Författararkiv: Sagomuseet

by | 07 maj 2023 · 18:00

Helge Pratare går igen uppe på Linderödsåsen

Författaren Michael Economou har fäst min uppmärksamhet på luffaren Helge Pratare som traditionsbärare. Nedan publicerar vi Michaels dikt om  denne fängslande berättare. Men först en liten bakgrund.

Ingen vet riktigt varifrån han kom, men under lång tid levde han i Svensköps socken vid Lindrödsåsen, i nuvarande Hörby kommun. Där avled han 1876, troligtvis 67 år gammal. Han gick runt i gårdarna och delgav vad han hört och sett, sjöng egna verser och berättade historier. Som tack för glädjen han spred fick han mat, brännvin och nattlogi.

Vad var det då han berättade?

Hembygdsforskaren Ola Lundberg utgav 1898 ett 50-sidigt litet häfte med Helge Pratares verser och historier. Verserna är tillfällighetsdikter som handlar om vad som tilldragit sig i bygden och om människor han mött. En längre levnadshistoria ansluter till de populära folkliga lögnsagorna med absurda inslag. Här finns också en klassisk auktionskungörelse och folksagan om prostens hund som skulle lära sig prata.

Helge Pratare går igen uppe på Linderödsåsen

Ingenstädes var han mantalsskriven, och han var fattigare än

fågeln under himmelen, ty han ägde varken bo eller fäste. 

                                                                                                          Ola Lundberg, 1914 

Ett livssken i hembygdsboken, en vision djupt inne i skogen: 

Helge Pratare går igen uppe på Linderödsåsen, spelemannen  

så tidlöst lövskrudad, fattigfursten smord i truten på vandring  

till gårdar som drömt om fiolbesök sedan döden tog honom. 

–

Tänker han hälsa och stämma av sin själ med vår? Eller  

tittar han bort, förbi oss: vi som inte längre ser värdet  

av luffarromantik? Helge Pratare, lustigkurre och trubadur –  

ger liv åt ängars väsen, spelar som vattnet i bäcken för att  

–

natur ska flyta fram till Näcken djupt inom oss. Jag ser  

rödhakar i solsken: så rikt glädjen flödar när de lyssnar!  

Vår hybris är förgänglig, liksom hetsen efter allt nytt  

som bleknar fort i dekonstruktionsivern. Postmodernt  

–

i intighet och mörker klarar sig inte utan sångens, sagans 

och hjärtats glädje i alla som ser verklighet i fantasin. Se                  .  

i björkens ljus hur mobilskärmar mörknar, hur vår kultur  

skriar efter annat än uppdateringar, så lättkränkt ton! 

–

Och byborna i Linderödsåsens skogssocknar hör åter  

Helge berätta på bygdefesten: ton och sång är kvar i hjärtat 

så att kärleken öppnar sig på allvar – den som blir levande 

i fågelriket där kvittret kläs i illusionernas äkta skogtoner.      

–

Jag ser dig på lövstinna stigar, Helge Pratare: din framtid  

överlever oss bortom uppmärksamhet och kändisskap.  

Allt gårdsprat, allt musicerande i generositetens värme 

inkarnerar din själ i gungflyets grönskande lövsångare.

Michael Economou

Lästips:

Helge Pratare. Samlade slagdängor. Utgivna av Ola Lundberg. Elmhult, Svensköp, 1898.

Ola Lundberg: Svensköps sockens minnesbok. Älmhult, Svensköp, 1914.

Lennart Jönsson: Skånska luffare. Om Trued Trallare, Helge Pratare, Hans Läst, Södrens skald och andra skånska luffare. Bjärnum, 2021.

Lämna en kommentar

Under Berättelser

Taggat som , ,

by | 03 maj 2023 · 13:40

Hugo ser ut genom fönstret – Catarina Carleson diktar.

Catarina Carleson

1 kommentar

Under Berättelser

Taggat som

by | 28 april 2023 · 17:40

Hocken råur om de?

Längst till vänster står Catarina Carlesons farfars far Carl Magnus Carleson, han var tidigt fotograf. Här är han på besök med sin fru Anna, och sin dotter Ethel, och besöker sin mor som blivit änka och flyttat till sin brors familj i Munkalid, utanför Lönsboda. (Bild från Brogårdhssamlingen, Osby bibliotek)

I Lönsbodatrakten används, och användes än mer förr, det vi där kallar ”ögnawn”. Detta kan översättas till öknamn, men den svenska betydelsen av detta ord stämmer inte med den göingska/”Lönsbonitiska”, helt.

”Ögnawn” är ofta i grunden ett släktnamn som till exempel Bagare-Pellen, som byggs på generation för generation. Bagare-Pellens-Augusts-Sven eller Sar-Petters-Villes-Valter, förleden i det senare ”Sar” är troligen av kvinnonamnet Sara. Kanske var hon ogift, eller hade Petter med sig innan giftermål, eller blev hon änka tidigt och därför fick grunda detta släktnamn. 

Ibland är första ordet ett gårds eller torpnamn. Ett exempel är släkt-

namnet ”Vink-” som har sina rötter i Vinkatorpet. Sedan om torpet hette så, och gav namn till de boende där, eller om han som byggde det redan var benämnd som ”Vink”, vet jag ej. Kanske lika svårt att svara på som vilket som kom först av hönan eller ägget?

Namnen kan dock ibland vara mer av öknamnskaraktär, efter någon dråplig eller hemsk historia. Men det är mer ovanligt. 

Att placera folk i rätt släkt är viktigt, en vill liksom ha lite koll. Speciellt förr i tiden. Numera är det väl ersatt, delvis, i Cv’s ”referenser”.

Med utgång från detta skrev jag följande dikt på dialekt:

Hocken råur om de?

Oin fråua krävo swar

Ja de ska redas ud

Om de såu ta menna dar

Hocken va din faffar

Å Hocken ä din far

Å inte får vi glömma

Din farsa faffars-far

Hocken råur om de

Ja du må swara väjl

Ty de duger ej å säja

Ja raur om me säl!

(me säl = mej själv) 

Catarina Carleson 

Mamma till:

Sar-Petters-Villes-Valters-Matsa-Björn, 

Sar-Petters-Villes-Valters-Matsa-Jens, 

Bagare-Pellens-Augusts-Swensa-LarsEriks-Erik

Och

Bagare-Pellens-Augusts-Swensa-LarsEriks-Andrea

2 kommentarer

Under Folktro och traditioner

Taggat som , , ,

by | 24 april 2023 · 19:41

Svarta skolan – Catarina Carleson fortsätter gästblogga

Vi publicerar Catarinas dikt inspirerad av alla berättelser om Svartkonstskolan i Göinge. Men först berättar hon historier och sägner om den beryktade skolan.

Svarta skolan i Björkult, Örkened socken i nordöstra skåne.

Första gången jag hörde talas om Svarta skolan, och Svartkonst-böcker vet jag inte. 

Det ingick i uppväxten i Göinge att höra talas om detta, först utan att förstå vad det var. Men så småningom förstod en att det där var knappt något man skulle prata om och än mindre något att ”rota i”. Det lät för spännande och lite farligt.

I en stor gård i Örkened som jag besökt, men har lovat att inte avslöja vilken gård, där spökar det ibland och det sägs att det är för att det har bränts en Svartkonstbok i en öppen spis där, en gång i tiden. Bokhyllor lär ha flyttat på sig, även i modern tid. Men jag vet inte vad jag ska tro, för berättelserna  i Göinge säger, också, att det varken går att bränna eller sänka en svartkonstbok. Egentligen vet jag inte hur en skulle kunna göra sig av med en sådan?

Kanske finns det en och annan Svartkonstbok i något Göingehem än i denna dag, men det är inget man pratar om och jag kan tro att en hel del inte är så ”svartkonstigt” utan mer recept på naturmedicin och liknande som de använde förr i tiden. Men vem vet, de är så hemliga de där, böckerna. 

Svarta skolan, i Björkhult, lär ha varit en skola där en kunde gå i skolan hos självaste hin håle, ja ni vet han som en inte vågar nämna vid namn, men som det finns många namn för. I en äldre skrift såg jag namnet ”Röde-Petter”, och andra namn som används är ”den lede”, fan och för att förklara vad det är för en figur kan vi säga ”mörkrets furste”. Det är så en ryser, bara en tänker på det.

Några minnesgoda berättare vid de stora stenarna vid Svarta skolan

Vid platsen för Svarta skolan fanns en ihålig bok, en lind och några stora stenar.  Det sägs att en man som gick i den skolan kallades för Trane-Mattes ( för hans gård låg vid Trane-kärret eller Tranegylet, som de säger i trakten) och att han hade lovat bort sig till Hin håle som betalning för att han skulle gå i dennes svarta skola. 

Men då betalningsdagen inföll lurade Trane-Mattes ”Hin Håle” på något sätt så han lyckades komma undan. Dock lyckades ”den onde” ta Trane- Mattes skugga och sedan den dagen gick han runt i denna världen, där i Örkened, utan skugga hur soligt det än var. Denne Trane-Mattes kunde, tro det eller ej, mana upp döda, få dem tillbaka till livet igen. Det hade han lärt vid den svarta skolan. 

För att bevisa detta lär han ha fått pröva på en, som de på den tiden kallade, självspilling ( gammalt ord för en person som tagit sitt eget liv) vid namn Hök och han lär ha lyckats mana upp honom till livet,  dock tog det en bra stund så Trane-Massen frågade varför det dröjt och då sa Hök ”jag var i närheten av Sölvesborg, så därför tog det en stund att komma hit!” men efter ett kort samtal med denne Hök, manade Trane-Mattes tillbaka honom till döden.   

Det finns också historier om Svarta skolans siste elev som lär ha kallats ”Neringen”. Samma historia som finns om Trane-Mattes, angående att Hin håle skulle ha tagit hans skugga som betalning , finns även om ”Neringen”. Kanske gick det två personer utan skugga, soliga dagar, i Örkened, förr i världen?

Sida ur Neringens svartkonstbok. Den finns idag på Nordiska museet.

En gång visade min före detta svärmor mig platsen för Svarta skolan och jag såg några stenblock och några träd, men annars kändes inget speciellt. 

Kanske är berättelserna sanna? Kanske var det en skola som lärde ut naturvetenskap i en tid då detta inte sågs med blida ögon? Eller är det hela bara en fantasi? 

Hur som helst är dessa gamla historier spännande, lite hemska och sätter igång fantasin, tycker jag.

Det bästa sättet att skydda sig mot svartkonst lär vara att kalla på ”Fader vår” och gärna läsa bönen med samma namn.  Det kan ju vara bra att veta.

I dessa dagar kanske vi inte går ut i naturen och sällar oss till Svarta skolan, tiderna förändras, men det finns andra sätt att sälja sin själ. Om vi tittar oss riktigt noga omkring kanske vi kan se någon utan skugga, eller?

Om det skrev jag en dikt en gång, för ganska många år sedan, men nu när vi åter har krig i Europa tycker jag att den känns än mer aktuell: 

Svarta skolan

Att sälja sin själ 

kan tyckas enkelt

Det görs hela tiden idag

till multinationella företag 

eller till politiska partier

av tvivelaktig karaktär

Att sälja sin själ vid Svarta skolan

för att få någon speciell gåva

som att bota folk och djur

Skrämmande 

att sälja sin själ

Det var hemska tider det

säger någon

Det hemskaste är att 

Svarta skolan  har vuxit

folk säljer sina själar 

dagligen och överallt

till företag

Till den smutsiga vapenindustrin

för pengar som luktar

blod svett och tårar

till ödeläggare av Moder Jord

Svarta skolan i storformat – fan ta mej!

Catarina Carleson

Bilden som visar några minnesgoda sagesmän vid platsen för Svarta skolan kommer från Brogårdhssamlingen, Osby bibliotek. Vill du besöka platsen har den koordinaterna latitud/longitud 56.32241, 14.33932.

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Taggat som , , ,

by | 22 april 2022 · 15:32

Hospitering på Sagomuseet i Ljungby

Den norska berättaren och författaren Beate Heide har följt Sagobygdens pedagogiska verksamhet några dagar. Här skriver hon om besöket.

Det hadde seg sånn, slik starter mange fortellinger, og sånn startet også min reise til Ljungby. Det hadde seg sånn at museets leder, Tine Winther var på besøk i Steinkjer- på en studietur for å drøfte videre samarbeid mellom Sagomuseet og Hilmar festivalen. Det var lagt opp til kurs med norske fortellere under oppholdet i Steinkjer, og der deltok jeg, Beate Heide, en forteller i Midtnorsk Fortellerforum som er opptatt av formidling for barn, for små barn. Tine fortalte om arbeidet som Sagomuseet har for førskolen i området rundt Ljungby. Jeg ble fasinert av begrepet «sagolek»,, som Tine lot oss ta del i.  Dermed spurte jeg om å få komme og hospitere noen dager for å lære av fortellerpedagogene ved museet.  Det kunne jeg absolutt, og jeg var i Ljungby fra tirsdag 29.03-lørdag 02.04. 

Jeg fikk lov å være med fortellerpedagog Mia Vickell og Camilla Ek ut til barnehager, der 5 åringene skulle få fortellinger.  Fortellingene var tilrettelagt for barn, og det var gjort valg på at denne aldersgruppen skulle få fortelling med støtte av konkreter, i dette tilfelle dyrefortellinger, og tegnstøtte. Alle 5.åringene i Ljungby fikk de samme fortellingene, og det gir dem en felles basis for fortellinger.    

Fortellingene var eventyret om Den fortryllede kverna og fabelen Løven og musa. Begge fortellingene har en moral, som kom tydelig frem; – selv de små kan utgjøre en stor forskjell, eller som hanekyllingen i eventyret om Den fortryllede kverna sier: 

                Jeg tror at jeg kan

                Jeg tror på meg selv

Fortellerpedagogene arbeider under skiftende forhold i førskolene, men dyktige som de begge er, fikk barna gode stunder med mye lek og magi. De bygget eventyrskog, brukte magi for å åpne kofferten der eventyret bodde, og det var sang og sagolek. Med fleksible pedagoger som er til stede i øyeblikket med ungene, frydet de seg stort. 

Mia Vickell berättar

Pedagogene hadde med et lite bord, som de dekket med et klede og på det bordet utspant handlingen seg. I en av førskolene jobbet pedagogen ute, under en stor gran og i ly for regn.  Det var vidundelig å lov til å være med to så dyktige fortellere ut på jobb. De uttrykte begge at de hadde verdens beste jobb, og det tror jeg dem på. 

Camilla Ek berättar

Jeg fikk også være med på guiding i Sagomuseet med Dörthe Drewsen, og fikk oppleve hvordan hun la opp omvisning henholdsvis for familier med barn, og for grupper av voksne. Det er stor kjærlighet til museet og spennende sagn som ble formidlet. 

Jeg fikk også være med Tine ut på noen av de 43 Sagoplassene som er etablert rundt Ljungby.  Det er et stort og viktig arbeid som er lagt ned i disse beretningene med historiske referanser. 

Og mellom disse gjøremålene var det også tid til å snakke, diskutere og drøfte ulike sider av fortellerkunsten. 

Jeg reiste fra Ljungby med hodet fylt av gode ideer om hvordan en kan legge til rette for barn og med mange fortellerknep som jeg hadde notert meg. Tusen takk for noen innholdsrike og ikke minst lærerike dager.

Beate Heide

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Pedagogik, Sagomuseets verksamhet

Taggat som , , , , ,

by | 12 augusti 2021 · 15:58

Fågelröster

Vi har bett naturberättaren och fågelguiden Tomas Carlsson läsa och skriva om en ny bok med folkdiktning kring fåglar.

En tidig sommarmorgon spelar duvorna utanför fönstret – ”du du tog mina tu tu, själv hade du sju sju” en ljudhärmande ramsa som min far lärde mig för att lättare känna igen ringduvan. Det är en variant av ett antal folkliga ramsor som beskrivs i boken Fågelröster. Om folkliga härmramsor och tolkningar av etnobiologen Ingvar Svanberg. Nya böcker om fågelfolklore är ovanliga. Denna vill jag verkligen rekommendera. 

Boken ger flertalet exempel. Duvorna är rikligt förekommande i den folkliga traditionen. I Göinge sa ringduvan till skatan: Du tjuv, du tjuv! Tog sju för tu, du, du! Tjuv, du, du tog sju för tu du.

En annan art som vars läten var föremål för tolkning var taltrasten. Dess sång med ständiga upprepningar tolkades tex: Fick du napp? Fick du napp! Nähä, nähä! Som en retfull kommentar till metarens morgonförsök att få abborre till lunch. Svanberg nämner ett flertal andra tolkningar: Se bonden den token, se bonden den token. Han säljer bort oxen och kör med stuten eller Se tjuven, se tjuven? Kommer han hit? Kommer han hit? En annan är Brita, Brita! Gädda går i vika, i vika. Krok’ hit’a, krok’ hit’a. 

I Svanbergs utmärkta bok finns exempel på drygt ett fyrtiotal olika fågelarter vars sång var föremål för mänskliga funderingar och nöjen, många gånger hjälpte tolkningarna minnet att känna igen olika arter. Själv använder jag ofta dessa knep under guidningar och till berättelser när jag hoppas att deltagarna lättare ska minnas olika arter. Den folkliga poesin är både lärande och roande, dessutom hålls en tradition vid liv, även om många tydor knyter an till det gamla bondesamhället och en del använder begrepp som är okända idag. Men det skapas också nya som speglar sin tid. I boken nämns att Erik Rosenberg, den stora fågel auktoriteten skrev om bofinkens sång: Si, si, si, si, si, ja, ja, ja ja, ja är bolsjevik, det var 1920-tal och alla visste vad en bolsjevik var. Ett senare exempel är rosenfinkens vissling Please to meet you! som blev Se på video. Ett tecken i tiden på 1980-talet.

Detta och mycket mer får vi lära oss i den lilla, ca 100 sidor långa boken. Rolig och matnyttig för berättare och alla andra som är intresserade av folklore och natur. Min enda synpunkt är att som berättare kunde man önska sig fler små historier. Men Svanberg är som oftast i sina böcker lite kortfattad med detta. Vill man ha fler berättelser om fåglar kan man fördjupa sig i Fåglar i folktron  av C.H. Tillhagen. Den boken finns inte sällan på antikvariat. 

Nu ropar en duva igen utanför mitt fönster, men denna gång ett Oost, oost och av arten skogsduva. I boken beskrivet som Olyck, olyck. Svanberg har hämtat denna småländska tyda från Hyltén-Cavalius, i Wärend och wirdarne. Men just detta är med säkerhet en hopblandning mellan skogsduva och ringduva. Ringduvan kallades tidigare skogsduva av allmogen. I fågelboken hette skogsduva tidigare blåduva. Att ge fåglarna rätt namn är inte alltid så lätt varken nu eller då.

Ingvar Svanberg: Fågelröster. Om folkliga härmsagor och tolkningar. Dialogos förlag. Stockholm, 2021. ISBN 978-91-7504-378-4

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Litteratur

Taggat som , ,

by | 22 maj 2021 · 19:00

Ny bok med sagor från Oceanien

Berättaren Agneta Json Granemalm har läst Thomas Malms bok Den flygande kanoten och andra legender från Oceanien. Thomas Malm är professor i humanekologi vid Lunds universitet. Han har särskilt forskat om Oceanien. För några år sen gav han ut en kommenterad nyutgåva av Gunnar Olof Hyltén-Cavallius bok om lindormen, läs inlägget här.

Att få följa med Thomas Malm i hans återberättande resa till Oceanien har varit den mest spännande resa jag gjort. Jag har suttit i min sköna fåtölj hemma, men samtidigt varit ute i världen i den flygande kanoten och kunnat följa de olika berättelserna och tack vare kartan som finns i boken har jag haft full koll på var vi landat med kanoten. Jag har fått lära Oceaniens historia och geografi och dess legender från de olika länderna.

Nu vet jag varför kängurun från Australien har så lång svans. Jag vet varför man idag räknar från ett till tio och inte som förr i Polynesien på atollen Fakaofo räknade från tio till ett eller hur myggen kom till ön Oneata. Jag har fått så mycket lärdom och upplevt så många underbara berättelser från Oceanien och önskar er alla som läser boken samma njutning.

Det här är en bok som kommer att skapa otroligt många samtalsstunder både vad det gäller historien om Oceanien, men framför allt om alla legenderna från de olika länderna.

Jag kommer att använda boken när jag har läs- och berättarträffar med personer med olika funktionsvariationer och när jag träffar grupper på äldreboenden. Jag ser fram emot att ta med lyssnarna i den flygande kanoten, besöka länderna i Oceanien med alla öarna, få återge de olika legenderna, vända om hem i kanoten och samtala om de olika resmålen men framförallt samtala om alla fantastiska legender som finns i boken.

Agneta Json Granemalm

Thomas Malm: Den flygande kanoten och andra legender från Oceanien. Sivart Förlag, Tyresö, 2021.

Lämna en kommentar

Under Litteratur

Taggat som , ,

by | 19 december 2020 · 11:49

Då Vår Herre skapade kvinnan

En liten uppfriskande berättelse i mörka tider!

Då Vår Herre hade skapat kvinnan, hade han begått det felet, att han satt blygden i ryggslutet.

Han insåg snart sitt misstag, men hur skulle han få till en ändring?

En klok man, Sankt Ola, kom Vår Herre till hjälp. 

Över den steniga älven i trakten ledde en bro, byggd av längsgående brädor. Vid denna bro samlade Vår Herre alla kvinnor och bad dem, en och en , att gå över bron. Under bron, på en av de större stenarna, gömde sig Sankt Ola.  I handen hade han en vass yxa. 

Mot varje kvinna som gick över bron måttade Sankt Ola underifrån med sin yxa, och genom springan mellan brädorna högg han ett snitt på var och en, strax under magen. 

Praktiskt kan man tycka, och alla kvinnorna fick sin spricka där den sitter idag. 

Det var förstås så, som vi alla vet, att kvinnor är olika långa och Sankt Ola  nådde inte riktigt upp som han tänkt till de långa. 

Alltså har vi förklaringen till att långbenta kvinnor har liten blygd och kortbenta, stor. 

Denna berättelse går att läsa under Egentliga folksagor i Rolf Kjellströms senaste bok Nybyggarnas liv, Carlssons förlag 2020. Rolf Kjellström är etnograf och etnolog och författare till ett tjugotal böcker om Lappland och Arktis. 

I Nybyggarnas liv finns intressanta kapitel att läsa om tankevärlden i nybyggare/samekulturen i trakterna kring Marsfjället.  Här finns klassiska folksagor och skämtsagor, ibland kan man ana ursprung i bröderna Grimms sagor, men berättelsen ovan liknar ingenting jag har hört eller läst tidigare. Rysligt  –  men lite roligt!

God jul och Gott Nytt BerättarÅr!

Helena Heyman 

berättare, Lund och Tunby på Österlen

3 kommentarer

Under Litteratur

Taggat som , ,

by | 18 september 2020 · 15:25

Nordiskt-baltisk samarbete

Några av de senaste blogginläggen, som ni har kunnat läsa här har varit ifrån Norge, skrivna av vår samarbetspartner Johan Einar Bjerkem, från den norska stiftelsen Hilmar Alexandersen, som alltså finns i Steinkjer kommun, Trøndelag, norr om Trondheim.

Jag lärde känna Johan Einar redan 2014, då vi tillsammans gick en Unescoutbildning i Konventionen om tryggandet av det immateriella kulturarvet. Utbildningen var uppdelade i två delar under åren 2014 och 2015. Under dessa tillfällen kom vi att se såväl likheter som olikheter mellan våra organisationer och snart växte lusten fram till samarbeten. Vi hade mycket att lära av varandra.

Vi från Sagobygden har varit inbjudan till Hilmarfestivalen tre gånger och våra norska vänner har med bred representation från kommun och region varit och hälsat på oss, dels för ett studiebesök år 2017 och 2019 kom ca 10 personer och deltog i Ljungby berättarfestival.

På festivalen 2019 fanns även berättare från Estland och Lettland samt representanter från Nordiska ministeråret från de tre baltiska länderna. Detta då vi under en längre tid varit verksamma just i Baltikum. Vi har varit inbjuda via ländernas respektive Unescoråd, Nordiska ministerrådet samt olika berättarföreningar. Tillsammans höll vi, representanter från Sverige, Norge och Baltikum ett möte med en avsikt att starta ett nordiskt-baltiskt berättarnätverk.

Vi ansökte om pengar från Nordiska ministerrådet och glädjande fick vi detta och planen var att börja med projektet i våras, men så kom Covid-19 och satte sina käppar i hjulet för våra planer att besöka varandra. Men även om vi inte har kunnat ha fysiska träffar så flödar kontakterna mellan oss och utbyten kan ju ske på många sätt, så som att t.ex. att en utländsk partner skriver på vår blogg. Hoppas ni, liksom jag har uppskattat Johan Einars inlägg här. 

Meg Nömgård

Lämna en kommentar

Under Sagomuseets verksamhet

by | 19 augusti 2020 · 8:54

Hilmarfestivalen

Som dagleg leiar i Stiftinga Hilmar Alexandersen (www.hilmarfestivalen) har eg ein spannande kvardag. Vi er tre som arbeider her – og vi arbeider for bevaring og styrking av tradisjonskulturen – spesielt folkemusikk, folkedans og forteljing. Det er jo i det siste punktet vi møter miljøet i Ljungby. Vi driv Hilmarfestivalen, Hilmarscenen– og vi er Midtnorsk senter for folkemusikk og folkedans. Vi deler ut den nasjonale Hilmarprisen kvart år, og vi har ulike prosjekt – som for eksempel Hilmartalentet, der ein nasjonal jury plukkar ut det mest lovande talentet innanfor folkemusikk og utstyrer vedkommande med to ulike mentorar og hjelper til med ulike oppdrag.

Det er likevel Hilmarfestivalen som er hovudarrangementet vårt, og Hilmarfestivalen er også nemnt i formålet til Stiftinga. Vi starta Stiftinga i 2005, men da hadde det alt vore arrangert to mindre Hilmarfestivalar – så festivalen i 2020 blir dermed festival nummer 17 (det var ingen festival i 2005).

Hilmarfestivalen Steinkjer kirke

Festivalen blir arrangert i november, og på eit vanleg år, ville vi venta ca. 10 000 publikum. Slik blir det nok ikkje i år, og vi er enno spente på korleis det ser ut i november i år på grunn av Korona-situasjonen. Vi arbeider derfor med tre planar: Plan A (vi kjører som vanleg – lite truleg) Plan B: Vi reduserer inntaket av folk i salane og strømmer det meste av konsertar. Plan C: Vi kan ikkje sleppe inn nokon, men strømmer alt. Det mest sannsynlege blir nok at vi får sleppe inn nokre, og så får vi strømme konsertane og håpe at folk ikkje er alt for lei av strømmekonsertar, men vil betale noko for å sjå på!

I tillegg til reine konsertar har vi jo også danseforestillingar (blir avlyst i år), kurs, konferansar, lysvandringar, myldrearrangement, kunstutstillingar, forteljar-arrangement og seminar. Vi har eit stort barne- og ungdomsprogram, og målet er at unge skal få møte topp utøvarar og bli inspirerte av dette. Både gjennom kurs, foredrag og andre opplevingar. Vi samarbeider også med mange ulike organisasjonar og grupper – og arbeidsmåten vår er å vere ein nettverksentreprenør og gjennom å mobilisere og samorganisere ressursar hos samarbeidspartnarar etter klyngeprinsippet.

Dette er vel eigentleg berre ein litt snobbete måte å seie at vi vil samarbeide med så mange som muleg mest muleg for å nå målet vårt.

Totalt i eit vanleg år så vil vi ha mellom 140 – 200 ulike arrangement. I år har vi måtta avlyse og utsette alle arrangement frå midten av mars og fram til no, så akkurat no, så ser det ut til at vi kjører (ganske små riktig nok, men likevel) arrangement nesten kvar dag frå og med slutten av september til midten av november.

Eg kjenner at eg gleder meg allereie! – og tenk at i år kan du også vere med framfor PC-en din ☺ www.hilmarfestivalen.no 

Johan Einar Bjerkem

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Taggat som