Etikettarkiv: fåglar

Takliv

Redan under tidig vår hörde jag i år måsarnas skriande över Lundataken. Ett lite nytt och positivt inslag i stadens puls, tyckte jag. Till och med morgonbussarnas brummanden nere på gatan överröstades. Kvar i sängen slöt jag ögonen ibland och fantiserade om att jag bodde vid havet och nästan kunde höra avlägset vågskalp.

Men redan under årets långa och kalla vintern hade jag tagit för vana att så ofta jag hann gå upp på min takterrass för att med kikaren i hand titta efter pilgrimsfalken som höll till kring domkyrkan. Södra tornet var favoritplatsen. Oftast kunde man se den sitta allra högst upp på kulan och liksom luta sig mot tornspiran. Majestätisk och med upprätt hållning blickade den ut över den bullrande staden. Det var en mäktig upplevelse varje gång jag hade turen att få se den. Fågeln blev liksom mitt dagliga sällskap där uppe på terrassen. En trogen granne som man kunde säga hej till.

Ibland gjorde den utfall mot duvorna. Vilken kraft i jakten! Falken hade verkligen gott om föda med mängder av svartfågel och duvor som ju ständigt rör sig kring domen.

En lördagförmiddag såg jag falken sitta i en fönsternisch i ett av valven i södra tornet. Den hade precis slagit en duva och i tuben kunde jag se hur den systematiskt plockade sitt byte. Först knipsade den av vingarna med sin kraftiga näbb, sedan plockades fjädrarna, en efter en, noggrant bort. Som snöflingor for dunen runt i vinden medan vingarna singlade ner på torget.

Det märkliga var att ingen lördagsshoppare tycktes lägga märke till dramatiken ovanför sina huvuden. Jag såg inte en enda person lyfta blicken. Ingen reagerade på ”snöflingorna” som kom dalande eller de blodiga vingarna som landade på domkyrkoplatsens nya stenläggning.

Även nere från gatan kunde man utan kikare tydligt se falken sittande på något av tornen ibland. Den stoiska hållningen skilde den lätt från kråkor och duvor även på långt håll.

Full av entusiasm gick jag in på Sydsvenskans kontor och berättade om den mäktiga vintergästen på domen. Och det dröjde inte många dagar förrän lundaborna kunde glädja sig åt ett reportage med helsidesbild på falken!

När vintern övergick till vår såg jag alltmer sällan avbitna vingar och fjädrar blåsa omkring på den annars så ödsliga domkyrkoplatsen. Torget hade ju faktiskt fått ”liv” ett tag av flygande bytesrester och träck. Jag saknade falken. Jag hade hoppats på att en dag få se två falkar och kanske rentav en häckning. Men pilgrimsfalken gav sig iväg efter några månader.

991236258Snart kunde jag i stället flytta mitt intresse till fiskmåsarna. Det var inte tillfälligt förbiflygande måsar som jag hört skria. Jag upptäckte att det var ett stationärt par som höll till uppe på taken över mitt kvarter mitt emot Åhléns. En solig morgon i slutet av maj bar jag upp min frukost på takterrassen och upptäckte ett måshuvud, som stack upp ur grannhusets bortglömda blomsterlåda. Bland överblommade maskrosor och visset gräs i lådan hade måsarna uppenbarligen byggt sig ett bo. Måsen i lådan såg på mig, men låg kvar och verkade inte bli störd. Snart såg jag också stjärten sticka ut över lådkanten.

Sex våningar upp har alltså grannhuset en allmän terrass, som jag bara har sett folk på under nyårsafton.(Då skålar man nämligen mellan terrasserna här uppe på taken!) Under åren har jag kunnat ana vissa försök till odlingar i den stora blomsterlådan av trä, men någon kontinuitet vad gäller skötsel och intresse har uppenbarligen saknats. Utan vattning och i stark sol har eventuell växtlighet snabbt vissnat ner till gulnat gräs. Men nu hade alltså ett måspar i stället gjort fint åt sig i lådan. Jag såg hur måsstjärten vispade till och fällde de sista vissna maskrosstjälkarna. Fågeln buffade runt och bäddade och slog sig åter till ro en stund.

Maken/makan rörde sig i snäva cirklar över taken och boet. Två favoritplatser var gaveltaknocken mot gården, och skorstenen på H M-huset.

En kråka kretsade över blomlådan och genast kastade sig maken ner från sin utkiksplats och jagade bort kråkan. Lugnt ett tag igen.

Så flög måsen ner och satte sig på terrassmuren. Makarna såg på varandra och fågeln i boet  lät höra ett vackert kort kvitter som från en småfågel. Först trodde jag lätet kom från en annan fågel, men jag såg att måsens gröngula näbb rörde sig och förstod att det måste vara någon slags hälsningssång måsarna emellan. Och så bytte fåglarna plats i blomsterlådsredet.

Måtte inte hyresgästerna i grannhuset få för sig att gå upp på takterrassen förrän nästa nyårsafton, tänkte jag och höll tummarna.

Men tyvärr fick jag redan en vecka senare erfara att blomsterlådan ingalunda var bortglömd. Alla vissna strån och ett litet måshuvud och en fågelstjärt som brukade sticka upp var nu borta och i stället för fågelbo och ruvande mås låg en grov vattenslang i blomsterlådan, hoprullad som en orm med svansen hängande över lådkanten.

Och över hustaken kretsade skriande måsar.

Helena Heyman

Lund i juni 2013

2 kommentarer

Under Berättelser

Paus

Helena Heyman är berättare i Lund. Hon är entusiastisk fågelskådare och här på bloggen har vi då och då publicerat en del av hennes betraktelser. På Sagomuseet berättar vi om fåglar i folktron. Här ger oss Helena en bild av fågellivet en augustimorgon.

1 augusti. Högsommaren har nått sin höjdpunkt. Naturen håller andan, en välbehövlig paus mellan utveckling och nedbrytning, mellan in- och utandning. Jag går ut med mitt morgonté till trädgårdsstolen. Allt tycks stilla och lite vemodigt tyst.

Men så börjar en nötväcka jiffa i den gamla eken och jag lyfter kikaren. Inne i den mörka trädkronan upptäcker jag mumlande unga nötskrikor som försiktigt smyger från gren till gren. Och snart ser jag också en större hackspett med ungfågelns röda mössa. Fladdrande rör den sig i bladverket och tar för sig av ekens stora utbud.

Ett lätt kraxande som, jag först förutsätter, kommer från nötskrikorna, avslöjar i stället tre ormvråkar som stillsamt hukar i det grova grenverket intill stammen. En av dem känner jag igen som den klumpiga ungen med raggigt vitfläckig fjäderdräkt. Den senaste tiden har jag sett den välja en staketpinne i skogsbrynet som favoritplats, där den, just kraxat, och svajande övat balansen, medan man inne i skogen  kunnat ana mörka skuggor, vaktande föräldrar. Men nu sitter alltså familjen tillsammans i ekens djupa grönska och ungen ”kraxar”, verkar det,  hungrigt.

Så blir det fart på gladan som väntat i den ensamma almen ute på fältet. Den gör en störtdykning och griper skickligt åt sig en av kycklingbitarna som jag lagt ut på grindstolparna. En matning som hör till mina morgonrutiner.

Men nu händer det otroliga. En av de vuxna ormvråkarna gör likadant, störtdyker ner mot grinden och klarar att ta en kycklingbit! Stolt flyger den iväg med bytet i klorna och ut från eken kommer också de andra två. Tillsammans flyger trion lågt över hallonsnåren och försvinner bakom skogen.

Under alla år som jag iakttagit ormvråkens och gladans aktivitet kring hagen och min grind har den tunga ormvråken aldrig tidigare lyckats med detta konststycke. Endast den eleganta gladan tar skickligt för sig av det mesta som bjuds.

