Månadsarkiv: april 2021

Bonden som gifte sig med skogsrået

I Lindes bergslag lite norr om Lindesberg ligger sjön Råsvalen. I de stora skogarna öster om sjön var det förr många som lagade till milor och kolade.

Det var en bonde som ofta var ut i skogen och kolade. Där träffade han en vacker kvinna. De gifte sig och fick många barn. Hustrun hade sagt till honom, att när han hade varit borta och kom hem, skulle han varsko henne genom att slå tre slag med yxan i en särskild tall som stod en bit från deras stuga.

En gång när bonden var i skogen hade han glömt sin matsäck. Han skyndade hem för att hämta den. I brådskan glömde han att slå med yxan i tallen. Till sin stora förskräckelse fick han se hur hustrun arbetade vid milan och rev ut kol med bara händerna och släckte elden med sin långa svans. Han skyndade till tallen och slog tre slag med yxan. När han åter kom hem var hustrun sig alldeles lik igen.

Bonden förstod att han hade gift sig med skogsrået och det kunde aldrig i långa loppet föra lycka med sig. Han gick till en klok gumma, klagade i sin nöd och frågade vad han skulle göra. Hon gav honom råd som han följde.

En dag sa han till hustrun att det var bröllop på andra sidan sjön Råsvalen och att de skulle åka dit hela familjen. Det var en vacker vinterdag. Bonden spände hästen för släden. Hustru och barn fick plats i släden, själv satte han sig på hästryggen. När de kom mitt ute på sjön läste han några ord som den kloka lärt honom och strax dök en flock vargar upp. Mannen löste släden från hästen, sparkade till den och red bort det fortaste han kunde. Skogsrået ropade:

– Vill du inte vända för min skull, så vänd för vår yngsta dotters  Snorvipas skull, för annars äter vargarna upp henne.

Men mannen lyssnade inte utan red bara vidare. När skogsrået inte fick någon hjälp av mannen och vargarna hade tagit några av barnen skrek hon så det hördes långt bort:

– Syster Stråssa, syster Stråssa!

Trollet i Stråssa gruva var hennes syster och nu kom hon farande så att det ven och pep i luften. Hon ryckte undan alla vargarna, men bara skogsrået klarade sig, för vargarna hade redan ätit upp barnen.

Bonden hade som tur var hunnit över hela sjön och kommit fram till Guldsmedshyttan. Där red han in på en gård och slog igen dörren efter sig. I detsamma kom ett trollskott och slog sönder dörren, som blev till bara flisor. Men packet hade ingen makt över bonden, för kring halsen bar han en trollpåse, som han fått av den kloka gumman.

Den bar han alltid på sig och det gick länge väl för honom. Men en gång var han i badstugan och skulle bada. Han glömde sig och tog av sig trollpåsen och lade den bredvid kläderna. Genast kom där ett troll och vred om huvudet på honom. Han överlevde, men resten av sitt liv fick han gå med huvudet bak och fram. Alla som såg honom förstod att man inte ska inlåta sig med skogsrån och andra troll.

Berättelsen är hämtad ur Sägenresan. Fantastiska berättelser från Skåne till Lappland. (Rabén & Sjögren 2006). Text: Per Gustavsson. Illustration: Katarina Strömgård

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Ur en gammal klippsamling 3: Svalan

Nu är det vår och fåglarna sjunger. Den folkliga diktningen innehåller många berättelser som förklarar fåglarnas utseende och läten. 

Sagan om om jungfru Marias tjuvaktiga kammarpiga som stal ett nystan och en sax och som straff förvandlades till en svala är välkänd.

I ett tidningsklipp från 1920-talet har jag hittat en variant från Västbo härad i Småland på sagan.

För många, många år sen var svalan en ung och vacker jungfru. Hon var mycket kär i människor och det är hon fortfarande och det är därför svalan uppehåller sig där människor bor.

När hon var människa tjänade hon hos sin syster, som var mycket hård och elak mot henne. Systern beskyllde henne för att ha stulit en sax och ett silkesnystan. När den unga flickan inte kunde erkänna detta ville systern döda henne. Men hon sprang undan och undkom genom att hon förvandlades till en svala. Den elaka systern förvandlades till en hök. Och därför är svalorna än idag så arga på höken. Höken skäms också, när han kommer bland svalorna och ser svalans vita fläck under hakan och dess kluvna stjärt. Då påminns han om sin elakhet och orättvisa.

