En av sommarens utflykter förde till Torpa stenhus. Det är ett slott i Länghems socken i Tranemo kommun i Västergötland, vackert beläget vid sjön Åsunden. Det är jämte Glimmingehus i Skåne en av Sveriges bäst bevarade medeltidsborgar. Det tillhör också Sveriges så kallade spökhus, det har minst fem olika historier knutna till huset. En av dem berättar om Torpas vita hästar. Fyra ståtliga vita hästar drar en vagn med en kusk klädd i ägarsläktens färger. Ekipaget ska enligt sägnen bara kunna ses av ägaren till Torpa stenhus då han eller hon ligger för döden.
I slottets entré finns också följande sägen att läsa på en tavla. Titeln fick mig, en Ljungbyanknuten berättare, att reagera.
Sägnen om Pintorpafrun
På gården Pintorp, numera Erikstorps slott, härskade förr en fru, som grymt plågade sina underlydande. Hon krävde det yttersta av dem i arbetet, hetsade hundar på deras barn och piskade dem som försinkade sig vid dagsverkena. Från slottstrappan såg hon en morgon en torpare komma för sent och befallde honom att som straff fälla godsets största ek och forsla denna med toppen före till gården – annars skulle han mista sitt torp. Ute i skogen mötte den suckande torparen en gammal man, som tröstade honom med att Erik Gyllenstierna och Svante Banér skulle hjälpa honom med trädet, när detta blev hugget. Redan i tredje hugget föll trädet. Torparen satte sig grensle över stammen och i våldsam fart for trädet upp mot slottet. Men just som trädet törnade emot slottsporten, snavade en av de osynliga dragarna, och en röst ropade: ”Vad, knäar du, Svante?” På trappan stod Pintorpafrun. Hon förstod vilka dragarna var och for ut i förbannelser mot torparen, men då skakades plötsligt marken av en jordbävning, en svart vagn rullade in på gården och en svartklädd herre vände sig till Pintorpafrun och bad henne följa. Hon förstod vem den främmande var och bad om uppskov med färden. Förgäves bad hon om tre år, tiggde sedan om tre månader, tre dagar eller blott tre timmar, men fick bara tre minuter och löfte om att husprästen, kammarpigan och kammartjänaren skulle få följa henne. De steg in i den svarta vagnen, som sedan bara skymtade som ett streck utefter vägen. Vagnen stannade framför ett stort slott. I salen uppe i slottet tvingade den svarte kavaljeren den stolta frun att byta ut sina kläder och skor mot en grov klädnad och tofflor av trä. Därefter kammade han hennes hår tre gånger så att blodet flöt och dansade tre valser med henne, så att tofflorna fylldes med blod. Efter den första dansen bad frun att få ge kammartjänaren sin guldring – den brände hans finger som eld. Efter andra dansen gav hon kammarpigan sin nyckelknippa – den svedde hennes hand. Efter tredjedansen öppnades en fallucka i golvet och frun försvann ner i rök och lågor. Prästen tittade ner i hålet. En gnista slog upp mot ögat, så att han blev enögd. Den svarte gav tjänarna lov att återvända i den stora vagnen, som förde dem fram på en bred väg. Men nu såg kammarjungfrun tillbaka och så var vagnen och vägen plötsligt borta. De befann sig i en öde skog, där de olyckliga måste ströva omkring i tre år, innan de åter kom hem till Pintorp.
Sägnen om Pintorpafrun är bekant i hela landet och på Torpa stenhus sades den vanligtvis vara lokaliserad till Pintorps gård (nuvarande Eriksbergs slott) i Stora malms socken i Södermanland. Några har utpekats som Pintorpafrun, bland andra änkan efter sätesgårdsägaren Erik Gyllenstierna vars måg hette Svante Banér.
Min egen association till Pintorpafrun går naturligtvis till sägnen i sagobygden om kvinnan med det namnet som härskade på Bolmarö säteri. Och som fick namnet för att hon pinade torparna så grymt.
Sagoprofessor Carl Wilhelm von Sydow är en portalgestalt i Sagobygden. Han lade grunden till folkminnesforskningen som akademisk disciplin, utvecklade terminologin kring sagor, sägner och folktro samt grundade Folklivsarkivet i Lund.
När han var sju år gammal gjorde fadern, som bedrev en lantbruksskola på Tranhult utanför Ljungby, konkurs. Familjen stod på bar backe. Wilhelm och en av hans bröder fick ett nytt hem på Tagels gård, i norra delen av nuvarande Alvesta kommun. Wilhelms mor Göthilda var en av sju systrar på Tagel. Deras far Wilhelm uppförde den nuvarande huvudbyggnaden 1840, utvecklade jordbruket och var en ivrig förkämpe för den religiösa väckelsen och nykterhetsarbetet.
På Tagel lekte pojken Wilhelm med sin kusin Adelheid von Schmiterlöw, som kom att residera på Tagel fram till sin död 1959. På somrarna kom Wilhelms syskon och kusiner på besök, och de skapade tillsammans ett sagoland med jättar, rövare, riddare och kungar i den trolska skogen kring gården. Wilhelms kärlek till naturen kring Tagel behöll han hela livet och familjen hade ett sommarhus i Sjuhult, vid Rymmens sydöstra strand.
Folktraditionen kring sjön är väl dokumenterad eftersom von Sydow skickade sina studenter på uppteckningsarbete i trakten. En lysande berättare och skildrare av folktro och dess sägner var förre gratialisten J G Sjöstedt. Hans berättelse om att sägenväsen var fallna änglar introducerar Sagomuseets besökare i sägenvärlden.
Den nordliga delen av Alvesta kommun är en okänd trakt för många, trots att dess historia, gårdar och folk är väldokumenterad. Några medlemmar i Berättarnätet Kronoberg och personal på Sagomuseet har under våren haft en bokcirkel, där vi läst skildringar av olika slag just från den här delen av Sagobygden. Vi har läst Gunnar Heléns biografi Fröken på Tagel om Adelheid von Schmiterlöw. En helt annan bok är Peter Nilssons roman Guldspiken som skildrar den fattige pojken Elias liv och strävanden i Slätthög, inte långt från Tagel, och hans drömmar om guldet på andra sidan havet. Peter Nilssons anfader var mjölnare i Banke kvarn, ett centrum för denna legendartade berättelse. Lite längre norrut, på andra sidan länsgränsen, ligger byn Möcklehult, där Peter Nilssons far köpte en bondgård i slutet av 1940-talet och där Peter växte upp. Hans bok Den gamla byn är en grundlig och mycket levande dokumentation av byns historia och folk, och visar hur historiska dokument och folkliga berättelser kan vävas samman och levandegöra en by.
Den kunnige guiden Fredrik Roos levandegjorde livet på Tagel för oss
I måndags styrde vi kosan till Tagel och klev över tröskeln till en värld, som i stort sett är orörd sedan Adelheids död och visar livet på en herrgård under 150 år. Ett liv i skarp kontrast till pojken Elias liv i fattigdomens Småland. Men för Adelheid, var Tagel inte bara en släktgård att värna om, utan säkert också ett fängelse. Hennes liv pendlade mellan önskan om frihet, resor, konstnärsliv och tyngden och ansvaret för, men också kärleken till gården.Till Tagel kom släkt och vänner resande och de kunde stanna månadsvis. När verksamheten var som störst arbetade här ett hundratal personer: torpare, statare och tjänstefolk. Gården höll 250 kor, kanske 100 får och så hästar.
Efter besöket på Tagel fortsätter vi vår resa till två av Sagobygdens sägenplatser, den vackra Skirs källa och Trollröret i Lyåsa. I källan har folk sedan lång tid tillbaka offrat pengar och druckit av vattnet för att bli kvitt sjukdomar och elände. En skattsägen påminner om folks drömmar om rikedom, just en sådan som Tagels gård bar vittnesbörd om. En gång hade några karlar i Hulevik bestämt sig att gräva upp de två kittlar fulla med pengar, som lär ligga nedgrävda vid källan. Bäst de höll på, såg de att husen uppe i byn brann. De kastade sina redskap och skyndade hemåt. Men väl hemma var allt som det skulle. Efter den dagen har ingen vågat gräva efter skatten.
Från Trollröret i Lyåsa har besökaren en storslagen utsikt, en av de vackraste i hela Småland, över skog och sjöar. Trollröret blev till när kyrkklockorna i trakten en gång ringde samman. Smickelbergskitta, trollkäringen som bodde på andra sidan Lyen, tappade tålamodet. Rasande tog hon sig över sjön. Hon simmade på rygg och rodde med pattarna så skummet yrde. När hon kom upp på land, plockade hon sten i sitt förkläde och skyndade uppför Lyåsa backe, för att slunga sten på Aneboda kyrka. Men förklädet brast och det blev den stenhög, som idag kallas Trollröret.
