I utkanten av Hässleholm rinner Almaån.
Några pojkar lekte längs med Almaån och fick se en vit häst. De tyckte den såg så vacker ut och tänkte att de skulle rida på den. En efter en hoppade pojkarna upp på hästen. Hästen blev allt längre för att alla skulle få plats, utan att pojkarna märkte det. Men den siste pojken som skulle upp tyckte att det var en märklig häst och ropade:
– Kors i Jesu namn, en sån långer hors!
Då, när Jesu namn nämndes bröts förtrollningen och bäckahästen förlorade sin makt över barnen.
De föll av. Hästen försvann ner i ån och vattnet forsade kring honom.
Den här sägnen är allmän i sydligaste Sverige. I Skåne kallas näcken i regel för bäckahästen. Näcken lever i sjöar och vattendrag och spelar vackert på sin fiol, för att locka människor till sig. Särskilt bedårar han kvinnor. Han kan anta olika skepnader. Ibland förvandlar han sig till en häst, ibland till en elegant herre.
Bäckahästen har varit ett omtyckt motiv på de gamla rölakansvävnaderna, som varit så vanliga i Skåne. Framförallt på vävnader från Skytts härad, trakten kring Trelleborg. Bäckahästen förekom på agedynor (åkdynor), jynnen (kuddar) och på täcken. Precis som bäckahästen antar olika skepnader, kan hästen vara vävd i olika färger. Än är den röd, än grå eller svart.
Den här vävnaden är vävd av Lilly Ekström 1993 efter ett brudtäcke från Nosaby eller Fjälkestad 1789. Lilly Ekström vävde några exemplar av det här täcket. Det första visades på Svenska Hemslöjdsföreningarnas Riksförbunds utställning Slöjdsommar 1992 på Liljevalchs konsthall. Då kallades vävnaden Skolritten.
Men i själva verket går motivet tillbaka på en den mycket spridda sägnen om barn som rider på bäckahästen.
För den textilintresserade kan vi berätta att det är ett rölakanstäcke vävt på blekt linnevarp med tvåtrådigt ullgarn i rödrosa, vitt, gulbeige, grönt och mörkblått. Originalet finns på Regionmuseet i Kristianstad. Det kan ses på Digitalt museum och har beteckningen KrM 1222.
Lilly Ekström (1916-1997) föddes i Nosaby, bodde senare i Ausås utanför Ängelholm och arbetade som hemvårdare. Hon flyttade kort före sin död tillbaka tillbaka till Kristianstad. Lillys mor hade ett konstväveri i Nosaby och Lilly lärde sig väva redan i 10-årsåldern.
Inspirerad av det här täcket kommer jag att berätta sägner om näcken och bäckahästen de närmaste veckorna. Här är en småländsk variant.
Några barn lekte en gång vid Vänneböke sjö, som ligger på sockengränsen mellan Torpa och Hinneryd. Rätt var det var fick de syn på en fin häst, som betade vid sjöstranden. Hästen kom allt närmare barnen och de fick lust att försöka rida på den. De var många barn. Men när barnen hoppade upp på hästryggen blev den längre och längre. Men det tänkte inte barnen på. Men det minsta barnet, en pojke, kom inte upp och ropade:
– Jag näcker inte!
Men då var det färdigt. När näcken hörde sitt namn, för det var han som hade förvandlat sig till en häst, bröts förtrollningen. Näcken hade inte längre någon makt över barnen. Den kastade med kroppen så att barnen flög åt alla håll. Sen vältrade han sig i sjön och försvann med ett väldigt brak.
Barnen skyndade hem och lekte aldrig mer vid sjön.
De två sägnerna har beteckningen F 103B och F 103C i Bengt af Klintbergs The Types of the Swedish Folk Legend.
Sagobygdens Blogg 