Månadsarkiv: maj 2015

Spökhistorier har berättats i alla tider. Framförallt är det unga människor som samlats i kojor, källarskrubbar och på andra vuxenfria platser. Det har varit histoier om gengångare, märkliga liftare och gröna händer.
Ungdomar tycks fortfarande fängslas av ruggiga historier, men numera sprids hemskheterna främst på nätet. Där har historierna delvis fått ett annat innehåll, påverkade av webben, spel och annat i dagens tekniska värld. Under 2000 talet ökade spridningen av spökhistorier på webben. Detta fenomen fick namnet Creepypasta. Journalisten Jack Werner fashinerades och skrev en bok i ämnet: ”Creepypasta – spökhistorier från internet”
På lördagen framträder Jack på festivalen under rubriken: FRÅN GENGÅNGARE TILL CREEPYPASTA. Medverkar gör också etnologen Ulf Palmenfelt med historiska perspektiv och jämförelser. Ulf och Jack kommer att samtala utifran Jacks bok. Vad finns det för likheter mellan detta nya fenomen och de spökhistorier som berättats i generationer? Är nätet det nya rummet för folkliga berättelser och sägner? Ja, dessa och många fler frågor hoppas vi få svar på under samtalet. Självklart kommer det också bjudas på en och annan historia. Har du hört den där om Slender Man? Inte? Kom och lyssna då.

Från Gengångare till Creepypasta – Jack Werner och Ulf Palmenfelt
Tid: Lördag 13/6 kl 15.00
Plats. Garvaren, Electrolux

Syrien är ett land i krig, men det är mycket mer än så. Landet har en tusenårig muntlig berättartradition som förs vidare genom historieberättare. Detta identitetsskapande kulturarv är av stort kulturellt värde och också viktigt för att förstå samhället i ett historiskt perspektiv och för att förstå och tolka sin samtid.

Illustration till Al-Hakawati

Genom ett samarbete med Kultur utan gänser, Hakaya och Fabula Storytelling har vi nu möjlighet att presentera två föreställningar som syftar till att bevara och förmedla en del av Syriens mångtusenåriga kulturarv. Under söndagen blir det först gripande historier för vuxna(från 15 år) i föreställningen Sausanas Sagor. Det är den Syriska berättaren Nimer Salamoun som blandar krigsminnnen och traditionellt material i en gripande föreställning . Senare bjuds vi på ett barnvänligare innehåll under rubriken al-Hakawati-Historieberättaren. Agnes Branting och Ahmed al Aydi ger oss berättelser – om kameler och svarta ankor, om att söka lyckan i Damaskus och att överlista lejon, om flickan som blev en hund och frun som spelade död och mycket mer.  Föreställningen har skapats genom att har  flyktingar bidragit med sina berättelser. En utställning om projektet visas under festivalen på Sagomuseet.

.

”Verkligheten är så fyrkantig, blank och tråkig men genom att fly in i sagan då och då blir det lättare att hantera den. Den möjligheten vill jag även ge andra. Min drivkraft har alltid varit att få berätta sagor”.
Den som säger det är Margit Sandemo. Och berättat sagor har hon verkligen gjort. Hon har skrivit 182 böcker som tryckts i 37 miljoner exemplar. I dag är hon 90 år men eftersom en norsk healer har förutspått att hon ska bli över 100 år fortsätter hon att skriva.
”Mamma älskade att berätta skrönor för oss när vi var små” säger hennes dotter. ”Hon är en fantastisk berättare” säger hennes norske förlagsredaktör.
Nu kommer hon därför till Ljungby berättarfestival och medverkar på lördagens bokmässa som innebär ett möte mellan fantasy och muntligt berättande.  Journalisten Hanna Johansson samtalar med Margit om hennes skrivande. Det blir ett samtal om berättarglädje, obotlig skrivarlust och folktrons betydelse för författarskapet. En kyrkmålning föreställande en kvinna som kärnade smör och där djävulen dyker upp bakom kvinnan satte fart på skrivandet. Sedan dess har magi och trolldom varit ständigt återkommande inslag i hennes böcker.

Margit Sandemo slog igenom hos den breda publiken på 1980-talet med Sagan om Isfolket, som består av 47 delar och utspelar från mitten av 1500-talet till mitten av 1900-talet. Den börjar med att Tengel av Isfolket säljer sin själ till djävulen, ett inte helt obekant motiv i våra svenska sägner. Det straffar sig och en person i varje efterföljande generation drabbas av det onda arvet.
Missa inte detta unika tillfälle att möta en av många högt älskad berättare och reflektera över vad böckerna säger om den tid vi lever i. Är Margit Sandemos böcker vår tids sagor?
Margit samtalspartner Hanna Johansson är frilansjournalist och har i artiklar skildrat sina möten med Margit Sandemo.

I ganska många år har vi nu levt sida vid sida med de romska tiggarna i Sverige. De är överallt, i varje gathörn, i varje by. Ibland ger vi, ibland väljer vi att titta bort. Vi lever i samma stadsdel men vi träffas inte. Är det omöjligt att mötas över kulturgränserna? Detta är temat för en berättarföreställning med två scenberättare och en musiker: Hjärtat har sin egen plånbok.

Cecilia Persson

Den samiska kulturen lyfts fram under årets berättarfestival i Ljungby. Vi börjar redan på lördag.  Då medverkar berättaren och skådespelaren Cecilia Perssons med samiska berättelser. Även under söndagen ger hon oss inblick i samisk mytologi och vardag. På måndagen visas filmen Jojk. Via jojkens historia får vi en berättelse om samerna, i en film med personligt tilltal och fantastiska bilder och musik. Innan visning introducerar musikforskaren Mathias Boström filmen om den samiska jojkningen i Sverige. Samma dag framträder Jörgen Stenberg under rubriken Jojk och berättelser från renskogen. Han vann den samiska motsvarigheten till melodifestivalen, Sami Grand Prix, i Kautokeino 2014. Samiska inslag finns under alla festivaldagar.

Läs mer på:

http://www.ljungbyberattarfestival.se/

Valborgseld 2015

Llewellyn Lloyd (1792-1876) var en excentrisk jägare från England som under en nyfikenhetsresa fattade stort tycke för Norden och i synnerhet Sverige, dit han återvände och tillbringade en stor del av sitt liv. Jakt, särskilt på björn, var hans stora passion, men han intresserade sig också för folklore och han samlade material om svenska folklivsseder från olika delar av Sverige. Några år innan har gick bort, 1871, utgavs verket Svenska Allmogens Plägseder. Nedan återges utdrag från kapitel sexton, som handlar om Första Maj.

Den första Maj (Walborgmessdagen) är en stor folkfest i mellersta och södra Sverige. I Skåne och Blekinge är det brukligt att ungdomen mötes på denna afton för att helsa vårens ankomst. De hafva då med sig en bunt ferska björkqvistar, som äro antingen alldeles löfvade eller åtminstone börjat slå ut. Med byns fiolspelare i spetsen tåga de från gård till gård och sjunga ”Majvisor”, hvilkas innehåll är önskemål om gynnande väderlek för den växande grödan, ymnig skörd samt andlig och timlig välfärd. Slutligen blottas alla hufvud, och allas ögon höjas till himmelen. Spelmännen spela då en annan ton och sammankomsten slutar med bönen Fader Vår.

Några bland sällskapet hafva en korg vardera; i denna inläggas ägg och dylika gåfvor, som då insamlas till den blifvande festen. Om de blifvit vänligt emottagna och väl begåfvade, sticka de en löfruska under taket öfver ingångsdörren till huset, buga sig till afsked och gå vidare.

På detta sättet gå de hela natten och återvända icke hem förrän emot morgonen. När de varit i det sista huset sjunga de en afskedssång under hemvägen.

Sjelfva Första Maj, om det är vackert väder, egnas åt förlustelser utomhus. Men bordets nöjen förgätas likväl icke, och kalas, i synnerhet ibland bönderna, hör till ordningen för dagen. I afseende på drickande går det mera rundligt till än efter vanligheten, emedan man går efter ett gammalt ordspråk, som säger, att ”man skall dricka märg i benen”.

Man har allehanda lekar och tidsfördrif, bland vilka många hafva afseende på våren. Olaus Magnus, som lefde i femtonde seklet, berättar om en sed som brukades på hans tid:

”En mängd unga karlar till häst uppställde sig på två linier midt emot hvarandra, då det ena partiet skulle föreställa vintern och det andra sommaren. De förra voro utstyrda med pelsar, och deras beväpning bestod i snöbollar och is. Befälhafvaren för den andra linien – en ”Majgrefve” – var deremot prydd med löf och blommor, och hans folk beväpnadt med löfvade kvistar af björk och lind, som blifvit på sitt sätt drifna med att hafva stått i vatten en tid förut. Vid gifvet tecken börjades en simulacre  emellan de båda trupperna. Om väderleken var kall och ruskig, slogs ”vintern” envist, så att segern först syntes luta åt den sidan; men om vädret var mildt och våren kändes hafva infunnit sig, rådde Majgrefven och hans folk genast tydligt. Emellertid, under hvilka omständigheter som helst, förklarade den närvarande skiljedomaren att ”sommaren” var den segrande. Vinterpartiet strödde aska på stället, och slutet på leken blef ett lustigt kalas.

Vidskepelse i afseende på Första Maj saknas icke heller. Så t.ex. är det på den dagen som Påsk-käringarne skicka ut sina ”trollharar” att mjölka andras kor. Derföre håller man allmännast korna den dagen inne i fähuset, der de rökas med svafvel m.m. – Om de utsläppas på bete, går bonden sjelf vall med dem, i stället att barnen eljest hafva denna befattning. Han är nämligen tillförlitligare att vakta dem för elaka väsenden. När boskapen på aftonen hemkommer, undersökas de noga, och om man då finner att någon af dem fått någon ”vålla”, tillskrifves den trollens åtgärd, och man slår då eld öfver djuret. Den antages vara skyddande mot de följder som annars skulle komma.

Denna vidskepelse är mycket gammal. Här är icke utrymme för en förklaring öfver huru detta skrock uppkommit, men att det är djupt rotadt i allmogens öfvertygelse kan jag sjelf bevittna. En gång då jag var på jagt nära Falkenberg sköt jag en hare. Under det att jag åter laddade, kom traktens egare, en bonde, till mig, besåg det skjutna djuret, och yttrade: ”Det der är inte den haren som gjort mig så mycken förtret; den är större. Det hade varit väl om den blifvit skjuten i stället.”  På min fråga hvarför han just ville hafva den skjuten, svarade han: ”För det att det är han som mjölkar mina kor om nätterna.”

Tidigt på morgonen Walborgmessdagen svämmas hästarna i något närbeläget vatten. ”Det skall skydda dem emot skabb under loppet af sommaren.

Källa: L. Lloyd, Svenska allmogens plägseder, Resa i Sverige, faksimileutgåva, 1979, Nordiska museet och Liberförlag, Stockholm

Saga Alexanderson