Författararkiv: Sagomuseet

Utflykter i sommar 12: Träle källa

I september tillträder Lina Midholm tjänsten som berättarantikvarie på Sagobygden. Hon kommer att arbeta med att dokumentera berättandet i Sagobygden, inspirera människor att berätta sina historier, arbeta med projekt som utvecklar verksamheten och skapar aktviteter på sägenplatserna. Hon har en gedigen erfarenhet av att samla in och lyfta fram vårt immateriella kulturarv och har arbetat i många år som forskningsarkivarie på Dialekt-, namn- och folkminnesarkivet i Göteborg, som hör till Institutet för språk och folkminnen. Hon kommer också att vara skribent på bloggen och här kommer hennes första inlägg som handlar om en omtalad källa nordost om Värnamo, där Lina är bosatt.

Om du åker väg 127 från Värnamo mot Vetlanda/Vrigstad, sisådär en fem kilometer och strax efter att du passerat skylten mot Hofs gård svänger du in till höger på en liten vagnsväg. Där nere i skogsbrynet på gården Sörhorjas ägor ligger det en gammal stensatt källa med klart kallt vatten. Det sägs att vattnet aldrig sinar i den, och det finns en tusenårig sägen om källan. En sägen som berättar om kärlek. Och om död. 

Enda dottern till den myndige bonden på Sörhorja hade förälskat sig i en träl, men trots att hon grät och bönade, kunde hon inte få föräldrarnas samtycke till att gifta sig med honom. Men bonden och trälen hade ett så pass gott förhållande till varandra, att bonden ändå inte ville ge dem ett direkt avslag på sin begäran om att få gifta sig. Så han sa att om de båda på en dag, mellan soluppgång och solnedgång, lyckades skära av allt korn på åkern med sina bara händer – då skulle de få varandra. Men i sitt stilla sinne tänkte han, att detta var ett ofarligt löfte att ge, eftersom han ansåg att arbetet var omöjligt att utföra.

Följande morgon, just som solens bleka strålar steg över horisonten, började de båda att arbeta. Sida vid sida slet och svettades de. Solen steg högre och högre och brände deras böjda ryggar, men de vågade inte stanna upp varken för att äta eller dricka. 

När hela dagen hade gått och solens sista blodröda strålar letade sig fram mellan träden skar de av de allra sista stråna. Trötta, törstiga och lyckliga stapplade de ner till källan i skogsbrynet. De drack av det iskalla vattnet. De drack och drack och drack, tills de föll ihop. Och dog. 

Strax efter solens nedgång gick bonden ut på åkern och såg med häpnad kärve efter kärve av guldgult korn, så långt åkern räckte. Men vart hade hans dotter och trälen tagit vägen?

De hittades på marken vid källan, sida vid sida, förenade i döden för alltid. Det sägs att de ligger begravda i en av ättehögarna på Sörhorjas ägor. Och källan har fått namnet Träle källa.

I källan, som sägs vara en offerkälla, finns inga belägg för att man hittat några mynt. Men på Kummelbacken på andra sidan vägen, lär det ha funnits två offerbord av sten och möjligtvis kan vatten hämtats från källan till offerfesterna där. 

Lina Midholm

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Utflykter i sommar 9: Hansaviken och Högarör

Varje tisdag under hela sommaren kan du lyssna på berättelser på Högarör. Det är Sagobygdens uppskattade berättarpedagoger som berättar både troliga och otroliga historier för hela familjen.

Högarör är ett 3500 år gammalt röse från bronsåldern. Det ligger på en höjd öster om ån Lagan, någon kilometer söder om Ljungby stad.

Berättaren Agneta Json Granemalm skriver här om vad Högarör betytt för henne.

Hansaviken och Högarör

När barnen var små och vi bodde i lägenhet så tillbringade vi många helger vid Hansaviken. Hansaviken är en vik i ån Lagan lite söder om Ljungby om man beger sig den gamla lilla smala vägen mot Kånna. Det är en vacker väg med många svängar som följer Lagans böjningar i naturen. Vi packade korgen med mat och dricka och det viktigaste, spritköket. Ja, fiskegrejor var också självklart med i packningen. Där i Hansaviken kunde vi tillbringa hela dagen om vädret var bra. Barnen lekte och jag och Åke fiskade. Efter maten var det vila, barnen läste, jag stickade och Åke fotograferade naturen. På vintrarna var vi där och åkte skidor, byggde snögubbar och hade snöbollskrig.

