Etikettarkiv: svalan

Ur en gammal klippsamling 3: Svalan

Nu är det vår och fåglarna sjunger. Den folkliga diktningen innehåller många berättelser som förklarar fåglarnas utseende och läten. 

Sagan om om jungfru Marias tjuvaktiga kammarpiga som stal ett nystan och en sax och som straff förvandlades till en svala är välkänd.

I ett tidningsklipp från 1920-talet har jag hittat en variant från Västbo härad i Småland på sagan.

För många, många år sen var svalan en ung och vacker jungfru. Hon var mycket kär i människor och det är hon fortfarande och det är därför svalan uppehåller sig där människor bor.

När hon var människa tjänade hon hos sin syster, som var mycket hård och elak mot henne. Systern beskyllde henne för att ha stulit en sax och ett silkesnystan. När den unga flickan inte kunde erkänna detta ville systern döda henne. Men hon sprang undan och undkom genom att hon förvandlades till en svala. Den elaka systern förvandlades till en hök. Och därför är svalorna än idag så arga på höken. Höken skäms också, när han kommer bland svalorna och ser svalans vita fläck under hakan och dess kluvna stjärt. Då påminns han om sin elakhet och orättvisa.

I svalans kvitter hör man följande ord:

”Jag tjänte hos min syster i attan år,

hon skylde mig för att jag stal en sax och ett silkesnystan,

saxen sitter i min stjärt

och silkesnystanet under min haka.”

Klippet redovisar också en rad folkliga trosföreställningar om svalan.

Den första svalan man får se på våren, ska man blåsa efter tre gånger. Gör man det behöver man blott blåsa lika många gånger under sommaren på ett fisknät, som trasslat in sig, för att utreda det.

Om man vidrör ett svalbo, medan där finns ägg och ungar, får man skabb på händerna.

På ladugården måste man på varje gavel göras ett ”svalehål”, en öppning genom vilken svalorna kan flyga in och ut, för annars vantrivs kreaturen.

Om en pojke tar svalans ägg eller ungar, kommer han att få en mycket hård och elak styvmor.

I ett boningshus där svalan byggt bo under takåsen slår inte åskan ner. Därför ska man inte störa svalan när hon bygger och låta henne ha boet i frid.

Att svalorna övernattade på sjöbottnen trodde till och med Carl von Linné. I klippet utvecklas den här föreställningen och det sägs att för att svalorna ska kunna sjunka, är det nödvändigt att de inandas av människans andedräkt. Det gör dem tyngre. Det är därför man ser svalorna under skörden fara tätt inpå människorna för att upphämta deras andedräkt. Kort efter skörden försvinner de bort och ner i sjöarna. På sjöbottnen ligger de i långa rader, hopfästa på det sätt, att den ena biter i den andres stjärt.

Den vanligaste varianten av sagan om svalan hittar du i Gustavsson & Palmenfelt: Folksagan i Sverige 2 s. 157 eller i Gustavsson, Einarsdotter & Svanberg: När svanarna flög ikapp. Små sagor och ramsor om djur.

Illustrationer: Mia Einarsdotter

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Varför svalan och grodan hoppar

 

Alla vet att gubben Noah hade ett par av alla slags djur som fanns på jorden i sin ark. När arken stannade på berget Ararat ville alla stiga iland meddetsamma, men de hade fötterna ihopbundna. Då satte Noah igång och knöt upp repen, men två av dem missade han: det var svalan och grodan! Detta är förklaringen till att, fram till våra dagar, hoppar svalan och grodan fram i stället för att gå, så som alla de andra djuren gör.

Daniel Onaca, bearbetning av en rumänsk sägen

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Svalans saga

För länge, länge sedan levde en vacker flicka på vår jord. Når hon blev giftasvuxen blev Solen förälskad i henne och tog henne som sin fru. En vacker dag, när Solen inte var hemma, skickade svärmodern henne till Pest-gumman för att låna en sil för att sikta mjöl med. Den unga kvinnan gav sig iväg. På färden träffade hon farbror Måndag som hon frågade var Pesten bodde. Sedan tackade hon för svaret och fortsatte gå tills hon kom fram till farbror Tisdag. Denne gav henne en slipsten som present. En bit längre bort träffade hon moster Onsdag som visade henne vägen till farbror Torsdag. Han i sin tur gav henne en spegel medan hon från moster Fredag fick en kam. Moster Lördag viste att Pesten var en elak och farlig kärring, så hon rådde den unga kvinnan, hur hon skulle bära sig åt för att få tag i mjölsilen utan att bli upptäckt. Solens gemål följde råden som hon fick och, när hon gripit tag i silen, skyndade hon sig tillbaka hem med den.

Strax efteråt upptäckte Pesten stölden och sprang efter kvinnan. Denna slängde då moster Fredags kam bakom sig. Kammen förvandlades till en djup skog, men Pesten gnagde en smal gång genom den och kom ifatt kvinnan. Då slängde hon slipstenen bakom sig. Stenen blev till ett högt berg, men Pesten borrade en tunnel genom det och kom ifatt kvinnan igen. Då kastade hon sin spegel bakom sig. Spegeln förvandlades till en stor sjö, men Pesten satte igång och drack upp allt vattnet. Sedan kom hon åter kvinnan ifatt.

I sin förtvivlan bad kvinnan Gud om hjälp. Gud lyssnade till hennes bön och, i sin stora nåd, förvandlade Han henne till en liten svala. Den är så snabb att ingen annan varelse på jorden kommer ifatt henne. Och det gjorde inte Pesten heller.

Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Svalans kluvna stjärt

  
På den tiden då Noas ark flöt på syndaflodens vatten blev de ihopsamlade djuren osams med varandra. Skeppet började skaka av det ständiga kivet. Alla grälade med alla. Var och en gjorde bara som det föll dem i. En mus som blev tokig av kalabaliken började gnaga på en träplanka. Det var inte vilken bräda som helst, utan en av dem som utgjorde självaste botten på farkosten. Det blev ett stort hål där så småningom. Det förelåg risk att skeppet skulle gå under för att vattnet började tränga in i nedersta rummet.  Noa blev desperat. När han just var på väg att ge upp hoppet kom ormen slingrandes mellan hans fötter. Den såg upp på Noa och sade.
– Jag ser att du är orolig för din ark. Jag kan rädda den, om du lovar att du uppfyller min önskan, när vi kommer till fastlandet.
– Det skall jag göra, svarade Noa, utan att tänka för mycket på följderna av sina ord.
Då rullade ormen ihop sig och täppte till hålet i arkens botten med sin egen kropp. På det sättet hindrade han vattnet att tränga in. Havsvattnet som redan runnit in samlades i hinkar och baljor och slängdes överbord. Faran avstyrdes. Efter några månader stannade regnet och arken nådde ett högt berg. Då kom ormen fram till Noa och frågade:
– Nå, tiden har kommit för att du ska hålla ditt löfte.
– Vad är det du vill ha, frågade mannen ?
– Jag vill ha det godaste blodet på hela jorden.
– Hur kan jag veta en sådan sak ?
– Skicka ut en mygga för att leta efter det. Den kommer att suga blod från alla varelser och sedan berättar den för dig.
Noa skickade ut myggan på uppdrag. Men eftersom han anade ugglor i mossen, efter ett tag, skickade han svalan efter för att spionera på den. Svalan flög och letade efter den lilla insekten. När hon träffade honom frågade hon [på rumänska språket är svalan alltid en hona, medan myggan alltid är en hanne]:
– Nå, fick du reda på vems blod som smakar bäst ?
– Människans, svarade myggan korthugget.
– Kan jag också få smaka på det, frågade svalan?
Myggan räckte ut sin tunga för att ge svalan en droppe människoblod. Då passade hon på och kapade av myggans tunga med sitt näbb. Utan tunga, kunde myggan inte prata längre. Det hördes bara: ”bzzz – bzzz”. Så hördes även då, när myggan skulle berätta för Noa, vilken varelse som hade det godaste blodet. Ormen som var i närheten frågade också. Myggan svarade bara: ”bzzz – bzzz”. Noa log i smyg, men även ormen anade, vad som hade hänt. Den ville kasta sig över svalan för att hämnas, men fågeln flög iväg så att ormen inte kunde nå henne. Den fick bara tag i några fjädrar i hennes långa stjärt. Sedan dess ser stjärten ut som idag: som en tvåspetsig gaffel, medan myggan saknar sin tunga.
 
Daniel Onaca
 
 
 

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Berättelser, Folktro och traditioner