Månadsarkiv: januari 2010

Bloggens författare

 

Än så länge är det Mikael Thomasson och Per Gustavsson som skrivit i denna blogg.  Så småningom kommer du att kunna läsa inlägg från betydligt fler författare.  Tanken är att vi skall ha  skribenter med olika infallsvinklar och erfarenheter. På  det viset hoppas vi  kunna spegla många sidor av  det muntliga berättandet. Klicka på https://sagomuseet.wordpress.com/forfattare/  och läs mer om bloggens skribenter.

2 kommentarer

Under Sagomuseets verksamhet

Sagolek

Med yngre barn är denna dramalek ett utmärkt sätt att bearbeta en saga . Det går till så att man inleder med att berätta. Därefter dramatiseras berättelsen genom att alla gör samma roll samtidigt. Det är alltså ingen teater där man skall visa sig för varandra, utan ett sätt för barnen att leva sig in i berättelsens händelser och karaktärer.

Exempelvis kan man efter sagans slut säga : ”Nu leker vi att vi är Rödluvan som går ut i skogen.” Därefter går man själv ut i rummet och låtsas bära korgen med mat. Barnen följer efter. På detta vis går vi igenom scen efter scen i sagan. Vi är vargen som ryter,  jägaren som dödar vargen och Rödluvan  som är lycklig över att ha blivit räddad.  I denna övning är det viktigt att den vuxne själv deltar. Det kan vara bra att vara två vuxna. Då kan en leka med liv och lust och den andra fokusera på de barn som eventuellt kan behöva hjälp på olika sätt.

Mikael Thomasson

1 kommentar

Under Att berätta, Pedagogik

Att träna barn i att tala och berätta

Det finns tre huvudsyften med att träna barn i att tala och berätta.

  1. Att de skall våga tala inför grupp.
  2. Att de skall utveckla sitt språk i allmänhet och talspråk i synnerhet.
  3. Att de skall träna sig i att lyssna på varandra.

I  berättarsituationen har man ovanligt stora möjligheter att träna sig i att visa varandra respekt och ta hänsyn.  När man står ensam inför andra,  blir det extra tydligt för alla inblandade hur viktigt det är vara hänsynsfull. Skall man våga tala inför grupp måste man känna att folk vill lyssna. Visar folk att de vill lyssna så växer talarens självfortroende och man vill tala mer.

Berättarövningarna blir då ett sätt att utveckla självkänslan hos barnen.

Det är vi som vuxna som tar ansvar för att det är ett gott lyssnarklimat i gruppen. Ett sätt att försäkra sig om att man känner trygghet i berättarsituationen är att barnen tillsammans med vuxna gör regler för lyssnandet. Och att vi tränar oss på att ställa nyfikna frågor och ge beröm till varandra.

Mottot är: Klaga aldrig, beröm så mycket du kan!

Fler inlägg i detta ämne kommer.

Mikael Thomasson

1 kommentar

Under Att berätta, Pedagogik

Samarbete med Blekinge tekniska högskola

Läs om Sagomuseets samarbete med Blekinge tekniska högskola på Reaktporbloggen: http://reaktorsydost.wordpress.com/2010/01/20/sagomuseet-i-spannande-samarbete-med-bth-studenter/

Lämna en kommentar

Under Sagomuseets verksamhet

Brudehall – en vintersägen

Längst söderut i Osbysjön i norra Skåne ligger Brudehall. För många år sedan skulle ett brudfölje köra över den isbelagda sjön till kyrkan. Men isen brast och alla i brudföljet föll i vattnet och drunknade utom bruden. På något märkligt sätt lyckades hon hålla sig fast vid klippan i sjön. Efter ett tag upptäcktes hon av folk i gårdar nära sjön som lyckades rädda henne. Klippan kallas sedan dess för Brudehall och det sägs att det fortfarande syns märken efter hennes händer i stenhällen där hon höll sig fast.
En del berättar att bruden alls inte överlevde, utan att även hon drunknade. Hon visar sig stundom vid stenen när mörka moln ligger över sjön och solen för ett kort ögonblick bryter igenom.

Det finns många öar runt om i landet som uppkallats efter ett drunknat brudpar. I Värsjön, också i Göinge i norra Skåne, druknade ett brudpar som var på väg över sjön till kyrkan i Röke. Ön där detta ska ha hänt kallas för Bruda buske. Här har folk nattetid sett en båt med vitklädda människor och egendomliga vita fåglar.

Per Gustavsson

foto: Steve Anderson

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Det perfekta ordparet

Om man vill träna elevers  förmåga att uttrycka sin fantasi i ord,  kan man göra följande övning:
Vi leker  att vi är uppfinnare som är på konferans. Alla går vi runt och hälsar på varandra. Person nummer ett tar två substantiv och gör till ett sammansatt ord ,  t ex Tejp-Släde. Han säger därefter till person nummer två:
”Hej, jag har hört att du har uppfunnit en tejp-släde, kan du förklara hur den fungerar”. Person två improviserar sedan fram ett svar. Det kan låta så här:
”Jo, du förstår,  man tar en bit tejp och kastar den på ett dammigt golv. Tejpsläde är det som fastnar när man har låtit tejpen ligga en stund på golvet. Det blir grått och luddigt, med utstickande vitt, formas till små slädar”
”Tack, tack”, säger person nummer ett och går vidare till nästa person för att fråga eller berätta
Denna lek fungerar bra med elever från sex år och uppåt.
Övningen heter ”Det perfekta ordparet” och finns i  boken ”Fantasins grammatik”, skriven av Gianni Rodari .

 

Mikael Thomasson

1 kommentar

Under Pedagogik

Du kan la’ berätta

Ibland kan berättandet  skapa  kontakt med enskilda barn. Jag minns Pelle, sexåringen som inte litade på vuxna. Han litade inte på mig heller men han älskade två saker i livet; berättelser och IFK Göteborg.

En gång berättade jag historien om IFK Göteborg. Han lyssnade intresserat på skrönorna om Svarte Filip och Bebben Johansson – de gamla legendarierna. Och hans ögon tindrade när jag berättade om guldåret 1969. Men när jag kom till de mörka åren på 70-talet, då IFK låg i div 2, ruskade Pelle på huvudet.

– Det kan inte vara sant sa han.

– Det vet la’ jag hur du e’. Du hittar bara på hela tiden

Så blev det tyst en stund innan han fortsatte med orden:
– Du kan la’ berätta om Bebben igen.

Efter detta sa alltid Pelle samma sak när vi träffades:
– Du kan la’ berätta

När han blev äldre ,och slutade på fritidshemmet, träffades vi mest i skolkorridorer och på skolgården. Men även då var hans kommentar given. Hälften på allvar hälften på skoj, sa han:

  – Du kan la’ berätta.

Mikael Thomasson

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Pedagogik

Storm i Göinge

Nu är det fem år sedan stormen Gudrun. I mitt letande efter sägner i min nya hembygd Göinge hittade jag följande förklaring på varför det stormade en gång.

Göingarna var de misstänksamma mot folk som kom långt norrifrån. Många trodde att dessa kunde ställa till förtret och att de var trollkunniga. Man kallade dem för finnar, finnkäringar, lappar och norrbaggar. Vargens förekomst så långt söder ut som Göinge förklarades ibland med att de var drivna dit av trollkunniga finnar, som också hade förmåga att få bort dem igen. De troddes också kunna sätta sjukdomar på folk och rå över väder och vind.

En dag kom några norrbaggar till byn Röke. Det var två karlar och en kvinna och de såg mer ut som troll än folk. De stannade vid en gård och bad om husrum för natten, men husbonden sa nej. Främlingarna försvann och gick norrut mot den lilla byn Algustorp. På vägen dit gick de genom bondens furuskog och skapade en sådan häftig storm att många av de största furorna om natten rycktes upp med roten. Ännu fler bröts av som om de varit torr halm. Det konstiga var att ingen annan skog i Röke socken fick den minsta skada.

Är du nyfiken på hur sägner uppstår och lever vidare hittar du många funderingar kring detta i min nya bok Göingesägner, Bokpro förlag 2009. En bok inte bara för göingar.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Berättelser, Folktro och traditioner

Hur jag började berätta

Som berättarpedagog på Sagomuseet får jag ofta frågan:

Hur började du berätta?

Då brukar jag svara ungefär så här:

Jag har egentligen alltid berättat. Jag minns hur jag som barn satt i kojor och målade upp bloddrypande spökisar för mina jämnåriga. Att se deras tefatsstora ögon och höra dem dra efter andan när ytterligare en person mördades, uppmuntrade mig till att berätta allt mer.

Men så blev jag tonåring och fick helt andra intressen, det var töntigt med spökisar och sagor och jag glömde nästan bort att berätta.

Först när jag som någorlunda vuxen började jobba på barnkoloni återupptäckte jag berättandet. Här krävde tonåringarna en godnattspökis varje kväll. Många var de kvällar då jag fick chans att återanvända min barndoms historier.

En kväll berättade jag en riktigt äcklig historia om seriemord och märkliga ritualer. Det var helt mörkt i baracken, alla låg i sina sängar och det var dödstyst. När historien var slut hörde jag djupa suckar  och plötsligt höjde brötgoda Lisa upp sin stämma i mörkret:

– Hur (pip) gör du!! Det är änna som film!!

Det var sådana här händelser som gav mig lust till att utveckla mitt berättande. Jag började förstå berättandets kraft och att jag som berättare bara gör en del av jobbet när en berättelse skapas. Det mest fantastiska händer inne i lyssnarens huvud.Man skapar egna  bilder, gör sin egen historia. Kort sagt: historier berättas inte bara, dem lyssnas framförallt fram.

Mikael Thomasson

1 kommentar

Under Att berätta

Välkommen

Mikael på Sagomuseet

Detta är en ny blogg.  Här kommer vi som arbetar med Sagomuseets verksamhet att göra regelbundna inlägg.  Det kommer att handla om muntligt berättande i allmänhet och om museets  verksamhet i synnerhet.

Vi hoppas bli flera olika skribenter med lite olika inriktning. Det kommer att handla om berättandet i skolan, berättande på bibliotek, nya utställningar och  mycket mer.

Du är välkommen som en av våra trogna läsare.

Hälsningar:
Mikael Thomasson

Lämna en kommentar

Under Att berätta