Vid ett tillfälle tog vi en promenad utmed vägen mot Kånna, vi hann inte långt förrän vi såg en stig som ledde upp mot en hög kulle. Det såg spännande ut så vi traskade upp för stigen, den var rätt brant. Väl uppkomna hade vi en fantastisk utsikt både mot Kånna och västerut, men vad var det för något som låg där på kullens topp, ett stort stenrös. Barnen tyckte det var otroligt spännande och mystiskt och efter den gången så blev det en tur upp till kullen varje gång vi var där.

Åren gick, barnen växte och våra turer till Hansaviken tog slut, men en dag när min man och jag var ute och cyklade så stannade vi till nedanför kullen. Vad är det för skåp som kommit upp här undrade vi. Ett rött skåp med luckor som gick att öppna. Jag öppnade luckorna och så kunde vi läsa den fantastiska berättelsen om Högarör. Det bor en drake i stenröset och det vet väl alla att där det bor en drake, där finns det också en skatt, en skatt som draken vaktar mycket noga. Många har försökt hitta skatten men inte lyckats, jo en gång var det riktigt nära. Bönderna i Kånna hade länge pratat om skatten i Högarör och till sist bestämde de att gemensamt gå dit och leta. Sagt och gjort, en dag efter arbetets slut gav de sig iväg. Uppför stigen fram till röset. Nu började de plocka bort sten för sten, hålet i röset blev djupare och djupare. Då ropar en bonde, jag ser någonting. De hade hittat kistan. 

De blev ivriga och kastade stenar runt sig för att få loss kistan. En av männen som stod uppe på kanten och tog emot stenar råkade titta upp och bort mot Kånna. Vad fick han se, jo hela Kånna stod i lågor. Hjälp, hjälp våra gårdar brinner skrek han. 

Alla släppte vad de hade för händer, ja till och med de som fått tag om kistan släppte greppet och alla rusade hem med full fart. När de kom hem till Kånna var allt som vanligt, inga hus som brann ja inte minsta lilla glöd kunde de hitta. De tittade på varandra och de förstod. Draken hade lurat dem, draken hade gett dem en synvilla, men de gick ändå tillbaka till Högarör. Väl uppe på toppen så såg de, allt arbete de gjort med att ta bort stenar var ogjort. Allt låg tillbaka där det skulle vara. Då förstod de att det inte var lönt att försöka hitta skatten, draken tänkte inte lämna den ifrån sig. Så där ligger skatten än idag.

Tänk så många gånger vi varit där utan att veta att det var en sägenplats, men nu vet vi och nu tar vi vänner, barn, barnbarn och barnbarnsbarn med oss dit och berättar om draken och skatten.

text och foto

Agneta Json Granemalm

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Utflykter i vår och sommar 6: Hunnsberget

För några dagar sen skrev Anna Lilljequist om Skams stenar, som ligger längs vägen mellan Vrå och Lidhult. Lite längre västerut går ytterligare en landsväg från väg 25 till Lidhult. Från den vägen är Hunnsberget skyltat. Hunnsberget är en av sägenplatserna i Sagobygden och Agneta Json Granemalm, som är berättare och styrelseledamot i Berättarnätet Kronoberg, tycker att det är en extra spännande plats. Här skriver hon om sitt besök nyligen på bergets topp.

Efter en lite gropig och krokig skogsväg kommer man fram till sägenskåpet. Därifrån är det bara att följa den utstakade stigen som efter ett tag pekar upp mot berget. Ska jag verkligen klara att ta mig upp dit, jag är ju ingen ungdom längre. Stigen slingrar sig uppåt, runt stora stenar och buskar. Ibland får jag ta tag i något litet träd, hålla mig fast, pusta ut, för att få hjälp uppåt. Allt är mödan värt när jag väl står där på toppen och har en vidunderlig utsikt mot flera håll.

Jag står länge på klippavsatsen och bara njuter av vår underbara natur men så slår dig mig plötsligt, det måste vara här Sutarestugan finns. Det är egentligen en urholkning i berget som fått namnet Sutarestugan efter den rådige skomakaren Sutaren. 

För länge sedan var det mycket oroligt i trakterna runt Hunnsberget. En trupp danska knektar härjade runt, våldgästade bönderna. Ja, de tog det mesta som kom i deras väg. Bönderna tröttnade på detta och samlade sig för att jaga bort danskarna, men det bar sig inte bättre än att de blev tillfångatagna. 

En enda man lyckades klara sig undan och det var skomakare Sutaren. Han sprang det fortaste han kunde med danskarna efter sig. Sutaren kände sitt Hunnsberg och hann upp på berget och in i grottan där han gömde sig, men hur hela friden skulle han bli kvitt danskarna. Han hörde hur de närmade sig och tänkte ”nu är min sista stund kommen”, men klurig som han var så kom han på en lösning. Han tog upp en påk som låg där i grottan och när en dansk kom för nära öppningen av grottan petade han när dansken över stupet. Först en dansk, sedan en till och efter ett tag så hade han fått alla danska knektar nerför stupet och han kunde skynda tillbaka och släppa alla bönderna fria.

Jag stod länge och begrundade utsikten och tänkte på skomakare Sutaren och hans rådiga insats innan jag började ta mig ner för berget igen, men nu på andra sidan. Hela sluttningen ner är bevuxen av blåbärsris. Vad är det som låter, jag stannade upp, tittade mig runt, såg inget först, men så upptäckte jag vad det var. Blåbärsriset var fullt av hundra, ja kanske tusentals med humlor som surrade runt bland blåbärsblommorna. Det kändes som om hela berget skulle lyfta sig av allt surrande. Jag stod länge och lyssnade till konserten, tänkte för mig själv, här bor ju trollen, är humlorna i deras tjänst kanske. Ja man kan aldrig så noga veta när man befinner sig i Sagobygden  där de mest fantastiska saker kan hända.

Agneta Json Granemalm

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner, Sagomuseets verksamhet

Utflykter i vår och sommar 3: Galgahallarna

Sagobygdens berättarpedagog Tine Winther skriver om en favoritsägenplats i Sagobygden. På Sagomuseet, bibliotek eller turistbyråer kan du hämta kartan över Sagobygden, då hittar du lättare fram till Galgehallarna och alla andra sägenplatser.

När jag gick i grundskolan sades det att medeltiden var en dyster mellanperiod i människans historia. Men icke… 

Det var under medeltiden grunden till vårt moderna samhälle lades, det var en expansiv period, både materiellt och andligt. Det var då stigbygeln uppfanns, vilket revolutionerade krigsföringen i Europa och hästskon som gjorde hästen till ett effektivare dragdjur. Hästselen, plogen och väderkvarnen uppfanns. Även om man trodde att solen var universums mittpunkt, och inte jorden, var det under dessa 1000 år som viktiga upptäckter inom sjukvården och växtodling gjordes på kloster i Europa. I vår världsdel var människor nästan uteslutande kristna, kyrkans uppgift var att visa människor vägen till himlen. Kyrkan var också ett skydd då kyrkklockorna skrämde troll och demoner.

Det låter väl inte som en mörk tid att leva i? Kanske inte mörk, men tuff. Nio av tio i Europa var jordbrukare, medan resterande livnärde sig på jordens produkter. För att komma till himlen var man tvungen att leva efter kyrkans regler. De som inte skötte sig blev förpassade till helvetet och man kunde bli bannlyst ur kyrkan. Fogdarna drev in skatt från de fattiga bönderna, medel de oftast inte hade.

Går vägen förbi Älmhult i sommar, så missa inte att ta dig till Valid, mellan Holkya och Bråthult i Virestad socken. Jag tycker det är en av de mäktigaste sägenplatserna. Du kör längs en skogsväg, tror du är vilse, då dyker det upp en skylt i form av en röd drake som hänvisar till en parkering. Du får gå en bit längs en grusväg, förbi en gård, in på en äng, har du tur möter fåren upp dig och följer dig på vägen. De är inte närgångna, bara nyfikna. 

foto: Dan Rapp

Följ de röda drakarna fram till två jättelika klippblock, de är tre-fyra meter höga och mellanrummet mellan stenarna är knapp en meter. Det var här man kunde hamna om man trotsade Fogden Trotte eller Valid skräck som han också kallades. Han beskrivs som en grym och hänsynslös tyrann. Trotte lät sina offer hänga mellan stenarna, där de fick dingla med något mindre stenar placerade över armarna på varje sida för att inte ramla ner. Här hängde de hjälplöst tills de dog. Skulle personen inte ha dött innan mörkret lade sig, så stack Trotts män ihjäl stackarn, för Trotte ville inre riskera att någon skulle komma personen till undsättning i skydd av mörkret.

foto: Steve Anderson

Folket kring Virestad fick en dag nog. En mörk julottemorgon när Trotte var på väg till Virestads kyrka, gick de till angrepp. Män, kvinnor och barn, alla med sten i nävarna, omringade fogden och stenade honom till döds. Efter Trottes död, drog folket ut till hans borg i södra delen av Virestadssjön, de brände den till grunden för att utplåna minnet av den grymma förtryckaren.

