täcket. Det första visades på Svenska Hemslöjdsföreningarnas Riksförbunds utställning Slöjdsommar 1992 på Liljevalchs konsthall. Då kallades vävnaden Skolritten.

Men i själva verket går motivet tillbaka på en den mycket spridda sägnen om barn som rider på bäckahästen.

För den textilintresserade kan vi berätta att det är ett rölakanstäcke vävt på blekt linnevarp med tvåtrådigt ullgarn i rödrosa, vitt, gulbeige, grönt och mörkblått. Originalet finns på Regionmuseet i Kristianstad. Det kan ses på Digitalt museum och har beteckningen KrM 1222.

Lilly Ekström (1916-1997) föddes i Nosaby, bodde senare i Ausås utanför Ängelholm och arbetade som hemvårdare. Hon flyttade kort före sin död tillbaka tillbaka till Kristianstad. Lillys mor hade ett konstväveri i Nosaby och Lilly lärde sig väva redan i 10-årsåldern.

Inspirerad av det här täcket kommer jag att berätta sägner om näcken och bäckahästen de närmaste veckorna. Här är en småländsk variant.

Några barn lekte en gång vid Vänneböke sjö, som ligger på sockengränsen mellan Torpa och Hinneryd. Rätt var det var fick de syn på en fin häst, som betade vid sjöstranden. Hästen kom allt närmare barnen och de fick lust att försöka rida på den. De var många barn. Men när barnen hoppade upp på hästryggen blev den längre och längre. Men det tänkte inte barnen på. Men det minsta barnet, en pojke, kom inte upp och ropade:

– Jag näcker inte!

Men då var det färdigt. När näcken hörde sitt namn, för det var han som hade förvandlat sig till en häst, bröts förtrollningen. Näcken hade inte längre någon makt över barnen. Den kastade med kroppen så att barnen flög åt alla håll. Sen vältrade han sig i sjön och försvann med ett väldigt brak.

Barnen skyndade hem och lekte aldrig mer vid sjön.

De två sägnerna har beteckningen F 103B och F 103C i Bengt af Klintbergs The Types of the Swedish Folk Legend.

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner