Månadsarkiv: oktober 2020

Folkloristen Carl Wilhelm von Sydow

I går, lördag 24 oktober, avslutades Sagobygdens Gränslösa vecka, som lyfte fram att samma typ av sagor har berättats över hela världen. Jag och berättarantikvarie Lina Midholm berättade och föreläste om folkloristen Carl Wilhelm von Sydow, som föddes i nuvarande Ljungby kommun. Hans gärning präglades både av det lokala och det internationella. Här återpublicerar vi en artikel som jag skrev när professor Nils-Arvid Bringéus 2006 utgav boken Carl Wilhelm von Sydow som folklorist. Artikeln är lätt redigerad.

På Tranhults gård i Ryssby socken föddes 1878 en pojke, som kom att bli vårt lands mest betydande folkminnesforskare under 1900-talet. Symboliskt nog föddes han på den traditionsfyllda Tomasdagen den 21 december, då tomtar och annat oknytt i skydd av vintermörkret ansågs vara i farten som aldrig den. Hela sitt yrkesverksamma liv ägnade han sig åt utforskningen av folklig diktning och folktro. Hans namn är Carl Wilhelm von Sydow. Under ett halv sekel var han en outtröttlig samlare av sagor och sägner, populärföreläsare och flitig skribent. Han utvecklade folkminnesforskningen som vetenskap och blev slutligen professor i folkkulturforskning. Han livsgärning har i högsta grad bidragit till att vi kan kalla västra delen av Kronobergs läns för Sagobygden. Utan hans systematiska insats att rädda folkets sagor och sägner till eftervärlden genom grundandet av Folklivsarkivet i Lund hade den folkliga berättarskatten varit mycket magrare.

Tranhults gård

Carl Wilhelm von Sydow är idag mer känd utanför Sveriges gränser än i sitt hemland och därför är det mycket glädjande att hans sentida efterföljare på professorsstolen i Lund, etnologen Nils-Arvid Bringéus, skrivit en fängslande biografi om von Sydow.

Lanbruksskola

Skildringen tar, som sig bör, sin början på Tranhults gård. Åren 1872-1883 var Kronobergs läns lantbruksskola förlagd till gården och Carl Wilhelms far Ludvig von Sydow var föreståndare för skolan. Mycket folk rörde sig på gården och redan under de första barndomsåren fick Carl Wilhelm stifta bekantskap med trolldom, kloka gummor och gubbar i kontrast till den strängt kristna uppfostran barnen på Tranhults gård fick.  I ett avslutande kåseri i boken understryker sonen Max von Sydow “att de berättelser om spöken, troll, lindormar etc. som hela tiden florerade i pappas omedelbara närhet, gjorde minst lika starkt intryck på honom som det farfar och sockenprästen predikade. Lika mycket som Vår Herre och hin onde måste näcken, lindormen och allt annat trolltyg ha varit en stark realitet för honom när han var barn.” 1886 när Carl Wilhelm var sju år gammal gjorde fadern konkurs och pojken fick flytta till moderns släktingar på gården Tagel i Mistelås socken där han tillbringade två och ett halv år innan han påbörjade sina studier i Växjö.

När Carl Wilhelm von Sydow 1898 kom som student till Lund fanns inte folkminnesforskning som ett särskilt universitetsämne. Han läste litteraturhistoria men kom ganska snart in på studiet av folkliga texter. Studierna varvade han med många års undervisning på folkhögskolor. Mötet med folkhögskolevärlden formade von Sydows folkbildningsambition. Samtidigt med det vetenskapliga arbetet kuskade han land och rike runt och föreläste om Vårfester och majvisor, Trollkarlar och trolldom, Skörden i sed och tradition och Folkets berättarkonst. Samtidigt uppmanade han åhörarna att själva samla in folkminnen. Det är fängslande att via Bringéus följa von Sydows rapporter från sina resor. I februari 1922 skrev han till hustrun: “Från Vilhelmina reste jag på järnväg till Dorotea. Men därifrån 6 mils slädfärd till Åsele, där jag var två dar och på kvällen den 2a dagen for jag samma väg tillbaka och kom fram till Dorotea kl. 4 på morgonen. Den resan var lite besvärlig ty det hade vräkt ner väldigt med snö och föret var trögt och så snöade det hela vägen så man var en enda snögubbe.” 

von Sydow med sonen Max vid stranden till sjön Rymmen

Sagor i radio

Von Sydow tog också det nya mediet radion i sin tjänst och berättade sagor i radio och efterlyste folkminnen. Här grundlägger han en tradition som levt vidare in i vår egen tid, först genom hans lärjunge Jan-Öjvind Swahn och senare genom programmet Folkminnen med Bengt af Klintberg och Christina Mattsson. Ämnets stora popularitet bland radiolyssnarna har dock aldrig motsvarat universitetens och anslagsmyndigheters intresse för ämnet och von Sydows arbete är hela tiden en kamp både för den egna brödfödan och för ämnets existens.