I Möcklehult vandrar vi Moagatan, bort mot den enligt folktraditionen äldsta platsen för byn. ”Att vandra en sommardag utåt Moarna är att vandra bort mot det förflutna”, skriver Peter Nilsson i sin bok.
Lindarna längs Mogatan ser fortfarande ut som på Björn Gidstams bild från Peter Nilssons bok.
En söndagsmorgon om vintern skulle byns invånare bege sig till kyrkan. Någon hade trott sig veta att de hade en död som skulle begravas, kanske byns ålderman. För att göra mödan en smula mindre tog de en genväg över en sjö mitt i socknen. De hade hästar med sig, men de band djuren vid sjöstranden och sköt sedan sina kälkar framför sig på isen. De yngre sägs ha haft skridskor. När de kom ut på sjön brast isen så att alla drunknade.
Efter det låg byn öde. Platsen kallas sen dess för De drunknades by.
Där borta vid den lilla höjden låg De drunknades by
Nu är eftermiddagen sent liden. Vi färdas söderut till den vackra byn Bästerna i Slätthög socken. Återigen vandrar vi på en gammal väg, nu leder den till platsen för Banke kvarn. Vi har sällskap med Peter Nilsson, annars är det bara vi som vandrar fram.
Uppe i Bästerna går vi rakt in i byn, vi går norrut, förbi alla gårdarna: vi passerar Låtabacken med den ståtliga lönnallén, och Krogen, Klockemakarns och Pettras; och bortom Pettras röda stuga tar byn slut, men vi lämnar stora vägen och tar av in i skogen åt höger. Där finns ett vägskäl med tre vägar, och vi väljer den mellersta: en smal, stenig och slingrig väg som bär av neråt Yasjön. Detta är vägen till Banke. I mer än trehundra år har oräkneliga slätthögsboar haft ärenden längs den vägen. Det är nedförsbacke hela tiden och det är så otroligt stenigt att man knappt begriper hur någon kan köra där. Ändå är vägen väl använd, för där kör alla som skall till kvarn. Backigt är det också, och det brantaste stället är Tjärbackalien, den lär dessutom ha varit det värsta spökstället i Slätthögs socken. Vi går två och en halv kilometer från Bästernas, nästan exakt en fjärdings väg, och så är vi nere vid sjön. Där ligger Banke; och där har det legat sedan början av 1600-talet, kanske rent av sedan 1500-talet.
Vägen mot Banke
Det är i det sjuttonde året som pojken Elias skickas till Banke för att bli arbetskarl åt mjölnaren. När Elias går dit och tänker han att ”världen var ju omätlig och människan var ett kryp. Hon var gjord till att leva en kort liten tid och kräla sig fram ett kort litet stycke och ingenting fatta medan hon krälade.” Det hade han lärt sig. ”Men dä sulle en ännra på.”
I Elias huvud finns alltid minnet av den gången han som liten mötte mjölnaren i Banke, som berättade att man spikade järnvägsrälsen i Amerika med guldspik. Och en dag skall de två åka dit, sa mjölnaren, och skrapa litet på spikarna och bli rika. Men livet blir inte riktigt som Elias drömmer om. För helveteselden brinner på många ställen. Och är himmelriket ett kvarnställe och är Gud en kraftigt mjölnare?
Här låg Banke kvarn
När vi sett oss omkring i Banke; letat rätt på en gammal jordkällare; en murken båt vid sjökanten; en stensatt vattenränna, lämnar vid Elias värld och möter både traktor och ridhästar på vägen tillbaka.
Yasjön vid Banke
Berättelsen om Elias skildrar vardagslivet och drömmarna, folktron och den religiösa väckelsen, och inte minst det småländska landskapet. Elias står på Lyåsa krön, där vi tidigare varit under dagen. Han ser stråket av sjöar ”som en solblank flod från norr till söder, ända bort mot Tagels herreställe i Mistelås”.
Så är vi tillbaka där vi började. Och tänker att trots att vi upplevt så mycket, har vi bara skrapat på ytan i denna del av Sagobygden.
foto: Eva Cesar, Camilla Ek, Per Gustavsson
Lästips:
Nils-Arvid Bringéus: Carl Wilhelm von Sydow som folkklorist. Uppsala, 2006.
