Det sägs att förr i tiden levde en människosläkte som var så vänligt, snällt och fromt att Gud älskade det mycket. När Han bestämde sig för att dränka jorden i syndafloden, ville han rädda inte bara Noas familj, utan även människorna som tillhörde denna släkt. Han skickade ärkeängeln Gabriel till dem med uppdraget att ta dem med sig till paradiset. Dessa människor ville dock inte lämna jorden, så de bad om att få fortsätta leva där. Då lyssnade Gud till deras böner och förvandlade dem till fjärilar. När vattenmassorna drog sig tillbaka, steg Gabriel ned på jorden och släppte dem fria bland blommorna.
I vissa världsdelar tror man att själarna från oskyldiga människor, särskilt barn, omvandlas till fjärilar när de dör. Ibland återkommer dessa bevingade insekter till husen där de bodde en gång, när de var mänskliga varelser.
Inte alla fjärilar är omtyckta. På Balkan till exempel väcker dödskallefjärilen rädsla på grund av sin storlek och sitt utseende. Man tror att den är ett dödstecken eller att den sprider sjukdomar. Folk tror också att dessa fjärilar är blodtörstiga för att de härstammar från vampyrer. De brukar nästla sig i människans kropp, särskilt i barnens hjärta. Därför brukar man nåla fast dem, precis som man gör med vampyrerna som blir genomborrade med vassa pålar rakt in i hjärtat.
En bonde kom fram till tullen med en skrinda full med tunga säckar. Hans häst var mager och såg mycket trött ut. Vid bommen stoppades bonden av tulltjänstemannen:
– Vad har du i dina säckar?
Bonden böjde sig ner mot tullmannen och sade något i hans öra.
– Jag förstår inte, säg det högre!, gormade mannen.
Bonden böjde sig igen och viskade, men tullmannen förstod fortfarande inte.
I rumänsk folklore tror man att djävlarna bor på botten av dammar eller sjöar. Därför finns uttrycket ”han i kärret” när man inte vill kalla djävulen vid namn. En fattig bonde ville en gång göra narr av djävulen som bodde i en damm i närheten av hans by. Så han tog en vass påle och en rulle tjockt snöre och gick till den plats där han visste att djävulen höll till. Framme vid dammen hamrade han ner pålen i marken och band ena änden av snöret vid den. Sedan drog han ut rullen och började mäta. På botten av dammen hörde djävulen ett oväsen. När han dök upp för att se vad som hände, såg han bonden i full fart med sin mätning.
— Vad gör du?, frågade han.
— Jag mäter upp platsen för att bygga en kyrka, svarade mannen, utan att hejda sig.
Djävulen blev orolig. Han kom på ett knep för att avleda mannens planer.
— Vet du vad?, sa han. Vill du bygga en kyrka så flyttar jag härifrån, men bara på ett villkor.
— Bra, sade mannen. Vad är villkoret?
— Ser du hästen där borta? Kan du gå runt dammen tre gånger med honom på ryggen?
– Men kan DU det?, frågade mannen.
— Så klart att jag kan.
— Då, får jag se!
Djävulen tog hästen på ryggen och sprang tre gånger runt sjön.
— Jaså, du… Tror du att du är stark?, retade bonden honom. Du bar hästen på ryggen men jag kan runda dammen med den mellan mina ben.
— Låt mig se, flinade djävulen.
Bonden steg sedan upp på sin häst och gav sig iväg i all hast. Han slutade inte förrän han hade rundat dammen tre gånger. När djävulen såg ett sådant mirakel blev han mållös. Antingen hade han aldrig sett en man till häst, eller så var djävlarna dummare på den tiden.
Långhelger ger rika möjligheter till att försjunka i litteratur. Vad läser då en sagoberättare?
Först av allt en diger lunta på 2 kilo och nära 500 sidor. Det är boken Ortnamnsforskaren Jöran Sahlgren. Hans liv och verk. Jöran Sahlgren var initiativtagare till grundandet av Kungl. Gustav Adolfs Akademien 1932. Ett minnessymposium skulle ha genomförts 2021, 50 år efter Sahlgrens död, men blev pga pandemin uppskjutet ett år. Nu har föredragen, utvidgade och kompletterade, samlats i denna volym.
