Vitsipporna ser ut att ha det motigt i år. Vinden har varit bister, nätterna kalla. Bakom vårt hus finns en backe ner mot en bäck, där växer lövskog och där brukar vitsippan komma i stora mattor. Men nu syns bara enstaka bestånd. Kanske var det förra sommarens torka. Men den kommer igen, tröstar jag mig. Vitsippan är livskraftig och sprider sig utomordentligt lätt med sina krypande jordstammar.
Vitsippan är ljuvlig. Den är blomman som berättar om våren. Den kommer i sådan ymnighet att vi kan plocka hur mycket som helst, det tar aldrig slut. Det har sagts att vitsippan inte har någon doft. Men ta en vitsippsbukett, stick ner näsan och andas in. Visst doftar den.
Vitsippan anemone nemorosa är en växt som folk haft anledning att fundera över genom tiderna. Den har varit både läkeväxt och trolldomsört. Liksom blåsippan skulle man äta upp den första vitsippan man hittade om våren. Klarade man inte att tugga den (smaken är brännande stark) gick det lika bra att bära den i en liten påse om halsen. Betydligt hälsosammare, eftersom vitsippan är rätt giftig. Det är giftet anemonal, oljigt och starkt frätande. Det hände att kreatur, kanske även människor fick i sig för mycket av växten, blev sjuka eller dog.
Att äta den första vitsippan gav skydd mot feber och varjehanda sjukdomar; du kunde också få önska dig något. Men växten har även använts för hudbehandlingar. Då krossades man den och moset ströks sedan på huden mot eksem och vårtor, ja, även spetälskesår har man prövat att behandla med vitsippa. Den ansågs kunna bleka bort fräknar och dämpa ner solbränna. Gjorde man grötomslag av den och lade på huvudet så lindrades den svåraste huvudvärk.
I stora delar av världen har vitsippan associerats med olycka. I Kina är vitsippan en dödsblomma som planteras på gravar. I Tyskland har dess folkliga namn varit Hexenblume – där vitsippan växte, där dansade häxorna. Man torkade även vitsippan, tände på och andades in röken – då kunde du lätt se vem i sällskapet som var en häxa. På brittiska öarna har den förknippats med älvorna. När vitsippans kronblad stängdes inför natten då kurade älvorna ihop sig därinne. Älvorna (the fairies) var som bekant varelser man gjorde bäst i att undvika.
Det finns naturligtvis en rad upphovssägner och -sagor om vitsippan. Jag har valt en ur de grekiska gudasagorna för att jag tycker den är så fin. Så här brukar jag berätta den:
Hur vitsippan kom till
Afrodite kärleksgudinnan, hade fått sina ögon på den unge guden Adonis. Adonis var en vacker yngling och han var den som svarade för årets gång och årstidernas växlingar. Egentligen hade Afrodite redan en älskare och det var Ares, krigets gud. Men nu blev hon handlöst förälskad i Adonis och lyckades vinna hans hjärta. De strövade mycket i skog och mark tillsammans. Men Adonis var egendomligt förströdd, han intresserade sig egentligen mer för de vilda djuren i skogen än för henne, Afrodite.
Adonis ville bli jägare. En dag sa han att han skulle bege sig ut på vildsvinsjakt. Afrodite bönföll honom att låta bli. Men han for ändå och bedrövad återvände Afrodite hem till sin boning. Kort därefter kom budet: Adonis hade blivit attackerad av en stor vildsvinsgalt och han var död. Med tårarna strömmande nerför kinderna begav sig Afrodite till platsen. Där låg Adonis i sitt blod. Den väldige galten var i själva verket ingen annan än Ares krigsguden, tosig av svartsjuka.
Där stod hon nu tillintetgjord av sorg, vid hans döda kropp. Blodet strömmade ur Adonis buk, Afrodites tårar föll och föll, gråten blandades med hans blod….
Sedan när allt var över, så kom det en ny liten blomma på den här platsen, en blomma ingen hade sett förut. Vit på ovansidan och med en skiftning av rött på undersidan. Så gick det till när vitsippan kom till världen.
Den kulturhistoriska tidskriften RIG fyllde 2018 hundra år. Jubileumsårets sista nummer, nr 4, som nyligen utkommit, innehåller en artikel om RIG:s historia skriven av den tidigare redaktören professor emeritus Mats Hellspong. Det är roande läsning för alla som är intresserad av folklivsforskningens historia i Sverige under 1900-talet.
Tidskriftens allra första nummer utgörs av en uppsats av den nyblivne professorn i folklivsforskning Nils Lithberg. Den har titeln Till allmogekulturens geografi och handlar om linfästen. Inom parentes en artikel jag läst många gånger och lärt mig mycket av, kunskap jag använt när jag spunnit lin och berättat om sagor, sägner och folktro kring spånadsarbetet och hantverkets föremål. Lithberg redogör grundligt för olika typer av linfästen och resonerar utifrån kartläggningen om redskapets ursprung och vandringsvägar. Hellspong anför att uppsatsen utgör ett bra exempel på folklivsforskningens uppgifter och ställning för 100 år sen.
En annan artikel i tidskriftens första årgång, också skriven av Nils Lithberg, handlar om folklivsforskningens historia. Den mynnar ut i en hård kritik av Carl Wilhelm von Sydows syn på ämnet. Denne ville se en mer renodlad folkminnesforskning, medan Lithberg förespråkade ett ämne som förenade materiell, social och andlig kultur under beteckningen folklivsforskning eller etnologi. Ämnets innehåll vållar återkommande strider under 1900-talet.
När jag läst in mig på folklivsforskningens historia i Sverige har jag förvånats över hur hård, ja ofta oförsonlig, debatten varit mellan ämnets olika företrädare. Det här fräna åsiktsutbytet har också förekommit i RIG. Men de senaste decennierna har det gått betydligt lugnare till. En förklaring menar Hellspong är att doktorsavhandlingar inte längre är lika livsavgörande projekt som tidigare, avhandlingsämnena är fler och forskare klampar mer sällan in på vandras områden.
En tydlig förändring i tidskriftens profil är att RIG efter andra världskriget utvecklades till en recensionstidskrift. I det här numret upptäcker jag flera böcker jag blir nyfiken på. Ingvar Svanberg uppmärksammar Ivar Erikssons utgåva av Edvin Brännströms uppteckningar från Arvidsjaur och Arjeplog. Själv har jag använt mig av hans sagouppteckningar och vet vilken guldgruva de utgör. En bok som gått mig helt förbi är Barbara Sjoholms biografi över Emilie Demant Hatt, som samlade samisk folklore. Nyligen har det kommit ut en bok på danska om Demant Hatts intressanta, men tidigare föga uppmärksammad livsgärning.
Till tidskriftsnumret fogas också ett register över tidskriftens innehåll de senaste 25 åren. Det är riktigt roligt att botanisera i detta register och även i de tidigare, som tillsammans täcker de hundra åren. Några fynd som jag gärna läser: Knutsgubbar; Ljus och kulturell förändring; Sex sätt att berätta om Valdemar Atterdags härjningar på Gotland; Om Rödluvan och vargen och den svenska vargdebatten; Historisk tid blir kulturelle lekeplasser.
Samtliga äldre årgångar av RIG är tillgängliga på: https://journals.lub.lu.se/rig/issue/archive. Så det är bara för den intresserade att börja läsa och upptäcka en givande tidskrift.
I år arrangeras Ljungby berättarfestival för trettionde gången. Sagobygden med Sagomuseet fyller 20 år. Det kan vara lite kul att se hur tankarna gick för snart 30 år sen. Här är en artikel som jag skrev för tidskriften Barn och Kultur och publicerades i nr 1 1991. De här funderingarna kom senare att ligga till grund för skapandet av Sagobygden. Artikeln hade rubriken Smålands sagoskatt. Än lever Mickel i Långhult.
Som Mickel i Långhult 1990.
Jag kör mot Moheda, en gång en viktig marknadsplats i det småländska bondesamhället, senare stationsort och numera ett villasamhälle med lagom pendlingsavstånd till Alvesta och Växjö. Jag ska berätta sagor och sägner för barnen i en av Mohedas skolor. Jag tänker på trollen i Klintaberget, höjden strax norr om samhället. Har barnen månne hört berättelserna om Klintabergstrollen som de gamla i generation efter generation berättat? Om mannen som gjorde ett nytt skaft till brödgrisslan han fann på berget. Nästa morgon låg det på grisslan nygräddade ”stinkakor” som han åt av. Men det var trolldom i kakorna och en trollkäring fick honom i sitt våld. Har barnen månne hört om jätten som byggde Moheda kyrka mot att prästen satte ena ögat i pant?
Det lokala sägenmaterialet okänt för de flesta
Som tillfällig besökare kommer jag och berättar traktens egna sägner och åter besannas det som så många gånger förr: det lokala sägenmaterialet är okänt för de flesta. När jag börjar berättar om mannen från Brännhult som gick över Klintaberget till Moheda och på berget mötte en skön jungfru tisslas och tasslas det i barngruppen, och jag förstår genast vilken flicka som bor just i Brännhult. Historien är inte märkvärdig, men just genom den lokala förankringen lyssnar barnen spänt till hur mannen lockas till giftermål, hustrun föder många barn som alla är lite konstiga på ett eller annat sätt. ”Då förstår man ju, att hon måste ha varit av trollsläkt.”
Här projekteras en ny golfbana
På väg från Moheda kör jag åter förbi Bråvalla hed, denna sägenomspunna slätt som sträcker sig från sagosamlarna George Stephens Huseby och Gunnar Olof Hylten-Cavallius Sunnanvik vid Åsnens strand, längs Salens och Dansjöns västra sida upp till Moheda. Här vid Dansjöns strand där landskapets är som allra vackrast med magnifika ekar på sköna backar ner mot sjön ligger Kungshögarna, där enligt sägnen Blenda och hennes värendskvinnor begravde den danske kungen och hans män. Men på andra sidan landsvägen är åkrar och ängar uppbrutna, den svarta jorden ligger bar, istället för kor ser jag gula grävmaskiner och lastbilar. Här projekteras och byggs en ny golfbana.
Den påtagliga fysiska förändringen av landskapet går fortare än någonsin förr. Vi själva förändras och med oss våra tankar och berättelser. Den historiska förankringen i vår bygd hotas och med den det nödvändiga historiska perspektivet. Just därför att det byggs golfbanor i odlingslandskapet berättar jag mina sagor och sägner runt om i Småland och andra landskap.
Torpare, herrgårdsfruar och präster
För att fascinera måste historien bli levande. Just sägnerna och sagorna upplever jag som inkörsvägen till hembygdens historia och folkets liv. Ur berättelserna stiger torpare och backstugusittare fram, fattiga och rika bönder, käringar och drängar, stränga herrgårdsfruar och gudfruktiga präster. Deras tankar och tro, slit och umbäranden i vardagslivet blir synligt. Som pusselbitar som fogas till varandra växer en gången verklighet fram. Genom den muntliga berättelsen blir historien inte en text på blanka boksidor, utan här tillsammans mellan berättare och lyssnare blir det förflutna levande.
I Ljungby har jag åkt med skolbarn på sägenresor och berättat på ort och ställe: där låg offerkastet som skulle hindra att drängen som begravdes levande skulle gå igen; där stod Barnaboken i vilken pigan och drängen gömde barnet som fötts i lönndom; på den stenen stod Ebbe Skammelson när han segnade död ner och än idag kan ni se fotavtrycken i stenen; i Näsasjön troddes näcken bo och han lockade barnen till sig.
Berättelserna bidrar till att skapa gemenskap och en kulturell identitet och befäster kulturarvet. En gemensam berättelse känd av alla i samhället kan härvidlag ha stor betydelse. Alla kan vara stolta över stenröset där draken vaktar en skatt eller lämningar efter kyrkan som byggdes av Fru Agunda som bekämpade de vilda hedningarna.
Mickel i Långhult
Samma roll kan hembygdens sagor spela. Min väg har gått från barndomens Grimmsagor, via turkiska och ryska sagor till den skatt som de småländska sagorna utgör. Här finner jag de gamla sagomotiven, de kända berättelserna, men i ny dräkt, ofta folkligare och mer jordnära. Nu träder också berättarna bakom sagorna fram och framförallt har jag lärt känna Michael Jonasson Wallander, mer känd som Mickel i Långhult, enligt Harry Martinson ”den svenska folksagokretsens största trumfäss”. Detta fattighjon, som föddes på 1700-talet och dog 1860, levde en stor del av sitt liv i Ryssby socken i nuvarande Ljungby kommun. Han skrev ner ett stort antal sagor som förmedlades via prosten Cavallius i Vislanda till sonen Gunnar Olof Hyltén-Cavallius i Stockholm. På sin säregna småländska ger Mickel en tydlig bild av fattigfolkets liv genom på en gång drastiska, fantasifulla och verklighetsnära sagor.
Många är de småländska sagoberättarna, deras liv och öden kan fylla otaliga sidor och många är berättelserna, kända och okända. Som sagor förr berättades för vuxna bör också många av dessa sagor idag berättas för vuxna och ungdomar. Det ögonblick då en grupp sjätteklassare släpper sin förutfattade skeptiska inställning till sagor och tar emot dem med hela kroppen och alla sinnen är en fantastisk stund.
Öppen för lyssnarnas kommentarer
Många har skildrat kraften i det muntliga berättandet, hur lyssnaren blir medskapande i historierna. Berättandet innebär hela tiden en ögonkontakt med lyssnarna, osökt kan svåra ord ges sin förklaring, spänningen stegras om så behövs och berättelserna kortas ner om det är lämpligt. I mitt eget sätt att berätta försöker jag vara öppen för lyssnarnas egna kommentarer, infall och reaktioner och foga ihop detta med berättelserna såsom sägnerna ofta förr berättades kollektivt och association följde på association.
Men stoffet som sådant bjuder på mycket, inte bara de urgamla sagomönstren med den fattige som får prinsessan, den dummaste som vinner framgång och så förstås magiska hjälpare. Här finns så mycket mer. Enligt min mening innehåller sägnerna och de folkliga sagorna, om de inte tunnats ut, allt det som fascinerar ungdomar i dagens bestsellerlitteratur och häftiga videos. Stoffet är spännande, upproriskt och fräckt. Vårt behov av spänning och underhållning tillfredsställs. Vi får rysa åt spöklika berättelser om dödskallar i benhuset på kyrkogården; skratta åt dumbommar och mästertjuvens listiga upptåg; äcklas över ormar i magen och knallen som drack mormors åminnelse, det sista hon hostade upp innan hon dog; ge utlopp för våra känslor när vi hör tabuhistorier såsom den om käringen som kärnade koskit; kittlas av erotiska anspelningar när skogsnuvan lockar på bonden som lagar till en kolmila.
Ett vardagligt berättande
Berättelserna finns omkring oss och väntar bara på sina berättare. Visst kan det vara bra med professionella berättare som kommer på besök, men målet är också ett vardagligt berättande av sagor och sägner, egna minnen och vardagsupplevelser på förskolor, i skolor, i hemmen, ja överallt. I Kronobergs län har Berättarverkstan från Stockholm och andra ordnat kurser. Med självförtroende och en eller två sagor har många gått från dessa kurser. Men steget till att våga berätta kan ändå vara långt, puffar behövs. I Ljungby bestämde vi oss för ett positivt tvång. De som varit på berättarkurser skulle senare byta barngrupper med varandra och berätta inför nya ansikten. Det upplevdes positivt och ingav mod. Utgångspunkten har varit att all kan berätta, det fordras bara att man vågar och tränar. Till slut bottnar berättelsen i en själv och många kan berätta med personlig övertygelse, utstrålning och kraft och trollbinder barn utan skolad röst.
Landets första berättarfestival
Ur berättandet här i Kronoberg föddes så landets första berättarfestival, som gick av stapeln i Ljungby och i Mickels hemtrakt Långhult och Målaskog. I maj 1990 berättades det som aldrig förr i skolor och förskolor, på arbetsplatser och i hembygdsstugor, på gator och torg och många andra platser. Berättare och lyssnare från hela landet kom och förvissades om den muntliga berättartraditionens livskraft, inspirerades till fortsatt berättande och grunden till en bestående kontakt mellan berättarintresserade var lagd.
Bengt af Klintberg och artikelförfattaren vid invigningen av minnesstenen över Mickel i Långhult juni 1990
Trollen är jagade bort från Klintabergets bergskammare. Där inrymdes istället olja. En del minns kanske oljekatastrofen i Moheda som under någras sommardagar under ett år på 50-talet ställde det lilla stationssamhället i centrum för hela Sverige. Vi kan inte åter befolka bergen med troll, skogarna med skogsnuvor och sjöarna med näcken, så rent påtagligt de levde i människors vardag förr, för inte så länge sen. Men vi kan minnas dem och ge dem plats i vår fantasi, i våra berättelser och i vår historia.
I skogen söder om Ballingslöv ligger Kärlingberga klint. Jag stötte på namnet första gången när jag letade efter sägner från Göingebygden. Sägnerna berättade att Klinten var en gammal ättestupa, där fanns en dold skatt och mjölkharar sprang omkring i skogen. Jag nämnde Kärlingberga klint i min bok Göingesägner, men mest i förbigående.
Nu ger jag mig dit och häpnar. Förundras över vad jag finner. Trots att Klinten inte ligger så värst långt hemifrån har jag aldrig tidigare varit där, trots att platsen är både vacker och magnifik. Höjden reser sig imponerande i den vackra bokskogen. Inte undra på att den lockat till diktning och att folktron utsett den branta höjden till en ättestupa.
Utsikt från Kärlingberga klint
Väl uppe på Klinten ser jag resterna efter det lilla torpet som följdriktigt kallades Klintatorpet och där den trollkunniga Klintagumman höll till. Det var hon som enligt folktraditionen hade mjölkharar.
De gamla påskliljorna blommar vid torpruinen
Det finns ingen upptrampad stig till Klinten. Ingen pil som visar att denna fantasieggande plats ligger i skogen blott några hundra meter från landsvägen. Den nämns inte i någon turistbroschyr.
Att Klinten aldrig varit någon ättestupa spelar mindre roll. Men den speglar en föreställning, som formades under kristen tid, att de gamla under hednatiden kastade sig utför stup, eller blev knuffade, när de inte längre kunde göra någon nytta. Det enda ställe i litteraturen som ättestupa eller ättestapel nämns är i den isländska berättelsen Götriks och Rolfs saga. Det var den första isländska saga som översattes till svenska. Året var 1664. Sagan är omtalad eftersom den berättar om ättestupan och att det var sed att de gamla kastade sig utför klippbranten. Men läser man sagan noga framgår det tydligt, att den inte är någon pålitlig historisk skildring, utan mer en skämtsam berättelse. Men i vilket fall som helst spreds den här föreställning om hur svenskarna en gång i tiden skulle ha behandlat de gamla, med hjälp av denna isländska saga.
Sidorna i Götriks och Rolfs saga som berättar om ättestupan
Vill du besöka Kärlingberga klint så ska du leta rätt på vägen mot Vankiva från södra Ballingslöv. Från vägskälet är det cirka 900 meter till den plats där det är lämpligt att leta sig upp tillklinten. Strax efter huset på höger hand går en liten brukningsvis upp i skogen till matningsställen för vildsvin. Följ den och snart ser du Klinten.
I min bok Skånesägner som kommer i höst berättar jag mer om Kärlingberga klint.
Sagobygdens Blogg 