Det gick inte att utpeka någon enskild mördare i fallet, när överfallet fick rättsliga följder. Därför dömdes alla inblandade till att betala böter. Det var dock inte lätt för ortsbefolkningen, pengar var det ont om, speciellt i den sydöstra delen av socknen. De som inte hade pengar fick betala med skinn och de som inte hade hela skin fick betala med skinnbitar och lappar. Än i dag kallas den sydöstra delen i folkmun för Lappalänet, och vill du briljera med lite nyvunnen kunskap kan du berätta denna sägen för dina medresenärer om du tar vägen från Virestad mot Blommingstorp, för vägen som börjar strax bakom Virestad hembygdsgård heter Lappalänsvägen.

Trotte begravdes vid Virestads kyrka och vid minneslunden ligger den sten som det sägs ortsbefolkningen la över hans grav för att han inte skulle gå igen.

Tine Winther

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Lene Brok läser Gränslösa sagor

Lene Brok, dansk berättare och författaren till flera böcker om muntlig berättande har läst Gränslösa sagor.

Per Gustavssons og Mikael Thomassons bog Gränslösa Sagor (2020) byder på masser af inspiration og konkrete tips til den pædagog, der ønsker at styrke elevernes sprog, selvfølelse og fællesskabet i klassen.   

Omslag:Lisa Lanning

Bogen indeholder en skatkiste af eventyr fra bl.a. Balkan, Mellemøsten, Afrika og Finland. De har det til fælles, at de spejler nogle af de spørgsmål og problemer, som optager alle børn uanset kulturel baggrund. De kan få alle børn til at le eller at gyse. Til at undres og til at stille spørgsmål. Til at lære og til at udvikle sig som menneske. 

Der er rig inspiration og mange gode tips i bogen. Til hvert eventyr er der forslag til spørgsmål, øvelser og sjove lege, som pædagogen kan bruge i undervisningen, så de elever, der har sproglige udfordringer, lettere kan forstå eventyret. Desuden opfordres pædagogen til at fortælle eventyret mundtligt. Det fremmer forståelsen af sproget, når fortællingen formidles levende, med kropssprog og nærvær. Her hjælpes pædagogen godt på vej af forfatternes bud på, hvordan man kan lære at fortælle en nedskreven fortælling med sine egne ord.   

Ved at anvende titlen ”grænseløse” eventyr, giver forfatterne bogen et større perspektiv. Det handler om meget mere end at stimulere de tosprogede elevers sprog. Det er her, jeg synes, bogen har sin største fortjeneste. Tosprogede elever anses ikke som et særligt ”problem” – men som en tilførsel af interessant ny læring til klassen via de kulturer, eleverne kommer fra. For pædagogen gælder det blot om at udnytte den mulighed for læring og menneskelig dannelse, der ligger i forskellighederne i de menneskelige grundvilkår.       

I bogens indledende kapitler formidler forfatterne et indgående kendskab til eventyr, og de deler rundhåndet ud af deres erfaringer med at fortælle i skolen. De videregiver deres viden med entusiasme og ud fra et positivt, humanistisk grundsyn, som smitter af på læseren!  

Det siges i bogen, at ”Eventyr har ingen grænser.” De eventyr, der findes i Iran eller Afghanistan findes også på vore breddegrader blot med variationer i beskrivelsen af lokaliteter, klædedragt, madvaner etc. Eventyr findes i hele verden, og de handler om det, alle børn uanset sprog og kulturel baggrund, på et dybere plan er optaget af.  Hvordan er det at være menneske? Hvordan finder man lykken og sin plads i verden? Hvordan kan man leve med uretfærdighed, misundelse og ondskab? De handler om håb, godhed og kærlighed. Jeg tror, at alle børn længes efter at kunne mødes med andre omkring disse spørgsmål. 

Det er detta som vi avser när vi menar att sagan i skolan är ett redskap for kulturmöte, ett möte på et djupare plan mellan barn med rötter i olika länder. Där alla barns erfarenheter och identiteter bekräftas (Gustavsson og Thomasson, 2020 s. 8). 