I svalans kvitter hör man följande ord:

”Jag tjänte hos min syster i attan år,

hon skylde mig för att jag stal en sax och ett silkesnystan,

saxen sitter i min stjärt

och silkesnystanet under min haka.”

Klippet redovisar också en rad folkliga trosföreställningar om svalan.

Den första svalan man får se på våren, ska man blåsa efter tre gånger. Gör man det behöver man blott blåsa lika många gånger under sommaren på ett fisknät, som trasslat in sig, för att utreda det.

Om man vidrör ett svalbo, medan där finns ägg och ungar, får man skabb på händerna.

På ladugården måste man på varje gavel göras ett ”svalehål”, en öppning genom vilken svalorna kan flyga in och ut, för annars vantrivs kreaturen.

Om en pojke tar svalans ägg eller ungar, kommer han att få en mycket hård och elak styvmor.

I ett boningshus där svalan byggt bo under takåsen slår inte åskan ner. Därför ska man inte störa svalan när hon bygger och låta henne ha boet i frid.

Att svalorna övernattade på sjöbottnen trodde till och med Carl von Linné. I klippet utvecklas den här föreställningen och det sägs att för att svalorna ska kunna sjunka, är det nödvändigt att de inandas av människans andedräkt. Det gör dem tyngre. Det är därför man ser svalorna under skörden fara tätt inpå människorna för att upphämta deras andedräkt. Kort efter skörden försvinner de bort och ner i sjöarna. På sjöbottnen ligger de i långa rader, hopfästa på det sätt, att den ena biter i den andres stjärt.

Den vanligaste varianten av sagan om svalan hittar du i Gustavsson & Palmenfelt: Folksagan i Sverige 2 s. 157 eller i Gustavsson, Einarsdotter & Svanberg: När svanarna flög ikapp. Små sagor och ramsor om djur.

Illustrationer: Mia Einarsdotter

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Här sluts cirkeln…

När jag skulle praktisera mot slutet av utbildningen på Kulturvetarprogrammet sökte jag till olika arkiv i Göteborg, men även till svenska ambassaden i London. Min studievägledare skrattade gott och påpekade att jag var en ambivalent figur, som ena stunden ville hänga på cocktailpartyn i London och nästa i ett dammigt arkiv. Den terminen ville svenska ambassaden ha en samhällsvetare – och tur var väl det för jag hamnade på ett dammigt arkiv där jag blev kvar i tjugo år.

Traditionsarkiven runt om i landet är fulla av immateriella kulturarv. Det som vi inte direkt kan ta på fysiskt, men som förmedlar kunskaper och kan föra oss samman; ritualer vid olika högtider, hantverks-, mat- och yrkestraditioner, sånger och lekar, sagor och sägner. Vanliga människors tankar och erfarenheter, den lilla historien som ger liv åt den stora. Men för att förstå de äldre arkivsamlingarna bör vi också förstå hur materialet har tillkommit, av vem och i vilket syfte.

Vid förra sekelskiftet reste forskare och studenter landet runt för att samla in och rädda minnen från det gamla bondesamhället; det som troddes vara på utdöende i och med industrialisering, urbanisering och emigration. Det var det svenska kulturarvet som skulle räddas. Resultatet färgades av tidens vetenskapliga ideal, av samhälleliga idéströmningar och har ibland formats av nedtecknarens ord och intressen, vilket gör att det bör sättas in i ett sammanhang för att förstås på rätt sätt. Vid den här tiden var det dessutom omöjligt att ens tänka sig framtidens möjligheter att sprida materialet, något som idag väcker många etiska frågor bl.a. kring det digitala tillgängliggörandet. Samtidigt, sett med de rätta ögonen, är det ett stycke mycket värdefull samtidsdokumentation – och användbart på så många och bra sätt.

Sagor och sägner kan användas i skolornas arbete med källkritik och värdegrunder. Sägnerna från förr, om tomtar och troll, handlade ofta om att förklara det oförklarliga, om rädslan för det som var annorlunda, något att lägga skulden på. Idag kan vi likna det vid ”fake news” som sprids med blixtens hastighet via internet och förvandlas till sanningar och skuldbeläggande. De gamla sagorna, som vid förra sekelskiftet samlades in som ett svenskt kulturarv, är spridda över många av världens länder. De kan ha olika former, men själva kärnan är densamma och känns igen. Idag kan sagorna användas i integrationen med nyanlända, här finner vi likheterna snarare än skillnaderna. De inspirerar, utvecklar och stärker det egna berättandet, språket och kommunikationen.

