Som berättarpedagog på Sagomuseet får jag ofta frågan:
Hur började du berätta?
Då brukar jag svara ungefär så här:
Jag har egentligen alltid berättat. Jag minns hur jag som barn satt i kojor och målade upp bloddrypande spökisar för mina jämnåriga. Att se deras tefatsstora ögon och höra dem dra efter andan när ytterligare en person mördades, uppmuntrade mig till att berätta allt mer.
Men så blev jag tonåring och fick helt andra intressen, det var töntigt med spökisar och sagor och jag glömde nästan bort att berätta.
Först när jag som någorlunda vuxen började jobba på barnkoloni återupptäckte jag berättandet. Här krävde tonåringarna en godnattspökis varje kväll. Många var de kvällar då jag fick chans att återanvända min barndoms historier.
En kväll berättade jag en riktigt äcklig historia om seriemord och märkliga ritualer. Det var helt mörkt i baracken, alla låg i sina sängar och det var dödstyst. När historien var slut hörde jag djupa suckar och plötsligt höjde brötgoda Lisa upp sin stämma i mörkret:
– Hur (pip) gör du!! Det är änna som film!!
Det var sådana här händelser som gav mig lust till att utveckla mitt berättande. Jag började förstå berättandets kraft och att jag som berättare bara gör en del av jobbet när en berättelse skapas. Det mest fantastiska händer inne i lyssnarens huvud.Man skapar egna bilder, gör sin egen historia. Kort sagt: historier berättas inte bara, dem lyssnas framförallt fram.
Mikael Thomasson
Sagobygdens Blogg 
Jag började inte berätta på grund av en fallenhet för det, utan tvärtom ur en brist. När jag var barnbibliotekarie hade jag barngrupper på biblioteket och slutade alltid med att läsa en bilderbok för de 20 barnen. Men alltid var det någon som inte såg bilden. Alltid var det någon som ville se bilden en gång till. Alltid var det någon som började kommentera en liten detalj som inte hängde ihop med sagans intrig. Vad skulle jag ta mig till i detta kaos?
Nästa gång frågade jag barngruppen om de ville höra en saga. Ta fram boken, sa barnen. Jag har berättelsen i huvudet, svarade jag och började berätta. Det var mycket lättare än att läsa högt. Sedan dess föredrar jag att göra det som är lätt framför det som är betydligt svårare.