Ormvråken är vanligtvis en passiv jägare som sitter och väntar på att något skall röra sig i gräset. Men nu har den alltså visat att den också kan mer än så. Har den inspirerats av gladan? Ungen var kanske mycket hungrig?

Jag dricker min andra kopp te när en liten flock mindre korsnäbb drar förbi och jag ser tornseglare sväva högt mot molnfri himmel. Långsamt sveper jag med kikaren över trädkronorna ner mot hasselbuskarna och stengärdet. Det rör sig överallt, om man tittar noga. Det fladdrar till här och där i körsbärsträden, koltrastar kalasar på bären.

Är det en katt nere i gattet mellan stenarna, tänker jag. Det rör sig i gräset och två öron sticker upp. Nej, det är en räv med färg från de rodnande rönnbären. Som ett rött streck försvinner den på svarta fötter in i högsommarskogen mellan mörka stammar där vita fjärilar rör sig i skuggorna.

Helena Heyman, 1 augusti 2013 i Tunby.

2 kommentarer

Under Berättelser

Fåglar i svensk folklig tradition

fåglarSå heter en nyutkommen bok av etnobiologen Ingvar Svanberg. Vi gav boken till berättaren och ornitologen Helena Heyman.

För en muntlig berättare låter titeln på Ingvar Svanbergs bok verkligen spännande. Här kan jag säkert få nya uppslag till fågelberättelser tänker jag.

Boken tillhör genren fakta och utgår från den relativt nya disciplinen etnobiologi, som utforskar folklig biologi i historia och nutid, alltså det samspel som uppstår mellan människor och den biologiska närmiljön.

Svanberg beskriver här samspelet mellan människor och fåglar under svensk förindustriell tid under 1700-och början på 1800-talet, så kallat folklig ornitologi.

I förord och inledning lyfter Svanberg fram det biologiska kulturarvet som ytterligt värdefullt att förvalta. Han nämner etnobiologins klassiker  Birds of My Kalam Country (1977) som handlar om folklig ornitologi på Papua Nya Guinea. Svanberg ser paralleller mellan djungelfolkets iakttagelser och uppfattningar om fåglarna i närmiljön med vår svenska allmoges föreställningar och nyttjande av fåglarna. Tyvärr blir jag lite frågande och fundersam när Svanberg, som jag uppfattar det, närmast raljerar över naturvetenskapens exakta ornitologiska kunskaper vad gäller fåglars systematik, fysiologi, ekologi, etologi och de vedertagliga nationella fågelnamnen.

Svanberg har valt ut 74 olika fågelarter som han menar var vanliga under 1700-talet. En del arter är i dag i Sverige fortfarande mycket vanliga, andra ytterst sällsynta.

I varje fågelkapitel redogörs för olika benämningar, föreställningar och exploateringsområden och några berättelser kan man också finna.

Fåglarna är ordnade i  bokstavsordning, vilket jag upplever som rörigt. För mig hade den gängse systematiska ordningen känts mer naturlig, som dessutom borde kompletterats med de latinska namnen. Ibland är det tydligt och klart vilken art som avses, som bofink, grönsiska, sädesärla ock gulärla, gråsparv till exempel. Men ibland väljer Svanberg ett samlingsnamn som rubrik, uggla, svan, örn, beckasin,grissla till exempel. Man får leta i texten efter vilken art som menas.

Varje kapitel innehåller ett myller av lokala artbenämningar och även namn på platser och namn på uppgiftslämnarna. Intressant om man vill slå upp något särskilt. Man får en inblick i allmogens föreställningar kring den aktuella arten beroende på fågelns olika läten, beteenden och utseenden.

Till exempel visste samerna, som var väl fötrogna med fjälltraktens blåhake att sol var att vänta när fågeln sjöng, men att kallt väder närmade sig när fågeln var tyst eftersom hans tunga blev stel av kylan. Åska och regn, solsken och torka, storm och oväder, viktiga företeelser i allmogens vardag. Många fåglar kopplades samman med vädret. Spillkråkan varnade för regn, stormsvalan för storm, tranan förebådade ljus och värme.