Gunnar Helén: Fröken på Tagel: en gård, en släkt, ett levnadsöde. Stockholm, 1977.
J G Sjöstedt berättar. Uppteckningar 1929-20. Utgiven av Rydaholms hembygdsförening, 2000.
Lars Kardell: Tagel. Bondgård – herrgård – försöksgård. Moheda, 2009.
Peter Nilsson: Den gamla byn. Stockholm, 1997.
Peter Nilsson: Guldspiken. Stockholm, 1985.
Peter Nilsson: Vägen till Banke. Ingår i Värendsbygder 2019.
Torbjörn Stålmarck: Vägen från Stickefälle. Kristianstad, 2001. (Roman förlagd till Slätthög)
Lördagen den 10 september firade vi Kulturarvsdagen för första gången, och Sagomuseet slog upp portarna för hållbart pyssel och berättarstopp. Dagen började festligt med vernissage och lite bubbel i Lilla Galleriet för Ann-Britt Weidmerts utställning av flätat och tovat med en stor portion humor.
Ann-Britts tovade bikinis lockar till skratt.
Hos Ann-Britt kunde man under dagen även få bygga en liten gran av bl.a. pilpinnar som blivit över vid tillverkning av hennes flätade pilkorgar. Årets tema var Hållbart kulturarv.
Museets grannar Hållbar Butik var på plats på verandan med symaskiner, strykbräden och tyger i allsköns färger och mönster. Här kunde man sy flaggor och vimplar, och ett barn utbrast: ”Jag är lite vimpelsugen!”
I Berättarrummet byggdes det insektshotell och hoppande grodor av bl.a. gamla mjölkpaket, toalettrullar, grankottar, bambustavar. Och när en minst anade dök det upp en berättare, som överraskade med historier kopplade till det som skapades på plats.
Våra första besökare var en pojke i 7-årsåldern och hans farmor. Pojken var blyg och efter att ha varit på plats en stund blev han besviken då han trodde att han skulle få pyssla en Tyranosarus Rex. Inte en groda. Till slut lyckades farmor lirka med honom till att göra en gran hos Ann-Britt. Plötsligt tinade han upp och när de gick hem flera timmar senare så bar farmor på fulla kassar med allt möjligt pyssel.
En kvinna var där med sina barn och barnbarn. De hade ett sagoprojekt tillsammans där hon fick plats, person och problem av barnbarnen och sedan hittade hon på en saga åt dem. Den här dagen hade de jubileum och barnen kröp in i lindormens mage för att hitta ingredienserna till hennes 100:e saga. Det är så roligt att veta att det berättas nya sagor runtomkring oss. Och de kunde ju inte valt ett bättre ställe för att hitta på jubileumssagan!
Vi bjöd på popcorn och dricka som folk smet ut i trädgården för att mumsa på och pausa innan de kom tillbaka in för att pyssla lite till och orka stanna kvar länge, länge och fånga in någon berättelse till…
Kulturarvsdagen ingår i Europarådets och Europeiska kommissionens gemensamma program European Heritage Days. Dess syfte är att skapa intresse, engagemang och förståelse för kulturarv och kulturmiljöer. I Sverige har dagen firats sedan 1988 då det startade med ett Öppet hus som sedan fick namnet Kulturhusens dag fram till 2009. Från början var dagen förlagd till en söndag, men 2015 utökades detta med fredag och lördag för att arrangörer som inte hade öppet på söndagar skulle kunna vara med och för att tillgängliggöra kulturarvet ännu mer. Riksantikvarieämbetet är huvudarrangör och samordnare tillsammans med Sveriges Hembygdsförbund och Arbetslivsmuseernas Samarbetsråd.
Nästa år är temat ”Levande kulturarv” och handlar om de metoder, kunskaper och färdigheter som överförts från en generation till nästa. 2023 är också året då Unescos konvention om tryggande av det immateriella kulturarvet firar 20 år (Convention for the Safeguarding of the Intangible Cultural Heritage 2003). Och vad passar inte bättre som tema för Sagobygden som sedan 2018 finns med på Unescos lista över goda metoder för hur traditioner kan föras vidare och hållas levande.
Sagobygdens Blogg 