Jeg håber, at Gränlösa sagor kommer ud til mange elever og lærere i skolen!

Lene Brok. Eventyrfortæller, forfatter, cand.psyk.

Per Gustavsson och Mikael Thomasson: Gränslösa sagor. Stärk kulturmötet genom berättande. Illustrationer: Lisa Lanning. Natur & Kultur, Stockholm 2020.

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Litteratur

Utflyktsmål i vår och sommar 2: 41 sägenplatser

Gun och Lars Oscarson, från Ljungby har under ett par veckor besökt alla 41 Sägenplatserna i Sagobygden. Varför undrar man kanske? Bengt Johansson i Berättarnätet Kronobergs styrelse har träffat dem.

Jo, nu under Coronatider, så ska vi leva distanserat och undvika folksamlingar. Då bestämde sig paret för att varannan dag besöka ett antal Sägenplatser, tills man uppnått målet 41 platser.

Vid vartannat tillfälle så fick en utav dem uppdraget att bestämma vilka platser som skulle besökas, laga alla måltiderna och köra till de olika platserna.

”På våra resor har vi fått se så många vackra och fina ställen, fantastiska byar och underbar natur, och detta har vi fått på köpet”, säger Lars. Eller som Karin Boye skriver ”det är vägen som är mödan värd”.

Lars vid Gärdslevargens koja

”Att färdas genom ett fantastiskt och vackert kulturlandskap och sedan komma fram till sägenplatsen och få lyssna till en fängslande och spännande historia (du behöver ha appen) är något som alla borde göra”, säger båda två. ”Människor har en tendens att underskatta de nära upplevelserna. Vi har skatter runt omkring oss som är väl värda att se och uppleva. Det här borde alla som bor i Sagobygden och turister som kommer hit göra.”

Har ni några favoriter bland Sägenplatserna? 

Efter en stunds funderande säger Lars: ”Min favorit var nog Näcken i Blädinge och den fantastiska berättelsen och Elvalåten.” Kanske inte så konstigt då Lars själv är en speleman av rang.

Och du då Gun? 

”Min favorit var Skirs källa. En underbar plats, som en katedral, med ett kristallklart vatten som jag givetvis smakade.”

”Vi kan verkligen rekommendera alla att skaffa sig broschyren, finns på Sagomuseet och på alla sägenplatserna och installera appen Sagobygden på sin telefon. Sedan är det bara att ge sig i väg och utforska och lyssna till alla berättelserna. Sedan får man uppleva vacker natur, fina byar och underbara upplevelser på vägen.”

Gun vid Skirs källa

Sagobygdens sommarkul

När du besökt en sägenplats kan du skicka in en bild på dig och platsen till Sagobygden och delta i vår fotoutmaning. Så här gör du:

Fota dig själv eller en vän vid någon av Sagobygdens 41 sägenplatser under sommaren, eller geocachplatserna. Juryn väljer ut tre bilder varje månad, som alla belönas med en väl utvald bok. Alla bilder som deltar kan komma att visas på sociala medier och vid höstens utställning på Lilla Galleriet.

Tänk kreativt; berättande, busigt, allvarligt, spännande, älskvärt, ja valet är ditt, ta gärna ut svängarna. Skicka in bilden/bilderna till oss via Facebook/messenger eller mail till kontakt@sagobygden.se. Frågor? Ring 0372-148 55

Utmaningen börjar nu och pågår fram till 30 augusti 2020. Inkomna bidrag publiceras efter hand. Sagobygden består av de tre kommunerna Ljungby, Alvesta och Älmhult. 

OM DU BOR långt bort, hitta en unik spännande plats i din närhet, som kan berätta en historisk händelse eller liknande om, sann eller osann, det avgör du.

Klick och lycka till!!

Hälsningar

Sagobygden och dess enväldiga bildjury 

Lämna en kommentar

Under Berättelser

Att arbeta med grundsärskolan

Med inspiration från Sagobygdens tidigare projekt Kultur för alla, där man tittade på funktionsmöjligheter i det museipedagogiska mötet och ekonomisk hjälp från Kulturrådet hade jag förmånen att hösten 2019 genomföra ett 10 veckors projekt inom grundsärskolan i Ljungby. Jag träffade alla 59 elever i grundsärskolan, från åk 1 till åk 9. Jag fick under dessa 10 veckor, undervisa, skratta, förklara, förundras, överraskas, ta emot hängivenhet och uppmuntran av dessa fantastiska elever. Funktionsvariationen var stor bland eleverna, en del hade inget språk, utan kommunicerade med bilder och ljud. Medan andra hade ett rikt språk, men kunde ha svårt att se sammanhang. För mig har dessa veckor blivit en vacker gåva att tänka tillbaka på, att få förmånen att berätta tillsammans med alla dessa elever som tog sig an sagorna på helt olika sätt utifrån deras funktionsvariationer.

foto: Lotta Welmsö

Synen på elever med funktionsvariationer har ändrats över tid, det har hänt mycket inom skolans värld sedan den allmän skolplikt infördes i Sverige 1842. Möjligheten för personer med någon form för det man tidigare kallade utvecklingsstörning har gått igenom flera förändringar sedan dess. En person med utvecklingsstörning har bland annat beskrivits som idiot, sinnesslö, efterbliven, bildbar/obildbar. Vad gäller skolform för dessa personer har man använt termer som abnormskola och idiotskola. Emanuella Carlbeck startade den första idiotskolan i Sverige 1866. Undervisningen skedde på anstalt, och det var endast de barn som ansågs bildbara som fick tillgång till undervisning. I första hand prioriterades omsorgstagandet medan pedagogiken kom i andra hand. Under 1800-talet fanns en optimistisk syn på människors möjlighet att anpassa sig till samhället. Även de sinnesslöa skulle med rätt utbildning kunna anpassas och leva ett självständigt liv. Optimismen byttes till pessimism under 1900-talets första hälft, vilket innebar att myndigheterna började planera för ett livslångt anstaltsliv. Det var under en tid då det fanns rashygieniska tankar och man såg att dåvarande undervisningen inte gav väntat resultat. 1945 infördes skolplikt för de bildbara sinnesslöa, då med fokus på fostran, sinnesträning och rörelseträning. Först 1967, befästes alla barns rätt till utbildning, även de som hittills kallats obildbara Grundsärskolan och träningsskolan bildades, men först 1973 fick de en egen läroplanen. Den handlade i huvudsak om hur eleverna skulle tränas i att lära sig äta själv, klä på sig, hygien samt språkträning. 1985 kom särskolan att inordnas under skollagen istället för omsorgslagen. Särskolan som fram till 1988 haft landstinget som huvudman blev 1996 helt kommunaliserad. Anledningen var att särskolan skulle närma sig grundskolan. 1990 betonades särskolans kunskapsuppdrag för första gången. Här var sinnesträningen inte lika starkt betonad och elevernas problem var inte längre som tidigare i fokus. När Lpo 94 infördes kom den även att innefatta särskolan. Hela det obligatoriska skolväsendet fick här en gemensam läroplan, men med skilda kursplaner.

Så sent som i början av 2000-talet började särskolans berättigande diskuteras. Regeringen tillsatte en kommitté med syfte att utreda särskolans framtida utformning, Carlbeckskommittén, som utreda hur utbildningen för personer med utvecklingsstörning skulle kunna stärkas. Vilket gjorde att särskolan fick en egen läroplan Lgrs11 och heter nu grundsärskolan. 

Skolan har förändrats mycket sedan skolplikten infördes för 178 är sedan och elever med funktionsvariationer har fått gå igenom svåra, ofta plågsamma tider. Svårt att förställa sig när man står framför ett gäng uppmärksamma, nyfikna, leksugna, glada, elever och berättar Tuppen och kvarnen. Eleverna levde sig in i berättelserna, de kramade björnen, blev röda i ansiktet när den hoppade upp i rumpan på tuppen. De tecknade karaktärerna eller färglade förtryckta figurer. En grupp tillverkade svansar till björnen som blev stubbsvansad, för att bättre förstå sammanhanget. Svansarna gjordes utav en IKEA fäll jag hade hemma, med färgglatt garn från syslöjden på skolan. Hur känns vattnet i ån som bockarna Bruse gick över? Hur känns en bock? Är den mjuk eller sträv? Luktar päls? Vad är en bro gjort av? Att få känna och klämma, peka på bilder och använda tecken som stöd, levandegör sagan så att alla kan vara med på sina egna villkor.