Varför ska man då läsa en sådan här boken? Jöran Sahlgrens namn dyker då och då upp när man läser och söker efter folksagor. Han var en viktig person bakom Akademiens utgivande, med start 1937, av den vetenskapliga editionen Svenska sagor och sägner, som lyfte fram en stor skatt av tidigare outgivna sagor. I populärutgåvor för en bredare läsekrets återgav han också sagorna lätt bearbetade. En annan viktig utgåva är Svenska folkböcker i sju band. För den som inte känner till Sahlgrens insats vad gäller folkminnen ger Bengt af Klintbergs bidrag i den här volymen en bra introduktion till Sahlgrens folkloristiska författarskap.
De fyra första volymerna av Svenska sagor och sägner gavs ut i samarbete mellan Sahlgren och sagoforskaren Sven Liljeblad. När jag mötte Liljeblad på 1990-talet berättade han att samarbetet med Sahlgren hade varit besvärligt och sa några mindre smickrande ord om sin redaktörskollega. Flera av uppsatserna i den här samlingsvolymen vittnar om att Sahlgren var en stridbar person som var indragen i många konflikter. En bakgrund till alla konflikter, som också var så vanliga bland folklivsforskare, var de få tjänsterna för disputerade forskare och den dåliga betalningen.
Det är intressant att läsa om Sahlgrens gärning som ortnamnsforskare, särskild hans övertygelse om att forskaren måste ge sig ut i landskapet och lära känna trakten för att kunna tolka hur ortnamnen bildats. Det är mycket välgörande med tanke på all fantasifull tolkning av ortnamn som har florerat.
En forskare som också vill ge läsaren faktabaserad kunskap och tolkningar av vår kulturhistoria är Martina Böök, verksam som historiker vid Linnéuniversitetet. Hennes doktorsavhandling heter Traditionella nyheter. Kläder, ekonomi och politik i Virestads socken 1750-1850. När etnologer under 1900-talets första hälft undersökte allmogekulturen, var de främst intresserade av områden där ålderdomliga kulturformer levde kvar. Områden kallades för reliktområden och beskrevs som gammalmodiga, statiska och isolerade både geografiskt och kulturmässigt från mer centrala områden som förändrades i snabb takt. Ett sådant reliktområde var Virestad, som Carl von Linné redan beskrivit på 1740-talet.
Martina Böök undersöker människors klädval genom ingående studier av bouppteckningar. Det präglas av ålderdomlighet och allvarsamhet, men förnyas också. Hon menar att föreställningen att det var ungdomar som införde nytt mode inte stämmer. Ofta var det de äldre och etablerade kvinnorna som kunde förnya sin garderob med nya tyger, färgval och detaljer. Böök lusläser sockenstämmoprotokoll och skrivelser och visar att Virestads socken hade en livaktig ekonomisk verksamhet, rika kontakter både lokalt och regionalt och inte var någon isolerad ö. Skolundervisning infördes tidigt. Befolkningen var inte konservativ till sitt sinnelag, även om man kunde välja att konsumera ålderdomligt. Tvärtom innebar fasthållandet vid traditionen inom ett visst område en stabiliserande faktor och möjliggjorde utveckling på andra områden.
Jag tänker på att jag som sagoberättare brukar framhålla att det muntliga berättandet har överlevt längre i trakter som legat isolerade och där en ålderdomlig kultur har bevarats. I Virestad socken har många sägner levt kvar i muntlig tradition, till exempel om den grymme fogden Trotte som hängde upp honom misshagliga personer mellan de stenar som kallas för Galgahallarna och trollen i Röckla som rövade bort bondhustrun Kerstin. Bööks forskning ger perspektiv även på folkdikten. Kanske är det så att dessa skapat en kulturell identitet och en medvetenhet om traditionen som möjliggjort en förändring av samhället. Läs och fundera själva!
En sagosamling har jag också hunnit med, Daniel Onacas samling av folksagor från Banat. Banat är ett område som ligger i skärningspunkten mellan Rumänien, Serbien och Ungern. Daniel Onaca är själv uppvuxen i den här regionen. Han har tidigare utgivit Från jordelivet till himlens tullar (1916), en samling rumänska folksagor och sägner. Den nya volymen har titeln Mellan Donau, Tisa och Mures-dalen och innehåller åtta sagor.
Med stort intresse och glädje har jag läst den lilla sagosamling. Många av sagorna är varianter på välkända sagotyper, men ibland med överraskande slut och förankrade i rumänsk folktradition. Det gillar jag.
I sagan Ghiocel, Pesten och döden hejdar den unge mannen Ghiocel Pestens framfart genom list och dränker Pesten i en sjö. Gud som sänt Pesten till jorden för att straffa syndare, skickar ut Sankte Pär för att ta reda på vad som hänt. Ghiocel bjuder Sankte Pär på mat och sovplats och får som tack önska sig något. Ghiocel ösnkar att den som kommer till hans stuga och sätter sig på pallen vid eldstaden, inte ska kunna resa sig igen. Önskan uppfylls. När döden kommer till Ghiocels stuga för att hämta denne, vilar Döden en stund på pallen och fastnar. Vi känner igen motivet från andra sagor, men slutet blir annorlunda och drastiskt.
Sagan om Domaren och kloka Victoria är en variant på Den kloka bonddottern och följer ganska väl den traditionella sagotypen. Men dialogen och uppgifterna flickan föreläggs gör den här sagan extra bra.
Sista sagan är en variant på sagan De två skrinen, men slutet med förankring i den rumänska traditionen om att vilda hästar gör trakten osäker för unga flickor under fastetiden före påsk, gör den extra intressant.
En av sagorna i samlingen, Drängen Bujorel och ormarnas herre, har vi nyligen publicerat på Sagobygdens blogg. Daniel har utlovat att fler rumänska folksagor följer under våren.
Jag har också slukat Lars Myttings böcker Systerklockorna och Hekneväven, och väntar nu på den tredje delen Skrapenatta, som utkommer på svenska i juni i år. Flera av er har säkert redan läst böckerna, som ingår i den trend som också finns i Sverige, att använda folktro och sägner som utgångspunkt för romanbyggandet. Mytting förlägger sin fiktiva by där händelserna utspelas till Gudbrandsdalen och bygger på gamla sägner från området. Även om man som läsare i hög grad förstår vad som kommer att hända och att Mytting låter romanens personer i lite för hög utsträckning ana något samband och känna att något är fel, är det spännande läsning. Idag då det finns ett stort intresse för folktro är det lätta att förhärliga gamla tider och lyfta fram forna föreställningar som djup andlighet, är det bra att påminnas om tidens fattigdom och umbäranden.
Illustration: Porträttet av Göran Sahlgren är hämtad från mitt exemplar av Svenska sagor del 1. Den har texten: Denna bok är tryckt i många exemplar varav detta är DET ENDA i denna utstyrsel och tryckt för AKADEMISEKRETERAREN PROFESSORN OCH SAGOBERÄTTAREN JÖRAN SAHLGREN den 8 april 1944 av vänner Einar Norelius och Gunnar Ekstrand.
Ortnamnsforskaren Jöran Sahlgren. Hans liv och verk. Red. Carl Frängsmyr. Kungl. Gustav Adolfs Akademien. Uppsala, 2023.
Martina Böök: Traditionella nyheter. Kläder, ekonomi och politik i Virestads socken 1750-1850. Gidlunds förlag.Möklinta, 2023.
Daniel Onaca: Mellan Donau, Tisa och Mures-dalen. Folksagor från Banat. Recito förlag. Borås 2023.
Lars Mytting: Systerklockorna och Hekneväven. Wahlström & Widstrand. Stockholm 2019 resp 2022.
Det var en gång en fattig änka som levde i en avlägsen by. Hennes ända glädje i livet var sin dotter. Flickan var snäll, duktig och glad. Trots det eländiga tillvaron som hon delande med sin mor, var hon munter och hon sjöng hela tiden. Alla byborna förundrades över sångerna som änkans dotter sjöng från morgon till kväll. En dag gick flickans mamma ute i skogen för att samla eldris och kom inte tillbaka. Dottern har väntat på henne flera dagar och flera veckor i sträck. Hon slutade med att sjunga på dagarna. Nu grät hon istället. Efter ett tag bestämde sig flickan att gå och leta efter sin mamma. Hon tog på sig en svart klänning som visade att hon bar sorg med sig.
Hon korsade skogen och kom fram till en by, men hittade inget spår efter sin kära mor. Hon korsade flera skogar, gick över flera ån och frågade efter henne i många byar utan att lyckas träffa någon som hade sett eller hör om sin mamma. Varje ort som hon stannade i gick hon in i kyrkan och tände ett gull vaxljus till Jungfru Marias ikon. Hon bad den Heliga Modern innerlig att hjälpa henne att hitta kvinnan som uppfostrade henne. Länge har hon vandrat på det här sättet.
En kväll, när flickan just hade tänt ett vaxljus i en kyrka steg Heliga Maria ner från ikonen och förvandlade henne till en liten fågel. En sångfågel med svart fjäderdräkt som hennes klänning och med gull näbb, så som vaxljusen som hon brukade tända framför ikonerna i kyrkan. Jungfru Maria skänkte henne en vacker sångröst så att hon kunde sjunga igen, precis som hon gjorde på den tiden när hon var hemma i sin mammas by.
När människorna hör hennes sång stannar de upp och lyssnar. De förundras över den svarta fågelns vackra lätte och kallade henne för kolltrast.
Det sägs att när vår Herre hade skapat jorden, kallade Han alla vilda djur till sig och frågade dem, vad de önskade att livnära sig på. Var och en yttrade sin önskan och Gud övervägde om det var rätt eller fel val. Sedan bestämde Han hur det skulle bli (Ty, de dödliga spår, men Gud rår, som alla vet.) Bland de sista som infann sig framför Skaparens tron var haren. När den blev tillfrågad, vad den ville livnära sig på, svarade haren:
— Jag tänker mig att äta människor.
— Är du inte klok? utbrast Gud. Människan är skapelsens krona som jag har satt över alla andra varelser på jorden. Hur kan du komma på en sådan tanke?
— Krona eller ej, det är människor jag har bestämt mig för att äta envisades haren.
Då blev vår Herre arg och talade till det oförskämda djuret så här:
— Eftersom du envisas i din dårskap, ska din kvickhet flytta från ditt huvud till dina ben och du ska alltid fly i rädsla för människan.
På det sättet blev det så att det är människan som jagar haren för att laga mat på dess kött och inte tvärtom.
Hört av Daniel Onaca som uppskattar harstek tillagad med enbär.
Vid världens skapelse, tilldelade Gud varje fågelart en viss sorts mat att leva på. Så blev det att talgoxen fick som näring pumpakärnor. Glad i hågen flög den lilla fågeln iväg meddetsamma och stannade inte förrän hon såg ett fält med pumpor. Där landade hon, direkt på en av de största. Talgoxen började knacka på den med sin näbb för att komma åt kärnorna som fanns inuti, men… hon lyckades inte göra hål i pumpan för det var höst och de mogna pumporna hade tjockt skal. Talgoxens näbb var inte tillräckligt stark för att borra hål i den. Hon försökte och försökte… Hon flyttade till en annan pumpa och hamrade i den med näbben. Förgäves! Hon sökte upp en till och en till, men lyckades inte bättre. Till slut gav hon upp och började jaga små flugor istället. På det sättet stillade hon sin hunger.
Efter ett tag, hörde talgoxen att Jesus började sin vandring på jorden. Hon flög iväg för att möta honom och berättade om sitt missnöje. Hon bad Guds son att laga så att hon skulle kunna komma åt de smakliga kärnorna. Jesus lyssnade på den lilla fågeln och uppfyllde hennes önskan. Varje höst såg han till att en del av pumporna som växte ute på fältet hade ett litet hål någonstans. Talgoxarna vet om detta och, när de hamnar bland pumporna, börjar de undersöka dem, en efter en, tills de upptäcker en som har ett litet hål i det hårda skalet. Då tränger de in i pumpan och börjar kalasa på dess kärnor. De äter upp alla kärnorna därinne tills pumpan blir ihålig.
Människorna fick ta reda på talgoxarnas vana och har lärt sig att utnyttja det. Ute på landet fångar småpojkarna dem med hjälp av ihåliga pumpor. De lägger dem ute bland andra pumpor och väntar tills någon fågel kommer och tränger sig in i den via ett konstgjort hål. Då springer barnen och täpper till hålet innan fågeln hinner komma ut. Den stackars talgoxen sitter där i mörkret mätt, men förskrämd. Hon kanske ångrar att hon inte bad Jesus att förse pumporna med två hål i stället för ett: Ett för att komma in och ett annat för att kunna komma ut till friheten igen.
Långt innan människosläktet skapades, fanns det bara djur, fåglar och träd på jorden. Gud brukade stiga ner från sin himmel för att titta på dem och se om de trivdes bra tillsammans. Under en av sina jordvandringar, blev Han trött och lade sig ner för att vila. Sedan somnade Han (eller låtsades sova). Budet om att Skaparen var på besök spred sig snabbt åt alla håll. Djur från när och fjärran kom för att se på nära håll Den som skänkte dem liv. De tassade försiktigt omkring och fåglarna började sjunga smäktande melodier för att underhålla Guds sömn. Till och med syrsorna stämde in sin sång i den fridfulla stämningen.
Träden ville också vara nära Skaparen. De klädde sig i sina finaste dräkter för att på det sättet hedra sin himmelska gäst. De borstade sina stammar och tog på sig det mest färgsprakande lövverk. Sedan samlades och stod i cirkel runt Guds viloställe. Alla var glada över att se Honom. De tittade på Den Allmäktige i tystnad för att inte väcka Honom med sina röster. Frid och fröjd härskade i omgivningen.
Plötsligt hördes det en svag jämmer någonstans. Träden tittade på varandra. Det var ingen av dem som jämrade sig. Sedan hördes det klagande ljudet lite högre. Då upptäckte alla ett träd som närmade sig dem. Det var björken som grät för att den inte hade några fina kläder att visa upp framför Guds ansikte. De andra träden försökte få tyst på den för att inte störa Skaparens vilostund, men Han var redan vaken och hörde björkens klagan. Han kallade björken till sig och sade:
— Jag ser mycket väl att jag har varit orättvis mot dig. Därför ska du hädanefter växa stor och ståtlig och dina tårar som rann längs din stam ska tvätta bort den svarta nävern som hittills klädde den. Från och med nu ska din bark skina som silvret i solens sken.
Det sägs att detta var händelsen som gjorde att just björken, av alla träd, har en sådan vacker ljus färg på sin stam.
(Hört av Daniel Onaca, beundrare av skiftningarna i björkens lövverk)
En gång i tiden uppmanade djävulen en ung man att gå och stjäla mjölk från fåren som ägdes av hans egen gudfar. Ynglingen gjorde som han blev tillsagd. Under natten gick han till sin släkts fäbod och fyllde två stora bälgar med mjölk. Eftersom vakthundarna kände igen den nattliga besökaren, skällde de inte på honom. Tjuven kunde ostörd utföra sin onda gärning. Han lastade de mjölkfyllda bälgarna på sin åsna och vände tillbaka till sin egen stuga. Gud, som är vaken både dag och natt, såg allt detta och kunde inte lämna ett sådant illdåd ostraffat. En gudson som stjäl från sin egen gudfar är en alldeles för stor synd! Därför skickade Han en ängel ner på jorden för att hälla ut mjölken ur skinnsäckarna.
Den ditsända ängeln, som var listigare än Gud, tänkte att i stället för att hälla ut all mjölk på en gång, var det bättre att göra så att även den rånade släkten skulle få kännedom om den som var den skyldige. Följaktligen, stack ängeln två små hål i bälgarna och gudsonen märkte inte hur mjölken började droppa ut ur dem. Den rann ut längs hela vägen och, när han hann hem till sig, fanns inte en enda droppe mjölk kvar i skinnsäckarna. Nästa dag kunde gudfadern lätt spåra upp tjuven, men inte bara det. Som en påminnelse av denna styggelse blev mjölkspåret förevigat på himlavalvet. Även idag kan man se det under klara nätter. Det är det som här i norden kallas Vintergatan, medan rumänerna kallar det än idag Calea Laptelui (Lactea Via eller Milky Way)
Sankte Per var en gång och vandrade nere på jorden. Så mötte han en ung fåraherde som vaktade sina får på en bergsslutning. Den helige mannen kom i samspråk med fåraherden. De pratade om ditt och datt och plötsligt såg Sankte Per att den unge mannen höll en konstig sak i ena handen. Aldrig tidigare hade han sett ett sådant ting. Han frågade herden, vad det var för konstigt föremål.
— Det är en kam, svarade fåraherden.
— Och vad gör du med den?
— Jag kammar mitt hår, när det blir alldeles för trassligt.
Sankte Per såg förundrad på den lilla träbiten med utkarvade tänder. Han såg på sitt långa skägg också. Den var ett virrvarr av hår. Då lånade han kammen från herden och började dra den längs slingorna i sitt skägg. Det var första gången någonsin att han kammade sig! Nöjd med resultatet började han kamma sin hårman också. Även där gjorde den lilla tandförsedda träbiten stor nytta. När den helige var klar med sin syssla, sade han:
— Du, dugliga kam, jag vill att mängder av träd ska växa häromkring och deras grenar ska bära gröna kammar med långa tänder som aldrig ska falla av.
Så blev det att en ny trädart började växa på bergets sluttningar. I stället för löv hade träden endast barr på sina grenar. De liknar kamtänderna. Folk i hela världen gav dessa träd olika namn som betyder gran, men gamla människor i rumänska bergsbyar kallar dem även Sankte Pers kam.
(Hört och berättad av Daniel Onaca som klarar sig utmärkt, utan någon kam)
Sagobygdens Blogg 