Författararkiv: Mikael

En berättarpedagog funderar

I fredags inleddes årets universitetskurs i muntligt berättande som Sagobygden arrangerar i samarbete med Linné Universitetet. Kursens andra dag innehöll en fantastisk föreläsning av Sagobygdens folklorist och berättarantikvarie, Anna Blomster. Hon fick mig att fundera på vad jag egentligen gör. Läs mina tankar nedan.

Som Berättarpedagog på Sagobygden arbetar jag ofta med traditionella berättelser. Det är historier som, till största delen,  samlades in på artonhundratalet och under tidigt nittonhundratal. Det var ingen tillfällighet att insamlandet gjordes under denna period. Det var förändringarnas tid, nationalromantiska tankegångar växte sig starka och för att hitta sitt eget folks identitet tog man bland annat folkdikten till hjälp.
Idag ondgör vi oss ibland över hur insamlandet gick till. Det var de berättelser som passade insamlarnas syfte som skrevs ner och publicerades. Var det inte tillräckligt ädla och moraliska så ratades de eller bearbetades så att snusk, klassperspektiv med mera tvättades bort.
Detta har lett till att många av de sagosamlingar som publicerats under modern tid bär på en världsbild som är starkt präglad av hur rika medelålder män tänkte på 1800-talet.

Hur ska jag då förhålla mig till detta idag?  Ska jag ge förväntansfulla skolbarn en 200 år gammal syn på t ex jämställdhet och brottslighet?

Nä, självklart inte. Hur ska jag göra då? Anpassa materialet den värdegrund vi har idag?
Ja, så har jag tänkt. Jag ratar helt enkelt de sagor som har en värdegrund som känns omodern eller så bearbetar jag dem så att unken kvinnosyn och nationalromantik tvättas bort.
Men vänta nu, liknar inte mitt förhållningsätt väldigt mycket det som de gamla insamlarna hade?  Är jag då så mycket bättre än de rika, medelålders männen från 1800-talet? Jag vet inte, tänker att jag inte kan göra på något annat sätt. Kanske måste varje ny generation ta makten över detta material och anpassa det till sin tid. I så fall var inte felet att Grimm och de andra gjorde kraftiga bearbetningar, utan att deras versioner konserverades. Man slutade berätta sagorna muntligt och de lästes istället i versioner som låg de gamla nedteckningarna nära. Ända sättet att hålla dessa berättelser aktuella för varje tid är – i så fall – att man berättar dem muntligt och att varje berättare låter traditionen möta den egna synen på verkligheten.

Mikael Thomasson
Berättarpedagog
Sagobygden

2 kommentarer

Under Att berätta, Folktro och traditioner, Pedagogik

Jag och folksagor

 

En del andra berättare  ondgör sig över folksagor. De är förutsägbara och tråkiga att berätta, kan jag få höra. Å andra sidan stöter jag ibland på ett nästan religiöst förhållningsätt till folksagor. Man ser dem som generationers samlade visdom, som bärare av arketyper och med en läkande kraft. Det förekommer också att man undviker att bearbeta och förändra de traditionella berättelserna, i tron att den samlade visdomen då riskerar att försvinna.
För mig skiljer sig inte folksagor från andra berättelser. Det finns sådana som är bra och sådana som är dåliga. De som är bra kan fungera läkande för oss människor. Det är viktigt att ha en kritiskt och granskande syn på alla berättelser, folksagan utgör inget undantag. Det som skiljer sagan från annan litteratur är att den alltid har bearbetats och utvecklats, det arbetet tycker jag vi skall fortsätta med. Det av främst två skäl; dels ger det dig en unik möjlighet att anpassa berättelsen efter den publik du har just idag, dels lider vissa folksagor av en förlegad syn på brott och straff, samt genusfrågor. Självklart skall man inte förändra berättelsens i grunden, vill man det är det bättre att välja en annan berättelse.

För mig är det inte folksagorna i sig som är det fantastiska, utan det muntliga berättandet. Det är en kulturform som har unika möjligheter att skapa lugn, mänskliga möten och underhållning. Samtidigt som den kan väcka livsfrågor och sprida kunskap.

Men varför berättar jag då folksagor?

1.       Jag och barnen älskar att de är så fantasifulla. Här finns också alltid hoppet och tron på den lilla människans förmåga.

2.       De är ofta bättre än de berättelser jag själv skapar

3.       De har en struktur som är gjord för muntligt berättande. De gör dem enkla och roliga att berätta, även för barn

4.       Det finns ett stort utrymme för mitt eget skapande. Jag kan vrida och vända på berättelsen utan att uppröra någon upphovsman.

5.       Jag fascineras av deras ålder och mångkulturella bakgrund, att de ofta vandrat runt i världen..

Sammanfattningsvis vill jag säga att sagor är inte tråkiga , de är en viktig del av mitt liv, men inte min religion.

 

 

 

1 kommentar

Under Att berätta, Berättelser, Folktro och traditioner, Pedagogik

Det muntliga berättandets framtid

Hur mår egentligen det muntliga berättandet i Sverige?  Har berättandet tappat mark? Hur är tillväxten? Det är frågor som jag hör ibland. Jag brukar svara att det muntliga berättandet lever och mår bra i Sverige. Det är bara att gå igenom en skolkorridor eller besöka ett fikarum så hör man dem, berättelserna. Man behöver faktiskt inte ens höra, det räcker att titta. Om du mitt bland alla smartphonestirrande människor ser någon som lutar sig fram med lysande ögon och levande kroppsspråk, ja då är det en som berättar.
Fast jag vet ju att det är inte den typen av husbehovsberättande folk syftar på när de undrar över tillståndet för det muntliga berättandet. Snarare tänker dem på berättande inför en publik på scen, ett mer konstnärligt berättande med episka, längre berättelser.

Är det inte så att medåldern på scenberättare är hög i Sverige? Att tillväxten av unga berättare är dålig? Jo, kanske, men det är inte riktigt sant. Det finns en tillväxt, men den sker i inte i berättarföreningarna, på berättarslam eller ens på berättarfestivalerna. De unga berättarna och de nya berättelserna dyker upp i helt andra sammanhang. Låt mig ta tre exempel:

Lajvrörelsens berättande
Lajvrörelsen är stor i Sverige. Tusentals människor åker ut i skogarna för att för en tid få vara någon annan än sig själv. En av många karaktärer som lajvare väljer är ”Berättaren”, alltså en som under lajvet bland annat underhåller övriga med att berätta sagor. En del av har blivit så förtjusta i sin berättarkaraktär att man fortsatt berätta off- lajv.  Berättargrupper har bildats och en del uppträder t o m off-lajv som Berättaren och underhåller vid t ex Medeltidsdagar. Oftast berättar man traditionella Folksagor och myter.

Dokumentärt berättande
I Stockholm finns just nu två dokumentära berättarscener med berättelser ur livet. Den ena är ”Storydox” på Kulturhuset, Stadsteatern. Den andra scenen är på självaste Dramaten och heter ”Svenska berättelser på scen”. I båda fallen är det proffs som coachar människor med en bra livshistoria, så de kan inta en scen med sin berättelse. Det dokumentära berättandet har lockat en stor publik.

YouTube-berättande
Hundratusentals barn och ungdomar ägnar numera massor av tid åt att följa sk You Tubers. Oftast gör You Tubern helt vardagliga saker medan hen har filmkameran på, går och handlar, sminkar sig osv. Ett vanligt tema är något man kallar Storytime. Det betyder att You Tubern helt enkelt berättar en historia ur sitt liv. Mycket liknar det husbehovsberättande som brukar berättas i skolkorridorer och på fikarum. Skillnaden är bara att detta följs av massor av tittare.  Här är ett exempel  som har över 300 000 visningar.

Dessa exempel visar att det muntliga berättande lever och mår väl. Det dyker dock upp i helt andra sammanhang än vad vi är vana vid. Kan man då få till ett möte mellan den gamla berättarrörelsen och dessa nya uttryck? I viss mån finns det redan möten. Storydox berättarna coachas av storytellers från Fabula och några av Lajvberättarna är inbjudna till Ljungby Berättarfestival. Men det behövs fler mötesplatser för det muntliga berättandet.  Själv hoppas jag på utbildningarna. Där kan folk med olika ålder och erfarenhet mötas med det muntliga berättandet som gemensam nämnare.
Idag finns det en universitetskurs på distans, men det behövs fler. På utbildningarna kan det växa fram en  stolthet över att det muntliga berättandet och en insikt om att det är en alldeles egen kulturform och inte bara något man gör som bisyssla.
Lyckas man med detta är jag övertygad om att det muntliga berättandet går mot en lysande framtid.

 

 

 

2 kommentarer

Under Att berätta, Pedagogik