Att lika botar lika var en vanlig princip i den folkliga medicinen. För att bota gulsot ansågs det tillrådligt att äta torkade och söndersmulade gulsparvar eller gulärlor.  Olycka, krig, sjukdom och död förebådades ofta av de nattligt aktiva fåglarna. Berguvens dova rop från något stup kändes hotfullt och kattugglans klävitt  förebådade vit liksvepning. Nattskärran surrade över mörka hyggen. Det var den farliga skogsfrun som spann.

I några kapitel kan man läsa längre berättelser som till exempel kungsfågeln som vann över kungsörnen, göken som blev en hök, prästfrun som förvandlades till en spillkråka och pigan som förvandlades till en ladusvala. För mig nya berättelser är den om beckasinen (menas nog enkelbeckasin), horsgöken, som tidigare varit en stygg vallpojke och även den om den beskäftiga talltitan som trodde att den kunde skrämma iväg en björn.

Vad gäller de olika så kallade exploateringsområdena berättar Svanberg om den folkliga användningen av fåglar och ägg som föda, om dun och fjädrars insamlande, om vad skinn och näbbar, klor och skelett kunde användas till. Under många arter beskrivs synnerligen utstuderade jaktmetoder där fåglarna  plågsamt avlivas på ett motbjudande sätt, dessutom med detaljerade teckningar över fångsmetoderna. Snaror, fällor, klubbor, strypanordningar, tjärpinnar, kratskäppar, krokar, den otäcka listan kan bli hur lång som helst.

Även så kallad nöjesjakt beskrivs med hur småpojkar roade sig med att fånga eller skjuta prick på den första lärkan, eller hur de med stor entusiasm fångade snösparvar med fallbräda eller snara. ”För pojkarna var detta den första riktiga jaktpassionen, och att fånga sparvarna kunde bli till en sport och en tävlan.”

Man får också reda på att infångade fåglar kunde vara till hjälp i stugorna för att hålla rent från flugor och andra smådjur. Prästen och naturforskaren Pehr Osbeck citeras om buskskvättan i Halland:”Det är wäl ledsamt att föda foglar i ett rum utan bur, i anseende till deras smuts,  men får denna flyga lös, som här sker på ett och annat bondeställe, så skiljer han snart huset wid flugor.”

Även infångade fåglar såldes i bur för sångens eller sällskaps skull, grönsiskor till exempel, som är släkt med kanariefåglar.

Boken är rikt illustrerad med tidstypiska målningar och teckningar. De mycket vackra fågelbilderna ser man gärna länge på. Tyvärr finns inga uppgifter om konstnärerna, men några bilder kan man känna igen, målade av Magnus Körner, välkänd fågelmålare under början av 1800- talet.

Boken avslutas med en gedigen lista över källor, litteratur, och register över folkliga fågelnamn.

Är man etnobiologiskt intresserad, alltså road av att veta mer om människans bruk av och föreställningar om fåglar i det förindustriella svenska samhället är detta en bok väl värd att läsa. Är man däremot mer intresserad av fågelberättelser från den tiden finns det annan mer tilltalande litteratur, tycker jag.

Ingvar Svanberg verkar inte riktigt ha samma hjärta för fåglar som jag, men i kapitlet om nattskärran visar han på fågelpoetisk talang, som värmer.

Om man närmar sig nattskärran ligger den och trycker till allra sista ögonblicket då den likt ett stycke bark eller gren liksom lyfts av vinden och singlar bort och försvinner.

Helena Heyman

Lund 21 maj 2013

Ingvar Svanberg: Fåglar i svensk folklig tradition. Stockholm, 2013. Dialogos förlag. ISBN 978-91-7504-258-9. Boken finns att köpa på Sagomuseet.

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Litteratur