Månadsarkiv: maj 2019

Hurusom överträdelse mot ordningsstadgan gynnade bildandet av ett sockenbibliotek

En extra kommunalstämma hölls i Dannäs den 20 maj 1863 med anledning av en skrivelse från Kronofogden den 15 april.


Herr Kronofogden begär att kommunalstämma måtte hållas i Dannäs tillvägabringande av vänlig överenskommelse mellan dess innevånare om
..att all utdelning och förtäring av brännvin vid auktioner måtte förbjudas och upphöra, vare sig betalning mottages eller icke,
..att tjänare och ungdom som icke hava något vid auktionen att uträtta, böra av föräldrar och husbönder avhållas från att besöka sådana,
..och att om de likväl skulle besöka dem, då ovillkorligen lämna auktionen vid förloppet av en timma, då den enligt lag bör för dagen avslutas,
..samt slutligen att icke blott vite för överträdande härav måtte stadgas, utan ock att några av kommunalnämndens ledamöter utses att vid auktioner inom socknen vara tillstädes och utöva tillsyn att överträdelser häremot och allmän lag icke sker.

Församlingen tog i noga övervägande denna herr Kronofogdens ämbetsskrivelse vilken ock nu upplästes, önskade allmänt att det överklagade oskicket inom häradet måtte kunna borttagas, och vill såväl på övertygelsens väg, som ock genom ett noga aktgivande på sina barn och tjänare, söka motverka och förhindra denna osed, men ansåg sig icke kunna träffa och ingå sådan överenskommelse emedan man ansåg sig därvid göra ingrepp i den personliga friheten, eller trodde man sig böra stadga något vite i förekommande fall, helst som lagen i sådana förbrytelser har allvarsamma straffbestämmelser och det dessutom skulle störa det allmänna förtroendet inom församlingen om deras egna medlemmar skulle åtaga sig att uppträda som angivare och slutligen skulle ingen vilja eller kunna utöva sådan uppsikt som blivit föreslagen.

Ordföranden hade i sammanhang härmed och då beklagligtvis ibland en del av ungdomen sett spel utövas, ansett skäl vara att söka i tid förekomma att detta icke finge utbreda och inrota sig hos ungdomen, kungjort detta ämne såsom föremål för överläggning. Församlingens samtliga närvarande medlemmar erkände det skadliga i denna lasts utövande och ville hämma den i sin uppkomst. Till vinnande av detta ändamål stadgar församlingen ett vite av 5 Riksdaler Riksmynt för såväl den husvärd som upplåter något av sitt hus till kortspel, lottdragning, supgillen eller lekstugor som ock för var och en som deltager eller tillstäder sådana otillåtna nöjen.

Hemmansägaren Carl Lundberg, Jonsbo, tillade härvid även den önskan och anhöll att den måtte intagas i protokollet att de bildade folkklasserna måtte med sitt exempel härutinnan föregå Allmogen. Möjligtvis utfallande böter mot överträdande av denna ordningsstadga tillfaller sockenbiblioteket, vars bildande är i vardande.

Då flera inom församlingen givit sin önskan tillkänna att bruket av brännvin och andra rusdrycker vid Bröllop, Begravningar, Barndop och läsemöten måtte upphöra såsom ock själva de så kallade läsemöteskalasen såsom betungande för den mindre bemedlade borttages.

Föredrog Ordförande denna önskan för församlingen. Man ville härom inte fatta något beslut eller överenskommelse, utan lämnade åt var och en att i detta fall handla efter sitt samvetes beprövande. Dock med det uttryckliga tillägget, att ingen varken ville eller kunde misstycka om någon vid dylika tillfällen icke bjöd på brännvin eller tillställde så kallat läsemöteskalas.

I sammanhang härmed borttog man det bruk som från längre tid varit rådande samt att församlingens Klockare vid sin offertagning, fjärde böndagen, trakterar de offrande med brännvin och mat efter gudstjänstens slut.

I övrigt beslutades å detta möte att upprätta ett sockenbibliotek och som grundplåt skänkte Ordförande komminister Lönnegren Luthers Postilla, Skrivers Själaskatt samt första årgången av Tidskriften för Ungdom.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

De tre danserna

Det är den 9 april, jag går och donar i mitt kök. Tid för Radioföljetongen och jag knäpper på. Det är Wilhelm Mobergs Din stund på jorden, hans allra sista verk. Andra delen nu, Iwar Wiklander läser, hans röst är mörk, lite sträv och helt kongenial med Mobergs sorgmodiga berättelse. Texten är så berörande att mina händer stillnar i sysslorna En bit in i uppläsningen dyker plötsligt en småländsk sägen upp, en som jag aldrig tidigare hört eller läst. Huvudpersonen i boken, Albert Carlson, sägs ha fått den från sin mormor när han var liten. Min fantasi vandrar – tänk om Moberg själv hörde den här historien berättas hemma i soldattorpet i Moshultamåla? Av sin mormor eller någon annan gamling? Det kan ha varit så. Men troligt är att Moberg har läst sig till den, att han funnit sägnen i Wärend och Wirdarna, som han lär ha studerat mycket flitigt.

Så här återberättar Moberg själv sägnen i Min stund på jorden som kom ut 1963:

”Det var en gång i världen två vänner, som givit varandra ett heligt löfte: De skulle komma på varandras bröllop, var de den dagen än kunde befinna sig. Den ene av dem dog, och en tid därefter skulle den andre fira sitt bröllop. Han sörjde mycket över att hans käraste vän inte kunde vara med. Men sent om natten kom den döde till bröllopsgården. Han satte sig bakom farstudörren och ville inte ta emot annan undfägnad än en handfull mull och en mugg vatten. Men när bruddansen spelades hedrade den döde sin levande väns brud och dansade med henne tre gånger. Sedan skulle han gå sina färde, och då sade han till brudgummen: Nu ska du hålla ditt löfte till mig! Jag firar också bröllop i kväll, och du skall följa mig till min bröllopsgård! Brudgummen ville stanna hos sin unga brud, men kunde inte svika sitt löfte till vännen. Han åtföljde den döde på dennes återväg.

tre danser

De båda vännerna kom till en gård, där många människor församlats i en stor upplyst sal. De gick in i bröllopsgården, och den döde sade till sin vän: Jag dansade tre gånger med din brud. Nu skall du dansa tre gånger med min brud.

Och den levande dansade tre gånger med den dödes brud. Sedan återvände han till sin egen bröllopsgård.

Han hade varit borta endast en kort stund. Men när han kom tillbaka till bygden som han nyss hade lämnat var allting där förvandlat. Bröllopsgården där han lämnat sin brud var borta, och på platsen stod en ny byggnad, där det bodde för honom främmande människor. Han gick till andra gårdar, men av de människor han såg och råkade kände han ingen och ingen kände honom. Då gick han till prästen i socknen, som nyss hade vigt honom vid den unga bruden. Men även prästen var en främling. Han omtalade vem han var och vad hans gård hette och sade att han från sitt eget bröllop i kväll hade följt en avliden vän till dennes bröllop i dödsriket. Men nu kunde han varken återfinns sin brud eller sin bröllopsgård.

Prästen slog upp i de gamla kyrkoböckerna och fann att allt vad mannen sagt var sanning. Hans namn stod i böckerna, men det var namnet på en död församlingsbo. Han var för längesedan skriven som död. Kyrkböckerna utvisade att tre århundraden hade förflutit sedan han bodde i socknen, där han också hade firat sitt bröllop för tre hundra år sedan.

Det hade gått hundra år för varje dans som han dansade på sin döde väns bröllop. Och när han hört detta återstod det honom endast att återvända till dödsriket.”

Till sist: Jag fick hjälp av Per Gustavsson att spåra den här sägnen. Den finns i Wärend och Wirdarna (G. O. Hyltén-Cavallius 1863 och 1868). Finns även som saga och är med i Folksagan i Sverige, den har typnummer ATU 470 (P. Gustavsson och U. Palmenfelt 2017), band 3 sid 326.

                                               Text: Anna Lilljequist

                                              Foto: Jerker Andervad

1 kommentar

Under Att berätta