Von Sydow själv blev docent i folkminnesforskning 1910 och började undervisa i ämnet i Lund 1911. Först 1938 fick han professors namn och två år senare utnämndes han till professor i folkkulturforskning. Bringéus redogör systematiskt för von Sydows forskarkarriär och hans omfattande vetenskapliga nätverk. 

Vetenskapliga strider

Särskilt intressant finner jag det att följa von Sydows arbete på Irland där han genom sitt arbete aktivt bidrog till att bilda Irish Folklore Commission. Han lärde sig själv iriska för att kunna förstå de ännu kvarlevande berättarnas sagor och sägner. von Sydow betonade i sin vetenskapliga gärning vikten av att gå till källorna och uppteckna och studera den ännu levande folkdikten. Han förfäktade redan i sin licentiatavhandling om Finnsägnen, som publicerades 1907-1908, att sentida uppteckningar bland allmogen kunde ha större källvärde än versioner som nedtecknats på 1500- och 1600-talen. Han blev hårt angripen av den källkritiske historieprofessorn Lauritz Weibull. Det blev inledning på den första, men inte sista, hetska vetenskapliga striden mellan von Sydow och forskare både från andra vetenskaplig discipliner såväl som från folkminnesforskningen. Bringéus ger många inblickar från dessa skoningslösa skriftväxlingar ofta fulla med förolämpande invektiv. 

När jag tidigare läst dessa debattinlägg har de slagit mig att nog inga forskare bråkat så mycket som folkminnesforskare och etnologer. En förklaring som finns i Bringéus bok är striden för ämnets existens, få lärotjänster, avsaknaden av professorstjänster och den ständiga ekonomiska kampen att överleva som forskare. von Sydow hade inte alltid rätt och en hel del av hans tankar och slutsatser är i dag överspelade, men på den tiden det begav sig bidrog hans friska och ifrågasättande teorier att folkminnesforskningen utvecklades som vetenskap.  

Traditionsbärarnas betydelse

Redan för 90 år sedan lyfte von Sydow fram traditionsbärarnas betydelse och betonade vikten av att studera sagoberättarnas liv och den miljö de verkade i. En inriktning som idag är högsta mode. När det blev aktuellt att ge ut Mickel i Långhults sagor på 1930-talet åkte von Sydow själv till Ryssby. I ett brev 1936 till Sven Liljeblad, som arbetade med utgivningen, citerar Bringéus vad folk berättat om Mickel för von Sydow: “Mickel i Långhult var ‘liten å schvatter’ och ett stort original, känd av alla och ännu känd till namnet som spektakelmakare… Man borde skicka en samlare till Långhult på två veckor som kunde samla alla uppgifter om Mickel. Han har tydligen varit en på sin tid mycket känd traditionsbärare, som också kunde ljuga ihop en historia då materialet tröt. Han är en synnerligen god typ och det har sannolikt inte funnits fler än han att räkna med i Ryssby.” Vi vet också att von Sydow gick från ord till handling och 1936  och 1937 besökte en av hans studenter Ryssby socken och träffade en rad bybor i Långhult och Målaskog som berättade vad de visste och hade hört om Mickel.

Med skärpa understryker von Sydow vikten av att verkligen uppteckna berättelserna så som folket har berättat dem, hans använder uttrycket “folkets konstform”. von Sydow betonade inte bara den aktive traditionsbärarens betydelse för sagornas förändring utan också de passiva traditionsbärarna roll som lyssnare och att de då ville höra berättelsen i den form de var van vid. Det är hemligheten med att en saga kan leva i ganska så oförändrad form i tusentals år.

Inriktningen på individen innebar att von Sydow lyfte fram den enskilde individens upplevelser av övernaturlig art och hans tolkningar av dessa upplevelser grundade sig på sociala och pyskologiska faktorer. En hel del upplevelser kunde förklaras utifrån hallucinationer, drömmar och fantasier. Idag låter det inte så nyskapande men väckte en omfattande debatt i början av 1900-talet. Många forskare såg rester av en gammal fruktbarhetskult i seder och traditioner. von Sydow gav enkla förklaringar och menade att det var naturligt att det utvecklades särskilda traditioner kring t ex den sista kärven som togs på åkern. Det handlar mer om lek och lust än gammal fruktbarhetskult. Det var alls inte konstigt att det sista och det första blev föremål för särskilt intresse. Det var inte heller underligt att folk berättade om höga kullar där troll bodde eller utbildade föreställningar om gamla träd, det som är ovanligt och avvikande lockar helt enkelt till sig berättelser och inspirerar till berättelser.von Sydow pekade också på att många sägner mindre berättades för att man trodde på dem, mer för att de gav utrymme åt fantasi och dikt och sålunda återspeglade folkhumorn.

En tynande tillvaro

Bringéus bok är som framgått inte bara en biografi utan också en skildring av folkminnesforskningen som vetenskaplig disciplin och hur denna till slut inordnas i ämnet etnologi. Idag för folkminnesforskningen en tynande tillvaro vid landets universitet, men förhoppningsvis kan det nya stora intresset för muntligt berättande åter rikta fokus mot den folkliga berättartraditionens stoff. För 40 år sedan publicerade Nils-Arvid Bringéus sin numera klassiska biografi över en annan av Sagobygdens portalgestalter, fornforskaren Gunnar Olof Hyltén-Cavallius. Tillsammans är de två böckerna mycket värdefulla som en bakgrund till den muntliga berättartraditionen och studiet av folkminnen, och det blir en särskilt intressant läsning mot det perspektivet att de båda stod djupt rotade i den småländska folktraditionen i Sagobygden.

När man läser Bringéus bok förstår man att von Sydow inte lämnade någon människa oberörd. Låt mig avsluta med Jan-Öjvind Swahns personliga minne av von Sydow i artikeln “Arvet från von Sydow” som publicerads i tidskriften RIG  1996, då 50 år hade förflutit sedan Tranhultspojken lämnade professorsstolen i Lund; “von Sydow var en utomordentlig karismatisk gestalt, och mötet med honom medförde för min personliga del att jag avstod från läkarutbildningen för vilken jag skaffat mig nödiga betyg, för att på vinst och förlust ägna mig åt det av universitetets ämne som gav de i särklass uslaste framtidsmöjligheterna. Men det har jag å andra sidan aldrig ångrat.”

Per Gustavsson

Bilderna är tagna ur boken. Boken finns att läsa här.

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Litteratur

Berättartraditionen på Färöarna och Åsa Nyman

Är du intresserad av det folkliga berättandet på Färöarna? Då måste du ta del av etnobiologen Ingvar Svanbergs mycket läsvärda artikel på Samfundet Sverige-Färöarnas hemsida. Där skildrar han svenska etnologers intresse av folktraditionen på öarna och särskilt Åsa Nymans forskning om  färöisk berättarkultur.

Berättarnätet Kronoberg har alltsedan den första medlemsresan till Färöarna 2009 haft tät kontakt med berättarintresserade på Färöarna och vi är flera som rest runt och berättat på öarna. Själv har jag återvänt ytterligare fyra gånger för att berätta och ha workshops. En hel månad ställde konstnären Kjell Sundberg ut sina sagoskulplturer på Nordens hus och jag berättade för besökande skolklasser. Lärare, guider, museianställda och andra berättarintresserade har studerat vårt arbete i Sagobygden och flera färingar har medverkat på Ljungby berättarfestival.

Ett intressant exempel på Åsa Nymans studier av folksagorna på Färöarna är artikeln Etniska särdrag i den färöiska folksagotraditionen, som hon publicerade 1970. Jag ska bara återge några tankar.

Hon skriver insiktsfullt om att ”folksagorna, vilka till skillnad från sägnerna brukar definieras såsom berättelser som framställer något overkligt, inte så sällan innehåller skildringar av realistisk art … (och) har samband med livsvillkoren i den etniska miljön”. Hon ger en rad olika exempel på hur sagorna har ”omformats för att passa in i en nationell kulturmiljö”.

I sagorna finns precis som på Färöarna branta fjäll där sagans hjälte ofta firas ner med linor utför stupen. De vanligt förekommande avsatserna i den lodräta fjällsidan återkommer ofta i sagorna. En pojke som fångas av en häxa är inte ute på jakt som i flera europeiska sagor utan är på väg ut till en av de många småöarna. Den dimma som plötsligt kan svepa in fjällen och göra det svårt att hitta vägen eller navigera mellan öarna förekommer ofta i sagorna när något mystiskt sker. Genom dimman kan en båt komma till ett främmande land. När pojken och jätten äter ikapp är det inte gröt de äter, utan flott. 

Om du blir nyfiken och vill veta mer finner du uppgifter om artikeln i Ingvar Svanbergs referenslista.

Här hittar du Svanbergs artikel.

Per Gustavsson, text och foto

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner