Etikettarkiv: Per Gustavsson

Kuggaberg och trollens julafton

Vi önskar alla bloggläsare GOD JUL med denna sägen berättad av Mickel i Långhult 1843. Kuggaberg ligger två mil öster i Ljungby och är en av sägenplatserna i Sagobygden.

Detta grova och stora, ohyggliga berg är beläget på Långhult Norregårds ägor i Ryssby socken i Småland. Det ligger i den så kallade kohagen, en åttondels fjärdings väg från gården. Det är en gammal saga att trollen skall ha bott här i forna tider. Vid södra änden av berget och västra sidan ser det ut som om det vore en dörr in i berget. En stor flat sten som är sprucken mitt itu står framför dörrhålet. Det ser ut som det vore en trappa från hålet ner mot vägen, fast den är bevuxen med jord och buskar. I forna tider har folk här i hagarna sett trollens oxar, kalvar, får och getter gå omkring bland böndernas kreatur. De har också sett trollens barn som lekt och plockat bär. Folk har till och med hört småbarn gråta inne i berget.

Det hände sig att i byn var det en rik välmående man, som hade två söner. Sönerna var i skola och väntades nu hem på julafton. De dröjde och kom inte förrän ganska så sent på kvällen. Då deras far och mor frågade varför de kommit så sent, svarade sönerna med stor häpenhet:

– När vi kom till Kuggaberg i Norregårds hage, stod hela berget på sköna stolpar som var förgyllda och med så många slags färger att det är omöjligt för oss att beskriva. Ja, hela berget var såsom överdraget med skinande silke, och lika många ljus som himlens alla stjärnor var tända. Ju längre vi satt där på våra hästar ju fler ljus tändes. Inifrån berget hördes den ljuvligaste musik, som man någonsin kan få höra här i världen. Oräkneliga troll och pysslingar av alla de slag, både små och stora, hoppade, dansade och var glada och sjöng: ”Nu är vi frälsta, nu har vi fått nåd! Nu är vi frälsta och förlossade!” Ju längre vi hörde denna sång, ju finare blev den, så vi ville inte rida därifrån förrän vi fått se vad som skulle ske. Men det var detsamma: ”Nu har vi fått nåd! Nu är vi frälsta! Nu har vi fått förlossning!” Och alla hoppade, dansade och var glada. Varpå vi båda på en gång svarade dem: ”Det är lögn! Ni har varken fått nåd eller kommer att få det! Och aldrig blir ni frälsta i tid och evighet!” Strax blev det ett stort mörker för våra ögon, och vi hörde en stor gråt och kvidan inne i berget.

Faderns sa:

– Ni ska strax rida tillbaka dit, innan era hästar sadlas av och ni får någon matbit. Ni ska trösta dem och lova dem nåd, frid, glädje och förlossning!

De måste genast rätta sig efter faderns önskan. Två drängar följde med, som kan vittna om vad som sedan hände. När de kom till berget syntes varken ljus eller eld, allt var mörkt, men sorlet och klagan hörde de:

– Ack, vi små, får ingen nåd och förlossning!

– Åjo, vår fader säger att ni allihop får nåd och glädje, ropade sönerna.

Strax tändes alla ljus och ljuvlig musik hördes. Ett troll kom till dem och skänkte dem pengar och var sin högtidsdräkt till julafton, bad dem stiga in och se deras julbord. Men de vågade sig inte in i berget. När de varit där en lång stund for de hem. Först nästa morgon vågade de ta på sig sina kläder de fått i julklapp. Men allra först trädde de kläderna på en hund, för de fruktade att de skulle bli förtrollade och få någon sjukdom. Det var dock ingen fara.

Kläderna var granna och sönerna var mäkta stolta över dem. Och än i denna dag sägs det om en högfärdig människa:

– Jo, den stackaren har fått en lapp av Kuggabergs tröja att laga sin med.

Text och bild hämtad ur Mickels sagor, berättade av Per Gustavsson, trägravyrer Sven Ljungberg. Karin Almlöfs förlag, Stockholm, 1996.

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

En dansk fortællers reflektioner över en svensk bok

untitleduntitled

Sagor at berätta och leka
Per Gustavsson. Natur och Kultur 2014

Jeg har læst en fin bog om kunsten at fortælle historier for mindre børn. Den er skrevet af fortælleren og forfatteren Per Gustavsson.
Jeg er selv fortæller, og som underviser af pædagoger i historiefortælling har jeg savnet netop denne bog, som med varme og viden viser, hvor enkelt, fornøjeligt og vigtigt det er at fortælle eventyr mundtligt for mindre børn.
Som læser bliver man smittet af forfatterens fortælleglæde og lyst til at videregive sine mangeårige erfaringer fra eventyrfortælling med børnegrupper. Og der er noget at hente. Der er enkle og klare råd til den, der står på spring for selv at komme i gang med at fortælle. Man skal bare gå i gang, lyder de opmuntrende ord. Man behøver ikke have specielle evner for at kunne fortælle levende for børn. Det er lysten, der driver værket. Man skal blot vælge et eventyr, man kan lide, siger forfatteren – ”jeg er overbevist om, at du kommer til at opleve, at det går lettere, end du troede.” Det er sådanne ord, pædagogen har brug for midt i en travl hverdag. At fortælle mundtligt for en børnegruppe skal gøres til noget enkelt og overskueligt. Enhver der har lyst skal kunne være med.
Bogen giver råd til den, der endnu ikke har erfaringer med at fortælle og til den, der har lidt erfaring, men som savner inspiration til at tilegne sig et større repertoire af anvendelige eventyr. En del pædagoger kan fortælle Bukke Bruse eller Pandekagen. Men her viser forfatteren, at der findes et større skatkammer af korte eventyr, som de mindre børn kan have glæde og gavn af at lytte og lege til. Det er bare at gå på jagt og tage for sig i bogens rige udvalg.
I bogens indledning siger forfatteren, at man ved at fortælle eventyr, kan styrke barnets udvikling såvel sprogligt som personligt. Det hører til nogle af kerneområderne for ethvert pædagogisk arbejde at styrke børnenes personlige udvikling. Det kan man for eksempel gøre ved at arbejde med eventyrfortælling i sin børnegruppe, siger forfatteren. For det at lytte til et eventyr kan fungere på samme måde som når barnet indgår i en udviklende leg, hvor det undersøger og bearbejde de udfordringer, det møder i hverdagen.
Størstedelen af bogen består af en samling korte eventyr til børn i alderen fra to til fem år. De er lette at tilegne sig og er genfortalt i et enkelt sprog. De bærer endvidere præg af forfatterens humor og indlevelse i det lille barns måde at opfatte verden på. Her er et eksempel. I eventyret Tommeliden hører vi om drengen, der er så lille, at han kan gemme sig i et nøglehul, i en vante eller et skab. Han kommer ud for mange farer, men til sidst kommer han hjem til sin far og mor. Eventyret slutter med ordene, ”Men det skal I vide, at det stadig hænder, at Tommeliden stikker af hjemmefra, uden at hans mor og far ved af det. Han kan li´ eventyr.”
Jeg synes, at denne bog om barnets første møde med eventyret fortjener at blive udbredt til alle, der er sammen med mindre børn, pædagoger, forældre, bedsteforældre, bibliotekarer, socialarbejdere og andre.
Det der overordnet betager mig ved bogen er det engagement, der lægges for dagen. Man skal fortælle eventyr for mindre børn. Det er en vigtig sag.
Forfatterens ord understøttes af bogens fascinerende billeder af børn, der lytter med alle sanser åbne.

København d. 25. marts 2014

Lene Brok

Medlemmar i Berättarnätet Kronoberg kan köpa boken till medlemspris. Läs mer här.

1 kommentar

Under Att berätta, Litteratur

Gumman som skrämde djävulen

Inspirerad av Per Gustavssons uppmaning om att berätta folkliga vitsar vill jag återge en gammal rumänsk historia.

 

I en liten by någonstans levde ett ungt par. Mannen och kvinnan var nygifta och de älskade varandra mycket. Djävulen, avundsjuk som han var, försökte på alla sätt och vis förstöra deras familjelycka, men utan framgång. Medan han satt och funderade, vilken fanskap han ska hitta på råkade en gammal gumma gå förbi. Hon såg honom och frågade hur det var fatt. Då berättade djävulen om sitt bekymmer.

— Det kan inte vara något stort uppgift att lösa, sade kärringen! Om du lovar mig ett par gula skor som lön, hjälper jag dig.

Hin onde gick med på det och gumman släpade sig fram till huset där det nygifta paret bodde. Hon träffade kvinnan i huset och bad om att få tjänst som piga. Matmor tog emot henne. Käringen visade stor iver och hängivenhet i hemmets sysslor. Hon låtsades vara så vänlig att hon vann den unga kvinnans förtroende.

En dag berättade käringen en hemlighet för husfrun: om hon ville att hennes kära man alltid skulle älska henne så som han gjorde nu, då måste hon utföra en viss handling. Hon bör ta en rakkniv och skära bort fyra hårstrån från hans huvud. Dessa hårstrån skulle gumman lägga ut i månljuset och därmed var saken klar! Kvinnan lovade att följa gummans råd. Hon älskade ju sin man och ville bevara hans kärlek för alltid. Samma dag passade satkärringen på och berättade för mannen i huset att hans fru ämnade skära halsen av honom med rakkniven. Mannen trodde henne inte, men gumman svor att hon talade sanning:

— Om du inte tror på mig, låtsas att du sover ikväll, när du lägger dig och du ska själv se, vad som händer, sade gumman!

Mannen gjorde så som hon sade. Han lade sig och låtsades sova, men när han såg att hans kära hustru tog fram rakkniven, satte han sig rakt upp i sängen. Han började skälla ut den stackars kvinnan. Frun i sin tur försökte försvara sig och skrek tillbaka. Därmed var bråket mellan makarna i full gång!

Åldringen lyckades med sitt uppsåt. När djävulen såg hennes listighet, vågade han inte närma sig henne mer. Han fick dock ge käringen de gula skorna som de kom överens om. Då hängde han dem i en lång stör som han räckte fram till henne. Så rädd blev Den onde av den sluga räven till gumma!

 

Det sägs att en av vitsarnas funktion är att ställa saker till rätta genom att göra narr av maktens representanter: präster, domare, bojarer (godsägare) etc. Man undrar, vad man kunde uppnå genom att förlöjliga en gammal kvinna?! Någon skulle svara att i en historia som den här var det inte personen som åsyftas, utan hennes listighet. Då invänder jag: är inte just med listens hjälp som vitsarnas (och sagornas) hjältar lyckas utföra sina uppdrag? Vad ligger då bakom uppkomsten av en sådan typ av vitsar?

Min teori är att vitsarna gör narr inte bara av mäktiga personer, utan även om de svaga! Det kan verka elakt sagt, men jag är nästan övertygad att så är fallet. I byarnas konservativa världsföreställning fanns inte plats för avvikelser. Alla som inte var som de flesta utgjorde potentiella mål för hån. Bland dessa fanns alla slags minoriteter: maktens representanter för det första, men även gamlingar, zigenare, ensamma människor eller personer som led av något slags lyte. Det var inte någon snäll munter värld som gav upphov till dessa folkliga produkter!

av Daniel Onaca,  avvikande Burserydsboende

7 kommentarer

Under Att berätta

Uttrycksfulla sagor

I går skrev jag om en gammal svensk ordspråkssamling. Har du lust att arbeta med ordspråk och talesätt i skolan? Leka med ord?

Då dristar jag mig att tipsa om min egen bok Surt, sa räven. Den innehåller 25 sagor som givit upphov till ordspråk, ordstäv och talesätt eller sagor som använder sig av dessa uttryck och gör dem begripliga för barn i dag.

Här hittar du sagor som Måttliga korvar är bäst, Otack är världens lön och Man ska inte sälja skinnet förrän björnen är skjuten.

Vad är en björntjänst? Vad menas med sjusovare? Bygga luftslott?

Boken är sedan länge slutsåld. Men hav tröst. Sagomuseet har en mycket liten restupplaga och säljer den för 100 kronor + frakt. Här kan du beställa boken.

Än mer inspiration kan du hitta i Johan Althoffs båda böcker Folklig ordkonst (2005) och Ordförrådet ( 2003). Liksom min bok är de utgivna av Alfabeta.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Kloka kvinnor och finurliga flickor

8 mars, den internationella kvinnodagen, publicerade jag en liten historia ur min kommande bok med berättelser om starka kvinnor. Nu kommer den snart från trycket och 1 september finns den till försäljning på Sagomuseet. Pris 150:- + ev porto. Boken ges ut av LL-förlaget. LL står för lättläst och jag väljer att ge ut boken där för jag tycker det är viktigt att berättelser blir tillgängliga för alla människor, även de med funktionshinder. Läs mer om LL-förlaget på http://www.lattlast.se.

Du kan förhandsbeställa den redan nu om du vill på kontakt@sagobygden.se. I väntan på boken bjuder jag på en ny liten berättelse ur den.

När Anders rymde hemifrån

Brita och Anders var gifta med varandra.
De hade tre barn.
Anders arbetade i skogen och högg träd.
Han var också skomakare och lagade trasiga skor.
Han gjorde även nya skor till folk som bodde i byn.
Brita var hemma i stugan på dagarna.
Det var ju nästan alla kvinnor förr i tiden.
Hon lagade mat och städade och tog hand om barnen.
Britta och Anders var fattiga.
De hade en enda ko i ladugården.
Brita mjölkade kon
så att barnen fick något att dricka.

En dag tröttnade Anders på det fattiga livet.
Han tröttnade på slitet i skogen.
Han tröttnade på att laga skor och få dåligt betalt.
Han tröttnade på barnens skrik när de var hungriga.
Anders tog fram sin ryggsäck och packade ner sina verktyg och lite kläder.
Nu skulle han ge sig av.
Han skulle vandra ut i världen och hitta ett bättre liv.
Han skulle finna lyckan,
aldrig mer skulle han återvända till byn.

Brita stod vid spisen och lagade mat när Anders packade.
Hon såg vad han gjorde
och förstod vad han tänkte göra.
Men hon rörde lugnt i grytan med gröt.

– Farväl, nu går jag, sa Anders.

– Jag är också klar, sa Brita.
Jag ska bara ta på mig sjalen.
Nu går vi!

Anders blev förvånad och sa att hon inte fick följa med.
– Du måste ju tänka på barnen.
Du kan inte lämna dem ensamma.
Hur ska de klara sig?

– De klarar sig nog, svarade Brita.
Förresten har jag inte fler barn än du!

– En mor kan väl inte överge sina barn, sa Anders

Men Brita lyssnade inte utan följde efter honom,
när han gick ut genom dörren.
Anders tänkte att hon snart skulle ändra sig och vända hem igen.

Men Brita övergav inte sin man.
Tyst gick hon efter honom.
Och Anders var lika tyst.
När de kommit utanför byn stannade Anders.
Han tog av sig ryggsäcken och satte sig på en sten.

– Är du redan trött? retades Brita.
Jag kan bära ryggsäcken.

På nytt försökte Anders få Brita att vända tillbaka hem.
Men Brita var envis och sa att de skulle fortsätta.

– Du kan väl inte överge dina barn, sa Anders.

– Vi kan skaffa nya barn dit vi kommer, svarade Brita.

Nu blev Anders fundersam.
Visst hade han kunnat lämna Brita,
men han ville inte att barnen skulle lida.
Han tog på sig ryggsäcken igen
och gick tyst hemåt.
Brita följde efter.

Aldrig mer försökte Anders rymma hemifrån.

Per Gustavsson

omslag: Anders Westerberg

2 kommentarer

Under Att berätta