(rumänsk folksaga från Valakiet / Muntenien)
Långt innan människosläktet skapades, fanns det bara djur, fåglar och träd på jorden. Gud brukade stiga ner från sin himmel för att titta på dem och se om de trivdes bra tillsammans. Under en av sina jordvandringar, blev Han trött och lade sig ner för att vila. Sedan somnade Han (eller låtsades sova). Budet om att Skaparen var på besök spred sig snabbt åt alla håll. Djur från när och fjärran kom för att se på nära håll Den som skänkte dem liv. De tassade försiktigt omkring och fåglarna började sjunga smäktande melodier för att underhålla Guds sömn. Till och med syrsorna stämde in sin sång i den fridfulla stämningen.
Träden ville också vara nära Skaparen. De klädde sig i sina finaste dräkter för att på det sättet hedra sin himmelska gäst. De borstade sina stammar och tog på sig det mest färgsprakande lövverk. Sedan samlades och stod i cirkel runt Guds viloställe. Alla var glada över att se Honom. De tittade på Den Allmäktige i tystnad för att inte väcka Honom med sina röster. Frid och fröjd härskade i omgivningen.
Plötsligt hördes det en svag jämmer någonstans. Träden tittade på varandra. Det var ingen av dem som jämrade sig. Sedan hördes det klagande ljudet lite högre. Då upptäckte alla ett träd som närmade sig dem. Det var björken som grät för att den inte hade några fina kläder att visa upp framför Guds ansikte. De andra träden försökte få tyst på den för att inte störa Skaparens vilostund, men Han var redan vaken och hörde björkens klagan. Han kallade björken till sig och sade:
— Jag ser mycket väl att jag har varit orättvis mot dig. Därför ska du hädanefter växa stor och ståtlig och dina tårar som rann längs din stam ska tvätta bort den svarta nävern som hittills klädde den. Från och med nu ska din bark skina som silvret i solens sken.
Det sägs att detta var händelsen som gjorde att just björken, av alla träd, har en sådan vacker ljus färg på sin stam.
(Hört av Daniel Onaca, beundrare av skiftningarna i björkens lövverk)
Sagobygdens Blogg 