Hösten 2018, efter 25 år i Göteborg, blev familjen hemvändande Värnamobor. För ganska exakt ett år sedan fick mitt tågpendlande och övernattningar på diverse bäddsoffor ett abrupt slut, ersattes av hemmakontoret och i september bytte jag titeln forskningsarkivarie mot berättarantikvarie. Jag saknar mitt dammiga arkiv och önskar såklart att samlingarna fanns ett knapptryck bort. Ändå känner jag mig närmare materialet nu. På Sagomuseet i Ljungby och i Sagobygdens sägenskåp sluts cirkeln. Det muntliga berättandet – de vanliga människornas sagor och sägner som berättades ute i de små stugorna, som fascinerade och räddades undan tidens tand, blev till arkivsamlingar – väcks återigen till liv här.

Lina Midholm

(Även publicerad som krönika i Wernamo-Posten. Medlemstidning för Historiska Sällskapets Gamla Wernamo, nr 1 2021)

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Anna Lilljequist har läst Bengt af Klintbergs Trolldom, mord och mirakel

Bengt af Klintbergs senaste bok – vilken skatt att få hem i postlådan. Jag öppnar paketet, börjar läsa direkt och sen kan jag inte sluta. Tio folkminnesstudier. Nya världar öppnas. Tyckte att jag var hyfsat beläst inom de här områdena, men varje avsnitt i boken är en hel färd. Varje kapitel ger utförlig historisk och folkloristisk bakgrund och kontext till berättelser som jag många gånger framfört och som jag trodde jag kunde utan och innan.

Som första kapitlet. En sägen som i kort sammandrag lyder: Till en avlägsen gård kommer en kväll tre bröder. De har en likkista med sig, där ligger deras döde far. De får husrum och likkistan ställs i ett uthus tills vidare. Men dottern i huset är nyfiken. Hon smyger dit och öppnar kistan. Upptäcker då att där ligger en fullt levande äldre man, bredvid sig har han en lång kniv. Flickan varnar sina föräldrar – de skickar efter länsman och rövarna blir arresterade. Dock lyckas den äldre mannen fly. Så går några dagar och en gammal skröplig käring dyker upp och ber om husrum. Det får hon trots att familjen har sina dubier. Sedan går alla till sängs men dottern ligger vaken. Då ser hon hur käringen tar fram ett ljus hon hållit gömt i sin krycka, tänder det samt läser en formel. Sedan går hon runt i huset och plockar åt sig av familjens ägodelar. Dottern lyckas övermanna käringen och slår ihjäl henne med en yxa. Men det brinnande ljuset är omöjligt att släcka. Och familjen bara sover, går inte att väcka. Grannarna kommer dit, alla försöker blåsa ut ljuset. Men det är ett magiskt ljus, stöpt av mänskligt talg och kan därmed inte släckas på vanligt vis. Inte förrän en ammande kvinna kommer dit och sprutar sin mjölk över lågan, då. Den gamla käringen var ingen annan än rövarnas far, som lyckades komma undan länsman och som sedan förklädde sig till en åldrad kvinna.

En riktigt ruskig historia. Mest har den dokumenterats – i lite olika versioner – inom ett västsvenskt område. Därför är det nära till hands att klassificera den som en lokal sägen. Men af Klintberg visar att den är spridd i länder över hela Europa och går att återfinna i kyrkliga lärotexter daterade från senare hälften av 1200-talet. Några av sägnens beståndsdelar är mycket gamla. Som tron att bröstmjölk kunde släcka vådaeld. Och att ljus tillverkade av mänskliga kvarlevor har magiska egenskaper är en föreställning som daterar sig ända bort till antikens dagar. 

En annan historia som jag ofta berättat, nu är vi på avsnitt tre, är den om ormbunken som blommar under midsommarnatten. Jag brukar göra den kuslig, på gränsen till ödesmättad. Gossen står där ensam mitt ute i djupa skogen. Han har fastat, inte ens druckit vatten. Han väntar, rädd men beslutsam. Så blir då klockan tolv, allting stillnar och året vänder. Det är då ormbunken ska blomma. En stängel skjuter upp, andlös ser han knoppen svälla. Sedan blir det med ens väldigt dråpligt. En skrockande höna kommer struttande mitt i skogen dragandes på ett hölass….