De engagerade lärarna använda berättandet på olika sätt i undervisningen mellan mina besök. Det sjungs, målades, berättades. Det blev till kunskap om närområdets kultur, när eleverna kom till museet och fick uppleva det med olika sinnen. Förmågan att återberätta utvecklades, när språket inte fanns eller fanns i mindre grad användes kroppen, mjukisdjur och ljud. Många lärde sig nya ord och begrepp, de lärde sig hur en saga byggs upp och ökade hos en del läsförståelsen. 

Det tog tid för flera elever att lära känna sagan, miljön och mig. Även om jag under den korta tiden han skapa en rätt bra relation med eleverna, var 10 veckor i flera klasser för kort. Eleverna såg fram emot att jag skulle komma och var engagerade i berättandet, men för en del var det lite skrämmande med en ny person i klassrummet. En kille hade svårt att sitta stil när något nytt skulle hända, han sprang runt i klassrummet, låg på golvet, de första gångarna jag kom. Vid femte tillfället satte han sig mitt emot mig och tittade på, han pekade på sitt bildstöd och tittade på mig för ett godkännande. Sen sprang han igen. De sista gången jag kom, kretsade han omkring mig, han stannade upp bakom mig, där jag satt och berättade, pillade mig i nacken och sen gav han mig en stor blöt puss. ”Nu är du accepterat” sa läraren. 

Flera lärare har tackat mig för att jag valde att ansöka om medel för deras elever i grundsärskolan. ”Det är inte många som vill jobba med våra elever” fick jag höra. ”Vi får aldrig vara med om sånt här.” Fast det är jag som säger tack för att jag fick vara med att berätta tillsammans med dessa nyfikna och kreativa eleverna, de är en stor tillgång i vårt samhälle. 

Tine Winther

berättarpedagog Sagobygden

För dig som vill läsa mer:

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Pedagogik, Sagomuseets verksamhet

Visst dansar väl ännu små älvor ibland

När den första berättarfestivalen i Ljungby arrangerades 1990 var Arne Nilsson ordförande i kommunens kulturnämnd. Han har sedan dess mycket uppmuntrande följt vårt arbete i Sagobygden. Arne Nilsson har också varit aktiv i många kulturella föreningar, bland annat Ljungby skrivarklubb och har alltid skrivit dikter och visor. Den här visan skrev Arne 2006 till barnbarnet Amanda på hennes tioårsdag.

Visst dansar väl ännu små älvor ibland

i skogsbryn, i lundar och hagar

för barnet som bor i ett annat land

långt bortom klokhetens lagar

 

Och nog gläds liten syster och liten bror

när skymningens skuggor spelar

av alla små väsen de anar och tror

vid tisslet bak stubbar och stenar

 

Där utanför fönstren tassar de fram

för den som har ögon och öra

och nyckel som passar till sagornas land

det goda, det vackra, men sköra

 

När tranorna sjunger och natten tar vid

och vindarna slumrat i snåren,

just då kan det hända på äng och i lid

att älvorna dansar in våren

 

Och nog sägs det än, ja bedyrar med ed,

när månen just format sin skära

att barfotafötter och händer med

i virvlarna råkat så nära

 

att skratt och lekar av sällsamt slag

fått ljusen på borden att tveka,

och barnet mött ögon med rådjusdrag,

gäckande glada, men veka

 

Och den som förunnats att följa och se

när älvorna så hälsar våren

glömmer det aldrig, bärs alltid med

som minnen från barndomsåren

 

Men händer det då, en hostning är nog,

gardiner som rubbats av våda,

försvinner de skrämda långt bort i skog

fjärran från gård och från fråga

 

Till stiglösa marker förklaras det som

med ängder dit kartor ej föra

och aldrig man kunnat berätta om

eller fot någonsin fått beröra.

 

Och ändå, visst dansar små älvor ibland

det fordras blott ögon och öra,

och barnets nyckel till sagornas land,

det goda, det vackra, det sköra.

Bild: Ängsälvor, målning av Nils Bommér 1850, nu på Nationalmuseum, Stockholm.

1 kommentar

by | 16 juli 2017 · 12:34

Sommarens vackraste möte

Långt framför mig i mittsträngens höga gräs på skogsvägen ser jag att någonting röra sig. Jag sitter i bilen. Jag kör långsamt för ganska ofta passerar rådjur eller någon hare över vägen.

Det måste vara en hare där långt borta tänker jag och kör ännu långsammare. Men, kan det vara en liten och en stor hare? Det är något som inte stämmer.

Jag kommer  närmare. Är det möjligen ett litet kid med sin mamma?

Så saktar jag in ytterligare, kommer riktigt nära, och då ser jag. En vuxen trana! lämnar gräset och kliver ner i ena hjulspåret – med världens minsta och sötaste lilla gulröda unge efter sig. Tranan tittar på bilen, vänder sig om och börjar springa. Och efter springer ungen. Oj vad den pinnar på det lilla livet. Det går verkligen undan.

Jag vet ju att tranungar inte blir flygfärdiga förrän i början av hösten så det gäller för de små att fort kunna springa undan för sommarfarligheterna.

Så viker de båda plötsligt av från hjulspåret och springer ner i diket och in i skogen.

Jag tänker just öka farten (jag har en tid att passa) men då, döm om min förvåning, kommer den vuxna tranan tillbaka ut på vägen igen, ställer sig framför bilen och börjar flaxa med de väldiga vingarna. Så vänder hon ryggen till, börjar vaggande springa framför bilen. Ömsom med vingarna hopfällda, ömsom med de vackra vingarna utfällda.

mn-tranor-0-jpgJag blir alldeles tagen av den mäktiga upplevelsen. Av vingarnas skönhet, grått, svart och med den lysande vita halvmånen vid vingknogarna.  Och så stor tranan är på nära håll. Vingspetsarna når från den ena vägkanten till den andra.

När tranan, som jag tänker mig att den säkert tycker, lyckats lura bort mig, det farliga, med sitt avledande spela skadad beteende övergår vaggandet till några haltande hoppsteg och så lyfter hon rakt upp i luften, flyger över bilen och tillbaks till ungen som förhoppningsvis väntar trygg i skogskanten.

Helena Heyman

1 juli 2017 i Tunby på Österlen

helena.heyman@telia.com

Lämna en kommentar

Under Berättelser

Tranedan

 

I helgen firar stora delar av östra Småland Trandagen, eller ”Tranedan” som det heter på Småländska. Tranedan infaller den 25 mars och i stora drag firas det att tranan har återvänt med våren i släptåg.

Men nu ska jag berätta för er om hur det kunde gå till på Tranedan när jag var liten. Min hemort är Mönsterås i mellersta Kalmar län så Tranedan var närvarande både i skolans värd och hemmavid. I skolan kunde vi få lära oss mer om tranen, fröken läste sagor och så fick vi måla våra egna tranor.  Men det är firandet hemma, framförallt det hemma hos min mormor och morfar, som jag nu ska berätta om.

Kvällen innan Tranedan kallas ibland för Tranafton och hemma hos mormor och morfar var förberedelserna i full gång. Dels så skulle jag och min bror måla varsin trana som sedan skulle sättas upp i vårt sovrumsfönster. Dessa teckningar skulle leda tranen till just vårt sovrum när hon anlände. Mormor berättade att vi skulle få ha fönstret lite på glänt i natt, så att tranan kunde smita in. Innan vi la oss för att sova hängde vi upp varsin strumpa vid våra sängar. Sedan sov vi gott till gryningen, ingen trana kom och väckte oss! På morgon när vi undersökte våra strumpor hade tranan lämnat chokladägg och varsin tandborste, förståndig trana det där!

Men så fick vi syn på något märkligt, fjädrar låg som ett litet spår på golvet och fortsatte ut till trappan. Vi smög ner, det var tidigt på morgonen men vi hörde radion i köket. Spåret av fjädrar ledde oss till diskbänken där nästa upptäckt gjordes. Hela bänken var vit av mjöl och i mjölet kunde vi tydligt se spår av fågelfötter som gick mot det öppna köksfönstret. Tranan hade varit i köket!

Då tittade mormor in och ojade sig, vi hade minsann fått besök av en bullsugen trana som stökat till så i köket! Nöjda berättade vi om vår upptäckt i strumporna och förundrades sedan av tranans framfart i köket. Det måste varit våra teckningar som lett henne till oss! Men, när vi gick upp till sovrummet igen syntes inte våra teckningar till längre! Hade tranan tagit dem med sig?

Jag såg aldrig röken av de där tranteckningarna igen, i år har jag varit ute i god tid och tecknat en egen. Vi får se ifall jag får behålla denna.

Ellen Sjömålen, praktikant Sagobygden

Mer om Tranedan, eller Trandagen, kan ni läsa på bloggen här och här.

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner