Etikettarkiv: Ingvar Svanberg

Svenska lejon

lejonKan man skriva en bok om lejon i Sverige. Ja, om man heter Ingvar Svanberg och är etnobiolog. Han har tidigare publicerat en rad böcker och artiklar rörande folklig kunskap om djur och växter. För en berättare är böckerna mycket givande eftersom de innehåller fina berättelser och mycket folktro. Ingvar Svanbergs nya bok heter kort och gott Svenska lejon. Det är en ganska så sorglig historia om hur lejonet har varit en maktsymbol för svenska kungar. Johan III var den första svensk kung som bevisligen kunde stoltsera med ett lejon. Det var 1586 han fick ett lejon från en engelsk adelsman. Men mycket pekar på att redan brodern Erik XIV hade haft lejon, eftersom han lät bygga ett lejonhus av sten. Inför drottning Kristinas kröning införskaffades också ett lejon till Sverige och precis som i det antika Rom anordnades det ett skådespel med djurhetsning, där lejonet fick möta en björn. Drottning Kristina benämndes också som ”det rätta Nordiska Lejonet”. Många svenska kungar har också avporträtteras tillsammans med ett lejon. Lejon och andra vilda djur var vanliga gåvor mellan länder och kungar under många århundranden. Så sent som 2004 fick den svenska kungafamiljen ett par elefanter från den thailändske kungen. Sverige har i gengäld sänt renar till kontinenten. I slutet av 1700-talet och under hela 1800-talet var det vanligt med kringresande menagerier, där besökare kunde beskåda lejon. 1918 blev det förbjudet av visa upp vilda djur i menageriet, men man kan säga att det ändå fortsatte eftersom det var fritt fram med vilda djur på cirkusar och de kunde beskådas i pauserna. 1960 var det slut med rovdjur på cirkusar i Sverige. Nu finns de i våra djurparker. Innan verkliga lejon fanns i Sverige kände svenskar till lejon genom berättelser, framförallt då Bibelns alla lejon. Där som överallt annat är lejonet symbol för styrka. Berättare, som jag är, hade jag gärna sett en utförligare skildring av lejonet i berättelsernas värld. Det är ju genom berättelserna som många människor för första gången möter bilden av lejonet. Tänk bara på dagens små barn, ett lejon i pekboken är mycket mer intressant än en realistiskt tecknad banan. Vilda djur fascinerar. Svanberg nämner berättelsen om slaven Androkles, som fortfarande lever kvar och berättas i dag, t ex i serietidningen Bamse. Minns ni den? Slaven som plockar ut en tagg ur lejonets tagg. När han senare kastas till lejonet, känner lejonet igenom honom och skonar honom. Den berättelsen fanns i Läsebok för folkskolan. I svensk sägenberättande är lejonet ersatt av björnen. En berättelse jag associerar till är en av de tidigaste svenska folksagouppteckningarna från 1702. Det är sagan om ynglingen som befriar tre bortrövade prinsessor, ATU 301. Han lyckas med bedriften eftersom han delar ett dött djur rättvist mellan fem djur i skogen och belönas med att kunna förvandla sig till dessa djur. Ett av djuren är ett lejon och ynglingen får nu lejonets styrka. En annan sak jag erinrar mig när när jag läser boken är kungastatyerna i Kungsträdgården i Stockholm. Svanberg nämner statyerna av Karl XII och Karl XIII. Den sistnämnde är omgiven av lejon. Jag kommer ihåg att min mor berättade en minnesregel från sin skoltid, när det gällde att komma ihåg vilken betydelse de svenska kungarna hade. ”Karl XII är ett lejon omgiven av fyra krukor. Karls XIII är en kruka omgiven av fyra lejon.” Marginella företeelser säger en hel del  om det samhälle vi lever i. Ingvar Svanbergs berättelse om de svenska lejonen är ytterligare en liten pusselbit som belyser vår historia. Det handlar om makt och underkastelse.

Boken utan skyddsomslag

Boken utan skyddsomslag

Det här är inte bara en bok, det är en mycket vacker bok, förtjänstfull formgiven av Patrik  Sundström. Det är rena rama njutningen att hålla den i handen. Så här ska kunskap paketeras. En starkt försvar för boken som sådan. Inte oväntat är den utgiven av ett litet förlag som älskar böcker, Dialogos förlag. Mer information om förlagets spännande utgivning hittar du på www.dialogosforlag.se.

1 kommentar

Under Litteratur

Fåglar i svensk folklig tradition

fåglarSå heter en nyutkommen bok av etnobiologen Ingvar Svanberg. Vi gav boken till berättaren och ornitologen Helena Heyman.

För en muntlig berättare låter titeln på Ingvar Svanbergs bok verkligen spännande. Här kan jag säkert få nya uppslag till fågelberättelser tänker jag.

Boken tillhör genren fakta och utgår från den relativt nya disciplinen etnobiologi, som utforskar folklig biologi i historia och nutid, alltså det samspel som uppstår mellan människor och den biologiska närmiljön.

Svanberg beskriver här samspelet mellan människor och fåglar under svensk förindustriell tid under 1700-och början på 1800-talet, så kallat folklig ornitologi.

I förord och inledning lyfter Svanberg fram det biologiska kulturarvet som ytterligt värdefullt att förvalta. Han nämner etnobiologins klassiker  Birds of My Kalam Country (1977) som handlar om folklig ornitologi på Papua Nya Guinea. Svanberg ser paralleller mellan djungelfolkets iakttagelser och uppfattningar om fåglarna i närmiljön med vår svenska allmoges föreställningar och nyttjande av fåglarna. Tyvärr blir jag lite frågande och fundersam när Svanberg, som jag uppfattar det, närmast raljerar över naturvetenskapens exakta ornitologiska kunskaper vad gäller fåglars systematik, fysiologi, ekologi, etologi och de vedertagliga nationella fågelnamnen.

Svanberg har valt ut 74 olika fågelarter som han menar var vanliga under 1700-talet. En del arter är i dag i Sverige fortfarande mycket vanliga, andra ytterst sällsynta.

I varje fågelkapitel redogörs för olika benämningar, föreställningar och exploateringsområden och några berättelser kan man också finna.

Fåglarna är ordnade i  bokstavsordning, vilket jag upplever som rörigt. För mig hade den gängse systematiska ordningen känts mer naturlig, som dessutom borde kompletterats med de latinska namnen. Ibland är det tydligt och klart vilken art som avses, som bofink, grönsiska, sädesärla ock gulärla, gråsparv till exempel. Men ibland väljer Svanberg ett samlingsnamn som rubrik, uggla, svan, örn, beckasin,grissla till exempel. Man får leta i texten efter vilken art som menas.

Varje kapitel innehåller ett myller av lokala artbenämningar och även namn på platser och namn på uppgiftslämnarna. Intressant om man vill slå upp något särskilt. Man får en inblick i allmogens föreställningar kring den aktuella arten beroende på fågelns olika läten, beteenden och utseenden.

Till exempel visste samerna, som var väl fötrogna med fjälltraktens blåhake att sol var att vänta när fågeln sjöng, men att kallt väder närmade sig när fågeln var tyst eftersom hans tunga blev stel av kylan. Åska och regn, solsken och torka, storm och oväder, viktiga företeelser i allmogens vardag. Många fåglar kopplades samman med vädret. Spillkråkan varnade för regn, stormsvalan för storm, tranan förebådade ljus och värme.

Att lika botar lika var en vanlig princip i den folkliga medicinen. För att bota gulsot ansågs det tillrådligt att äta torkade och söndersmulade gulsparvar eller gulärlor.  Olycka, krig, sjukdom och död förebådades ofta av de nattligt aktiva fåglarna. Berguvens dova rop från något stup kändes hotfullt och kattugglans klävitt  förebådade vit liksvepning. Nattskärran surrade över mörka hyggen. Det var den farliga skogsfrun som spann.

I några kapitel kan man läsa längre berättelser som till exempel kungsfågeln som vann över kungsörnen, göken som blev en hök, prästfrun som förvandlades till en spillkråka och pigan som förvandlades till en ladusvala. För mig nya berättelser är den om beckasinen (menas nog enkelbeckasin), horsgöken, som tidigare varit en stygg vallpojke och även den om den beskäftiga talltitan som trodde att den kunde skrämma iväg en björn.

Vad gäller de olika så kallade exploateringsområdena berättar Svanberg om den folkliga användningen av fåglar och ägg som föda, om dun och fjädrars insamlande, om vad skinn och näbbar, klor och skelett kunde användas till. Under många arter beskrivs synnerligen utstuderade jaktmetoder där fåglarna  plågsamt avlivas på ett motbjudande sätt, dessutom med detaljerade teckningar över fångsmetoderna. Snaror, fällor, klubbor, strypanordningar, tjärpinnar, kratskäppar, krokar, den otäcka listan kan bli hur lång som helst.

Även så kallad nöjesjakt beskrivs med hur småpojkar roade sig med att fånga eller skjuta prick på den första lärkan, eller hur de med stor entusiasm fångade snösparvar med fallbräda eller snara. ”För pojkarna var detta den första riktiga jaktpassionen, och att fånga sparvarna kunde bli till en sport och en tävlan.”

Man får också reda på att infångade fåglar kunde vara till hjälp i stugorna för att hålla rent från flugor och andra smådjur. Prästen och naturforskaren Pehr Osbeck citeras om buskskvättan i Halland:”Det är wäl ledsamt att föda foglar i ett rum utan bur, i anseende till deras smuts,  men får denna flyga lös, som här sker på ett och annat bondeställe, så skiljer han snart huset wid flugor.”

Även infångade fåglar såldes i bur för sångens eller sällskaps skull, grönsiskor till exempel, som är släkt med kanariefåglar.

Boken är rikt illustrerad med tidstypiska målningar och teckningar. De mycket vackra fågelbilderna ser man gärna länge på. Tyvärr finns inga uppgifter om konstnärerna, men några bilder kan man känna igen, målade av Magnus Körner, välkänd fågelmålare under början av 1800- talet.

Boken avslutas med en gedigen lista över källor, litteratur, och register över folkliga fågelnamn.

Är man etnobiologiskt intresserad, alltså road av att veta mer om människans bruk av och föreställningar om fåglar i det förindustriella svenska samhället är detta en bok väl värd att läsa. Är man däremot mer intresserad av fågelberättelser från den tiden finns det annan mer tilltalande litteratur, tycker jag.

Ingvar Svanberg verkar inte riktigt ha samma hjärta för fåglar som jag, men i kapitlet om nattskärran visar han på fågelpoetisk talang, som värmer.

Om man närmar sig nattskärran ligger den och trycker till allra sista ögonblicket då den likt ett stycke bark eller gren liksom lyfts av vinden och singlar bort och försvinner.

Helena Heyman

Lund 21 maj 2013

Ingvar Svanberg: Fåglar i svensk folklig tradition. Stockholm, 2013. Dialogos förlag. ISBN 978-91-7504-258-9. Boken finns att köpa på Sagomuseet.

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Litteratur

Ur bokhyllan: Den välgörande tomtegubben och den förståndiga ladugårdsgumman

Jag dristar mig till ett ytterligare inlägg om hushållsböcker för att understryka hur vanlig den här litteraturen var på 1700- och 1800-talen.  1779 utkom en liten skrift med den välfunna titeln Den Wälgörande Tomte-gubben I Ladugården; eller Enfaldig Undervisning För Landtmän, Att wårda Boskapen i helsos och Sjukdoms tid.

Ja, vem ville vid den här tiden inte ha en tomtegubbe i ladugården. I brist på sådan kunde kanske denna bok duga.

Den anonyme författaren anger redan på titelblad att den innehåller utdrag ur prostens Hjortsbergs och andras skrifter. I ett företal motiverar författaren utgivningen med att bonden inte ska behöva köpa dyra böcker, därför denna bok som ger goda råd utan att vara vidlyftig.

I boken ges råd mot bland annat ormbett,  bölder, löss och andra besvär och sjukdomar men också om hur fähuset bäst byggs och hur kreatur utfodras.

Prosten Hjortsberg var en legendarisk prost i Vallda och Släp socknar i norra Halland. Liksom många präster vid den här tiden var Hjortsberg intresserad både av läkekonst och naturvetenskap. Han hade tjänstgjort som skeppspräst på resor med Ostindiska kompaniet och var medlem i Vetenskapsakademien.

Folk från hela södra och västra Sverige sökte sig till Hjortsberg för att bli botade, bl a med hjälp av hans elektricitetsmaskin, vattenkurer eller örter. Han skrev flera skrifter om avel och vård av boskap.

En liknande bok utkom 1774 med titeln Den Kloka och förståndiga Ladugårds-Gumman.  Även här anges att uppgifter hämtas ur både utländska och inhemska  hushållsböcker.

Jag ska inte trötta er med ännu fler böcker, det finns otaliga. Men för er som vill läsa vidare angående tillförlitligheten hos etnobiologiska källor såsom hushållsböcker och örtaböcker rekommenderar jag en mycket nöjsam och matnyttig läsning: Ingvar Svanbergs Fabulat, plagiat och spökuppgifter – att använda berättande källor inom etnobiologin. Den ingår i  boken Nycklar till kunskap, 2010. Läs mer här.

Per Gustavsson

1 kommentar

Under Folktro och traditioner