Men den här versionen av sägnen är av yngre datum. af Klintberg beskriver hur det ursprungligen var ormbunkens frön som var magiska och åtråvärda. Vi vet ju att ormbunken inte har några frön, den är en kryptogam. Men de gula sporsäckarna på bladens undersidor har uppfattats som frön. Det var dessa man ville åt. Ormbunkens frön samlades in på midsommarnatten. Du måste hålla tolv ark papper under bladet, för annars gled fröna igenom pappret, tunga och frätande som de var. Fick du tag på dessa frön fick du förmågan att göra dig osynlig. Traditionen har funnits över hela norra och östra Europa. Ormbunkssägnen har i många fall sammanlänkats med andra sägenmotiv, men gemensamt är tron att ormbunkens sporsäckar är undergörande och dyrbara.

En av studierna behandlar en vandringssägen av modernare slag; den var ny för mej. Historien om kvinnan som föder barn på tågtoaletten. Det är en toa av det äldre slaget, med öppning som leder rakt ut på spåret. Där får hon plötsliga värkar – en störtförlossning – barnet faller ner genom hålet och blir liggande på spåret. Babyn hittas sedan välbehållen och tas om hand. Detta ska ha inträffat i Kina, men även i Indien, Tyskland, Rumänien och Canada. En tidningssägen!

Ett långt avsnitt av boken berör legendsagor om Vår Herre och Sankte Per och deras vandringar på jorden. De gudsfruktiga blir belönade, de onda och missunnsamma får sina straff. Tonen är ibland humoristisk, ibland moraliserande. Några är ursprungssagor som berättar hur enskilda arter kommit till världen och fått sitt specifika utseende. Vår Herre och Sankte Per figurerar även som folkliga botare. I flera uppteckningar av sjukdomsbesvärjelser nämns dessa båda vid namn; de heliga namnen rymde en kraft som troddes kunna läka sjukdomen:

Jesus och Sankte Per red sig över en bro

då fastna fölefoten i fururoten.

Då steg Jesus ned

och vred led mot led

sena mot sena

och knota mot knota.

Nu är allt som det förr har varit

inom de heliga tre namnen

fadern, sonen och den helige ande.

Det finns så mycket i af Klintbergs bok. Var och en av de tio folkminnesstudierna öppnar en hel värld. Utrymmet medger inte att jag går in på varje avsnitt här. Jag vill bara till slut nämna ”den illasinnade månadens mars”. I den folkliga kalendern var månaderna personifierade. Januari var Tor (inte att förväxla med asaguden; ordet har tolkats som torr, torrsnö) och februari var Göja (ordet har att göra med snöfall). Mars ville gärna plåga människorna och han sa: ”Om jag hade makt som Tor och Göa min syster så skulle jag frysa kalv i ko och gris i so och käring i hällan mä femtan skinnkjolar på.”

Det hände ibland att mars lånade några dagar av januari och februari för att göra det riktigt kallt och otrevligt för människorna. Är det månne därför våren är så kylig och sen detta år….? 

Anna Lilljequist

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Påskbrev

Vi har tidigare skrivit på bloggen om seden att rita påskbrev och kasta in dem i husen, för att sedan snabbt försvinna. Avsändarens syfte var att skoja eller driva med adressaten, men brevet kunde också utgöra en liten kärleksförklaring. Om du söker på påskbrev i bloggens sökruta, hittar du mer fakta om traditionen och bilder på många påskbrev.

Här publicerar vi några till värmländska påskbrev från början av 1900-talet. 

Jag med på färden också skall, men först jag ätit så det small 
i skål och tallrik, fat, och nu så är jag riktigt lat.
Prins Tjockrulta.
Adresserat till Herr Sven Urban, Borås. Daterat 1908.


Adresserat till: Det ovanligt stora trollet prinsessan Fröken Ingeborg Björn på Blåkulla, Hagfors.
Till Hagfors kom jag att mig irra, i vandringen på lifvets stig.
De sköna där jag vill förvirra, och gör en början nu med – dig!
Vill du till Blåkulla fara, i mitt sällskap kan du vara
Sätt dig ner på hornet du, där vi äro i ett nu.
Adresserat till: Högädla Fröken Påskhexan och Blåkullatrollet Tulli Liedgren von Lurifax, Borås.


Tre söta småbarn foro ut på vift, o alla va´ de glada för ingen va gift.
Glad Påsk önskas lilla Lussi.

Mer om påskbrev kan du läsa i Fredrik Skotts bok Påskkäringar (2013)

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner